Du tittar nu på taggen forskning. Tillbaka »
Gör smarta mobiler oss verkligen själviska?
Idag är jag intervjuad av TT om smarta mobiler och huruvida de gör oss själviska. Igår skrev SvD en stor artikel om en amerikansk studie av Rosalind Ferraro där man påstod att forskningen visade att vi blev mer själviska om vi använder våra smarta mobiler mycket. De typen av långtgående slutsatser tror jag inte att man kan dra på basis av den amerkikanska studien. Torbjörn Åkerstedt på Stressforskningsinstitutet uttalar sig också i SvD och menade att det finns likheter med missbruk.
Jag har läst studien och menar att det typen av slutsatser som media gör är felaktiga. I tre experiment har man visat att amerikanska collegestudenter bl.a. i en laboratoriesituation tycks vara mindre benägna att skäna pengar till lokala välgörenhetsorganisationer än de som inte använde sin mobiltelefon lika mycket. På basis av detta antas därför studenterna vara mindre intresserade av prosocialt beteende och därmed mer själviska. Jag är tveksam till det. För det första är det en väldigt snäv definition av prosocialt beteende. För det andra är urvalet som vanligt snävt. Medelåldern bland försökspersoner är 20-21 år och har lite andra vanor och värderingar än gemene man. Dessutom var det en stor övervikt av män i en av experimenten, cirka 70 %. Vi vet från andra studier att män tenderar att uttrycka större själviskhet och egoism än kvinnor, varför undersökningen får ett olyckligt slagsida åt ”själviska män”.
Det är viktigt att komma ihåg att medievanor och mobilvanor är olika i olika åldersgrupper. Alla vanor som 20-åringar har följer inte med uppåt tills vi blir 30 eller 40 år. T.ex. gå ut på krogen och festa, för att ta ett exempel. Därför behöver vi studier på bredare befolknnigsgrupper än amerikanska collegestudenter för att med säkerhet kunna uttala oss om de smarta mobiltelefonerna.
Det finns mycket i vårtr moderna förhållande till mobiltelefonerna som kan liknas vid en snuttefilt. Vi har den alltid till hands och kan hela tiden koppla upp oss mot oimvärlden och våra bekanta. Dock tror jag att studien och slutsatserna i svensk media är felaktig. Vårt uppkopplade liv gör oss inte mindre benägna att träffa våra nära vänner. Däremot tränger det kanske undan en del telefonsamtal eller slötittande framför tv:n eller liknande. Men det finns inte psykologisk forskning som stödjer tesen om att vi träffar våra vänner mindre än tidigare. Genomsnittspersonen har cirka 4-5 nära vänner och det har varit konstant över tid.
En viktig sak med vårt uppkopplade liv är att arbetslivet blivit mer gränslöst. Vi kan jobba både hemma och på fritiden. Balansen mellan arbete och annat kan för vissa personer vara ett problem. Denna typ av stress att alltid vara tillgänglig kan för en del människor bli ett problem framförallt i arbetslivet. Upplevelsen av att tappa kontrollen är det centrala. Om kraven blir för stora och vi inte känner att vi kan kontrollera vår tid, kan smarta mobiler där vi ständigt kan jobba bli ett problem. För de flesta människor är detta något som vi kan hantera.
Människor är vanedjur och vi lär oss beteenden och mönster som vi gör till slut utan att tänka på det. Att kolla mailen, sociala medier och surfa på nätet via mobiltelefonen kan bli till en vana som vi gör utan att tänka efter. Det betyder inte att vi gör detta för att vi är själviska utan för att vi skapat ett inlärt beteende. Vanans makt är stor. När Torbjörn Åkerstedt menar att användadet av mobiltelefonen kan ha likheter med missbruk, är det enligt mig ett sätt att säga att vårt användade kan bli till ett gissel och till något som vi inte kan kontrollera. Det gäller troligen bara några enstaka personer. Inte för den stora massan.
Slutligen skulle jag vilja uttrycka min besvikelse över massmediernas larm om att allt är farligt. Så är det inte. Inte ens sociala medier eller mobiltelefoner är farliga. Jag skulle önska att journalister var mer källkritiska till forskningsslutsatser som ofta hårddras föra tt nå igenom massmedias brus. Att media skapar larmrubriker av enstaka forskningsfynd är tyvärr ett problem vi vanliga människor får försöka att förhålla oss till. Trist men sant.
PS: Läs hela studien här.
Mår vi dåligt av Facebook? – intervju med mig i Radio 1
I helgen blev jag intervjuad av Radio 1 i deras nyhetsmagasin. Jag försöker nyansera bilden av sociala medier och Facebook och avlivar myten om att vi blir olyckliga av Facebook. Du kan lyssna här, cirka 22 minuter i sändningen från vecka 10.
Gör Facebook oss olyckliga?
”Facebook sprider olycka” var rubriken på en artikel i DN Kultur idag. En artikel med krigsrubriker leder till förväntningar och farhågor på stora problem med psykisk ohälsa hos användarna. När man sedan läser det finstilta i forskningsrapporten av Leif Denti, doktorand i psykologi på Göteborgs Universitet så framkommer en betydligt mindre tvärsäker ton. Som vanligt är mediebilden av nyheten i sig ett problem för att seriöst diskutera forskingsnyheten. Nåväl.
Brit Stakston på JMW blir trött på budskapet och är bl.a. skeptisk till urvalet som är ett så kallat bekämvlighetsurval. Forskarna har skapat ett Facebookevent och utifrån detta samlat in frågor och hittat respondenter, via en så kallad snöbollsmetod. Det vill säga att användare som svarat på enkätstudien har uppmanats att värva andra som också gör studien etc. Detta förfaringssätt är inte helt oomtvistat och det är tveksamt om urvalet är representativt. Trots att man fick ihop 1011 respondenter så vet vi lite om när, hur och varför just de personer som fyllde i frågorna gjorde detta, och utifrån vilket motiv. 33,1 % var t.ex. män vilket är proportionerligt lite i förhållande till Facebook i stort, där kvinnor endast är marginellt fler än männen. 29,3 av respondenterna är studenter vilket också är högre än Facebookanvändarna överlag. Antalet vänner i genomsnitt hamnar också högt 312 i studien vilket är åtminstone 100 fler än vad man traditionellt brukar räkna med (150-200 vänner brukar vara normalt i andra studier). Detta indikerar att urvalet är en aning skevt. Unga kvinnor som studerar är alltså överrepresenterade.
Niclas Strandh, sociala mediestrateg, är också kritisk till de långtgående slutsatserna av studien, liksom att studien genomförts med en pr-byrå och kommunicerats på ett ”pr-mässigt sätt”. Strand skriver på Second Opinion:
Blir folk olyckliga av Facebook? Det vet vi inte. Generellt så är det nog så att lycka och olycka inte påverkas så oerhört mycket av ett enda nätverk eller en avgränsad handlingsbenägenhet utan av hela livskontexten. Undersökningen känns generellt som mycket FUD, som mycket påverkad av forskarnas förförståelse av både beteende och onlinelivet. Det är synd att man inte valt att göra något mer, något mer trovärdigt när man trummar upp att man göra Sveriges största Facebookundersökning.
Jag får några reflektioner om den här studien. Det framkommer att det endast är kvinnor som signifikant mår sämre om de använder Facebook mycket. Sämst mår unga lågutbildade kvinnor mår föga överraskande sämst. Eftersom urvalet består av fler unga kvinnor som studerar så kommer hela undersökningen att präglas av vad denna grupp svarar. Det vi vet generellt från studier är att unga kvinnor mår allt sämre psykiskt under de senaste 10-20 åren. Det har flera större forskningsstudier och rapporter visat. Denti och Nilssons forskning har troligtvis fångat in just denna grupp i sin studie. De säger själva i studien att de inte vet kausaliteten, dvs. vad som är hönan och ägget. Antingen är de som spenderar mycket tid på Facebook mer olyckliga än andra eller så är blir de olyckliga av att vara där. Det verkar sannolikt att de flesta redan är rätt olyckliga innan de loggar in på nätverket. Dock är det sannolikt att en inte obetydlig minoritet faktiskt mår sämre av att se sina ambitiösa vänner ha jobb, karriär, partner och intressen när de själva är arbetslösa och modlösa.
Kvantitativa studier med enkäter har ofta ett problem när det handlar om att förklara varför respondenterna svara som de gjort. Jag skulle önska att forskarna även samlat in kvalitativ data från respondenterna för att på så sätt få lite mer material som underbygger enkätsvaren. Trots alla brister med studien finns det några intressanta siffror i undersökningen som jag skulle vilja lyfta fram:
56 % uttryckte att motivet med att logga in på Facebook var att få tiden att gå. I åldergruppen 14-26 år var siffran så hög som 67%.
27 % uttryckte att de ville komma bort från saker som de måste göra. I åldergruppen 14-26 år svarade 36 % det.
22 % svarade att de ville komma bort från krav och ansvar.
På frågan om den främst anledningen till att skriva en statusuppdatering svarade 39 % att få uppmärksamhet. 26 % för att provocera andra och 24 % för att skryta om någonting. En smula förvånande franka och uppriktiga svar, vilket får mig att tvivla en smula på seriositeten hos respondenterna.
Min slutsats är att forskarna har satt siffror på ett antal fenomen och användarområden som är bra för vidare forskning. Vidare så kan det inte uteslutas att det finns en grupp med användare av sociala medier som faktiskt mår sämre av att fördriva sin tid på sociala nätverk, istället för att tag i sina liv. Men de höga brösttonerna och de långgående slutsatser som forskarna och deras pr-strateger lät basunera ut idag, håller inte. Därtill är studien för dåligt gjort och underlaget för osäkert.
PS: Jag chattade för övrigt idag med DN.se-läsare om Facebook, sociala medier och de psykologiska konsekvenserna för oss människor. Du hittar alla svar från mig och på läsarnas frågor här. Här är ett klipp från Nyhetsmorgon med Leif Denti.
Är du psykolog och vill delta i min studie om sociala medier?
Jag håller just nu på med min psykologexamensuppsats vid Psykologiska Institutionen på Stockholms Universitet. Nu letar jag intervjupersoner. I min uppsats vill jag undersöka hur psykologer ser på sig själva och sin yrkesroll i relation till sitt användade av sociala medier. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig som är praktiserande psykolog (gärna i ett kliniskt sammanhang) för att göra en intervju. Det är bra om du använder eller har erfarenhet av sociala medier på något sätt. Det kan handla om att du bloggar, är aktiv på Facebook, Twitter och LinkedIn eller kanske använder Flickr eller något annat socialt nätforum. Det behöver inte handla om att du använder sociala medier i ditt behandlingsarbete utan det räcker med att du använder det privat.
Jag beräknar att intervjun tar max 60 minuter och sker kanske enklast på din arbetsplats. Lättast är om du bor i Stockholmsområdet, men jag kan också träffa dig som bor och är verksam i någon annan del av landet. Intervjun kommer jag sedan att analysera. Du som respodent kommer självklart att behandlas konfidentiellt. Om du känner någon annan psykolog som du tycker att jag borde ta kontakt med, så får du mer än gärna tipsa mig.
Jag kan utlova en intressant pratstund, trevligt fika och förstahandsläsning av den färdiga examensuppsatsen. Har du några frågor, tveka inte att höra av dig till mig. Med hopp om kontakt!
Minnet bedrar oss mer än vi tror
SvD hade i lördags med anledning av 10 års minnet av 11 septemberattacken en mycket intressant artikel av Lina Wennersten. Den handlar om en ambitiös psykologisk studie som tog sin utgångspunkt i terrorattacken. Det handlar om vår förmåga att minnas. Saxat ur artikeln:
Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?
Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.
Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories…
En skakande nyhetshändelse får oss att minnas var vi var, vad vi gjorde och hur vi kände. Men minnet kan lura oss. Terrorattackerna den 11 september 2001 har gett forskarna en unik möjlighet att undersöka hur vi i efterhand ändrar i våra minnen.Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?
Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York….
–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.
Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.
–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.
Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.
–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps….
Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.
–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.
Det här är viktig grundforskning som verkligen ger oss bra ooch förnyad fakta kring det som minnesforskningen redan kommit fram till. Phelps verkar dock vara en intelligent forskare och resonerar vidare i artikeln:
Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden. Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.
Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.
–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.
Det sociala trycket att minnas är verkligen värt att lyfta fram. Det känner jag igen från mig själv. Ju fler som pratar om något desto mer känner man att man borde känna precis den känslan. Artikeln fortsäter:
När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.
Men vi svenskar är inte mycket bättre själva:
När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.
Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen
Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.
Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.
I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.
Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:
”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.
Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.
Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”
Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:
Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.
Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.
Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.
Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.
PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.
Myten om Facebookdepressioner
Igår publicerade American Journal of Pediatrics en rapport Clinical Report of The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families. Rapporten är skriven av Gwenn Schurgin O’Keeffe & Kathleen Clarke-Pearson och har väckt mycket uppmärksamhet på nätet eftersom man går ut med att Facebook kan orsaka depression hos barn och ungdomar. Idagsidan bloggar om detta och har läst rapporten. Medias tvist kring Facebookdepressioner verkar ta spinn, men när det kommer till kritan så är det få eller lite referenser som faktiskt tyder på att sociala medier leder till depression eller andra psykiska diagnoser. I den 7-sidiga rapporten (fri att ladda ned) talar man om både fördelar och nackdelar för ungdomar som använder sociala medier. John M Grohol som ligger bakom PsychCentral tycker att rapporten är ute och cyklar. Han pekar på skillanden mellan korrelation och orsakssamband. Att ungdomar som är deprimerade också lever ut sin depression på sociala medier och använder dessa betyder ju i sig inte att de är deprimerade på grund av sociala medier. Det är höljt i dunkel huruvida Facebookanvändande leder till depressioner. Klart är att sociala nätverk påverkar oss, men det är inte klart på vilket sätt och därför går det inte att tala om Facebookdepressioner. Grohol tycker att rapportförfattarna är slappa och partiska och väljer ut studier som styrker deras teser och kontrar med ett antal studier som går i motsatt riktning. Ungefär så ser forskningsläget ut. Det är tvetydigt.
PS: O’Keeffe et al. (2011). Clinical Report: The Impact of Social Media on Children, Adolescents, and Families (PDF). Pediatrics. DOI: 10.1542/peds.2011-0054
Tvivelaktiga slutsatser i studie om självförtroende och Facebook
En forskningsnyhet från förra veckan som rönte en del uppmärksamhet var en studie om Facebook och självförtroende. I en ny studie om hur självförtroende och Facebookprofiler hänger ihop ”” av Amy L. Gonzales, Jeffrey T. Hancock (publicerad i Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking January/February 2011, 14(1-2): 79-83) framkom en smula märklig slutsats: Att vi får bättre självförtroende av att titta på våra Facebookprofiler. Så här beskrivs experimentet kortfattat:
In the study, 63 Cornell students were left alone in the university’s Social Media Lab; they were seated either at computers that showed their Facebook profiles or at computers that were turned off. Some of the off computers had mirror propped against the screen; others had no mirror.
Those on Facebook were allowed to spend three minutes on the page, exploring only their own profiles and associated tabs. They were then given a questionnaire designed to measure their self-esteem.
Those in the mirror and control groups were given the same questionnaire. While their reports showed no elevation in self-esteem, those who had used Facebook gave much more positive feedback about themselves. Those who had edited their Facebook profiles during the exercise had the highest self-esteem.
Forskarnas ambition har varit att studera två motstridiga teorier om kommunikation. Objective Self-Awareness (OSA) har hävdat att om vi blir speglade på olika sätt är det lätt att tappa självförtroendet och att vi fokuserar på våra brister. Hyperpersonal Model å andra sidan har hävdat att vi tenderar att välja att tänka på fördelaktig information om oss själva vilket stärker vårt självförtroende. Forskarna menar att resultatet i studien stödjer denna hypotes eftersom försökspersonerna som betraktade sina profiler på Facebook, skattade högre självförtroende.
Efter att nyligen ha läst en bok som riktat mycket kritik mot laboratorieexperiment och svårigheten att generalisera dessa till ett verkligt kontext blir jag tveksam över studiens resultat. Är det rimligt att tre minuters redigerande har en bestående effekt på självförtroendet? Troligen inte. I så fall handlar experimentet mer om hur vi riktar uppmärksamhet. Att människor som ombeds justera sin Facebookprofil får högre självförtroende tolkar jag snarare som att människor som riktar uppmärksamheten inåt ser sin hyfsat positiva självbild. Effekten lär inte hålla i sig utan det är mer av så kallad recencyeffekt. Kan man då säga att människor ska hålla på med Facebook så får man högre självförtroende. Absolut inte!
PS: Hela artikeln finns att läsa här gratis.
Den arabiska bloggosfären – en bakgrund till den egyptiska revolten
När protesterna och dramatiken var som störst i Egypten började jag söka svaret till det hastigt uppkomna upproret mot regimen. Till min glädje fann jag en intressant vetenskaplig artikel om den arabiska bloggosfären. På många sätt var ju Egypten det land som många pekat ut som ett land där regimskiftet stod för dörren. Samtidigt som Mubarak verkade sitta hur tryggt som helst. En grundläggande faktor i motståndet var organiseringen på nätet via sociala medier. Al-Jazeera sände för några dagar sedan ett längre reportage med Ahmed Maher den drivande personen bakom 6 april-nätverket, som bildades 2008. Deras sätt att använda nätet för att åstadkomma fredliga protester mot regimen har hämtat inspiration från serbiska studentorganisationen Otpor. Otpor var en av de viktigaste aktörerna att mobilisera ungdomar mot Milosevicregimen. På bara några få år lyckades man håna, häckla och sprida en kult kring sig som gjorde Milosevic skitskraj. Otpors metoder influerade sedan Georgien och Ukraina i deras protester i mitten på 2000-talet. I programmet berättades att 6 April-ungdomsrörelsen har träffat flera av Otporaktörerna och man har till och med använt sig av en snarlik logga. 6 April-rörelsen hade redan 2009 en Facebookgrupp på 70 000 personer och har varit en av de mest aktiva organisatörerna till protester, strejker och demonstrationer de senaste åren.
Rasmus Fleischer har tidigare bloggat om allmän upprorsanalys (inspirerad av BBC:s Paul Masons lista å faktorer) och några bakgrundsfaktorer till varför det blev en revolt i Egypten. En av nycklarna till att förstå varför Egyptens unga generation gjorde revolt och satte dagordningen från den 25 januari ligger i den kraftiga aktiviteten på nätet och i bloggosfären. I en studie från 2010 på Harvard University av Etling, Kelly, Faris och Palfrey ”Mapping the Arabic blogosphere: politics and dissent online (New Media & Society) undersökte man den arabiska bloggosfären under 2009. Då framkom flera intressanta slutsatser. Egypten stod för den mest livaktiga bloggosfären och hade cirka 33 % av hela den arabiska bloggosfären var egyptiska bloggare. De var nästan lika många kvinnor som bland de egyptiska bloggarna och många hade dessutom en regimkritisk politisk agenda, till skillnad mot tex. saudiska bloggar som mer handlade om mode. Jag har saxat de viktigaste ur studien som tecknar den arabiska bloggosfären under 2009. Därefter har ju Facebook och Twitter ytterligare expanderat och varit en pådrivare vid sidan av bloggarna. Här följer lite saxade delar från de mest intressanta avnitten av studien. Kolla även in referenserna i slutet där hittar du intressanta länkar, artiklar och böcker:
EGYPT:
Marc Lynch (2007a) argues that Egypt has some of the most active political bloggers in the Arab public sphere, that is, bloggers who are actively engaged in political movements, instead of merely discussing politics.3 Our findings support Lynch’s argument. Egypt is the one national grouping where we see evidence of the kind of large-scale political clustering found in the United States and other politically active blogospheres, such as Iran’s. Egyptian bloggers comprise the largest structural cluster in the Arabic blogosphere, including nearly one-third of the blogs in our map. This is in part because Egypt has a large online population, as well as the largest population of any Arab country. The largest national cluster in the Arabic blogosphere is also one of the most politically active, and contains within in it several distinct sub-clusters, some of which correspond roughly to different parts of Egypt’s political spectrum, and which are critical of Egyptian President Hosni Mubarak and his government. Offline political speech and organizing is highly regulated in Egypt, and yet numerous strands of movement politics are evident and active in blogs. These subgroups include:
The Secular Reformist sub-cluster, which features political bloggers whose perspectives are typically secular, including socialist and Marxist viewpoints.4 A number of these bloggers are affiliated with the loose-knit Kefaya (‘Enough’) political movement, which is opposed to the president and his plan to install his son as future president of Egypt. Along with the 2005 presidential elections in Egypt, Kefaya is widely credited for propelling Egyptian bloggers from obscurity into the limelight of a new Arab public sphere (Isherwood, 2008).
The Wider Opposition sub-cluster, which is similar to Secular Reformist in most respects, also including Kefaya members, but contains more bloggers discussing the human rights and electoral reform-oriented ‘Tomorrow’ party, and appears to have more pan-Arabist bloggers. It also includes some bloggers from other countries writing in Arabic on similar themes and linking to the same kinds of online resources. Other bloggers address AIDS awareness and gay rights.
Almost half of the bloggers in the Egyptian Youth sub-cluster are women, one of the highest percentages of female bloggers in any cluster of the Arabic blogosphere.5 Nearly half of its bloggers fall in the 18- to 24-year-old range. Key topics in this cluster include single life, poetry, literature, and art, as well as human rights and women’s issues. While not as politically focused as other groups in the Egyptian blogosphere, the equal participation of women is an encouraging signal of the networked public sphere’s normative promise in male-dominated societies.
The Egyptian Islamic sub-cluster is focused primarily on discussion of Islam. These bloggers write frequently about their personal religious thoughts, how Islam fits into their daily lives, how to be better Muslims, and the Qur’an and Islamic interpretation.
The Muslim Brotherhood, whose bloggers form a distinct Egyptian sub-cluster, has an online presence that is remarkable for an outlawed organization (Ajemian, 2008; Lynch, 2007b).6 Despite the fact that they risk arrest, individuals in this cluster are still more likely to blog using their real name, rather than anonymously or under an obvious pseudonym. The Muslim Brotherhood cluster also features one of the highest levels of discussion of human rights (41%). Additionally, 70 percent of this group is male, one of the highest gender imbalances on the map.
Syria
Bloggers in this group are located almost exclusively in Syria and write primarily about domestic issues, including politics. This cluster features frequent, though typically mild, criticism of domestic leaders. Syrians are among the least likely in our study to express support for domestic political leaders. Out of over 3000 blogs we coded, fewer than one percent were found to express explicit support for terrorism (Figure 3).9 Further, 19 percent of bloggers are explicitly critical of terrorism. Only one percent show support for political Islam while nine percent criticize it. These results, combined with our findings using automated techniques, seem to indicate that concerns of policymakers in the United States regarding the use of the internet for spreading hate and supporting violent extremism may be overblown, although more specific research targeted exclusively at the question of extremism in Arabic blogs is required. 10
Table 1.
Rank # Blogs URL Type
1 2070 http://www.youtube.com Web 2.0
2 932 http://en.wikipedia.org Web 2.0
3 817 http://aljazeera.net Broadcast
4 816 http://news.bbc.co.uk Broadcast
5 795 http://www.flickr.com Web 2.0
6 667 http://ar.wikipedia.org Web 2.0
7 566 http://alarabiya.net Broadcast
8 500 http://www.islamonline.net Webnative
9 483 http://www.digg.com Web 2.0
10 456 http://www.manalaa.net Blog
Bloggers in the Arab world focus attention on their own local and national politics. When discussing their leaders, they devote more energy to criticism than support, a critical point of departure from the mainstream press. In some places (like Kuwait) bloggers are engaged in electoral politics, in others (like Egypt) they play key roles in movement politics, and in yet others (like Syria) they gently test limits of acceptable criticism within systems where open opposition is rarely tolerated. The presence of numerous female bloggers in societies such as Saudi Arabia and Egypt points to a more inclusive public dialogue than was possible before the emergence of this medium and practice. Our findings indicate that in part of the Arabic blogosphere (Egypt, Kuwait, Syria and the Levant/English Bridge section) there is an emerging networked public sphere operating at least in part on Benkler’s terms. It is a political discourse space apparently free of government control. It draws as heavily on peer-produced Web 2.0 resources such as YouTube and Wikipedia as on traditional mainstream media; however, it remains deeply enmeshed in the domestic, pan-Arab, and international news media ecologies.
About the author
Bruce Etling is the Director of the Internet & Democracy Project at Harvard University’s Berkman Center for Internet & Society. John Kelly is an Affiliate at Harvard’s Berkman Center and Chief Scientist at Morningside Analytics. Robert Faris is the Research Director at Harvard’s Berkman Center. John Palfrey is the Henry N Ess III Professor of Law at Harvard Law School and Faculty- Co-Director of Harvard’s Berkman Center.
References
Abdulla RA (2007) The Internet in the Arab World: Egypt and Beyond. New York, NY: Peter Lang. Utdrag ur boken: http://firstmonday.org/htbin/cgiwrap/bin/ojs/index.php/fm/article/view/1028/949
Ajemian P (2008) The Islamist opposition online in Egypt and Jordan. Arab Media & Society 4. http://www.arabmediasociety.com/?article=577
Isherwood T (2008) A new direction or more of the same? Political blogging in Egypt.
Arab Media & Society 6. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=693
Kalathil S and Boas T (2003) Open Networks, Closed Regimes: The Impact of the Internet on Authoritarian Rule. Washington, DC: Carnegie Endowment for International Peace.
Lynch M (2007a) Blogging the New Arab Public. Arab Media & Society 1. Available at: http://www.arabmediasociety.com/?article=10
Connected- en bok om sociala nätverk
Förra året kom boken ”Connected- The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.
SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.
...