Du tittar nu på taggen kris. Tillbaka »

Om Apan och vår tids rädsla för män

Förra fredagen var jag på premiären av Jesper Ganslandts nya film Apan. Filmen har sannerligen en obehaglig stämning från första scenen till den sista. Det är en klaustrofobisk känsla att befinna sig i en bil med en vrickad Olle Sarri (spelar fantastiskt bra) och där en närsynt kamera gör att man sällan får något perspektiv överhuvudtaget. Sarri gestaltar vårt psykes förmåga till bortträngning (som psykoanalytikerna tjatat om i över 100 år) och det irrationella beteende som en person i djup kris och chock ofta visar upp.

Jonas Holmerg skriver tankeväckande på FLM-bloggen om en annan aspekt av filmen, nämligen vår tids rädsla för män:

Ett vanligt sätt att skapa spännande scener bygger på asymmetrisk information: vi som publik vet något som rollfiguren inte vet. Att någon är på väg i korridoren, att den snälla taxichaffisen faktiskt är en utklädd lönnmördare eller att den viktiga mikrofilmen ligger gömd i bläckpennan som ingen bryr sig om.

Men ibland är det ännu läskigare att inte veta någonting alls. Som i bröderna Dardennes Sonen, där Olivier Gourmets snickare smyger bakom buskar och spionerar på en kille i yngre tonåren. Eftersom Gourmet, bröderna Dardennes ständigt lika lysande huvudrollsinnehavare, ser ut som den typiske illdådaren – lite som Anders Eklund och Joseph Fritzls okända kusin – säger fördomsprofilen att det är något mycket lurt med hans beteende. Planerar han att klubba ner och stänga in honom någonstans? Eller något ännu värre?

I Apan har Falkenbergskildraren Jesper Ganslandt inte bara hämtat det ryckigt realistiska formspråket från de belgiska bröderna – filmen inleds med samma läskiga förvirring som Sonen. Olle Sarris körskolelärare irrar runt i Stockholm och till en början fattar vi ingenting. Han är otrevlig, försenad, skäller ut en elev och åker plötsligt till tennisbanan istället för att jobba.

Samtidigt som han spelar alldeles för aggressivt för att hålla bollarna innanför baslinjen sneglar han mot tonårskillen på banan bredvid. Och i duschrummet kan han inte slita blicken från hans muskulösa rygg.

Det är något skrämmande med en man som blänger på en tonårskille, även om vi inte vet varför han gör det. Eller kanske just för att vi inte vet. En irrationell man som sneglar, mer behövs inte för att skapa enorma obehagskänslor. Den anonyme mannen är vår tids bergatroll.

Holmberg har rätt. Det anonyma manliga våldet är väldigt hotande, även för oss män. Tänk bara på fotbollsklackarnas testosterongrabbar och Medborgarplatsen kl. 3 på natten så förstår ni vad jag menar. Mannens aggressivitet är ett angeläget ämne och det borde jag såklart ha ett symposium om någon gång på Psykologer tittar på film. I väntan på det kan jag bara rekommendera alla att se Apan på bio, för maximal klaustrofobisk känsla.

Läs även Maaret Koskinens träffsäkra recension i DN.

Våndan av att söka hjälp

Jag har skrivit en krönika för Psykologiguiden.se, Psykologförbundets nya webbplats om psykologi och psykisk hälsa. Krönikan handlar om våndan att söka hjälp, något som för mig är en viktig aspekt av allt psykologiskt arbete vare sig det handlar om terapi, stödsamtal eller arbete med grupper. De flesta människor söker hjälp när det gått för långt istället för att förekomma svåra problem. I texten funderar jag över ett barndomsminne från Jämtland, ett landskap där oviljan att söka hjälp ibland får märkliga konsekvenser.

Uppsving för självhjälpsböcker i kristider

Krisen ökar försäljningen av självhjälpsböcker, det är åtminstone tesen i enDN-artikel idag. Min chef på Natur & Kultur, Lena Forssén är intervjuad om intresset för psykologiböcker. Det ökar och har sökat stadigt under hela 2000-talet. Fast artikelförfattaren menar att det hänger ihop med den ekonomiska krisen och det förefaller osannolikt tycker jag. Med tanke på hur långa processtider det är för ett manus att bli bok så har krisen knappt hunnit påverka de flesta bokprojekten som ges ut nu. Men säkert är att självhjälp säljer, och må-bra-andet säljer. I New York i den stora bokhandelskedjan Barnes & Noble var det flera långa sektioner med självhjälp eller self-improvment som det kallas. Bokhandeln hade ett trevligt fik och en stor scen där det arrangeras regelbundna framträdanden. Dock kändes en stämning en aning akademisk och torr just intill scenen. Men böcker om personlig utveckling kommer kanske att fortsätta öka och breddas. Det finns ju än så länge en oupptäckt målgrupp för böcker för männen. De köper än så länge mest deckare.

Nätverksträff om ekonomi och psykologi

För två veckor sedan hade vi en nätverksträff och middag på Natur & Kultur som jag tagit initiativ till. Tillsammans med ett antal författare, professorer, forskare och praktiker pratade vi om det allt ökande intresset för kopplingen mellan ekonomi och psykologi. Det blev en bra tillställning där Emma Stenström stämbandsinfektion gjorde att hon istället kommunicerade med papperslappar. En intressant erfarenhet för alla inblandade som växte ett samtal om värdet av att ibland aktivt ”välja att vara tyst” och lyssna på en diskussion.

Det blev förstås även mycket prat om krisen och vad vi psykologiskt kan förklara i de händelser som vi nu ser. Den samlade bilden under middagen är att intresset växer både bland studenter och näringsliv. Framför allt är det företagsekonomer som börjat få upp ögonen för vad psykologin och psykologer faktiskt har att bidra med när det gäller t.ex. ledarskap, marknadsföring och organisationsfrågor. Richard Wahlund på Handels är en av dem som var där och som länge forskat om ekonomisk psykologi. Men även nationalekonomer har börjat intressera sig för det här intygade Robert Östling från Ekonomistas. Han har intresserat sig för beslutsfattande och beteendeekonomi som blivit allt hetare inom nationalekonomin. Visserligen handlar det om psykologiska resonemang om än mer på makronivå och som gränsar till socialpsykologi och sociologi.

Det flesta var överens om att vi går mot en ökad integration och utbyte mellan de här disciplinerna. Men ingen hade riktigt något svar på hur och när den här trenden slår igenom. Det blir lite som den här leken hela havet stormar där alla går runt stolarna men ingen sätter sig. Eftersom Natur & Kultur har lång erfarenhet av att ge ut böcker bland annat om psykologi samt olika typer av läroböcker är det nödvändigt att vi hänger med. Men ett förlag kan inte heller skapa en trend av sig själv. Så vem börjar? En till synes moment 22-situation kan snabbt utvecklas till en snöboll. Frågan är om det dröjer 2, 5 eller 10 år innan den är i rullning.

Vad har Konsfack och psykiatrin gemensamt?

- Bägge är slutna organisationer som befinner sig i kris.

En artikel om Susanne Biers filmer

I november skrev jag en artikel i nr 7/2008 av tidningen PS! (en tidning om populärpsykologi). Där försökte jag psykologisera kring två av regissören Susanne Biers filmer Efter Bröllopet och Älskar dig för evigt. PS! redigerade min text ganska mycket men här nedan följer min ursprungliga text i sin helhet.

***

Det finns en existentiell nerv i Susanne Biers filmer som möter mig. Här kommer verkligen alla känslor på en och samma gång. Estetiken är ibland plågsamt övertydlig men funkar desto bättre andra gånger. Antingen försöker man som tittare att värja sig eller så dras man med i en filmisk resa som passerar himlen och helvetet flera gånger. Men vad är det som händer med mig som betraktare när jag ser hennes filmer? Varför är det så svårt att vara oberörd efter Biers filmer?

Läs mer »

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Män i kris

ABF Stockholm är inne i något slags stim för tillfället med flera intressanta seminarier. Nu på torsdag 30 oktober handlar det om män i kris. Att mansbilden är i ständig förändring förstår man när velourpappor blev utskrattade för 30 år sedan. Här en äldre DN-artikel om den mansgruppen som Jan Guillou tyckte var en samling mjukismän. Nu känns de mer rumsrent och nästan inne på något sätt. Iallafall innanför tullarna kan man kan faktiskt skryta om hur mycket pappaledig man är. Nåväl. Så här skriver ABF i sitt program:

När en man hamnar i kris är det inte bara hans eget liv som påverkas negativt. Manscentrum är professionell mottagning för män i kris som i år fyller 20 år. Detta vill vi uppmärksamma genom att i ett öppet seminarium blicka bakåt och framåt när det gäller behandlingen av män i kris.

Medverkande: Pelle Jansson, verksamhetschef på Manscentrum; Johan Cullberg, professor i psykiatri, psykoanalytiker och författare; Thomas Böhm, läkare, psykoterapeut och författare; Ulf Calvert, terapeut Manscentrum; Eva Hedlund, leg psykoterapeut, hedersdoktor och författare, Nyamko Sabuni, integrations- och jämställdhetsministern. Samtalsledare: Jens Orback.

Tid: Kl 13.00-16.30, ABF-huset, Sveavägen 41 • Fri entré

Förändringar i film- och bokbranschen

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

Stort problem med självmord bland krigsveteraner

Inom ramen för min psykologutbildning läser vi en kurs i psykiatri på Karolinska Institutet. En av föreläsarna var Per Sandberg som är psykolog och verksam på Kris och Traumacentrum. Sandberg tog upp det psykiska problem som svåra trauman innebär. PTSD (Post Traumatic Stress Disorder) är så pass jobbigt att leva med att många som inte får behandling till slut tar livet av sig. Cirka 100 000 -150 000 amerikanska Vietnamveteraner har begått självmord ofta på grund av att de lidit av PTSD berättade Sandberg. Det ska jämföras med drygt 58 ooo amerikanska soldater som dödades under Vietnamkriget. Det är svårt att veta i vilken utsträckning PTSD är orsaken och i vilken utsträckning de här personerna ändå skulle tagit livet av sig men siffrorna är anmärkningsvärda. Det påminner om förr i tiden när det farligaste var att ligga bakom fronten i tältläger under vidriga sanitära förhållanden. Fler dog av sjukdomar än av krigshandlingar.

Det finns olika uppgifter om hur många amerikanska soldater som begår självmord efter avslutad tjänstgöring i Irak, Afghanistan. Mellan 14-18 exsoldater tar livet av sig varje dag under den senaste åren. Expressen rapporterade nyligen att minst 6 256 exmilitärer begick självmord i USA bara under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak. Räknar man lågt blir det cirka 5 000 soldater som begår självmord varje år.Minst hälften av soldatsjälvmorden verkar enligt CBS siffror kunna hänföras till krigserfarenheter. Bland veteranerna ligger andelen självmord på cirka 19–21 personer per 100 000, bland befolkningen som helhet knappt 9 per 100 000.

År 2005 fick 72 000 Vietnamveteraner stöd från försvaret för sina PTSD symptom. Det är en ofattbart hög siffra tycker jag. Sandberg menade att svenska försvaret mörkar siffrorna för hur många svenska soldater som tjänstgjort utomlands i exempelvis Kongo, Libanon och Afghanistan och som tagit livet av sig. Om siffror blev officiella skulle de inte få ihop nog med frivilliga unga män hävdade Sandberg.

För den intresserade har jag tidigare skrivit om Tor Wennerbergs essä i DN, där han beskriver den historiska utvecklingen i synen på PTSD och hur den hänger samman med Andra Världskriget och Vietnamkriget.

Avslutningsvis ett äldre inlägg om självmordstatistiken för ett antal europeiska länder.