Etikettarkiv: Intreatment

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

– En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

– Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Jonas Mosskin om terapiskildringar

”In treatment” (tv-serie, 2008–2010)
–  Den är gjord med hjärta, och Hagai Levi har själv gått i terapi i alla möjliga olika varianter. Det är nog en av de minst schablonartade skildringarna av terapi, som ligger närmast verkligheten. 

”Intima främlingar” (film, 2004)
– En kvinna går till vad hon tror är en terapeut, men han är egentligen skattejurist. Den beskriver att själva mötet är det viktigaste, och att det kanske inte spelar så stor roll med vem.

”En familj som ­andra” (film, 1980)
– Den handlar om en tonårspojke som förlorat sin tvillingbror. Här ser man en terapeut som är välvilligt inställd och lite som en kompis.

Siri Hustvedt – ”Sorgesång” (roman, 2008)
–  Huvudpersonen är en psykoanalytiker som bor i Brooklyn och det handlar väldigt lite om hans patienter utan mer om hans liv. Han är lite mer som en vanlig snubbe.

Beate Grimsrud – ”En dåre fri” (roman, 2010)
–  Huvudpersonen har schizofreni och lider av psykoser, och träffar en KBT-terapeut. Här är terapeuten som en kompis som stöttar och försöker få henne på banan.

Anna Lytsy – ”Fru Freud och jag” (roman, 2009)
–  En kvinna går i terapi hos en klassisk analytiker. Terapeuten är gammalmodig och har förutfattade meningar, särskilt hennes lesbiska förhållande.

Tempo Dokumentärfestival med psykologiskt tema

8-13 mars pågår Tempo Dokumentärfestival i Stockholm. Ett av festivalens tema handlar om psykologi och terapi: In Treatment. Där möter publiken människor som på minst sagt oväntade sätt bearbetar sina upplevelser. Här är några av programpunkterna:

12 ANGRY LEBANESE av Zeina Daccache, Libanon, 2009, 85 min.
Detta är en film om 45 långtidsdömda fångar i Beirut som genom ett ett terapeutiskt teaterprojekt sätter upp en pjäs om ett rättsfall. I pjäsen anklagas en pojke för att ha mördat sin far. Fångarna, dömda för mord, våldtäkt och droghandel spelar juryn som enhälligt måste komma fram till pojkens dom. Producenten för filmen, Jocelyne Abi Gebrayel, gästar festivalen.

MARWENCOL av Jeff Malmberg, USA, 2010, 83 min.
Mark har skadats svårt i ett överfall. Efter att ha vaknat ur koman bygger han upp en avancerad stad av barbiedockor i sin trädgård. Han konstruerar den värld som tagits från honom och dockorna representerar hans familj och vänner. Med denna ovanliga hemmagjorda terapilek läker långsamt såren, både de fysiska och psykiska.

PORTRAIT OF A MAN Av av Visa Koiso-Kanttila, Finland, 2010, 81 min.
Kalle Rissanen är en ensamstående pappa som tar hand om sin son samtidigt som han har en framgångsrik karriär inom IT. Han gillar sitt arbete och älskar sin son, men är en djupt olycklig människa som fortfarande bearbetar sviterna av en skilsmässa och kämpar med alkoholproblem. Kalles pappa tog sitt liv när Kalle bara var sju år gammal, och när han själv fyller 40 inser Kalle att han är i samma ålder som pappan var när han dog. En kamp inleds med de frågor som ledde till faderns självmord.

ATT VÅGA MINNAS, samtal, Work in Progress­.
Vad händer när vi börjar våga minnas? En händelse som vi under många år gjort allt för att inte komma ihåg? I det här fallet en våldtäkt som vägrar släppa taget? Och vad är det vi egentligen kan och orkar minnas? Ewa Cederstam har tidigare närmat sig ämnet våldtäkt – bland annat genom kortfilmen Kvinnans plats. Genom flera års arbete med att intervjua dömda våldtäktsmän i fängelset blev det tydligt att det också fanns en annan, mycket mera personlig film att göra. Den om Ewa själv. Hon utsattes själv för en våldtäkt i Malmö för 25 år sedan. Nu vågar hon leta sig tillbaka och börjar minnas. Det finns en vilja att Prata om det. Detta är ett samtal med regissören Ewa Cederstam, filmproducenten Stina Gardell­ och journalisten Zandra Thuvesson.

IN TREAMENT, samtal.
Hur kan det dokumentära fungera terapeutiskt? På vilket sätt kan man använda sig av konst för att arbeta terapeutiskt? Hur kan regissörer, filmare och karaktärer upptäcka nya saker om sig själva eller om samhället i stort genom sina filmer? Medverkande: Jocelyne Abi Gebrayel – producent 12 ANGRY LEBANESE, Zanyar Adami ­ regissör GERILLASONEN och Stina Gardell ­ producent. Moderator: Ulrik Petersson, frilansjournalist.

Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell, film + samtal.
Konstverket Okänd Kvinna 2009-349701 av Anna Odell som blev 2009 års mest uppmärksammade konsthändelse. Nya delar av konstverket som lagts till under 2010 visas och efteråt samtalar Anna Odell med frilansjournalisten Zandra Thuvesson och försöker sammanfatta vilka effekter som konstverket givit och kommer att ge i framtiden.


Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent

Intervju med Hagai Levy, skaparen av In Treatment

levi620_521625b

SvD:s reporter Agneta Lagercrantz intervjuade nyligen Hagai Levy. Levy ligger bakom tv-serien Be Tipul som sedan exporterats till USA som In Treatment. Jag träffade själv Levy i våras då Axess TV hade bjudit in honom med anledning av att Be Tipul visades i deras kanal. Levy är en fascinerande person. Han berättade att han gått i terapi sedan 10 års ålder. Han har sedan dess varit hos mängder med terapeuter med olika inriktningar. När han började skriva manuset till terapiserien så började han förstöra sin egen terapi. Han letade efter citat och formuleringar, problem och poser som kunde bli en del av stoffet. Förklaringen till framgången med terapi tror jag har att göra med att Levy tagit hjälp av psykologer och terapeuter som deltagit på nära håll i arbetet. Samt att han själv som studerat psykologi också haft så rika erfarenheter av terapi själv.

I SvD:s artikel uttrycker Levy en skepsis och trötthet inför samtalsterapi. Det är lätt att förstå hans misströstan och trötthet när man teraperat så mycket som Levy.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter?

Jävligt olika tror jag. Nåväl.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.

Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.

Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.

Mera om In Treatment

Kjell skriver på Weird Science om den andra säsongen av In Treatment. Där citerar han en jungiansk psykoanalytiker i USA som direktkommenterar serien. Ett kul tilltag som jag också hade gjort om jag hade haft tid. Psykoanalytikern analyserar serien utifrån Jungs tankar och Kjell testar i ett inlägg att försöka göra detsamma. Det blir ganska långsökt men Kjell försvara sig med att det mest är ett tankeexperiment. Nåväl. Kul att han är så engagerad i serien iallafall. Och före oss andra. För det måste man ju vara. Johan Hilton skrev bra i måndags i Expressen om In Treatment. Hilton är inne på att serien har usla tittarsiffror i USA, vilket även Wahlöf tar upp vad det gäller de första dagarnas sändningar på SVT. Inte så konstigt om man lägger serien kl 19 på vardagar. Hilton avslutar sin betraktelse såhär:

När de offentliga samtalen avstannar och partisanerna gräver ned sig i sina skyttegravar får psykologdramat en tröstande funktion. Här ser vi en mikrosituation där dialog inte bara innebär ett slags möjlighet till emotionell rening utan faktiskt framstår som den nödvändiga strategin för att lösa även större problem.”

Inte vet jag riktigt om de offentliga samtalen avstannar, det tycks ju twittras värre än vanligt. Men att samtal är en emotionell rening eller åtminstone bearbetning är ju en av essenserna i psykoterapi. Wahlöf är inne på samma linje:

För ”In treatment” är det bästa jag har sett på länge. Jo, här finns det typiskt amerikanska inhamrandet av poängen – ett uttryck följs av en synonym direkt därpå. Men här finns också det goda skådespeleriet, tystnaden, pauserna. En liten lugn ficka i det allomfattande helvetiska gapandet i svensk teve just nu.

Ja så kanske man kan uttrycka det. En lugn ficka i etern, mellan ett blogginlägg och ett twitt.

Mosskin om In Treatment i Kulturnyheterna

mosskinkulturnyheterna

Igår fredag 8/5 medverkade jag i SVT:s Kulturnyheterna och kommenterade tv-serien In Treatment, med anledning av att serien börjar sändas på måndag. Inslaget är cirka tre minuter långt och börjar 6.45 in i programmet. Där förutspår jag bland annat en terapivåg i sommar och höst där människor inspirerad av tv-serien rusar till psykologer och psykoterapeuter. Tänk bara på vilket uppsving Let’s Dance har haft för alla typer av danskurser. Om en tiondel så många som börjat på danskurs börjar gå i terapi, så tvingas Sveriges samlade psykoterapeutkår att jobba mycket övertid framöver. Då kanske klienterna räcker och blir över för alla terapiskolor.

In Treatment på SVT och andra säsongen i USA

paul-solo-475På måndag 11 maj börjar äntligen SVT sända tv-serien In Treatment. Kl 19 i halvtimmesprogram varje vardag får vi följa Paul Weston (Gabriel Byrne) när denne tar emot sina klienter. På söndagar visas sedan hela veckan avsnitt i ett svep.

I USA har andra säsongen av In Treatment just börjat sändas. Philip på Weird Science bloggade för ett tag sedan och är förtjust över hur serien fortsätter. Han skriver:

Det har gått ett år sedan skilsmässan och Dr. Paul Weston har flyttat från Maryland till Brooklyn där han har en uppsättning nya patienter – och dessutom en stämningsansökan på 20 miljoner dollar från en tidigare patients pappa.

Jag gillar i synnerhet just den första Walter-sessionen, som är In Treatment när det är som bäst. Den där känslan av att Paul är lite trög, att man som tittare skulle vilja gå händelserna i förväg, slå fast en diagnos, samtidigt som man glider allt närmare soffkanten av ren spänning.

Det enda jag inte riktigt begriper är den nya story-arcen kring den döda piloten Alex. Kan en terapeut verkligen anses skyldig om en patient tagit livet av sig utanför analysrummet?

Det verkar som om Paul inte ställer den uppenbara juridiska frågan här utan gräver ner sig i en massa känslotjafs – det måste väl ändå finnas prejudikat, en praxis för liknande fall? Men kanske är det amerikanska juridiska systemet precis så här godtyckligt.

Rent juridisk har ju inte psykoterapeuter något ansvar för klienter som tar livet av sig. Dock finns det ett moraliskt ansvar och ett visst behandlingsansvar. Har man en patient som är självmordsbenägen så bör man hänvisa den vidare till psykiatrin. Sedan finns det alltid ett visst mått av ansvar eller betydelse åtminstone om man hör till den psykodynamiska skolan. Allting har betydelse för terapin så också ett självmord. Ett självmord är ju ingen bagatell utan en synnerligen allvarlig händelse utanför terapirummet. Men även små saker och händelser ges betydelse för terapin. Det kan tyckas krystat att förseningar och till synes slumpmässiga händelser anses viktiga. Men själv tycker jag att det finns något sunt, befriande och skönt att ta saker seriöst. Till vardags svänger vi oss med mängder av bortförklaringar till det ena eller det andra som inte ifrågasätts trots att det ofta finns psykologiska skäl till att man kommer för sent, glömmer bort möten eller är nonchalant. Men då är det inte kutym att ge detta något betydelse vilket är synd.

Artikel om In Treatment i Psykologtidningen

treatment080204_560.jpg

I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.

***

Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.

Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.

I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.

Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.

Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.

Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne  i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.

Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.

Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.