Idag var det rättegång mot Anna Odell i Stockholms tingsrätt. Åtalspunkterna är våldsamt motstånd, falskt larm och ”oredligt förfarande”. Norra Stockholms psykiatri och sju anställda på S:t Görans sjukhus är målsägande. Det har ju varit en enorm hysteri kring det här enskilda fallet vilket är förståeligt. Jag avstår från att kommentera rättegången även om den känns en smula absurd och det vore djupt olyckligt tycker jag om Odell blev dömd.
En kanske viktigare fråga som psykiatrin lyckats undslippa är en diskussion kring svårigheterna med tvångsåtgärder och slutenvård. DN Söndag hade en bra artikel om den slutna vården och som belyste några brister som psykiatrin idag har och som inte tycks ta på allvar:
De tvångsåtgärder som får användas av vården – bältesläggning, avskiljning (isolering), tvångs-medicinering – är sedan länge rapporteringspliktiga till Socialstyrelsen på kvartalsbasis. Bältesläggning som varar över fyra timmar och avskiljning över åtta timmar ska dessutom rapporteras individuellt och omedelbart.
Detta har inte fungerat på många år. De register som har funnits sedan 1992 har varit usla.
Många kliniker har struntat i att rapportera, andra har gjort det bristfälligt. Enligt Monica Ladfors på Socialstyrelsen var det först i början av 2000-talet som systemets brister uppmärksammades.
Trots en lagstadgad rapporteringsskyldighet har ingen alltså vetat hur vanliga tvångsåtgärderna har varit eller hur omständigheterna kring dem sett ut.
– Det har varit totalt upp till klinikerna. Om en klinik rapporterar 200 bältesläggningar går det inte att veta om det är en och samma patient, eller hundra. Det sägs att det finns kliniker som satt i system att bälteslägga i drygt tre timmar, släppa upp en stund och lägga i bälte igen, för att undgå fyratimmarsgränsen. Men det är ingenting vi har möjlighet att kontrollera, säger Monica Ladfors.
Vid en verksamhetstillsyn i södra Sverige som gjordes upptäckte Socialstyrelsen att journalföring och dokumentation ofta var så dålig att det var omöjligt att avgöra om tvångsåtgärderna var berättigade. Av det tjugotal kliniker som granskades skötte endast en dokumentationen korrekt. På hälften fungerade det hjälpligt. Man kunde även se stora regionala skillnader utan annan förklaring än att olika vårdkulturer utvecklats.
Allt det här är oacceptabelt och anmärkningsvärt inte minst med tanke på att regerings särskilda psykiatriutredare Anders Milton skulle titta just på olika brister inom och mellan olika enheter inom psykiatrin. Intrycket är att psykiatrin fortfarande är en sluten värld som inte tål kritik om än framförd på kontroversiellt sätt. Det tycker jag är illavarslande. Hur blev det så?
PS: Hör även Anna Odell från rättegången i Studio Etts inslag i P1.
