Etikettarkiv: process

Rapport från Psykologer ser på konst och ateljébesöket hos Jon Brunberg

26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.

En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.

Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä

r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.

Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina

verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.

Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.

Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.

PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.

 

Coaching på ett annorlunda vis

figure20

Som en del av min utbildning till psykolog gör jag praktik på Organisationspsykologerna. Det är ett företag som jobbar med att hjälpa, utveckla och förnya individer, grupper och organisationer.

En av många tjänster som företaget gör är att vi erbjuder individuell coaching för chefer och ledare. Vi på Organisationspsykologerna använder ett systemperspektiv för att förstå, tolka och hjälpa individer och organisationer. Det gör att vi ser lite annorlunda på coaching än många andra. För oss är coaching i första hand ett sätt att hjälpa och intervenera i en organisation. I andra hand ett personligt stöd och för den som blir coachad.

I organisationsvärlden är det idag populärt med så kallade 360°-undersökningar. Det är oftast anonyma enkäter som ett antal personer runt omkring en ledare svarar på för att få grepp om hur ledaren uppfattas av chefer, medarbetare och underställda. På Organisationspsykologerna använder vi en variant av den här metoden fast vi går mer på djupet. Vi kallar det för personligt ledarporträtt. En coachingkontakt brukar starta med att vi som coach träffar och intervjuar 6-7 personer som ledaren själv valt ut. Därefter författar vi en personlig rapport av vad varje person sagt samt vår tolkning av vad som är väsentligt att jobba vidare med utifrån intervjun. Ett personligt ledarskapsporträtt är en omfattande och kraftfull metod och intervention som ger mycket material att jobba med i den fortsatta arbetet tillsammans.

Coaching med oss är en djupgående, spännande och ibland omvälvande process som ger bestående effekter. Målet är att ledaren utvecklar sin förmåga att ta ansvar för komplexa processer och utvecklar sin förmåga att förstå sin egen inverkan på andra människor och organisationen i stort. Organisationen drar nytta av den ökade klarhet och energi som den coachade ledaren återför.

Som en del i min praktik erbjuder jag nu möjligheten att starta en coachingkontakt. En kontakt brukar vanligen sträcka sig mellan ett halvår och ett års tid. Men upplägget och fokus för coachingen anpassas efter varje klients behov. Om du är intresserad eller om du känner någon som skulle vara intresserad får du gärna ta kontakt med mig på: jonas.mosskin(at)organisationspsykologerna.se.

Nuögonblick och plötsliga förbättringar i terapi

2563901626_157867707a.jpg

”Sudden gains in group cognitive-behavioral therapy for panic disorder” är rubriken på en vetenskapliga studie av ett forskarlag vid Virginia University, rapporterar BPS. De har undersökt hur klienterna förbättras under den terapeutiska processen. Metoden har varit KBT-terapi i grupp mot panikångest under 12 veckor. Man fann att 43 % av klienterna upplevde en signifikant plötslig föräbttring under terapins gång. Hälften av dessa upplevde förbättringen redan mellan session 1 och 2, medan den andra hälften fick en förbättring senare under processen. Det intressanta är dock att resultatet skiljer sig mellan de här båda grupperna. Så här skriver Clerkin mfl:

Sudden gains were prevalent both at the very beginning of therapy (immediately following session 1), as well as later in treatment (following session 2). However, only gains following session 2 were associated with better treatment outcomes and change in cognitive bias at treatment termination. These differential outcomes indicate that gains following session 1 may reflect less meaningful symptom fluctuations, while gains occurring after session 2 are perhaps more influenced by the active ingredients of cognitive-behavioral therapy.

I klarspråk betyder det att de som svarar positivt redan efter första sessionen så gärna vill tro på behandlingen eller uppleva en förbättring men att skenet bedrar. Den första sessionen är ju rimligtvis främst av intervjuande/psykoedukativ karaktär. Studien är liten och har bara gjorts på 30 klienter men om resultaten håller i andra studier betyder det att terapeuten skulle kunna vara uppmärksam på vad som händer mellan session 1 och 2. Sker det föräbttringar redan då borde terapeuten kanske konfrontera klienten för att motverka skeneffekten.

En person som undersökt och skrivit om nuögonblick i psykoterapi är psykodynamikern Daniel Stern. Han menar att ett kort ögonblick på några sekunder i en psykoterapi kan på ett avgörande sätt förändra utfallet och hela den terapeutiska relationen. Här ett äldre inlägg om Sterns tankar. Läs förövrigt hans mycket läsvärda bok Ögonblickets psykologi (Natur & Kultur, 2005).

Referens:  E Clerkin, B Teachman, S Smithjanik (2008). Sudden gains in group cognitive behavioral therapy for panic disorder. Behaviour Research and Therapy, University of Virginia, USA. PS: Läs hela studien här.

Therapeutic Assessment

9780805857641.jpg

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen något som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. Så långt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar också att psykologen ska formulera rekommendationer för åtgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlåtandet. Han skriver också personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. Språket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hållet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken går att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

Att vara effektiv

2549032633_1c49522d6e.jpg

Vi ses på Rival, en kall novemberkväll. Vi är båda försenade, stressade och modstulna. Dagen efter ska vi återigen träffa den grupp av människor vi handleder, och vi vet inte vad vi ska göra med gruppen. Vi har träffats kort två dagar innan och haft en trevande, krampaktig fika med promenad. Vi beställer mat och börjar prata om hur vi har det. Vad som hänt sedan sist. Hur vi känner oss. Vilka utmaningar vi står inför och vilka processer vi genomgår. Tiden går. Vi försöker gå till botten med vår egen motivation och vad som driver oss att göra det vi gör. Efter en och en halv timme av intensivt möte där vi båda är närvarande är det plötsligt så givet vad vi ska göra med gruppen dagen därpå. Den ena idén efter den andra dyker upp. Vi planerar och spånar på kommande möten. Efter två timmar skiljs vi, med ett leende på läpparna och med en märklig känsla av att inte bara ha löst konkreta problem utan också haft ett kreativt möte med massor av idéer.

De här illustrera tycker jag en vanlig situation i många av de sammanhang jag befinner mig i och säkert många med mig. Jag upplever att vi har en underligt förhållande till processer, prestation, effektivitet och kreativt arbete. 2/3 av vårt möte ägnade vi endast åt att mötas, se och bekräfta varandra. Sedan på slutet arbetade vi i ordet egenliga mening. Totalt sätt var vi otroligt produktiva. Trots att vi varit med om det här förfarande så ofta och trots att vår planering inför mötet gången innan gick till på exakt samma sätt (fast då träffades vi under 4 timmar) och trots att vi bägge två värdesätter ett dynamiskt sätt att se på arbete/produktion så glömde vi ändå bort ”hur vi skulle arbeta på ett bra sätt”. Det var först efteråt vi insåg att omvägen att verkligen mötas först, och arbete sedan faktiskt är en metod och ett arbetssätt. Ett arbetssätt som fungerar väl för oss två tillsammans. På Kaospiloterna betonades vikten av att strukturera och planera in tid i en arbetsgrupp att mötas, dela förväntningar och farhågor innan man börjar arbeta med uppgiften. Vikten av de här förarbetet och sättet att tänka kan inte nog betonas. Pröva själva. Jag lovar omedelbar avkastning.

Bra böcker om kreativitet

9780393011043.jpg

Creative Think listar de fem bästa böckerna om kreativitet. En av dem har jag läst och känner jag till. Paul Watzlawicks bok ”Change” är fascinerande och bra. Jag har tidigare skrivit om boken i en längre text för ett halvår sedan. Här är listan och motiveringarna:

1. The Act of Creation by Arthur Koestler. This is my very favorite ”creative thinking” book. It came out in 1963, and I read it as a student in 1967. This is probably the best-written of all creativity books. Koestler, author of the landmark novel ”Darkness At Noon,” tackles the creative process with gusto. AOC is filled with great stories and anecdotes. Koestler coined the term ”bi-sociation of matrices of thought” to describe the creative act, and he investigated it within the realms of science, humor, and art. I still read this book every couple years. Highly recommended.

2. Conceptual Blockbusting by Jim Adams. This book came out in the early 1970s (the edition I first read was published by the Stanford Alumni Association). Adams, an engineer and a practical academic, showed me just how interesting the creative process could be. It has a lot of classic ”creativity” exercises in it. I was quite flattered when Adams wrote a blurb for the second edition of ”Whack” in 1990.

3. Lateral Thinking by Edward de Bono (1973) This book made me think hard and deep about just what the mind is doing when it’s able to get off the beaten path. A real classic mind-stretcher.

4. Change: Principles of Problem Formation and Problem Resolution by Paul Watzlawick (1974) . Watzlawick was an Austrian born psychotherapist who founded the Mental Research Institute in Palo Alto. Many great (off-beat) stories and examples to support his ideas about ”creative reframing.” This book still sells well.

5. Applied Imagination by Alex Osborne (from circa 1953, currently out of print, unfortunately). Osborne was the ”O” in the famed (1940s-1970s) ad agency BBDO. Thus, he worked with real clients and was in the position of seeing efforts succeed and fail. He coined the term ”brainstorming.” He’s also sometimes credited with originating the SCAMPER creative technique.

Koestler är en mästerlig författare och kanske mest känd för sin fasanasfulla roman ”Natt klockan tolv på dagen”. ”Act of Creation” skulle jag gärna läsa. Edward de Bono har jag bara läst fragment av men det är också intressant. Här finns en utförligare presentation av författaren och ett videoklipp med honom. Creative Think ville inte lista böcker från de senaste 30 åren utan ville att andra skulle fylla på med egna tips. Fyll gärna på om du har något.

Norén och psykoanalysen samt något om egocentreringen i kulturen

369967_200_284.jpg

I radiointervjun med Anneli Dufva talade Norén om kopplingen mellan ”En dramtikers dagbok” och psykoanalysen.

”Det är som psykoanalysen. Jag gick i psykoanalys under 15 års tid. Där är det aldrig den händelse som har orsakat behovet av analys som är det viktiga utan det är istället hur jag förhåller mig till nu i detta ögonblick som är det viktiga. Och går man så länge som jag så repeteras ofta samma händelser. Man ser sig själv plötsligt glida runt i en karusell och jag förstår plötsligt att nu ser jag denna händelse på ett helt annat sett. Det blir som en rötgenbild av ett flöde hos mig under en lång period. Det är vad den här boken handlar om.

Om man läser boken som Lars Noréns redigerade medvetandeström så tror jag att man hamnar nära verkligheten. På samma sätt som terapi och psykoanalys inte innehåller en sanning utan mer är en process så är resultatet av 1680 sidor Norénprosa förmodligen mer en process och ett tillstånd än något annat. Men det är förstås mina associationer. Jag har inte läst boken.

En sak jag studsade till vid var Noréns kryptiska och naiva uttalande om makt:

“Jag vägrar förfoga över någon som helst makt. Den enda makt man kan få, det är den som andra människor ger en. Och jag tar inte emot den. För då skulle jag ju inte kunna uttrycka mig fritt längre.”

Så fungerar inte makt. Man kan inte avsäga sig den hur gärna Lars Norén än vill.

En annan aspekt av författaren Lars Norén tar Emma Stenström upp. Hon uttrycker en tvekan inför att läsa boken, en tvekan jag delar. Hon kommenterar också Noréns självfixering. Först Norén:

“Som regissör är jag mer intresserad av mitt förhållningssätt till skådespelarna än av dem. Den fråga jag ständigt ställer mig under arbetet är: Varför reagerar jag som jag gör?”

Stenström kommenterar:

Men annars? Noréns påtagliga självupptagenhet gör faktiskt det hela ganska ointressant. Jaha, han skriver bara för sig själv. Nehej, han bryr sig inte ett dugg om skådespelarna.

Det låter precis som den myt om den nödvändiga egocentreringen som ofta odlas i konstnärliga sammanhang – och som jag tror är grundproblemet till att finansieringen tryter, för att leda in resonemanget på ett kulturekonomiskt spår.

Visst, det fungerar om man är Lars Norén. Men det fungerar inte för alla. Kanske är den nödvändig, kanske inte. Utan tvekan ställer den dock till problem.

Jag skulle till och med vilja hävda att egocentreringen är det största problemet för alla s k “kulturentreprenörer”. Likaså ställer den till stora problem för den offentliga finansieringen, eftersom många inte förstår poängen med att finansiera dem som bara verkar bry sig om sig själva.

Det är också precis här som kärnkonflikten mellan kulturen och ekonomin infinner sig. I den kulturella sfären odlas egocentrismen, i den ekonomiska idén om att man ska finnas till för och anpassa sig till andra, till den s k marknaden.

Jag instämmer. Självupptagenheten både behövs och är djupt problematisk.