Etikettarkiv: terapeut

Psykologi och sociala medier

Om knappt en vecka börjar Bokmässan i Göteborg. Där kommer jag göra ett antal framträdanden. Som en del av seminarieprogrammet kommer jag att tala på fredag 24 /9 12.30-12.50 i sal F5 under rubriken:

Psykologi och sociala medier – Hur påverkar sociala medier och internet förhållandet mellan klient och behandlare?

Det vore jättekul att få dina synpunkter och tankar kring detta. Kan man vara kompis med sin klient på Facebook? Är det okej att googla sin terapeut? Borde man googla alla patienter för att kolla vilka de är?Är det bra att patienter betygsätter behandlare och psykologer på internetsajter. Håller etiska gränser på att luckras upp? Kort sagt: Hur ska psykologer och terapeuter förhålla sig till det digitala landskapet? Vad tycker du. Skriv och berätta!

PS: En fullständig lista på alla programpunkter där jag medverkar på Bokmässan, kommer snart.

Psykologer tittar på film på Psykoterapimässan

masslogga2010

Torsdag-lördag 6-8 maj är det dags för Psykoterapimässan på Norra Latin i i Stockholm. Temat för årets mässa är ”För ett friskare Sverige!”, vad nu det egentligen betyder. Det är ett gediget utbud av allehanda aktiviteter, föreläsningar och workshops. Jag har ännu inte hunnit gå igenom mässprogrammet men det ser lovande ut iallfall. Jon Kabat-Zinn, Emmy van Deurzen är några av de namnkunniga gäster som kommer dit.

I år har Psykoterapimässan även ett särskilt program för allmänheten under lördagen. Som en del av detta program gästspelar Psykologer tittar på film. Som avslutning på hela mässan på lördag eftermiddag visas Behandlingen (Sve, 2009) av Johan Jonason. Det är en film om sjukskrivne Roy. Han är i medelåldern och har ont i ryggen. Hans fru står till slut inte ut med honom och skickar iväg honom på en alternativbehandling i den bohusländska skogen. Terapeutens okonventionella behandling gör att relationen till Roy blir alltmer skruvad och obehaglig. Filmen väcker många frågor om psykisk hälsa, om terapi och relationen mellan klient och terapeut.Behandlingen

Efter filmen blir det ett samtal där publiken bjuds in att analysera filmen. Till vår hjälp kommer Per-Magnus Johansson, psykolog, psykoanalytiker och författare och Poul Perris, läkare, psykoterapeut och rektor för Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi. Filmvisningen äger rum i aulan på Norra Latin. Filmen börjar kl 16.30 och samtalet pågår till cirka 18.30. Inträdet på mässan för lördagen kostar 150 kr och köps direkt i dörren.

Varmt välkomna!

PS: I vintras skrev jag en recension i Psykologtidningen av Behandlingen när den var aktuell på bio.

Fallet Thomas Quick och terapeutens roll

2651251906

Så blev det då klart att Thomas Quick (numera Sture Bergwall) får rensning för ett mord som han blivit dömd för. Förutom polisens slarv är kanske en av de allvarligast anklagelserna riktad mot en behandlare. I det här fallet en terapeut som lär ha varit pådrivande för att få Quick att erkänna mord efter mord. Quick säger att han fått starka mediciner och blivit manipulerad under terapin på Säters sjukhus i Dalarna.

Utan att känna till detaljerna i fallet Thomas Quick finns det en del att säga om terapeuters roll i brottssammanhang. Det är ett väl beskrivit faktum i psykologilitteraturen att terapeuter använt sin maktställning till att suggerera fram avslöjanden och fått människor att erkänna saker som de inte gjort. Mest diskussion har det varit när det gäller patienter som plötsligt kommit ihåg sexuella övergrepp i barndomen som senare lett till åtal mot fäder och närstående män. En del av de här minnena har visat sig felaktiga. Idag finns det med rätta en helt annan tveksamhet till den här typen av minnesberättelser än vad det gjorde på 80- och 90-talet. Kanske blir fallet Thomas Quick och en ny rättegång ytterligare en uppgörelse med manipulerande terapeuter och oseriösa behandlare.

// <![CDATA[
document.write('’);
// ]]>

Psykakuten; improviserad lunchteater med terapeut

1829185305

2009 blir kanske psykologins och terapins år. Ett tecken i tiden är kanske dagens premiär av Psykakuten på Kilen, Kulturhuset. Psykakuten är en lunchföreställning med några skådespelare samt Paula McManus som är medverkande regissör och som utvecklat idén. Temat idag var kärlek och Anette Eroselius, en kollega till mig på Organisationsspsykologerna var med på scen i föreställning.

En inmailad fråga blev utgångspunkten för dagens pjäs. Det handlade om ”Olle Persson” (en smula konventionellt namn som publiken hittade på) som har svårt att glömma sin gamla tjej Eva trots att hon gjort slut med honom och lever i en annan relation verkar hon intresserad av Olle och han av henne. McManus ramade in handlingen och publiken fick hjälpa till. Snart hade vi en karaktär som var 25 år, boende i Hägersten som pluggade på Konstfack. Olle hade dåligt självförtroende, kort stubin, var konflikträdd och fnittrig.

Med dessa bakgrundsfakta spelade ensemblen upp ett antal scener i Olles liv, ibland som en dans till musik. Då och då gjorde regissören McManus inspel som styrde berättelsen åt olika håll. Olle var ambivalent och hade svårt att ge så mycket hjälp för terapeuten vilket gjorde det extra svårt att komma någonstans. Det var samtidigt intressant som illustration till en svår klient som inte vet ut eller in.Det funkade bra tycker jag med de improviserande inslagen som bröt av samtalen med terapeuten och som bröt av agerandet.

Några igenkännande skratt och insikter fick nog publiken efteråt. Ett svårt och modigt koncept som jag verkligen tyckte fungerade. Det känns viktigt att synliggöra terapi och Psykakuten är ett steg i rätt riktning.

Kommande veckors tema är: 11 mars: kärleksrelationen, 18 mars: jobbproblem, 21 mars: vänskap, 25 mars: familjeproblem, 1 april: livsavgörande beslut samt 8 april: livet och döden

Biljetterna kostar 120kr. Vill du maila in frågor som kanske kommer att tas upp i programmet är adressen:psykakuten@kulturhuset.stockholm.se.

Medverkande är: Paula McManus, Helen Lindahl, Sofia Czinkoczky, Carl-Johan Stenlund, Olle Sarri, Daniel Gustavsson, Inga Onn. Här är en DN på Stan-intervju med McManus.

Psykakuten var även med i slutet av Nordegren i P1 där skådespelaren Olle Sarri och psykoterapeuten Anette Eroselius pratade. Du kan lyssna på här.

Uppdatering: Anna Ångström skriver en bra recension av Psykakutens första fall i SvD.

Artikel om In Treatment i Psykologtidningen

treatment080204_560.jpg

I nummer 1/2009 av Psykologtidningen har jag skrivit en recension av tv-serien In Treatment. Jag har ju pratat en del om serien på min blogg så för den flitige bloggläsaren känns nog en del av tankarna igen. Det är svårt att recensera en tv-serie på 45 avsnitt i artikel men jag gjorde ett försök. Den här texten har legat ett tag i byrålådan men blir nu äntligen tryckt. Förhoppningsvis kommer även en längre essä om tv-serien att dyka upp framöver. SVT börjar sända serien någon gång under året. Här följer artikeln i sin helhet.

***

Den israeliska tv-serien Be Tipul började sändas 2005 och blev en av de största succérnas i landets tv-historia. Nu har HBO gjort en amerikansk version, In Treatment. Under sommaren och hösten har Canal+ sänt serien. HBO håller på och spelar in en andra säsong. In Treatment hade nog aldrig kommit till om inte maffiabossen Tony Sopranos hade börjat gå i terapi. Då blev det plötsligt både coolt och folkligt med hjärnskrynklare. Innan dess har psykoterapeuter på film i första hand varit komiska figurer i andra hand galningar.

Terapi har alltid varit en smula gåtfullt. Tystnadsplikten har gjort det svårt att prata om vad som försiggår. Alla som själva gått i terapi vet hur svårt det är att förklara för någon utomstående vad det faktiskt är man gör. Det här har fått konsekvensen att psykologer och terapeuter fortfarande bedriver något som betraktas som suspekt av den breda massan. In Treatment har förutsättningen att bli folkbildande och göra vanligt folk intresserade av terapi.

I serien får vi följa fyra olika klienter som kommer varsin dag i veckan till psykoterapeuten Paul Weston. På fredagarna avslutas veckan med att att han går till sin egen terapeut, Gina. Serien utspelar sig med några få undantag i Pauls mottagning i hans villa i en finare del av LA. Paul är en medelålders man som känner mycket för sina klienter. För mycket, tycker både hans fru Katie och Gina.

Paul är i vissa aspekter en klassiskt skolad psykoanalytisk terapeut. Å andra sidan är han inte särskilt strikt när det gäller ramar. Hans flexibla inställningen till ramarna gör också att gränserna för vad som är terapi och vem som är klient blir luddiga. Det gör honom sårbar för klienternas initiativ och obstruerande. I början av serien bekänner 30-åriga läkaren Laura sin kärlek till honom. Det är uppenbart att Paul har svårt att värja sig för Lauras inviter. När Laura dessutom förför Pauls nye klient den stilige stridspiloten Alex blir det ännu snärjigare. Alex är en målmedveten svart man. Han har under hela sin uppväxt plågats av sin far som pressat honom att vara duktig och macho. När Alex bombat en irakisk skola och av misstag dödat 16 barn, får han permission och inleder terapi med Paul. Alex styr och ställer under sessionerna. Han tar med sig en espressomaskin eftersom Paul gör så uselt kaffe. Då och då under terapin kokar han kaffe något som Paul inte är glad för men som han motvilligt tillåter.

Pauls och Katie har problem och ett sätt att lösa deras äktenskap blir att gå i parterapi hos Gina. En inte helt lyckad konstellation visar det sig. På så sätt utspelas en parallell till Pauls klienter Jake och Amy som går i parterapi. Jake och Amy kommer och går som de vill. De lyssnar inte heller på Pauls försök att få dem att prata med varandra. Till slut tillrättavisar Paul dem och tvingar dem att förhålla sig till honom som en psykoterapeut och inget annat.

Den fjärde klienten är 16-åriga elitgymnasten Sophie. Paul misstänker att hon har blivit sexuellt utnyttjad, något som Sophie protesterar mot. Däremot har hon haft en intim relation till sin tränare under en längre tid och på många sätt en gränslös uppfostran hos sin pappa. Sophies självmordstankar och utåtagerande sätter Paul på prov. Hans sätt att trösta henne  i terapin är okonventionellt och bitvis är han mer som en jourhavande vuxen än en terapeut.

Paul är en sympatisk man som är lätt att fatta tycke för. Han har uppenbara brister som psykoterapeut men reparerar gång på gång misstag vilket känns mänskligt och ganska typiskt för vad den psykoterapeutiska processen är för något. Han blir dock som förbytt när han kommer till Gina. Då läxar han upp henne och tävlar om vem som är bäst som psykoterapeut. Hon koncentrerar sig på Pauls känslor för Laura och kommer med förmaningar om hur oetiskt det vore att inleda en relation. Paul avskyr Ginas tolkningar och det blir ständigt gräl.

Skaparna av In Treatment lyckas med små medel göra varje avsnitt till dramatiskt. Det är lätt att se ett enstaka avsnitt och hänga med i handlingen, mycket tack vare att terapi i sig är ett sorts upprepning. Skådespeleriet är bra och trovärdigt. Liksom många amerikanska tv-serier finns det saker i serien som känns kulturbundna. Men förvånansvärt väl skildrar serien ändå allmängiltiga problem hos människor i vår tid. Det är barn, karriär, äktenskap, bristande självkänsla och prestationsångest såväl i sängen som i det materiella ekorrhjulet. Serien ställer frågor som gör att man vill prata med sina vänner och kollegor om terapi. Det tycker jag är ett mycket gott slutbetyg för en innovativ tv-serie som In Treatment.

Nuögonblick och plötsliga förbättringar i terapi

2563901626_157867707a.jpg

”Sudden gains in group cognitive-behavioral therapy for panic disorder” är rubriken på en vetenskapliga studie av ett forskarlag vid Virginia University, rapporterar BPS. De har undersökt hur klienterna förbättras under den terapeutiska processen. Metoden har varit KBT-terapi i grupp mot panikångest under 12 veckor. Man fann att 43 % av klienterna upplevde en signifikant plötslig föräbttring under terapins gång. Hälften av dessa upplevde förbättringen redan mellan session 1 och 2, medan den andra hälften fick en förbättring senare under processen. Det intressanta är dock att resultatet skiljer sig mellan de här båda grupperna. Så här skriver Clerkin mfl:

Sudden gains were prevalent both at the very beginning of therapy (immediately following session 1), as well as later in treatment (following session 2). However, only gains following session 2 were associated with better treatment outcomes and change in cognitive bias at treatment termination. These differential outcomes indicate that gains following session 1 may reflect less meaningful symptom fluctuations, while gains occurring after session 2 are perhaps more influenced by the active ingredients of cognitive-behavioral therapy.

I klarspråk betyder det att de som svarar positivt redan efter första sessionen så gärna vill tro på behandlingen eller uppleva en förbättring men att skenet bedrar. Den första sessionen är ju rimligtvis främst av intervjuande/psykoedukativ karaktär. Studien är liten och har bara gjorts på 30 klienter men om resultaten håller i andra studier betyder det att terapeuten skulle kunna vara uppmärksam på vad som händer mellan session 1 och 2. Sker det föräbttringar redan då borde terapeuten kanske konfrontera klienten för att motverka skeneffekten.

En person som undersökt och skrivit om nuögonblick i psykoterapi är psykodynamikern Daniel Stern. Han menar att ett kort ögonblick på några sekunder i en psykoterapi kan på ett avgörande sätt förändra utfallet och hela den terapeutiska relationen. Här ett äldre inlägg om Sterns tankar. Läs förövrigt hans mycket läsvärda bok Ögonblickets psykologi (Natur & Kultur, 2005).

Referens:  E Clerkin, B Teachman, S Smithjanik (2008). Sudden gains in group cognitive behavioral therapy for panic disorder. Behaviour Research and Therapy, University of Virginia, USA. PS: Läs hela studien här.

Mentalisera mera

 9789127026513.jpg

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

per.jpg

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

 

 

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Webterapi på Lisa Kudrows vis

kudrowwebtherapy.jpg

Erik Stattin tipsade om att Lisa Kudrow (från Vänner) spelar webterapeuten Fiona Wallace. I tre avsnitt försöker hon behandlar Richard under några treminuters sessioner, eftersom hon tycker att allt ältande bara tar tid och inte brukar leda någon vart.

Fiona Wallace är på många sätt samma schablonartade bild av en vettlös terapeut som vi vant oss att se i populärkulturen. Samtidigt tillför det hela något nytt eftersom de sker i ett nytt format som dessutom har med själva innehållet att göra. Det är bitvis roligt och för alla de som känner igen sig när de går i terapi så är mitt råd att sluta med än gång. Gudskelov finns det få psykologer och psykoterapeuter som beter sig som Wallace.

MindHacks skrev och hämtade inspiration från BoingBoing.

Slarvigt om terapeuter på film

image.jpg

Annars duktiga Karolina Ramqvist skrev en krönika 19/9 i DN Kultur. Med den klatschiga rubriken ”Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem” popkulturfilosoferar hon om terapeuter på film. Jag irriterade mig på det som jag uppfattar som löst tyckande och direkta felaktigheter i texten. Småaktigt kan tyckas men ändå.

Ramqvist har rätt i sin krönika att kvinnliga terapeuter på film sällan lyckas tack vare sin skicklighet utan snarare på grund av sina kunskaper som femme fatale. Men sedan skriver hon:

”Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige terapeuten i ”In Treatment” och den kvinnliga i ”Tell me you love me” (aktuell på SVT just nu), eller dr Melfi i ”Sopranos”.

Det stämmer inte. Terapeuten Paul, i ”In Treatment” gör till exempel många klavertramp och misstag under sina sessioner. Han är en okonventionell terapeut som ofta bryter mot reglerna eller ramarna som vi i svängen säger. Sedan fortsätter Ramqvist:

”Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg.”

Ramqvist har rätt i att psykoterapi och terapeuter är bra berättartekniska grepp. Däremot ställer jag mig frågande till att terapeuter skulle vara överrepresenterade på film. Vad får hon det ifrån.Dessutom tror jag faktiskt att det finns ett samband mellan ett ökat intresse för psykoterapi (liksom besläktande verksamheter som coaching, personlig utveckling, hälsa, wellness etc.) och att terapeuter dyker upp i populärkulturen. Det brukar ju hänga ihop annars. Folk börjar dansa när ”Let´s dance” går på tv, och tv i sin tur börjar sända program om sådant folk är intresserade av.

Jag stör mig på att journalister kan vara slarviga när det handlar om terapi, ett ämne som inte så många känner till. Ramqvist hade aldrig skrivit så här om det handlat om en hiphop-artist som 10 000 pers har bra koll på.