Etikettarkiv: inlärningspsykologi

Favoritskjortan och om svårigheten att ändra beteende

Under några års tid hade jag en rosa favoritskjorta. Det var en äldre Melkaskjorta som jag köpt på Judits Second Hand. Den var proper och cool, snygg och vågad på samma gång. Så sprack den i ryggen i en söm och förpassades till en galge i garderoben. Min intention var att laga den själv eller att lämna in den till en skräddare eftersom sömmen lätt skulle gå att sy ihop. Men skjortan blev hängande. Efter fem år och en flytt köpte jag återigen på Judits, en blå ACNE-kavaj som var för lång i ärmen. Kavajen behövde läggas upp. Efter ett halvvår på samma galge lämnade jag till slut in båda plaggen till skräddaren. Kavajen blev bra men gladast är jag över skjortan. Det kostade bara 70 kr att laga och är åter perfekt.

Den här historien illustrerar på ett tydligt sätt hur svårt det är att ändra beteende och genomföra små förändringar. Det är svårt att förstå hur jag i fem år låtit bli att laga favoritskjortan när det kostade så lite att fixa till. I mitt fall tror jag än av orsakerna går att spåra till ovanan att lämna in kläder till skräddaren. Det är ett beteende och en vana som jag inte haft, utan sakta håller på att lära mig. Det finns mängder av situationer, beteenden och vanor som vi människor fortsätter med eller inte börjar med. Vi människor strukturerar vårt liv i vanor och ritualer för att psykologiskt kunna hantera vardagen. Men just oförmågan att ändra oss och pröva nya saker är ofta anledningen till att vi gör psykologiska kullerbyttor. Inlärningspsykologin har gett oss många viktiga redskap för att förstå det här samspelet.

PS: För att ytterligare understryka detta köpte jag igår min första löpartröja. Efter att ha sprungit regelbundet i 10 år i bomullströjor som blir svettiga, tunga och osköna tog jag steget. Egentligen är jag emot alla specialprylar som folk köper. Just fotboll och löpning har charmen att inte kräva så mycket utrustning. Men vissa prylar är för bra för att strunta i. Som löpartröjan.

Tillsammans blir vi till

1593856148.jpg

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.