Etikettarkiv: trauma

Det flygande barnet på Orionteatern – en konsultation

OrionMHN_webben

På lördag är det premiär för Orionteaterns uppsättning det Flygande barnet, i regi av Lars Rudolfsson. Det är en hemsk föreställning med mycket musik. Ett par (Gustaf Hammarsten och Vanna Rosenberg) med två barn stressar fram i tillvaron och tappar närvaron och markkontakten allt som oftast. Tyvärr leder detta till en katastrof där ett barn förolyckas. Manusförfattaren Roland Schimmelphennig har skapat en symbolisk berättelse där Orionteaterns ensemble har lagt till och skapat specialkomponerad musik under ledning av Mats Gustafsson.

Jag har haft förmånen att träffat ensemblen under repetitionerna och kommer att fortsätta träffa dem efter premiären. Orionteaterns ambition har varit att pjäsen ska leda till samtal och eftertanke hos publiken. Eftersom frågeställningarna är så smärtsamma så tog de in mig i arbetet. Kul att få ett sådant förtroende. Det har varit oerhört stimulerande att träffa Orionteatern. Nu hoppas vi alla att premiären går bra och att ni som publik beger er till Söder. Här är en bild från det samtal och konsultation som vi gjorde för en tid sedan. Orionteatern har i efter sex av föreställningarna i vår samtal under rubriken Vad lever man för? Den 25 februari kommer Psykologer går på teater göra samtal efter Det flygande barnet. Då kommer jag och Jenny Jägerfeld att analysera föreställningen tillsammans med publiken. Här är för övrigt en längre TV4 intervju med Vanja Rosenberg om föreställningen.

FullSizeRender-2 Läs mer

Psykologer tittar på film gör gästspel på Armémuseum

lore webb-1

21 oktober kl 18.00 gör Psykologer tittar på film ett samarbete med Armémuseum. Då visas tyska filmen Lore (2012) som vann bästa film påStockholm Filmfestival 2012. I filmen får vi följa 15-åriga Lore och hennes fyra småsyskon som försöker överleva på egen hand när deras nazistiska föräldrarna omhändertas. Landet är i spillror och maktvakuumet när kriget är slut ger kalla kårar. Traumatiska händelser avlöser varandra när samhällets normer är satt ur spel. Gäst är psykologen Jila Eftekhari som samtalar med Jonas Mosskin. Köp biljetter via Armémuseum. Du kan boka din biljett via biljett@armemuseum.se eller 08-519 563 01. Hämtas senast 30 minuter innan filmens början. 

Varmt välkomna!

Övrigt

5 oktober gjorde Psykologer tittar på film ett gästspel på Norrköpings Filmfestival Flimmer. Då visades den grekiska filmen The eternal return of Antonis Paraskevas (2013) i regi av långfilmsdebuterande Elena Psykou. Under mystiska omständigheter anländer den välkända tv-profilen Antonis Paraskevas till ett vinterstängt hotell vid kusten. Han genomlever en slags medelålderkris. Bor ensam på hotellet och fördriver dagarna med att se på matlagningsprogram, paddla runt i en plastbåt i halvtomma pooler och äta oändliga mängder pasta. På TV ser Antonis hur hans kolleger rapporterar om hans märkliga försvinnande. Ensamheten får Antonis att förändras och snart förstår han inte själv vad hans egentliga mål med flykten är. Filmen innehåller flera scener som lämnar ekon av igenkännande från Stanly Kubricks The Shining. Psykologerna Jenny Jägerfeld och Jonas Mosskin samtalade med publiken efteråt.

11 oktober deltog Psykologer tittar på film på nya filmfestivalen Stockmotion, på Filmhuset i Stockholm. Sex kortfilmer (filmblock 7) visades och efterföljdes av korta sanbbanalyser tillsammans med regissör, publik och psykologen Jonas Mosskin. Läs mer

Psykologer tittar på film gör förhandsvisning av Lisa Langseths film Hotell

Bild

Onsdag 11 september gör Psykologer tittar på film en exklusiv förhandsvisning av Lisa Langseths film Hotell (biopremiär 4 okt), på biograf Sture i Stockholm.

Langseth är tillbaka med en ny film efter hennes hyllade debut Till det som är vackert. I Hotell möter vi Erika (Alicia Vikander) en framgångsrik kvinna med kontroll över sitt liv. Men ett trauma får hennes tillvaro att rämna. Det perfekta livet betyder ingenting längre och hon kan inte styra känslorna. För att få tillbaka fotfästet börjar hon gå i gruppterapi. Där kommer plötsligt tankarna upp. Vore det inte skönt att få vara någon annan en stund? Att ta semester från sig själv? Att ta in på hotell. Gruppens utveckling på hotell efter hotell är en tragikomisk berättelse om några människor som kämpar för att komma vidare eller åtminstone agera ut sina trauman.

Efter filmen följer som vanligt analys och diskussion. Till samtalet kommer regissören Lisa Langseth och Jenny Jägerfeld, psykolog och författare. Moderator är psykologen Jonas Mosskin.

Visningen börjar kl. 19.00 på biograf Sture, Birger Jarlsgatan 41A. Filmen är 1,5 h och efter samtalet blir det bar och efterhäng med oss på restaurang Vurma, tvärs över gatan. Förhandsvisningen är gratis men du måste osa till psykfilm@gmail.com senast 7 september. Begränsat antal platser.

Varmt Välkomna!

Jonas Mosskin & Åsa Maj Jonzon, Psykologer tittar på film i samarbete med TriArt Film.

PS: Mer info på www.psykfilm.com. Gå gärna med i Psykologer tittar på film på Facebook. Här är också en trailer till Hotell.

Övrigt: Psykologer tittar på film fortsätter hösten som vanligt på Cinemateket i Stockholm i höst. 18 september visas Taxi Driver (1976) av Scorcese. 24 oktober Du Levande (2007) av Roy Andersons samt 21 november visas då Fellinis Roma (1972) analyseras.

Minnet bedrar oss mer än vi tror

SvD hade i lördags med anledning av 10 års minnet av 11 septemberattacken en mycket intressant artikel av Lina Wennersten. Den handlar om en ambitiös psykologisk studie som tog sin utgångspunkt i terrorattacken. Det handlar om vår förmåga att minnas. Saxat ur artikeln:

Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York.

Stora, omvälvande nyhetshändelser har ansetts ge upphov till det som psykologerna kallar för flashbulb memories…

En skakande nyhetshändelse får oss att minnas var vi var, vad vi gjorde och hur vi kände. Men minnet kan lura oss. Terrorattackerna den 11 september 2001 har gett forskarna en unik möjlighet att undersöka hur vi i efterhand ändrar i våra minnen.Var befann du dig när du fick reda på att ett, och sedan ännu ett flygplan hade kört rakt in i World Trade Center? Vad tänkte och kände du då? Hade du andra människor omkring dig och hur reagerade de?

Sannolikheten är stor att du kan svara tämligen detaljerat på de här frågorna. Kanske anser du dig till och med ha ett kristallklart minne av ögonblicket när du tog emot nyheten om terrorattackerna i New York….

–Man föreställde sig att hjärnan liksom tog en bild med stark blixt och att denna bild lagrades på ett särskilt sätt. Men fotoblixtminnen är inte som fotografier, så vi har varit tveksamma till att ens använda termen, säger den amerikanska forskaren Elizabeth Phelps vid New York University som också är chef för The Phelps lab, ett laboratorium där man studerar hur nervbanorna i hjärnan aktiveras vid olika typer av minnen, känslor och tankar.

Dagen då de två planen körde in i tvillingtornen befann hon sig i New York och blev uppringd av en orolig kollega som ville försäkra sig om att hon var oskadd. Men samtalet tog snart en annan vändning.

–Vi insåg att 11 september erbjöd ett sällsynt tillfälle för minnesforskare att utgå i från, eftersom det var en händelse som alla brydde sig om, berättar Elizabeth Phelps.

Inom en vecka hade de satt samman en forskargrupp och inlett arbetet med att samla in människors helt färska minnen av när nyheten om terrorattacken nådde dem. Över 3000 personer från sju olika städer i USA har rapporterat om sina minnen. Först bara några dagar efter händelsen, sedan ett år efteråt och därefter ännu en gång efter tre år.

–Vi kunde bekräfta det som även andra studier har visat, nämligen att folk tenderar att överskatta sin förmåga att minnas, säger Elizabeth Phelps….

Deltagarna tillfrågades om omständigheterna kring när de fick reda på vad som hade skett. De fick bland annat svara på var de befann sig, vilka andra som var där och hur de reagerade på nyheten. När ett år hade gått hade de rätt till 60 procent och efter tre år hade minnets träffsäkerhet gått ned till 55 procent. Det visade sig också att vi är bättre på att minnas saker som har med tid och plats att göra än att återkalla känslor. När det gäller minnet av platsen svarade deltagarna till ungefär 80 procent rätt, medan de bara hade till 40 procent rätt om sina känslor.

–Tesen är att vi har svårt att skilja våra nuvarande känslor från dem vi ursprungligen upplevde. När vi får frågan om hur vi kände när nyheten nådde oss så svarar vi snarare på hur vi känner inför händelsen nu. Men samma sak gäller när vi ska försöka förutse våra känslomässiga reaktioner – vi är inte bra på det heller, säger Elizabeth Phelps.

Det här är viktig grundforskning som verkligen ger oss bra ooch förnyad fakta kring det som minnesforskningen redan kommit fram till. Phelps verkar dock vara en intelligent forskare och resonerar vidare i artikeln:

Hennes teori är att starka känslor gör att vi fokuserar på att ta in den viktiga informationen, medan vi missar en hel del detaljer i bakgrunden. Efteråt minns vi några få saker väldigt tydligt och styrkan i minnet smittar av sig så att vi tror att vi minns mer än vad vi gör.

Det sociala trycket på att minnas stora nyhetshändelser tydligt tycks också spela roll för hur säkra vi anser oss vara på våra minnen. Och vi tenderar att rätta våra känslor i efterhand.

–Många amerikaner uppger att de kände stark ilska när de mottog nyheten om terrorattackerna, men det stämmer inte. I början var de bara chockade, ilskan kom långt senare, säger William Hirst, professor i psykologi vid The New School for Social Research.

Det sociala trycket att minnas är verkligen värt att lyfta fram. Det känner jag igen från mig själv. Ju fler som pratar om något desto mer känner man att man borde känna precis den känslan. Artikeln fortsäter:

När man har jämfört tyskars och amerikaners minnen av 11 september ett år efter attackerna så var amerikanerna betydligt mer säkra på att de mindes rätt, trots att de hade fel i ungefär samma utsträckning som tyskarna. Amerikanernas överdrivna självsäkerhet bottnar i att de känner ett större krav på sig att ha ett kristallklart minne av händelsen, menar William Hirst.

Men vi svenskar är inte mycket bättre själva:

När svenskar blev tillfrågade om huruvida de hade sett den autentiska filmen av hur Estonia-färjan sjönk så svarade ungefär hälften att de hade sett denna film, trots att det inte finns någon sådan. När forskarna lät en person i rummet säga den filmen glömmer man inte, ja då svarade 76 procent att de hade sett filmen som inte finns. Om personen i stället sade någon sådan film finns inte då sjönk andelen som ansåg sig ha sett filmen till 36 procent.

Om PTSD i Radiopsykologen

Förra veckan den 10 februari fick vi ett samtal till Radiopsykologen som blev mycket uppmärksammat. Det ringde många människor in efter programmet, det kom många mail och hittills är det ett 50-tal kommentarer på hemsidan efter sändningen. Den som ringde in var Mats. Han är före detta officer och tjänstgjorde under många år utomlands i krigszoner. Det han såg och upplevde där satte djupa spår i honom. Han får flashbacks och har mardrömmar än idag och har fått diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Mats har fått hjälp, men tycker inte att hjälpen har räckt. Han lider fortfarande svårt och ringer till Radiopsykologen för att höra om det ska vara såhär för alltid nu, eller om det finns någon anann väg ut?

Mats berättelse är gripande och sätter fingret på problemet med PTSD (Posttraumatiskt stresssyndrom). Ett problem som drabbar tusentals människor som varit utsatta för svåra händelser ofta i samband med krig, tortyr, övergrepp eller liknande. Det är ett problem som världens försvarsmakter länge blundat för eller valt att tiga om för att inte få negativ publicitet. Det är ovanligt att personer berättar om PTSD så därför är jag extra glad att en sådan som Mats vågar prata om detta i radio. Det är starkt gjort.

Vi är våra relationer

9789127118171

För en månad sedan utkom Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer” (Natur & Kultur). Wennerberg är fortfarande psykologstudent två terminer över mig. Wennerberg är en begåvad skribent som förklarar svåra teorier på ett utmärkt sätt. De senaste åren har han skrivit artiklar och essäer i Psykologtidningen, DN och Aftonbladet där han introducerat anknytningsteorin för en bredare allmänhet. Josefson har gjort en bra sammanställning över några av artiklarna.

”Vi är våra relationer” är inte en enkel bok om anknytning för nybörjare. Det är en avancerad bok som presenterar den senaste forskningen från 2000-talet om anknytningsteori och relationer. Wennerbergs (och många andra psykologer) intresserar sig särskilt för så kallad desorganiserad anknytning. Barn som far illa och råkar ut för trauman och omsorgssvikt av sina föräldrar är särskilt problematiska. Wennerberg och andra menar att när föräldern skrämmer sitt barn uppstår en outhärdlig ”biologisk paradox” – den anknytningsperson som ska vara barnets yttersta trygghet mot världens faror är själv en källa till skräck. Barnet fångas mellan motstridiga impulser att både närma sig och dra sig undan föräldern. Följden blir att barnets anknytningsbeteende desorganiseras.

I boken presenteras även nya forskningsrön som visar hur trauman kan överföras mellan generationerna inte bara genom direkt traumatisering utan också till följd av subtila störningar i det känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn, det som också har beskrivits som ”dolda trauman”. Så här i individpsykologins tidevarv kan anknytningsteorin bli en brygga över till en mer social förklaringsmodell för människor vilket sannerligen är angeläget.

Jag har läst några av de inledande kapitlen och är mycket imponerad över Wennerbergs lediga stil. Även för den med vissa fackkunskaper innehåller boken nya saker som gör det till en spännande läsning. ”Vi är våra relationer” riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård såsom psykologer, psykoterapeuter, socionomer, sjuksköterskor och läkare samt till alla som är intresserade av psykologi. Jag kan bara rekommendera alla att läsa boken.

Workshop om trauma utifrån KBT-perspektiv

Det kom ett tips om en intressant workshop den 25 september i Stockholm. Kul och glädjande att se att KBT-perspektiv kan prövas på traumapatienter. Jag saxar från utskicket:

Seeking Safety: An evidence-based practice for trauma and/or substance abuse

Lisa M. Najavits är fil. Dr. i psykologi samt klinisk psykolog, med uppdrag för bl a Harvard Medical School, Boston University och National Center for PTSD i USA. Hon har utvecklat “Seeking Safety”, en evidensbaserad terapi för PTSD/traumatiska reaktioner och samtidigt missbruk som rönt stor uppskattning från såväl Marsha Linehan som Aaron T. Beck. Workshopen ger deltagaren både en helhetsbild av ämnesområdet och en grundlig genomgång av Seeking Safety-modellen inklusive interaktiva övningar och videoillustrationer.

Workshopen äger rum på Ersta konferens i Stockholm den 25/9, kl 9-16.

Priser: Icke medlem 2400 kr, medlem 1800 kr, student 500 kr.

Anmälan på www.kbt.nu ”aktuella utbildningar”. Det finns fortfarande platser kvar.

Några tankar om Waltz with Bashir

waltz-with-bashir-01.jpg

Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.

Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.

Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.

Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.

Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.

Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.

Gå och se årets psykfilm!

Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.

Ectasy kan lindra posttraumatisk stress

 1480077079_759fa76b2b_m.jpg

Igår rapporterade DN om att ectasy visat sig lindra Posttraumatisk stresssyndrom (PTSD). Studien gjordes visserligen på enbart på 21 personer. En amerikansk läkare Michael Mithoefer har behandlat ett antal patienter som har PTSD med psykoterapi. En grupp fick förutom terapi dessutom ecstasy och en annan annan kontrollgrupp fick terapi+sockerpiller. När grupperna följdes upp två månader senare hade det som fått ecstasy färre symptom på PTSD. Det är visserligen en liten studie men den pekar på flera intressanta saker. Dels att det har godkänts ur forskningsetisk synpunkt att få lov att göra den här typen av studier. Men också att droger faktiskt kan påverka vårt medvetande och nervssystem i en positiv riktning. Det är forfarande omtvistat om det är ”rätt” att ge centralstimulatia till barn och ungdomar som lider av AD/HD. Jag misstänker att ecstasy är mer kontroversiellt. Själv skulle jag gärna se studier där man testar olika typer av droger på friska normalfungerande personer under kontrollerade former för att på så sätt utforska vår hjärna. Varför inte LSD-studier i laboratoriemiljö till exempel?

Dagens Medicin skriver också om studien liksom Nature News.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.