Etikettarkiv: teater

Det flygande barnet på Orionteatern – en konsultation

OrionMHN_webben

På lördag är det premiär för Orionteaterns uppsättning det Flygande barnet, i regi av Lars Rudolfsson. Det är en hemsk föreställning med mycket musik. Ett par (Gustaf Hammarsten och Vanna Rosenberg) med två barn stressar fram i tillvaron och tappar närvaron och markkontakten allt som oftast. Tyvärr leder detta till en katastrof där ett barn förolyckas. Manusförfattaren Roland Schimmelphennig har skapat en symbolisk berättelse där Orionteaterns ensemble har lagt till och skapat specialkomponerad musik under ledning av Mats Gustafsson.

Jag har haft förmånen att träffat ensemblen under repetitionerna och kommer att fortsätta träffa dem efter premiären. Orionteaterns ambition har varit att pjäsen ska leda till samtal och eftertanke hos publiken. Eftersom frågeställningarna är så smärtsamma så tog de in mig i arbetet. Kul att få ett sådant förtroende. Det har varit oerhört stimulerande att träffa Orionteatern. Nu hoppas vi alla att premiären går bra och att ni som publik beger er till Söder. Här är en bild från det samtal och konsultation som vi gjorde för en tid sedan. Orionteatern har i efter sex av föreställningarna i vår samtal under rubriken Vad lever man för? Den 25 februari kommer Psykologer går på teater göra samtal efter Det flygande barnet. Då kommer jag och Jenny Jägerfeld att analysera föreställningen tillsammans med publiken. Här är för övrigt en längre TV4 intervju med Vanja Rosenberg om föreställningen.

FullSizeRender-2 Läs mer

Psykologer går på teater får Stockholmpremiär och inleder samarbete med Teater Brunnsgatan Fyra

Bild

Pressmeddelande:

Den 16 december är det premiär i Stockholm för Psykologer går på teater. Då spelar Johannes Brost den kritikerrosade föreställningen Limpan. Efter pjäsen blir det analys och samtal av pjäsen med psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin samt med Teater Brunnsgatans konstnärliga ledare Martina Montelius.

Biljetter säljs på ticnet.se.

– Vi gillar att analysera människans olika komplexa sidor från ett psykologiskt perspektiv. För oss står anrika Teater Brunnsgatan Fyra för allvar och fördjupning av människor, och det ska bli jätteroligt att möta och samtala med deras engagerade publik, säger Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld.

Limpan är ursprungligen en roman av Allan Edwall, som Martina Montelius dramatiserat. I centrum står Limpan Lindberg. En ensam man som lider och kämpar mot sig själv och myndigheterna. Limpan är en absurd och bitvis komisk föreställning, om att vara man i en ångestfylld tillvaro.

Under 2014 blir det fler Psykologer går på teaterTeater Brunnsgatan Fyra.

”Jag vill bryta, vill ställa mig upp i den trånga salongen och försäkra mig om att alla verkligen förstår precis hur bra han är.” – Dagens Nyheter om Limpan.

För mer information, pressrelaterade frågor eller högupplösta bilder kontakta:
Linda Skugge, producent Teater Brunnsgatan Fyra, linda@brunnsgatanfyra.se, 073-380 75 33
Psykologen och författaren Jenny Jägerfeld, info@jennyjagerfeld.se, 070-474 43 64
Psykologen Jonas Mosskin, jonas@mosskin.se, 073-650 51 03

Psykologer går på teater – premiär på Malmöfestivalen

Bild
 
Psykologer går på teater – premiär på Malmöfestivalen

Sedan 2010 driver psykologerna Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld samtalskonceptet Psykologer läser böcker med bas i Stockholm. Nu har det blivit dags för oss att även analysera teatern. Därför startar vi Psykologer går på teater.

På årets Malmöfestivalen blir det premiär för Psykologer går på teater. Två kvällar (18-19 augusti) visas två olika gästspel på Palladium i Malmö. Det är dels Dramalabbets föreställning ”Den störste av dom största” (18 aug) samt teatergruppen Lumors ”Hon finns inte på fotografiet” (19 aug). Det är två hyllade enaktare med intressanta teman om manliga genier och om en familj i sönderfall.

Psykologer går på teater äger rum på Palladium i Malmö, på Södergatan 15, Malmö. Föreställningarna börjar kl. 20.00. Efter pjäserna följer ett samtal mellan psykologerna Jonas Mosskin och Jenny Jägerfeld där de analyserar och diskuterar föreställningarna tillsammans med publiken. Fri entré.

Varmt välkomna!
 
PS: Följ gärna Psykologer går på teater på Facebook.

Vem är publiken? – jag gör gästspel i annorlunda teaterpjäs

Bild

Nästa vecka har en märklig teaterföreställning premiär på Stockholms Stadsteater. Tatu Hämäläinens och Tora von Platen har skapat en föreställningen Vem är publiken? som är interaktiv och ändrar sig efterhand. Till varje föreställning inbjuds en gästexpert. Tisdag 23 april är jag inbjuden som gäst, kommentator och publik. Någonstans mitt i ska jag äntra handlingarna och gissningsvis sker då något i mötet mellan ensemblen, mig och publiken. För oss psykologer som har kontrollbehovet inpräntat i ryggmärgen blir det här en utmaning. Jag tänker mig det hela som en slags antiteater. Lite kul i sammanhanget är att bli inbjuden till Stadsteatern just nu, efter att offentligt kritiserat sammanslagningar och visioner. Eller så är det kanske just därför jag blivit Inbjuden. Hur som helst. Kanske ses vi där?

Så här presenteras föreställningen:

VEM ÄR PUBLIKEN?
– Jag har sett två tre pjäser i mitt liv som berört mig.
– I en teaterföreställning är det så uppenbart att det är fejk.
– Pjäser man inte förstår riktigt tycker jag om.
– Teater ska vara roligt att se på.
– Jag vill känna mig intelligent, att jag förstår vad det handlar om.
– Jag är en del i att teatern existerar.

Vem är publiken? är en halsbrytande blandning av party, föreläsning, dokumentärteater och socialt experiment. Varje besökare ges möjlighet att aktivt delta i kvällens händelser och ingen föreställning blir den andra lik. Förbered dig på en kväll där du som publik står i fokus.  (och ja, det är interaktivt. Men inget farligt eller obehagligt kommer att hända.
Och vi bjuder på fika!).

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
–  Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten. 

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som ­andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
–  Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
–  Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
–  En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Gå och se Tröstar jag dig nu?

tröstar-184x300

Förra helgen var jag och såg Tröstar jag dig nu? på Unga Klara. Det är en pjäs skriven av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och författare i regi av Suzanne Osten. Den hade första gången premiär 2009 men i och med att Unga Klara stöttes bort från Stadsteatern har den nu fått nypremiär som självständiga Unga Klaras första pjäs.

Báránys pjäs är fragmentarisk och poetisk samtidigt som den är konkret på ett nästan demonstrativt sätt. De fem skådespelarna växlar roller och spelar föräldrar, bebisar, småbarn, tonåringar, gamlingar och byter konstellationer med varandra. Det finns en otrolig närvaro hos skådespelarna som letar sig rakt in i mig. Vi i publiken sitter runt i kring scenen och vi drabbas då och då av skratt som kommer väldigt överrumplande. Det finns en barnslig naivitet som känns mänsklig och realistisk även om pjäsen stundtals fladdrar iväg upp i det blå. Báránys erfarenhet som psykoterapeut är aldrig i vägen utan den är finurligt insmugen här och där. Även om pjäsen är tragisk finns det hopp och värme och en fin stämning.

Stockholms stadsteater_Trostar jag dig nu_Petra Hellberg_stor

Regin och koreografin är lika proffsig som skådespeleriet. Jag kan bara uppmana alla som är intresserad av psykologi och kultur att se den här föreställningen. Då bidrar du också till Unga Klaras fortsatta överlevnad.

Biljetter köper du här.

Övrigt: SvD recension från förra året.

Smärtpunkten, historien om 7:3, Norén och Malexandermorden

9789127118805-1

Jag har i helgen sträckläst Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten (Natur & Kultur) som utkommer i dagarna. Det är en förbaskat bra genomgång om hur det kom sig att Lars Norén skrev en pjäs om och med några interner på Tidaholm. Efter en lång och frän debatt om skådespelarnas nazistiska sympatier tog historien en osannolik vändning när en av de tre skådespelarna (Tony Olsson) rånade banker under permissionerna och dödade två poliser i Malexander. Allt detta hände för 10 år sedan i ett Sveige som känns närmare Lasermannen än samtiden där Twitteraturen breder ut sig.

Åsbrink skriver bra och skildrar väl de olika aktörerna. Fångarna, Lars Norén, producenten Isa Stenberg, Kriminalvårdens olika chefer, Riksteatern och olika debattörer. Historien om 7:3 är en psykologisk thriller där läsaren oundvikligen vet att ödet kommer närmare. Likväl är det fascinerande och överträffar de flesta deckare jag har läst. Det som förbluffar mig mest är Lars Norén oförblommerade naivitet och konstnärliga egoism samt Kriminalvårdens oseriösa hantering av några av våra värsta brottslingar. Dessutom är det svårt att idag förstå den upprördhet och debatt som pjäsens medförde. Idag torde vi vara så vana vid postmoderna konstnärliga projekt att det inte längre behöver ifrågasättas att 7:3 skulle vara teater (vilket många kritiker faktiskt gjorde mot Noréns pjäs).

När man läser boken känns det som att Norén fick kritik fast för fel saker. Hans behandling av de inblandade efter premiären (han isolerar sig, skriver på nya saker och deltar inte i arbetet eller debatten nästan alls) är ofattbart egoistisk.Kritiken mot pjäsen i sig känns som sagt överdriven. Efter Malexandermorden fick producenten Isa Stenberg oförtjänt mycket skit som nog borde ha träffat Kriminalvården, Riksteatern, polisen och Norén själv. Så jag kan bara säga: läs och bilda er en egen uppfattning.

Här är Åsbrink i längre DN-intervju om boken.

Psykakuten; improviserad lunchteater med terapeut

1829185305

2009 blir kanske psykologins och terapins år. Ett tecken i tiden är kanske dagens premiär av Psykakuten på Kilen, Kulturhuset. Psykakuten är en lunchföreställning med några skådespelare samt Paula McManus som är medverkande regissör och som utvecklat idén. Temat idag var kärlek och Anette Eroselius, en kollega till mig på Organisationsspsykologerna var med på scen i föreställning.

En inmailad fråga blev utgångspunkten för dagens pjäs. Det handlade om ”Olle Persson” (en smula konventionellt namn som publiken hittade på) som har svårt att glömma sin gamla tjej Eva trots att hon gjort slut med honom och lever i en annan relation verkar hon intresserad av Olle och han av henne. McManus ramade in handlingen och publiken fick hjälpa till. Snart hade vi en karaktär som var 25 år, boende i Hägersten som pluggade på Konstfack. Olle hade dåligt självförtroende, kort stubin, var konflikträdd och fnittrig.

Med dessa bakgrundsfakta spelade ensemblen upp ett antal scener i Olles liv, ibland som en dans till musik. Då och då gjorde regissören McManus inspel som styrde berättelsen åt olika håll. Olle var ambivalent och hade svårt att ge så mycket hjälp för terapeuten vilket gjorde det extra svårt att komma någonstans. Det var samtidigt intressant som illustration till en svår klient som inte vet ut eller in.Det funkade bra tycker jag med de improviserande inslagen som bröt av samtalen med terapeuten och som bröt av agerandet.

Några igenkännande skratt och insikter fick nog publiken efteråt. Ett svårt och modigt koncept som jag verkligen tyckte fungerade. Det känns viktigt att synliggöra terapi och Psykakuten är ett steg i rätt riktning.

Kommande veckors tema är: 11 mars: kärleksrelationen, 18 mars: jobbproblem, 21 mars: vänskap, 25 mars: familjeproblem, 1 april: livsavgörande beslut samt 8 april: livet och döden

Biljetterna kostar 120kr. Vill du maila in frågor som kanske kommer att tas upp i programmet är adressen:psykakuten@kulturhuset.stockholm.se.

Medverkande är: Paula McManus, Helen Lindahl, Sofia Czinkoczky, Carl-Johan Stenlund, Olle Sarri, Daniel Gustavsson, Inga Onn. Här är en DN på Stan-intervju med McManus.

Psykakuten var även med i slutet av Nordegren i P1 där skådespelaren Olle Sarri och psykoterapeuten Anette Eroselius pratade. Du kan lyssna på här.

Uppdatering: Anna Ångström skriver en bra recension av Psykakutens första fall i SvD.

Freuds Cigarr

freudtopp.jpg

I helgen hade musikalen Freuds Cigarr premiär på Boulevardteatern. Det kan tyckas som en udda kombo med Freud, psykoanalys och musikal men Jonas Samuelsson Nerbe som jag talat lite inför premiären menar att det går fint. Det är Stockholms Musikteater som ligger bakom och för regin står Andreas Boonstra som brukar hålla till på Teater Moment. Jag måste erkänna att jag ställde mig lite tveksam till att göra en musikal om Freuds liv i slutet av 1800-talet när denne hittade på psykoanalysen. Men både DN och SvD ger positiva recensioner vilket ju är kul.