Etikettarkiv: vetenskap

Rapport från Psykologer ser på konst och ateljébesöket hos Jon Brunberg

26 september gjorde Psykologer ser på konst ett ateljébesök hos konstnären Jon Brunberg. Samtalet med Brunberg kom att handla mycket om vilken funktion och betydelse gränser har för Brunbergs konstnärsskap. I flera av de projekt som han jobbat med under de senaste decenniet finns det en gemensam koppling i uttrycket, där gränser på olika sätt manifesteras konkret eller i abstrakt form i konstverk, filmer och illustrationer.

En stor del av samtalet kom att kretsa kring Brunbergs konstnärliga praktik och metod. På måga sätt är den förankrad i en slags nyfiken utforskande undersökning som inte så lite påminner om akademikerns och forskarens metod och process. Men där forskaren på ett universitet är upptagen av referenser och fakta för att styrka egna teser, använder Brunberg sin kunskap som han fått i researchprocessen för att gestalta ett subjektivt och experimenterande uttryck. Inte sällan helt utan uppenbara referenser till den undersökande metoden i sig. Här uppstår ett tomrum mellan uttrycket och allt researcharbete som blir intressant. Ändå upplever jag att jag som betraktare ändå känner att här möter jag ett konstnärligt subjekt som bemödat sig med en väldigt gedigen research, vilket gör att jag möter en genuin undersökning, om än i subjektiv form.

Brunbergs forskande förhållningssätt har tagit honom till många gränsland där psykologi, pedagogik, sociologi, statsvetenskap, arkitektur, historia och filosofi är discipliner som befinner sig i ett möte eller i en skärningspunkt med Brunbergs verk. Det hä

r flerdisciplinära mötet med andra sammanhang har bitvis gjort att jag själv haft svårt att betrakta honom som en konstnär i första hand, utan snarare som en hobbyforskare inom demokratistudier och samtidshistoria. Det var först i samband med utställningen P.K. – en utställning om intolerans på Forum för levande historia och Brunbergs projekt Tolerera som jag förstod och såg det konstnärliga djupet bakom flirtandet med andra discipliner. För mig som även känner Brunberg privat sedan tio år var det en insikt att förstå att det tagit mig så lång tid att betrakta det som just konst. Den pinsamma insikten fick mig ändå att reflektera över att konsten möjligen kan gå mot upplösning åtminstone för mig som betraktare, när den beblandar sig och går för nära andra sammanhang och verksamheter.

Den här tanken fick jag också i samband med Brunbergs projekt om tolerans och intolerans för gymnasieungdomar. Där ”curerar” och agerar han redaktör för en informationsfilm och för en antologi om tolerans och intolerans ur ett psykologiskt perspektiv. De tre författarna (Liria Ortiz, Fred Saboonchi och Tomas Böhm) är alla psykologer/läkare och skriver varsitt kapitel om tolerans och intolerans. För mig som psykolog blev jag dock mer intresserad av Brunbergs projekt, process och idé. Hur kom det sig att han vände sig till just psykologin och hur såg han på psykologins möjlighet att bistå människor och hans projekt ,var frågor som jag funderade över. Det blev för mig också tydligt att det finns något i den konstnärliga processen som den här typen av interaktiv konst inbegriper som jag var nyfiken på och ville veta mer av. Det blev min drivkraft till att ta kontakt med Brunberg för att göra ett ateljébesök och verkligen tala om dessa saker.

Många av dagens konstnärer jobbar idag med konstnärliga processer och konstverk som främst är iscensättningar i en medial offentlighet. Lars Vilks, Anna Odell, NUG, Makode Linde, Dror Feiler, Marie-Louise Lindberg de Geer m.fl. har alla på ett eller annat sätt använt media för att skapa sina

verk. Brunbergs konstprojekt använder andra på ett liknande sätt även om det sker i ett lugnare och mer finstämt sätt, men det finns likartade mekanismer i detta upplever jag. Brunberg själv både bloggar och twittrar om konst vilket gör honom till en rolig samtalspartner när det handlar om konst, media och politik. Det är därför intressant att höra hur Brunberg ser på sitt skapande och sin konstnärliga process.

Det är omöjligt att återge alla vindlingar som samtalet tog. Kort kan sägas att under ateljébesöket fick jag även lära mig vikten av att ha ett orutat kollegieblock och en telefon utan möjlighet att kommunicera på internet och sociala medier. Friheten från media ger ett utrymme för andra tankar. Tankar som kanske kan bli till konst.

Stort tack till alla som kom, lyssnade och deltog. Stort tack till Jon som lät Psykologer ser på konst komma på besök.

PS: Jon Brunberg har själv bloggat om sina tankar om den konstnärliga processen innan och efter ateljébesöket.

 

ECP 2013, stor psykologkongress i Stockholm

Jag har fått förtroendet att vara med i organisationskommittén för ECP 2013 (European Congress of Psychology) som arrangeras i Älvsjö, Stockholm. Under några dagar i juli kommer flera tusen forskare och kliniker från olika delar av Europa att samlas och presentera forskning, delta i seminarier, workshops och diskutera psykologi. ECP anordnas vartannat år och är en av de största vetenskapliga psykologkongresserna. Det är EFPA (European Federation of Psychologists) som står bakom arrangemanget.

Senast Sverige och Psykologförbundet arrangerade en större psykologkongress var 2007 då EAWOP (European Association of Work and Organisational Psychology). Jag var i början av min psykologutbildning då och besökte Älvsjömässan som volontär, i Älvsjö den gången. Den gången var jag rätt förvirrande och hade svårt att förstå vad de sysslade med alla delegaterna. Intrycket var kanske inte översvallande när jag går tillbaka och läser min drastiska sammanfattning som inte andas ödmjukhet direkt:

Forskare har en tendens att bekräfta alla mina fördomar. Det finns något världsfrånvänt med en forskarvärld som inte har tid att lyssna på varandra och som än mindre bryr sig om att föra ut sina resultat till offentligheten. Men kanske är det tur, för i allmänhet är resultaten så mediokra att de knappast intresserar någon alls. Och en sådan insikt skulle ju vara förödande för det vetenskapliga samhället.

Planeringen inför ECP 2013 är i full gång. Den vetenskapliga kommittén med Lars-Göran Nilsson i spetsen kommer att bada i abstracts. Anders Wahlberg är ordförande för organisationskommittén och förutom jag ingår även Mattias Lundberg, Gunn Johansson och Örjan Salling som också är generalsekreterare för hela konferensen, och förbundsdirektör för Psykologförbundet. Konferensen är ett gigantiskt projekt och det kommer finnas många uppgifter, stora som små för den som har lust att engagera sig. Vill du veta mer om arbetet med konferensen rekommenderar jag att du går med i vår Facebookgrupp. Där kommer vi berätta fortlöpande om arbetet med konferensen. Högst upp på agendan nu är att fixa sponsorer men lite längre fram handlar det om att skapa ett intresse för konferensen och marknadsföring. Själv funderar jag mycket på att försöka en levande diskussion om psykologi via alla de konferensbidrag som kommer att komma in. Det vore kul om det gick att sprida till en intresserad allmänhet för att motverka känslan av en världsfrånvänd forskarkår.

Skolverket struntar i psykologin

fd6170f2

För alla som följer psykologins utveckling och det ökande intresset i samhället på alla fronter måste det komma som en överraskning att Skolverket föreslagit att psykologiämnet på gymnasiet marginaliseras. Det finns inte med som obligatorisk ämne för estetiska, humanistiska eller naturvetenskapliga programmet (däremot finns det med på ekonomiprogrammet). I regeringsförslaget (som finns att ladda ner som pdf) till ny gymnasieskola från 2011 har psykologin fått stryka på foten.

Alla vetenskapliga områden värnar såklart om sina discipliner men jag kan inte låta bli att undra över hur Skolverket resonerar. 30-40 % av alla läkarbesök handlar om psykiska besvär. Kurserna till psykologi och psykolog på universitet hör till de populäraste. Inom ekonomi och politik talar man allt oftare om beteendeekonomi och psykologiska förklaringsmodeller letar sig in både här och där. Neuropsykologin och hjärnforskningen har de senaste decennierna gett oss nya kunskaper om hur vi människor psykologiskt fungerar. Det borde vara en självklarhet att naturvetare, esteter och humanister får lära sig om grundläggande psykologi. Dels för allmänbildningen skull men också för att det faktiskt kommer att påverka elevernas framtida yrkesval nästan oavsett vad man gör senare i livet.

När flera personer undrat över vart psykologiämnet tagit vägen på Skolverkets diskussionsforum kan man läsa detta kryptiska meddelande från Johan Linder, undervisningsråd:

Psykologiämnet är kopplat till ekonomiprogrammet. Ännu finns inget färdigt ukast till ämnesplan men eventuellt kommer ett utkast att läggas ut 2 mars. Kontakta ansvarig för ekonomiprogrammet om du vill veta mer.

Psykologförbundets Lars Ahlin och psykologiprofessorn Lars-Göran Nilsson skriver i en uppmaning i GP: ”ta inte bort psykologin från skolschemat”. Det är bara att instämma i deras slutkläm:

Det är därför utomordentligt överraskande att den grupp som utarbetat Skolverkets förslag till Samhällsvetenskapsprogrammet i stort sett helt tycks ha förbisett psykologiämnet. Det förekommer bara i en av de så kallade inriktningarna med 50 lektionstimmar av de ca 2 500 som en treårig gymnasieutbildning omfattar!

Förbryllade drar vi slutsatsen att det är möjligt för en elev att gå igenom Samhällsvetarprogrammet utan en enda lektion i psykologi! Hur man då skall kunna utveckla elevernas kunskaper om människor som individer, och om samspelet mellan individ och samhälle är minst sagt gåtfullt.

Vi konstaterar att det stora intresset för och behovet av psykologiska kunskaper som finns ute i samhället inte återspeglas i det nya förslaget. Ta chansen, Skolverket, och gör psykologi till ett programgemensamt karaktärsämne på alla teoretiska program!

Andra som diskuterat detta är Filosofi- och psykologilärarnas förening Sophia.

Martin Ingvar drar en hjärnvals

3343442894

Martin Ingvar är en berömd professor på KI och leder många utmärkta och stora forskningprojekt om hjärnan. Hans team och kollegors kunskaper hjälper neurovetenskapen att utvecklas vilket är jättebra.

I del 4 i DN serie ”Arma själar” om psykiatrins kris så ger sig Ingvar in i debatten. Tyvärr hamnar han snett. Jag citerar:

En annan orsak till strid är psykia­trins egen. Den sitter i oförmågan att kasta ut förlegat tankegods som strider mot dagens kunskap om människan. Den sitter i bevarandet av dualistiska idéer där kroppen och själen inte hänger ihop. Den sitter i grumligt tal om humanism som motsats till biologins landvinningar. Den striden måste föras till ett slut. För patienternas skull. Biologisk kunskap är grunden för modern form av evidensbaserad psykoterapi och grunden för livsräddande farmakologisk behandling.

Cullbergs inlägg om psykiatrin (20/10) bör läsas för att den på ett så bra sätt illustrerar hur en av de mest inflytelserika personerna inom svensk psykiatri de senaste 40 åren resonerar. Han ser ett problem i de senaste årens forskning med inriktning på biologiska mekanismer i psykiatrisk sjukdom (”medicinsk rationalitet”) och ställer det emot synen på patienten som en upplevande person (”humanism”). Cullberg ställer därmed den biologiska kunskapen i motsats till en humanistisk livshållning. Den inställningen har i själva verket resulterat i den psykiatri vi har i dag med kvalitetsbrister och systemfel som patienter och anhöriga identifierar (DN Debatt 9/8). Den har resulterat i en psykiatri som inte åtnjuter samhällets respekt samtidigt som överdödligheten under senare år ökat hos dem som burit diagnoser som till exempel schizofreni.

Den gängse definitionen för humanism är att den är en livshållning som bejakar förnuft, etik och rättvisa samt avvisar vidskepelse och pseudovetenskap. Med den definitionen blir Cullbergs skrivning i själva verket antihumanistisk. Att bortse från biologisk kunskap om hjärnan leder till att man frånsäger sig viktig information som behövs för att kunna tolka, förstå och behandla sin patient och därmed att man frånsäger sig bästa möjliga kunskapsbas i sin roll som rådgivare. Den leder till att man ser mediciner som ett uttryck för förtryck och att psykiatrin upprätthåller verkningslösa behandlingsformer som legitima trots avsaknad av resultat. Det har också lett till att utvecklingen av psykoterapin som behandlingsform bromsats och i stället präglats av sektbildning med yrkesföreningar som högsta privilegiebeskyddare i ett statligt sanktionerat skråsystem. I dag används ofta äldre psykoterapeutiska inriktningar med en underliggande teori som uppenbart strider mot vad som i dag är känt om hjärnans funktion och dessutom saknar dokumenterade resultat till gagn för patienterna.

Johan Cullbergs må ha en dualistisk syn där kropp och själ står mot varandra. För Ingvar är frågan redan löst eftersom biologin är det överlägsna perspektivet punkt slut. Ingvar målar upp Cullberg och psykoanalytikerna som om de vore dem som styrde och ställde inom psykiatrin idag 2009, vilket inte är sant. De är undanträngda till några få enheter och har inte längre det inflytande Ingvar påstår. Ingvars ilska på psykoanalysen verkar få honom att se rött.

I Ingvars värld verkar det som att vi idag har hittat nycklarna till de flesta psykiatriska tillstånden och att det bara handlar om att ställa in rätt doser psykofarmaka. Inget kunde vara mer fel. Det finns inte mediciner som mot alla psykiska besvär, och det som har bevislig effekt mot vissa diagnoser fungerar inte på alla. Trots alla framsteg som gjorts inom neuropsykologin så är det långt kvar innan vi kan bota psykiatriska problem utan vidare. Igår var jag på en föreläsning med doktoranden och psykiatern Sergej Andreéwitch. Hans föreläsning  bekräftade den bilden. Det är främst mot de enklare psykiatriska problemen med en avgränsad problematik som vi har tydliga mediciner och behandlingar. Mot exempelvis personlighetsstörningar, bipolär sjukdom och mot svårare depressioner har vi lite att komma med. Ingvar igen:

Psykiatrins teoribildning och kunskapsinnehåll är på väg att väsentligt utökas bland annat genom framstegen inom kognitiv neurovetenskap där psykologi, psykiatri, genetik, farmakologi, neurovetenskap, kognitionsvetenskap, bildgivande vetenskap och beräkningsneurovetenskap tillsammans bygger ny kunskap om hjärnans mest komplexa funktioner. Det gör att fenomen som tidigare beskrivits i gåtfulla termer i dag har en allt bättre förklaringsgrund. Fenomen som social samverkan, empati, emotionsreglering, fobi och placeboeffekt har alla i dag en förklaringsgrund med grundmurad förankring i neruovetenskapen. Sådan ny kunskap ställer krav på en förändring av synen på psykiat­rins arbetssätt. Med bättre förklaringmodeller kommer vi allt närmare möjligheter till behandlingar baserade på sjukdomsmekanismer och inte på symtom. Vägen dit är beroende av kunskapsutveckling baserad på forskning från molekylnivå till samhällsnivå. Att tala om motsatsförhållanden mellan biologisk kunskap och kunskap om människan blir i det ljuset svår att förstå…

Må så vara att vi vet mer idag, men det är ingalunda några klara orsakssamband. Det Ingvar pratar om är rön som forskningsfronten kanske kan omsätta i fungerande praktik på lång sikt. Men det är inte Ingvar avslutar triumfatoriskt:

Den biologiska paradigmens stora framgångar inom övrig medicin beror på att man tillämpat den rationella vetenskapens metoder som tillåter ett kontinuerligt ifrågasättande av de sanningar som gäller för stunden. Det medger utveckling till gagn för de patienter som samhället satt sjukvården att tjäna. Bara med ökad plats för vetenskapens metoder kan psykiatrin kasta ut sin barlast och ta den viktiga plats som den borde ta i ett modernt samhälle. En dålig psykiatri ger ett inhumant samhälle. Ett samhälles kvalitet kan avgöras genom att studera hur det möter dem som bäst behöver samhällets stöd.

Det är en trosviss man som hyllar biologin. Det tycks som att all hjärnforskning som Damasio och andra presenterat där kropp, hjärna och själ samspelar i ett oändligt komplext samband är löst. Slutsatserna som neurovetenskapen kommit fram till ger ingalunda stöd för ett biologiskt synsätt. Ingvar lovar mer än vad biologin och neurovetenskapen kan leva upp till. Vilken psykiatrisk patient mår bättre av det?

Läs även Lotti Helström som skriver om hur våld traumatiserar och skadar vår hjärnan. Hennes artikel var Del 3 i artikelserien.

Amelia startar ny tidning om psykologi

82nf9sdxa6nu08rinr5rbl1qte0gt5w

Den 22 oktober kommer första numret av Amelias Adamos nya tidning: M-Magasin Hälsa/Psykologi. Det framgår inte riktigt om det är en återkommande prenumerationstidning eller om det blir mer sällan . Amelia har ju Bonniers i ryggen så det är nog en långsiktig satsning. Populärpsykologiska tidningar och tidskrifter har haft ett uppsving i många andra europeiska länder under de senaste åren. I Frankrike finns Psychologies som är en högkvalitativt magasin med stora ambitioner och som är uppskattat både av annonsörer och läsare. Psychologies verkar dessutom gå bra i de nya länder som den har lanserats i.

Dessutom florerar de en del rykten om att Språktidningen ska göra en populärvetenskaplig tidning om psykologi som också kommer i höst. Vi får se vad det blir av allt detta. Men klart är att psykologi och må bra-trenden håller i sig.

Bra och kort om psykologiforskning

logo

Var ska man läsa om man vill få bra sammanfattningar på svenska om den senaste forskningen i psykologi? Psykologtidningen, Dagens Medicin, DN, SvD…

Jag föreslår istället att du tar del av företaget WeMinds blogg. Där får du korta beskrivningar av psykologisk forskning. Framför allt bevakar Hillevi Brinkborg (som driver bloggen), KBT, psykisk hälsa, psykiatri och behandlingssforskning men man kan även läsa om dagsakutella artiklar och rapporter från myndigheter som är i ropet. Det är bra, koncist och en smula torrt presenterat vilket gör att jag som läsare får en känsla av att jag ”hänger med”. Något jag uppskattar allt mer eftersom jag insett min egen begränsning att hinna ta upp och rapportera om allt. Så läs WeMind och bilda dig en egen uppfattning. Enda önskan jag har är att bloggen skulle våga gå ifrån det neutrala rapporterandet och att jag som läsare fick ännu mer hjälp av Hillevi och de andra på WeMind att gallra i det enorma flöde av forskningsrapporter som kommer. Det om något behövs. För en del studier som görs är ärligt talat inte så meningsfulla.

Nuögonblick och plötsliga förbättringar i terapi

2563901626_157867707a.jpg

”Sudden gains in group cognitive-behavioral therapy for panic disorder” är rubriken på en vetenskapliga studie av ett forskarlag vid Virginia University, rapporterar BPS. De har undersökt hur klienterna förbättras under den terapeutiska processen. Metoden har varit KBT-terapi i grupp mot panikångest under 12 veckor. Man fann att 43 % av klienterna upplevde en signifikant plötslig föräbttring under terapins gång. Hälften av dessa upplevde förbättringen redan mellan session 1 och 2, medan den andra hälften fick en förbättring senare under processen. Det intressanta är dock att resultatet skiljer sig mellan de här båda grupperna. Så här skriver Clerkin mfl:

Sudden gains were prevalent both at the very beginning of therapy (immediately following session 1), as well as later in treatment (following session 2). However, only gains following session 2 were associated with better treatment outcomes and change in cognitive bias at treatment termination. These differential outcomes indicate that gains following session 1 may reflect less meaningful symptom fluctuations, while gains occurring after session 2 are perhaps more influenced by the active ingredients of cognitive-behavioral therapy.

I klarspråk betyder det att de som svarar positivt redan efter första sessionen så gärna vill tro på behandlingen eller uppleva en förbättring men att skenet bedrar. Den första sessionen är ju rimligtvis främst av intervjuande/psykoedukativ karaktär. Studien är liten och har bara gjorts på 30 klienter men om resultaten håller i andra studier betyder det att terapeuten skulle kunna vara uppmärksam på vad som händer mellan session 1 och 2. Sker det föräbttringar redan då borde terapeuten kanske konfrontera klienten för att motverka skeneffekten.

En person som undersökt och skrivit om nuögonblick i psykoterapi är psykodynamikern Daniel Stern. Han menar att ett kort ögonblick på några sekunder i en psykoterapi kan på ett avgörande sätt förändra utfallet och hela den terapeutiska relationen. Här ett äldre inlägg om Sterns tankar. Läs förövrigt hans mycket läsvärda bok Ögonblickets psykologi (Natur & Kultur, 2005).

Referens:  E Clerkin, B Teachman, S Smithjanik (2008). Sudden gains in group cognitive behavioral therapy for panic disorder. Behaviour Research and Therapy, University of Virginia, USA. PS: Läs hela studien här.

Ectasy kan lindra posttraumatisk stress

 1480077079_759fa76b2b_m.jpg

Igår rapporterade DN om att ectasy visat sig lindra Posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Studien gjordes visserligen på enbart på 21 personer. En amerikansk läkare Michael Mithoefer har behandlat ett antal patienter som har PTSD med psykoterapi. En grupp fick förutom terapi dessutom ecstasy och en annan annan kontrollgrupp fick terapi+sockerpiller. När grupperna följdes upp två månader senare hade det som fått ecstasy färre symptom på PTSD. Det är visserligen en liten studie men den pekar på flera intressanta saker. Dels att det har godkänts ur forskningsetisk synpunkt att få lov att göra den här typen av studier. Men också att droger faktiskt kan påverka vårt medvetande och nervssystem i en positiv riktning. Det är forfarande omtvistat om det är ”rätt” att ge centralstimulatia till barn och ungdomar som lider av AD/HD. Jag misstänker att ecstasy är mer kontroversiellt. Själv skulle jag gärna se studier där man testar olika typer av droger på friska normalfungerande personer under kontrollerade former för att på så sätt utforska vår hjärna. Varför inte LSD-studier i laboratoriemiljö till exempel?

Dagens Medicin skriver också om studien liksom Nature News.

Psykodynamisk kortidsterapi och mätning av ögonrörelser

Det är mycket events så här års när vi är på väg in i adventstider. På onsdag 19 november håller kommer Patricia Coughlin Della Selva en gästföreläsning om psykodynanisk korttidsterapi på Stockholms Universitet. Det känns som att det har varit mycket snack om korttidsterapi utifrån ett psykodynamiskt perspektiv, men det har oftast varit med kniven mot strupen. Ur programmet:

Patricia Coughlin Della Selva har lång erfarenhet av kliniskt arbete och forskning. Hon kommer att tala om ISTDP som är en klassisk korttidsterapi modell på psykoanalytisk grund som utvecklats av H. Davanloo och därefter vidareutvecklats av Della Selva. I två böcker, varav den ena skrivits i samarbete med David Malan, beskriver Della Selva teori och metod för denna korttidsterapimodell, och påvisar effekt vid uppföljning efter 1, 5 och 10 år.

Och så något helt annat. På torsdag den 20 november anordnar Psykologiska institutionens (Sthlm Uni) laboratorium för kognitiv neurovetenskap öppet hus kl. 13-16. Saxat:

Det kommer bland annat att bli demonstration av teknik för mätning av ögonrörelser (eye tracking). Våra ögonrörelser påverkar vad vi uppmärksammar och vad vi blir medvetna om. Mätning av ögonrörelser ger därför viktiga indicier på vad som är viktigt för oss. Utrustningen vid Laboratoriet för kognitiv neurovetenskap tillåter mätning av ögonrörelser i många olika sammanhang till exempel framför datorn eller ute i trafiken. Föreläsare är Kenneth Holmqvist.

Adress: Frescati hagväg 9

Vi minns allt mer för varje generation

SvD skrev förra veckan om Lars-Göran Nilssons (professor på Stockholms Universitet) forskning om hur minnet utvecklats från generation till generation. I över 20 års tid har han drivit Betulaprojektet där man kartlagt demenssjukdomar i en omfattande longitudinell studie.Det har varit allmänt känt att IQ-poängen blir bättre för varje decennium som går. Den så kallade Flynneffekten har gjort att vi presterar lite bättre hela tiden på IQ-test. Den främsta anledningen till det antas vara att vi utbildar oss allt mer idag.

Att minnet även förbättras är något nytt. I den här grafen ser man hur minnet stadigt har förbättrats över tid. Framför allt har semantiskt minne blivit bättre. Vi vet inte orsaken till det här. Nilsson spekulerar i artikeln att vi kanske kan höja pensionsåldern i framtiden. Samtidigt ställer det moderna samhället allt större krav vilket kanske får motsatt effekt. En liten försämring i kognitiv förmåga, minne och arbetskapacitet gör att man inte platsar på arbetsmarknaden eftersom vi hela tiden jämförs med varandra.