Du tittar nu på taggen barn. Tillbaka »

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Gå och se Tröstar jag dig nu?

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Filter om hundträning, ”tagteach” och KBT

Magasinet Filter har i sitt senaste nummer 12 (feb/mars 2010) en lång artikel om hundträning. Där beskrivs det ökande intresset för klickerträning med hundar. Frilansjournalisten Karin Wallén har tittat närmare på klickerrörelsen och träffat några drivande personer. På senare tid har klickerinspirerad träning under namnet ”tagteach” spridits i USA, England och även i Sverige. Tagteach lånar klickerträningens instrumentella ansats att ”träna” barn och ungdomar. Det har väckt mycket reaktioner att samtiden alltmer fokuserar på att dressera barns beteenden till lydnad av föräldrar och auktoriteter i skolan.

Walléns artikel är bra men hon svävar ibland iväg och drar växlar på diskussionen om KBT och psykodynamisk terapi som mest känns krystat och okunnigt. Steget mellan KBT och ”tagteach” är ganska långt även om det finns det beröringspunkter.

Föräldrarträningsprogrammet Komet är kanske det som blivit mest känt i Sverige och är det som tydligast jobbar med belöningar för att få barn och elever att uppföra sig. Bakgrunden till de här belöningsprogrammen är att hyperaktiva barn, autism samt barn med olika typer av beteendestörningar har svårt att anpassa sig till vuxenvärldens krav. KBT har gett bra resultat för de här specifika målgrupperna av barn. Dock är stödet och metoderna inte alls lika utprövade för normala barn. Det finns en risk att betoningen på att ”göra rätt” på kort sikt hämmar barns egen unika utveckling på lång sikt.

Hinner våra barn knyta an till moderna föräldrar?

Den frågan ställer sig psykologen Eva Rusz på SvD:s Brännpunkt idag. Hon menar att vi idag har starkare relationer till våra jobb än till våra barn. Rusz skriver:

För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.

Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.

Det här är verkligen problematiskt i dagens Sverige och jag håller med Rusz.. Processen där barnet knyter an till föräldrarna sker framför allt från att barnet är 6-9 månader och brukar vara färdig vid 1-1,5 års ålder. Det flesta barn utvecklar en trygg anknytning till en, två eller kanske max tre personer som blir anknytningsobjekt. Det moderna livet går på vissa sätt tvärs med vår kunskap om betydelsen av anknytning. Idag lämnar många barn sina barn innan anknytningsprocessen är färdig och innan anknytningspersonerna blivit tydligt utkristalliserade. Det är tragiskt och samtidigt svårt att kommunicera till dagens politiskt korrekta diskussion. Det är lätt att uppfattas som reaktionär. Det har till exempel feministen och författaren Nina Björk erfarit när hon för några år sedan skrev att ”Vi är på helt fel spår” när jämställdhetsförespråkare hejat på utveckling där barnen är allt mer och allt tidigare på dagis. Vi glömmer gärna bort att det har ett pris. Det är dags att jämställdhetsdiskursen, samhället, politikerna och männen i dagens Sverige tänker om. Vågar ni?

Garanterat psykoanalytiskt

”Vad är psykoanalys?” är en föreläsningsserie på ABF-huset i Stockholm, om psykoanalys och hur man kan använda psykoanalytisk teori och metod för att tänka kring och förstå människans olika levnadsvillkor och skapelser. Höstens tema är utsatta barn. Imorgon onsdag 9 september är första kvällen. Då handlar det om ADHD, sedan följer en kväll bland annat om övergrepp mot barn och i december pratar man om vår tids syn på barnuppfostran. Ett ämne som vibrerar om åsikter i takt med att curlingföräldrarna köper nya självhjälpsböcker och känner sig allt vilsnare. Tid och plats för alla kvällarna är: Kl 19.00-20.30, Z-salen, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr. Här är hela hösten program:

”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”
Att hjälpa barn med ADHD att bättre förstå sig själva.
Björn Salomonsson, psykoanalytiker, leg. läkare. Moderator: Rolf Carlsson, psykoanalytiker, leg. psykoterapeut.
• Onsdag 9 september

Stora får väl inte göra så mot barn eller…
Psykoterapeutiskt arbete med barn utsatta för sexuella övergrepp. Elisabeth Cleve, leg. psykolog, leg. psykoterapeut. Moderator/samtalspartner: Anita Dahlgren, psykoanalytiker, leg. psykolog.
• Onsdag 14 oktober

Freuds ”mystiska språng”: Biologipsykologi
Magnus Kihlbom, psykoanalytiker, leg. läkare. Moderator: Staffan Lang, psykoanalytiker, leg. läkare.
• Onsdag 4 november

Vår tids barnuppfostran – dressyr eller inlevelse?
Charlotta Björklind, psykoanalytiker, leg. psykolog, Marie Mandel, psykoanalytiker, leg. Psykolog, Gloria Zeligman, psykoanalytiker, leg. psykolog. Moderator: Anders Bengtsson, psykoanalytiker, leg. psykolog.
• Onsdag 9 december

Antichrist äcklar och skakar om

”Kvinnornas Lasse” utropade Hynek Pallas i sitt blogginlägg timmarna efter att han sett Antichrist. Själv har jag dragit mig i en och en halv månad innan jag såg filmen. Har skyllt på att jag haft för mycket att göra, men när sommarstiltjen började infinna sig hade jag inga ursäkter längre. Med hjälp av två gamla vänner pallrade vi oss iväg till Zita. Sedan var vi tvungna att debriefa vår filmupplevelse med några öl efteråt.

Det brutala våldet och stympningarna etsar sig fast och precis som Hynek var jag omskakad flera timmar efteråt. Jag mådde fysiskt dålig av filmen. Min mage var i uppror liksom en dunkande huvudvärk. Lågtryck och för mycket kaffe kan inte förklara mitt tillstånd. Jag var tvungen att gå ut ett kort tag när en sax dök upp som jag trodde skulle användas för penis men som istället riktade sig mot klitoris (Ni förstår nivån). Efter några minuter tvingade jag mig in i biografen igen.

Det är fascinerande att en film kan beröra mig och många andra människor så pass mycket att vi fysiskt mår illa. För mig är det ett kvitto på filmen och konstens makt och möjligheter att påverka oss. En stor eloge till von Trier som med små medel förmår beröra och chockera. Jag har alltid blivit berörd av hans filmer även om jag ogillat vissa och tyckt att några varit dåliga. Men känslomässigt berörd har jag alltid blivit.

Antichrist är en fruktansvärd film som förbryllar. Den är utstuderad och mystisk på samma gång vilket gör den svåranalyserad. Handlingen är enkel på gränsen till banal. En man och en kvinna förlorar ett barn i en olycka. Mannen (Willem Dafoe) som är KBT-terapeut hämtar hem frun (Charlotte Gainsbourg) som är inlagd och ätit piller i en månad efter barnets död. För att bli kvitt pillrena och bota hennes apati, ångest och vanföreställningar åker de till Eden, vilket är namnet på deras öde sommarhus i skogen. Där bedriver han gränslösa exponeringssessioner med sin fru som fruktar naturen, djuren, satan och sig själv. Hon vill helst slippa och försöker knulla bort sin ångest vilket blir en smula gränslöst av terapeuten betraktat.

Halva filmen är en uppbygglig thriller. Von Trier kan verkligen konsten att lansera en film när han tog Cannes med storm. Men framför allt är han en mästare på att bygga upp en berättelse och en egen värld som jag som tittare accepterar hur osannolik den än är. I den andra hälften urartar Antichrist i penalism och brutalt våld. Vissa scener är verkligen fruktansvärda på ett sätt som få skräckfilmer lyckas klara av. För mig tappar von Trier när våldet och kaoset breder ut sig. Han slarvar tycker jag och våldet tar över för mycket.

Det är svårt att ta till sig filmens unkna kvinnosyn som sedan Medeltiden gjort kvinnan till ett gåtfullt ondskefullt väsen från naturen som den rationelle mannen måste tygla för att bringa ordning i en hotfull värld. Von Trier berättar det ånyo med en övertydlighet som känns genant. Samtidigt kan man verkligen fråga sig vart denna ondska kommer från. För i filmen framstår mannen som sjuk på gränsen till morbid eftersom denne inte sörjer sitt förlorande barn och helt tar sig an sin frus sorg och desperation men förnuftets korkade ansats. För KBT-terapin fungerar verkligen på ett sätt. Kvinnan botas från sina rädslor det är bara det att det inte finns något tryggt omhändertagande att parera den annalkande psykos som sedan bryter ut.

Ett annat sätt att tolka filmen är att problemet kanske inte är kvinnan som kommer från den onda naturen utan idén om att man kan förhålla sig förnuftigt till livet. Hynek skriver:

Ett sätt att se på filmens verklighet är att den är helt och hållet mannens fantasi. Att den känslokyla han ger uttryck för finns där för att hela naturen förändring handlar om vad det förlorade barnet gör med hans blick på världen. Att hans lidande, som han inte kan få annat känslomässigt utlopp för än att kallt och torrt behandla sin fru som ett hetlevrat studieobjekt, därmed blir förgörande.

På så sätt tolkar jag också filmen. Kvinnan mår dåligt och är psykotisk men mannen iscensätter och triggar igång detta ännu mer när han med rationellt handlande försöker bota henne.

Psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector som även skriver om film tar upp ett självklart psykoterapeutiskt spår på sin blogg:

Men hustrun har alldeles rätt i att påminna honom om att det alltid är oklokt att bedriva psykoterapi med sina närmaste. Vi brukar vara noga med det – vi bör inte ha någon tidigare kännedom om den person som vi tar oss an i psykoterapi eller analys. Filmens fortsatta berättelse utgör en praktfull illustration till faran i att negligera detta.

Hon anklagar honom för att han brukar ställa sig på avstånd och här gör han återigen precis det – han ställer sig utanför och gör henne till objekt för sin behandling. Det han skulle gjort var förstås (säger varje erfaren psykoterapeut) att tillsammans med henne sörja deras gemensamma förlust. Det är här vägen mot fördärvet anträds av paret.

Det är helt sant och vittnar om att Mannen (Dafoe) i filmen är en psykoterapeut antingen i chock eller med bristande utbildning. Hector redogör utförligt om handlingen med några psykoanalytiska tolkningar. Och för den som vill läsa filmen biografiskt ger Hector några ledtrådar:

I ett postskriptum ser vi åter barnet som nu bevittnar föräldrarnas samlag – den freudianska urscenen . Vad medför den? Barnet får sin första inblick i sitt eget ursprung och måste sedan dö? Den oidipala triangeln är bruten och kaos uppstår. En talande räv som påstår att nu råder kaos. Lars von Triers eget trauma gör sig påmint. Han har i en intervju berättat att han på moderns dödsbädd fick veta att hans far inte är hans verklige far. Moderna hade avlat honom med en stor konstnär för att försäkra sig om att han skulle få konstnärliga gener. Ett falskspel och en manipulation utöver det vanliga. Vad har det inte kunnat inspirera regissören till?

Det går att spekulera i den typen av resonemang i det oändliga. Jag nöjer mig med att Lars von Trier tycks vara en man med oändlig ångest som han som konstnär förvandlar till mästerliga filmer.

Fler kommentarer om Antichrist:

Läs Hyneks första text om filmen följt av den andra och den tredje (på Weird Science) som delvis är en sammanfattning. Läs även Kerstin Gezelius filmrecension i DN samt Cecilia Hectors tankar om filmen. Nya Vågen i P1 9 juni diskuterade dessutom filmen.

Rikard på Psykologstudent började också en diskussion om KBT och kultur där Antichrist tas upp.

PS: Psykoanalytikerna diskuterade filmen på Zita i slutet av maj under rubriken ”Publikes psykoanalys”. Jag var inte där men det vore intressant att höra vad som sades. Någon?

Har handikappade inte något liv?

Jonas Franksson kommenterar på Newsmill den senaste debatten om selektiv abort med anledning av barnläkaren som använde sig av aktiv dödshjälp. Franksson frågar sig om vi handikappade inte har något liv. Han går hårt åt barnläkaren Hugo Lagercrantz och dennes uttalande om att vi inte bör rädda alla liv till varje pris. Franksson är en viktig röst som ofta ställer sig lite vid sidan om gängse åsikter och diskurser. Det gjorde han som programledare för SVT:s CP-magasinet. Det gjorde han även när han gästade Psykologer tittar på film (som den hittils ende gästen utan psykologiskt eller psykiatriskt bakgrund) för två år sedan. Då diskuterade vi filmen ”Min vänstra fot” som han dissade som sentimental smörja som endast framställer cp-skadade som duktiga om de presterar något och blir normala, dvs. blir lyckad som konstnär och författare som huvudpersonen Christy blir i filmen.

Nåväl. Jag har svårt att köpa den rådande diskussionen där många människor menar att det är en mänskligh rättighet för vuxna att skaffa barn till varje pris. Samtidigt har jag också lite svårt för att alla liv ska räddas till varje pris. Lite konsekvenstänkande är nog på sin plats ibland. Jag tror dock till skillnad från Franksson att debatten om aktiv dödshjälp och selektiv abort är viktig. Vi kommer fatta bättre och mer övervägda beslut i samhället ju fler som diskuterar frågan. Men jag håller verkligen med Franksson om att det är misstänkt när handikappade själva inte förekommer i debatten och att deras historiska lidande tystas ner. Som vanligt i sådana här situationer undrar vän av ordning, var är psykologerna i debatten? Är det inte neuropsykologer som är bäst på att bedöma kvaliteten på ett skadat fosters liv?

PS: Franksson bloggar för övrigt på föreningen Stils hemsida.

Självutlämnande om bipolär sjukdom

Ann Heberlein blev känd för sin bok ”Det var inte mitt fel” (Ica Bokförlag, 2008) som handlade om ansvar. Boken blev omtalad för att den satte fingret på många människors oförmåga att ta ansvar i dagens svenska samhälle. Dessförinnan hade hon skrivit en uppmärksammad avhandling ”Kränkningar och förlåtelse”(Thales, 2005).  Till vardags är hon verksam som etikforskare vid Lunds Universitet. Nu är Heberlein aktuell igen med en true self bok med titeln: ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” (Weyler förlag). Erik Lövendahl recenserar i SvD och Åsa Beckman skriver om boken i DN. Boken handlar om Heberleins personliga erfarenheter av att leva som manodepressiv eller bipolär sjukdom typ 2 som det heter på fackspråk. Löfvendahl är positiv men överrumplas av den självutlämnande tonen. Han skriver:

Det kanske ligger i sakens natur att jag känner mig kluven till boken. Min styvfar var bipolär typ 1, jag har vuxit upp med en människa som i stora pendelrörelser växlade mellan att vara gudalik och en liten grå mus, på det sättet känner jag att Ann Heberleins ärende är essentiellt. Någon måste skriva om denna djupt tragiska sjukdom. Samtidigt går hon i sitt ärende så långt att jag undrar hur hennes barn kommer att reagera den dag då de läser boken, när det går upp för dem att deras mamma har ägnat sig åt långtgående självmordsplaner i perioder och varit fullständigt upptagen av sig själv och sin egen ångest.

Det är sällan recensenter värnar om författarens integritet men i det här fallet kanske det är en befogad oro. För på recensionsdagen i fredags försvann Heberlein spårlöst och hennes familj vädjade i pressen om spår. Först på lördagkvällen dök hon upp igen rapporterade Expressen.

Beckman tar också upp Heberleins självutlämnande ton i sin recension:

Två saker bör sägas om den här boken: den är modig- och den saknar självbevarelsedrift. De rader jag nyss citerade, om hur manin gör att hon förlorar omdömet, är säkert mångas mardröm – men förmodligen än mer skrämmande för personer i offentligheten. För att inte tala om den akademiska världen där balans och trovärdighet är hedersord...

Hon kommer också att få höra att det är grymt mot de närmaste. Och det är en betydligt svårare fråga. Jag kan knappt föreställa mig hur smärtsamt det måste vara att läsa för familjen.

Det vilar ett tungt ansvar på förläggaren och förlaget att inte exploatera människor lidande på ett oetiskt sätt. I det här fallet verkar det vara på gränsen. Det är knappast troligt att en psykolog eller psykiatrin skulle uppmuntrat en publicering så kort inpå en så allvarlig händelse som ett självmordsförsök. Boken beskriver några veckor i somras när Heberlein mådde extra dåligt och försökte ta sitt liv. Manodepressivitet är lurigt på så sätt att det är svårt att veta när en person är i kontroll och är vid sina sinnes fulla bruk. Därför borde kanske Weyler avvaktat ett tag med att ge ut boken. På så sätt hade Heberlein kunnat få en ökad distans till det hon skrivit.

Samtidigt är det viktigt att den här typen av erfarenheter sprids på olika sätt i samhället. Det är ett sätt att motverka fördomar och att öka kunskaperna. En viktig bok som kom för två år sedan (nu i pocket) är Iris Johanssons ”En annorlunda barndom”. Den handlar om hennes med autism och vara välfungerande. Jag har refererat ett föredrag som Johansson höll.

Hur som helst är det en bok som en blivande psykolog som jag inte kan undvika att läsa.

PS: Heberlein intervjuades nyligen i DN Söndag. Några bloggare som skriver om Heberlein är Trilog, LouiseP

och Rättsråttan. Järnladyn tror att det hela är riggat och är en pr-kupp. Mikael Glännström är inne på något liknande. Lina ifrågasätter upfattningen att den här bekännelseboken gör Heberleins forskning mindre trovärdig. Det är tvärtom menar hon.

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

Tillsammans blir vi till

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.