Du tittar nu på taggen utveckling. Tillbaka »

Psykoterapiinstitutet läggs ned

Förra vecka rapporterade DN (ej på nätet) att Psykoterapiinstitutet inom Stockholms läns landsting läggs ned. Istället bildas ett nytt kompetenscentrum för psykoterapi, CPF. Dagens Medicin har rapporterat om detta liksom Wemind. Så här skriver Dagens Medicin:

Psykoterapiinstitutet har främst varit inriktat på psykodynamisk terapi. Tanken med det CPF är att se till att patienterna ska få tillgång till behandling med såväl psykodynamisk terapi som KBT och andra former av terapi. 9 miljoner kronor avsätts för forskning och utveckling, medan 13 miljoner ska gå till några av de psykiatriska klinikerna för att utveckla metoder och behandlingsformer.

Det har under en längre tid figurerat rykten om att Psykoterapiinstitutet ska förändras och det har varit svårt att få ett klart grepp om bakgrunden till detta. En del av förändringen nu hänger också ihop med att Citybanan ska byggas och lokalerna ligger precis intill spåren vid Södra Station vilket gör att man tvingas flytta verksamheten under en längre tid. Men förutom det är mitt intryck att det i evidensens tidevarv funnits en långsiktig plan att komma åt ett av de viktigare FOU-enheterna som jobbar med psykodynamisk terapi. Det är djupt olyckligt att man försöker strömlinjeforma och anpassa alla enheter efter samma mall; (läs evidens enligt ett medicinskt paradigm). Det leder till enfald och inte mångfald. Vad vi idag behöver är fler enheter som satsar på psykoterapi forskning och utveckling från olika angreppssätt, inte färre. Vill man trycka dit flummet då ska man inte lägga med Psykoterapiinstitutet utan se över andra verksamheter och enheter. Tyvärr verkar inte den insikten finnas på Karolinska Institutet och det är sjupt beklagligt.

Se även Britta Blombergs ledare i Mellanrummet nr 19/2008 som utvecklar sin kritik mot den här utvecklingen.

Konstiga Företag, av Emma Stenström

En av de första sakerna jag gjorde på Natur & Kultur var att i förbifarten tipsa om Emma Stenströms avhandling Konstiga Företag. Ett drygt halvår senare kommer nu en reviderad version av avhandlingen ut som pocketbok. Det var min vän Simon som pluggade på Södertörn som satte boken i händerna på mig och jag sträckläste den. Boken är i högsta grad relevant för psykologer som intresserar sig för ledarskap och organisationer. Stenströms bok är en briljant studie om företagens estetisering, ledarskapets romantisering och konstens ekonomisering. Under modern tid har konstnärligt utövande och företagande betraktats som två närmast motsatta företeelser. Den kreativa konstnären kontra den rationella kapitalisten. Men någonting har hänt. I managementlitteratur hyllas nu den visionära ledaren, styrd av känsla och intuition, samtidigt som ledare för konstnärliga organisationer försöker organisera sin verksamhet enligt företagsekonomiska teorier.

Trots att Stenströms Konstiga företag skrevs i slutet av 1990-talet får den med dessa tre parallella tendenser i samhället. När man läser hennes tankar tio år senare förstår man att det mesta som då var tecken i skyn nu redan har hänt. Jag anbefaller alla att läsa boken. Det avsnitt i boken som kanske saknar minst tydliga tecken är tanken om ledarskapets romantisering. Idag skulle man kanske fått in ordet psykologisering eller coachifiering också. I min värld är uppsvinget för coaching och värdebaserat ledarskap och CSR (Corporate Social Responsibility) alla tecken på det Stenström menar med ledarskapets romantisering. Eller i alla fall täcker den här utvecklingen in några aspekter av romantiseringen. För om vi inte ställde  förhoppningar på att ledarskapet ska visa oss vägen, vara mjuk och mänsklig så vore vi inte romantiker. Jämför tex. med de enorma förväntningarna på Barack Obama.

I väntan på nästa bok av Stenström rekommenderar jag att du läser när hon bloggar tillsammans med Tobias Nielsén på Kulturekonomi. Till vardags är hon verksam på Handels och Konstfack och forskar om kultur, företagande och entreprenörskap.

Här är för övrigt en intervju med Stenström är avhandlingen kom ut år 2000.

Och här ett längre referat av avhandlingen som publicerades i Entré nr 2 /2002.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer.

Läs mer »

Mentalisera mera

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

En artikel om Susanne Biers filmer

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer?

Läs mer »

Therapeutic Assessment

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen något som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. Så långt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar också att psykologen ska formulera rekommendationer för åtgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlåtandet. Han skriver också personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. Språket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hållet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken går att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

Tillsammans blir vi till

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.

Hur unik är djuret människan, egentligen?

Det var rubriken för ett seminarium som Populärare Vetenskap arrangerade på Bokmässan i fredags. Anders Piltz katolsk präst, författare och professor konstaterade att ”inga apor anordnar bokmässor”. Per Enflo, matematikprofessor kontrade med att ”den tekniska utvecklingen går fortare än vi föder barn”. Det tycktes få Piltz i gasen ännu mer. ”Det är viktigt att känna av vilka hormonduschar som vi träffas av när vi går på grannens tomt”. Peter Gärdenfors, författare och professor i kognitionsvetenskap ville hellre tala om den unika mänskliga förmågan att samarbeta i stora grupper. Piltz fortsatte i samma spår  som tidigare och menade att inga andra djur ordnar etiska kongresser.

Sedan kom diskussionen att kretsa kring vårt behov av mening. Som utgångspunkt tog de Gärdefors bok ”Den meningssökande människan”. ”Meningen med livet, är meningen med livet”, avslutar Gärdenfors i den boken. Det tyckte Piltz var fegt. ”Forskningen ska inte svara på meningen med livet”, de ska vi grubbla på menade Gärdenfors. Piltz citerade Thomas av Aquino som ansåg att sökandet efter meningen är kanske det enda behov som vi människor har som inte har ett självklart objekttillfredställelse såsom hunger, törst, sex etc.

Ett intressant spår som kom upp på slutet handlade om att kråkor är smarta djur. Kråkfåglar kan tydligen tillverka verktygm de kan planera och samarbeta. Kråkor känner till och med igen sin egen spegelbild. Deras hjärnors är dessutom större i förhållande till sin kropp än människan.De nämnde också kort evoultionsforskaren Robin Dunbars forskning. Dunbar merar att människor började organisera sig i större grupper och det födde ett behov av att skvallra om gruppmedlemmarna. Putsningen och skvallret gjorde att talspråket utvecklades.

En intressant detalj som kom upp är också att människor har vita ögonvitor. Det är en bra förutsättningen för att kunna följa andras blick så att vi förstår vad andra riktar sin uppmärksamhet på.

Den här typen av diskussioner riskerar att bli antingen för filosofiska eller för vetenskapliga, men panelen med moderator Ann Fernholm lyckades hålla sig på en perfekt nivå.

KBT i Kulturen

För en tid sedan blev jag uppringt av en journalist som undrade om kopplingen mellan kultur och KBT. Eftersom varken hon eller jag kom på några bra exempel på uttryck i kulturen, blev det inget reportage. Men jag fortsatte att tänka på det här. För ett år sedan skrev DN:s litteraturkritiker Sverker Lenas en kolumn (29/9-2007 ej på nätet) där han funderade över att Freud och den klassiska psykoanalysen var frånvarande i litteraturen, eller iallafall på Bokmässan. Lenas tes då var att KBT håller på att bli det dominerande psykologiska paradigmet och i likhet med andra paradigm brukar det avspeglas i litteraturen. Det låter inte bara rimligt utan också sannolikt tycker jag. Men frågan är då varför vi inte ser en sådan trend i litteraturen, konsten och musiken där man inspirerats av KBT. Här är ett försök att hitta några förklaringar.

1) KBT har ett mer begränsat och enklare anslag till att förklara människans existens. Det appelererar inte eller inspirerar inte konstnärer och författare till stordåd. Konstnären befinner sig i en mer spekulativ och utforskande position vilket gör att man naturligt inspireras av vidlyftiga idéer såsom till exempel psykoanalysen som inte drar sig för att gissa och slänga ut hypoteser om människan.

2) Tiden. Psykoanalysen har funnits i 100 år och haft lång tid att påverka kulturen. KBT har funnit i Sverige på allvar i max 10-15 år. Det är en kort tid och därför har inte folk hunnit komma i kontakt med KBT och sedan hunnit producera böcker och musik. Tids nog kommer vi att få se en sådan kulturtrend.

3) Traditionen. Få inom KBT-lägret har intresserat sig för att tolka, beskriva och prata kultur. Och ingen från kultursfären har därför blivit lockade att ta upp tråden. Det är med andra ord vattentäta skott mellan KBT och kultur. Det som ligger närmast är kanske mindfulnesstrenden och ACT som handlar om acceptans, meditation och avslappning. Det perspektivet hämtar ju inspiration från österländsk tradition. Kanske kan det österländska få någon att skriva en spirituell KBT-roman.

4) Med lite god vilja kan man se en koppling mellan Internet, tv-spel och KBT. Idag finns det program för att träna uppmärksamhet och arbetsminnet som till exempel RoboMemo. Dessa i sin tur har kopplingar till andra hjärnträningsprogram, Nintendo Wii och annat. Utvecklingen inom neuropsykologin påverkar oss redan och kommer att göra så ännu mer i framtiden. Kanske får vi fler romaner om träning, KBT och hjärnan som PC Jersilds klassiker ”En levande själ”, (1980).

5) Psykologin är i sig ett uttryck för vår kultur. Inte tvärtom. Jag ser i första hand psykologin som ett uttryck för den tid vi lever i och den kultur vi är en del av. På så sätt var psykoanalysen ett uttryck för förra sekelskiftets samhälle. KBT passar väl ihop med det snabba, snärtiga och ytliga samhälle vi lever i som mest fokuserar på resultat och prestationer. Intresset för KBT har tillkommit just för att vår kultur och tid behöver det. Inte tvärtom.

Avslutningsvis vore det kul att höra fler tankar om det. Dela gärna med dig om kulturella uttryck som du stött på och som inspirerats av KBT.

PS: Här ett gammalt inlägg jag skrivit om kopplingen mellan kultur och terapi, med fokus på film. Då var det med anledning av att Kulturfredag i P1 hävdade att ”alla går i terapi”.

Självhjälpsböcker och profeter i vår tid

24 juli skrev Merete Mazzarella en Understreckare om att ”själv inte alltid är bästa dräng”. Mazzarella tar sin utgångspunkt i en ny bok som heter ”Suveränitetens Pris – En kritisk studie av självhjälpslitteratur” (Dualis) av Jonas Aspelin. Han är forskare i pedagogik och socialt arbete. Aspelins bok studerar fem av de mest populära amerikanska självhjälpsböckerna. ”Hur man får det man önskar och är nöjd med det man har” av John Gray (mest känd som författare till ”Män är från Mars, kvinnor är från Venus”), ”Angelägenheter” av Philip McGraw (känd från tv som Dr Phil), ”Att hjälpa sig själv” av Dave Pelzer (som tidigare skrivit en rad böcker om en skenbart hopplös barndom), ”Älska dig själv” av Wayne Dyer, samt en bok som inte är översatt till svenska, ”Stand Up For Your Life” av Cheryl Richardson.

Mazzarella skriver:

Sin polemik mot självhjälpsböckerna driver Aspelin med stöd i Martin Bubers filosofi som betonar dialogen, det relationella. Buber menar att det är Jag–Du-relationen som är grundläggande för den mänskliga identiteten: ”Människan blir genom Duet till ett Jag.” Liksom självhjälpsfilosoferna uppfattar Buber att samhällsutvecklingen hotar människan men då i första hand därför att den leder till att våra relationer blir mer förtingligade, mer instrumentella, så att vi riskerar att uppfattar andra människor som ett Det snarare än ett Du. Medan självhjälpslitteraturen hävdar att vi inte behöver ta ansvar för någon annan än oss själva betonar Buber att vi ständigt har att ”svara an” på medmänniskan. Motpolen till tvång är för Buber inte frihet utan genuin samvaro.

Jag håller med om att det finns ett problematiskt fokus på vår egen personliga utveckling i självhjälpsböckerna. Samtidigt tycker jag det är intressant att det är en typ av invändning som alltid har funnits mot att människor försöker ta itu med sina problem tex. genom att gå i terapi. Man ska inte gräva för djupt eller fokusera på sig själv, det finns ju så många andra viktiga problem i världen. Engagera dig i något politiskt istället, är en typ av kommentarer.

Mazzarella skriver vidare att de svenska böckerna i genrén verkar vara mer måttfulla. Hon frågar sig också vem som läser de här böckerna och hur de läses. Hon fortsätter:

Läs mer »