Du tittar nu på taggen film. Tillbaka »

Vådan av att göra dramatik av Utöyamassakern

Idag inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik och Utöyamassakern. SVT Kulturnyheterna sände ett inslag där jag och Stina Oscarsson, chef för Radioteatern. Själv tycker jag det är märkligt att flera dramatiker är igång och skrivit pjäser om händelserna vid Utöya. Att göra detta innan rättegången är avklarad känns magstarkt och det riskerar att göra att man går Breiviks ärenden. Som jag ser det är det omöjligt att säga om en pjäs, film, bok eller ett konstverk passerar etiska gränser. Det kommer an på HUR man gör detta. Jag är glad över att jag inte är dramatikerchef och tvingas fatta beslut om man ska sätta upp pjäser eller inte. Från min psykologhorisont känns Breivikdramatik som en smula förhastat, ogenomtänkt och sensationslystet.

För dig naken – Psykfilmen på PS12 i Umeå

Nu är det klart, filmen som kommer analyserar på Psykologer tittar på film i Umeå, 4 maj på psykologstudentkonferensen PS12 är: För dig naken av filmaren Sara Broos.

I filmen får vil föja den berömde konstnären Lars Lerin och hans sökande efter kärlek och närhet. Efter mängder av kraschade relationer  och många år av alkoholmissbruk bestämmer sig Lerin för att nätdejta. Det leder till att han träffar Junior från Brasilien. Lars och Junior kommer från skilda världar och har svårt att förstå varandra. En film om två som satsar helhjärtat trots olika förutsättningar. Sara Broos är guddotter till Lars Lerin och skildrar honom både med närhet och distans. En varm och bitvis rolig film om att våga kasta sig in i det okända. Men filmen väcker också många frågor om kärlek och makt i relationer, om att utnyttja och bli utnyttjad. Och vem mår egentligen dåligt och för vad?

Till samtalet och diskussionen med publiken efter filmen kommer psykologen Malin Edlund. Moderator: Jonas Mosskin. Filmvisningen är gratis för alla som köpt konferensbiljett och är även öppen för allmänheten. Visningen börjar kl. 18.00, på fredag 4 maj. För dig naken (74 min) vann Dragon Award för bästa svenska dokumentärfilm på Göteborg International Film Festival 2012.

Filmen hade premiär på Folkets Bio 13/4.

Kulturpolitikens kollaps – var ska jag visa min film?

Jag har fått förtroendet att leda ett samtal om film- och kulturpolitik på Tempofestivalen som börjar nästa vecka. På onsdag 7 mars, kl. 18.30-20.30 debatteras och minglas det. Oberoende Filmares Förbund har tagit initiativ till debatten och skriver så här om bakgrunden till debatten:

I december 2011 fick monopolaktören SF Bio avtalet att ta över driften av Klarabion i Stockholms kulturhus. Det var den sista kommunala biografen i Stocholms och en av få alternativa biografer i staden. Utifrån detta aktuella exempel på ett kulturpolitiskt beslut bjuder Oberoende Filmares Förbund in till en större diskussion kring film- och kulturpolitik i Sverige.

Kulturpolitiken är till för att säkra mångfald inom kulturområdet. Om den inte gör det vad ska vi då ha den till?

Vi vill även diskutera distribution och behovet av alternativa biografer. Oberoende Filmares Förbund har aktivt arbetat för att fler dokumentärer ska upp på bio, också genom att de sätts upp direkt av produktionsbolagen. Inte minst uppmärksammades detta på och efter Vårpresentationen på Filmhuset i januari då Oberoende Filmares Förbund tog initiativet till att fler filmer utan traditionell biodistributör skulle presenteras.

Samtalet äger rum på Pet Sounds Bar, onsdag 7 mars. Förutom jag, medverkar även Anna Serner, VD på Svenska Filminstitutet, Ann Marie Engel, Komunalråd Sthlm, (V), Hynek Pallas, filmkritiker och dr. i filmvetenskap samt
Erik Kristow, (M), politiskt sakkunnig på Kulturdepartementet. Varmt välkomna!

Mysteriet med den insnöade mannen

I lördags dök det upp en märklig historia i media som blivit en världsnackis. Den har kablats ut och debatterats när och fjärran. Det handlar om en 44-årig man som hittades i en bil på en skogsväg utanför Umeå i fredags. Några skoteråkare fann en helt översnöad bil där det hittade en svårt medtagen man. Han påstås ha överlevt på snö sedan den 19 december. Mannen fördes till sjukhus men verkar alltså överleva efter nästan två månader i en bil, utan mat. Det är en osannolik historia, som påminner om en västerbottnisk skröna författad av Torgny Lindgren. Men det verkar nu vara sant.

Bortsett från de medicinska spekulationerna om hur det är möjligt att överleva så lång tid i en bil mitt i vintern som t.ex. Studio Ett ägnade sig åt idag, är jag mer frågande inför varför? Hur hamnade mannen där? Det går inte komma ifrån att fundera över mannens psykiska status.

Enligt Aftonbladet är mannen från Örebrotrakten. Under det senaste året har hann företag drabbats av stora skulder och mannen lär även ha separerat under 2011. Aftonbladet skriver:

Mannen som är från Mellansverige tycks ha levt ett till synes normalt liv med jobb och kärlek. Men under förra året verkar något ha hänt som förändrade mannens liv.

Skulderna började hopa sig och hyresnämnden beslutade om att mannens fastighet med hyreslägenheter skulle tvångsförvaltas. I december, när mannen var försvunnen, fastställde tingsrätten att mannens skulder låg på 1,6 miljoner kronor.

– Han hade en flickvän men det tog slut. Och sen fick han också problem att betala räkningar och sin egen hyra, säger en person som känner mannen.

Vi vet att människor som drabbas av flera kriser under en kort tid har större sannolikhet att falla igenom. Ett socialt kontaktnät i form av partner, familj, vänner och arbetskamrater underlättar för människor att hantera svåra situationer. Mannens pappa säger till Aftonbladet att de inte haft kontakt på 20 år. Att ingen i mannens närhet saknade honom efter två månader, är i sig anmärkningsvärt. Det indikerar att mannen levt ett mycket isolerat liv, med få sociala kontakter. Den typen av historier dyker upp med gamla personer, men att en 44-årig man inte är saknad är mer sällsynt.

Det finns en bok av Jon Krakauer som filmatiserades för några år sedan och som jag kommer att tänka på. I filmen Into the wild (i regi av Sean Penn) får vi följa tjugoårige Chris. Han liftar runt planlöst i USA men bestämmer sig till slut för att överleva i Alaska, ensam med ett gevär. Han dör i ensamhet av bloförgiftning efter flera månaders lidande. Att utsätta sig för extrema förhållanden att man riskerar att dö är en kicksökandes dumdristighet som gränsar till självskadande. I Chris märkliga öde finns kanske en dimension av en slags omedvetet självmord.

Det är svårt att veta hur det ligger till i fallet med den insnöade mannen. Men klart är att en extrem handling måste förklaras med speciella omständigheter, men också med en annorlunda personlighet. Det förefaller för mig osannolikt om historien med mannen inte rymmer ett tragiskt psykologiskt öde. De flesta människor som mår dåligt, hamnar trots allt inte i en bil på en skogsväg i Norrlands inland. Som tur är.

PS: Läs förresten min gamla filmrecension av Into the wild i Psykologtidningen från 2008.

Psykologer tittar på film på Göteborgs Filmfestival

Årets första filmvisning av Psykologer tittar på film äger rum på Göteborgs Internationella Filmfesitval. Då visas Vi måste prata om Kevin.

Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar. Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort? Handlar filmen om ett barn som är psykopat eller är det egentligen en bristande omsorg från föräldrarna som får ödesdigra konsekvenser. Filmen baseras på den uppmärksammade romanen med samma namn av Lionel Shriver. I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller Regi: Lynne Ramsay

Efter filmen följer ett samtal i Lagerhuset, kl. 12.30. Då är psykologen och psykoanalytikern Eva Löwstedt gäst och analyserar filmen tillsammans med publiken. Moderator: Jonas Mosskin

SF Bio tar över Klarabiografen på Kulturhuset- uppsamling av alla kommentarer

Det blev ett stort mediapådrag med anledning av vår debattartikel i DN Kultur i tisdags där 20 filmare/filmorganisationer om att SF Bio tar över driften av Klarabiografen på Kulturhuset. Expressens filmkritiker Jonas Holmberg, skrev samma dag en bra kommentar med rubriken Monopol på Sergels Torg. I samma tidning skrev deras ledarskribent Malin Siwe en raljerande artikel som mest visade på hennes egen okunnighet i kultur och filmfrågor. Kulturhusets eget pressmeddelande om ”Nystart för Klarabiografen” kan läsas här i sin helhet.

På Twitter gick diskussionen varm mellan mig, filmaren Svante Tidholm, Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och S-debattören Helle Klein. Kolla in hastaggen #Klarabiografen för en uppsamling av alla twitterkommentarer.

Samma dag medverkade jag i en debatt i P4 Radio Stockholm med Kulturhuschefen Eric Sjöström. Man kan lugnt säga att han fick sina fiskar varma.

Flera av oss som skrev under uppropet däribland Suzanne Osten, Unga Klara, Mia Engberg och Camilla Ahlgren på Dramatikerförbundet intervjuades i SVT Kulturnyheterna om Klarabiografen. Programledaren frågade dessutom ut Eric Sjöström i samma inslag.

På tisdagen hade även DN Kultur en kritisk artikel på nyhetsplats av reportern Fredrik Söderling. SvD nöjde sig med en kort notis i samma ärende, där jag intervjuades. P1:s Kulturnytt noterade också vårt filmupprop.

Allt sedan tisdagens uppståndelse har det trillat in kommentarer i frågan. I onsdags skrev filmskribenten Jeanette Gentele i SvD: SF på Klarabiografen en skandal. Dagen efter skrev DN Kulturs filmchef Helena Lindblad en kommentar, där hon sågar Kulturhusets agerande med fotknölarna: ”Bullshit om Kulturhusets biograf”.

Filmtidningen FLM, tittade lite närmare på SF Bio:s kvalitétsfilmsatsning som de kallar för Smultronstället. Föga förvånande visade det sig vara främst anglosaxiska smultron med kända filmstjärnor i huvudrollen.

I torsdags skrev även Stockholms Fria Tidning en artikel om Klarabiografen. De granskar hyreavtalet och rapporterar att SF Bio betalar 420 000kr/år för kontraktet att driva Klarabiografen på Kulturhuset. Kontraktet löper på tre år. Gunno Sandahl chef på Folkets Hus och Parker säger att de ska låta jurister titta på hyresavtalet, vilket även Västerpartiets Annmari Engel tänker göra.

Gunno Sandahl har på sin blogg kommenterat Klarabiografen. Han kallar det för en kulturpolitisk kollaps
och Kulturhusets förfall. Stockholmsvänstern har kommenterat Klarabiografen flera gånger bland annat här i ett pressmeddelande. Socialdemokraterna med gruppledaren Anna-Greta Leijon, gick i torsdags ut med ett pressmeddelande, där de kräver att man inte Kommersialiserar Kulturhuset.

Anna Serner, vd på Svenska Filminstitutet, kommenterar Klarabiografen på sin blogg. En smula kryptiskt och ljum kritik, utan särskilt mycket tyngd bakom orden vilket skapat en liten diskussion i kommentarsfältet. Se även Jens Lanestrands blogg, verksamhetsledare på Biografcentralen (som skrev under vår debattartikel), men som också granskat hanteringen av Klarabiografen sedan en tid tillbaka.

Debatten om Klarabiografen, kulturpolitik och Kulturhuset lär fortsätta.

Debatt i P4 Radio Stockholm om Klarabiografen

Idag debatterade jag Klarabiografens framtid med Kulturhusets chef Eric Sjöström i P4 radio Stockholm. Sjöström hade svårt att argumentera för varför det var bra att monopolet SF breder ut sig även på Sergels Torg. Lyssna på klippet här. Debatten börjar cirka 13 minuter in i sändningen.

Klarabiografen i Kulturhuset tas över av SF

Idag skriver jag och ett tjugotal filmare, regissörer och filmförbund en debattartikel i DN Kultur om Kulturhusets planer att låta SF överta stora delar av driften av Klarabiografen. Stockholms enda kommunala biograf i Kulturhuset har man uppenbarligen inte råd att driva själv. Det är en kulturpolitisk skandal att Kulturhuset inte får resurser att driva den från Allianspartierna i Stockholm. Debatten kan börja! Jag skulle inte vilja vara på andra sidan.

PS: Nu ligger Kulturhusets pressmeddelande ute på deras hemsida. Praktskandalen är här. Alla grävande journalister, kolla nu ordentligt avtalet och upphandlingen. Det kan omöjligen ha gått rätt till.

Se även DN:s uppföljning om detta på nyhetsplats.

Uppdatering: Följ mig på @jonasmosskin, @svantetidholm, @hynekpallas och på hastaggen #Klarabiografen på Twitter om skandalen med Kulturhuset. Jag medverkar i P4 Radio Stockholm kl. 16.15 i eftermiddag och debatterar med Kulturhuschefen Eric Sjöström.

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.

Psykologer tittar på film visar Dolt Hot av Michael Haneke

22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil (Daniel Auteuil) får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Situationen i hemmet med frun (Juliette Binoche) och deras son blir alltmer ansträngd. Dolt Hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser bla. i Cannes.

Gäst är Malin Edlund, organisationspsykolog, numera mest känd som Radiopsykologen i P1.

Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här eller på telefon: 08-508 315 08. Samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Psykologer tittar på film på Facebook.