Du tittar nu på taggen film. Tillbaka »

Jag gör ett gästspel på BioKlubb Osten

Unga Klara har under våren dragit igång Bio Klubb Osten filmvisningar av Susanne Ostens filmer med efterföljande samtal. Nu på söndagkväll den 25 april ska jag vara med och kommentera ”Livsfarlig film” från 1988, vilket är den tredje visningen för våren. En film som på sin tid blev sågad men som dagens samtid kanske kan tänkas ha en annan inställning till. Skräck och farligheter står i centrum för filmens tema. Förutom mig kommer Bo Östlund, psykoanalytiker att prata om filmen. Samtalsledare är journalisten och författaren Helena von Zweigbergk.

Ett medlemskap i BioKlubb Osten kostar 100 kr, då ingår en filmvisning med efterföljande samtal. För medlemmar kostar de följande filmerna med samtal 80 kr per film. 60 kr för ungdomar under 26 år och arbetssökande. Filmvisningen börjar kl. 18.00 på Kulturhuset i Lagret (i bottenvåningen av huset).

Susanne Osten lär vara i Ramallah på Västbanken men har skrivit en kommentar från hennes horisont idag, som inledning för diskussionen.

Vi ses!

Här en länk till eventet på Facebook.

Psykologer tittar på film visar The Bridge

Torsdag 22 april visar Psykologer tittar på film The Bridge (USA, 2006) av Eric Steel. Det är en dokumentär över självmordsbron Golden Gate i Kalifornien. Varje år begår ett tjugotal personer självmord på den mytomspunna bron. Regissören skildrar en vacker bro från alla möjliga vinklar. Samtidigt söker han upp anhöriga och intervjuar dem om deras upplevelser.

Efter filmen blir det ett samtal med publiken. Gäst är David Titelman, psykolog, psykoanalytiker och verksam vid NASP, (Nationellt Centrum för Suicidprevention) vid KI i Stockholm. Filmen är cirka 90 minuter lång och visningen börjar kl. 19.00. Filmen är på engelska och har engelsk textning. Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

Varmt välkomna!

PS: Det här är sista ordinarie Psykologer tittar på film för säsongen. Dock kommer Psykfilm att göra ett gästspel på Psykoterapimässan i Stockholm lördag 8 maj på Norra Latin. Eventet är öppet för alla. Då visas Behandlingen (SWE, 2009) av Johan Jonason. Mer om det inom kort.

Gå med i Psykfilm på Facebook.

Existentiell Filmfestival i Falun

Under tre dagar 14-16 april är det Existentiell Filmfestival på Högskolan i Dalarna. Jag har blivit inbjuden att hålla en avslutande betraktelse och kommentar av festivalens diskussioner och filmer. Förhoppningsvis kommer jag på något smart att säga om lycka, existens, film och psykologi. Temat för årets festival är ”Den lyckade människan”. Saxat från programtexten:

Existentiell Filmfestival i Dalarna vill utifrån filmupplevelser diskutera samhällsklimat, tidsanda och livsvillkor. Temat 14 – 16 april 2010 är ”Den lyckade människan”. Vi menar att vårt samhälle idag domineras av starka föreställningar om att lyckas och vara framgångsrik. Många människor kämpar med ideal att leva upp till och en växande ångest för att inte duga i egna och andras ögon. Med ekonomisk välfärd tycks paradoxalt nog inte trygghet och acceptans följa utan ökande krav på det lyckade livsprojektet, alltifrån utseendefixering, den perfekta karriären, det sköna hemmet och den lyckliga familjen.

Vi berör den havererade medelklassdrömmen i filmer som Mammut och Revolutionary Road, liksom kampen för värdighet bortom strålkastarljuset i The Wrestler. Om konformitet och drömmen om andra sätt att vara människa på som i Man tänker sitt och De ofrivilliga. Eller framgångens pris i nära relationer, som i filmen Se mig.

Kom och delta i samtal med bl.a. Anna Kåver, leg. psykolog, psykoterapeut, författare, Stefan Einhorn, författare, Maria Lundqvist, skådespelerska, Jonas Mosskin, psykologstudent, Astrid Söderbergh Widding professor filmvetenskap, Robert Lillhonga, regissör, föreläsare, Ann Britt Grünevald, fd chef Österåkeranstalten plus många andra som delar med sig av sina professionella och personliga perspektiv. Det är det gemensamma samtalet om film och samtid som står i centrum på denna filmfestival. Välkommen till Högskolans Dalarnas Mediehus 14 – 16 april 2010!

Miss Kicki, filmrecension

Jag har skrivit en filmrecension av den hyllade och bioaktuella filmen Miss Kicki för Psykologtidningen. Recensionen fick inte plats i pappersupplagan men kan läsas här eller på Psykologtidningens webbplats.

***

Miss Kicki är en ny svensk långfilm av norsk-taiwanesiske Håkon Liu. En debut som många kritiker blev förtjusta i på Stockholms filmfestival men som länge saknade biodistribution innan äntligen Folkets Bio beslöt sig för att visa filmen på sina biografer.

Kicki, spelad av Pernilla August, är i 40-årsåldern och bor ensam i en lagom trevlig men ostädad Södermalmslägenhet. Hon är glad i rödvin och verkar ensam. Hon dejtar taiwanesiske affärsmannen Mr Chang på nätet. De har en flirtig webbkamerarelation där han visar Kicki utsikten över Taipei från hans kontor i en av alla skyskraporna. Han lockar med en lös invitation att komma till Taiwan.

I början av filmen möter vi Kicki som uppvaktas på sin födelsedag med prinsesstårta av tonårssonen Viktor och mormor. Den kyliga tonen indikerar att allt inte står rätt till. Hon har märkbart svårt att relatera till sin familj. Glättighet kombinerat med ointresse ger det hela en märklig känsla av djupaste avstånd mitt i tårtätandet. Mormodern föreslår att hon borde göra något med sonen för att förbättra deras relation och så kommer det sig att mor och son sitter på ett flygplan till Taiwan.

Kicki håller på distansen till Viktor. De första dagarna går de runt var och en för sig i den taiwanesiska huvudstaden för att Kicki ska fixa några saker. Hon ger sig av mot kontoret där Mr Chang jobbar men trots att hon springer runt i korridorerna vågar hon inte ta steget och knacka på. Frustrationen över sin rädsla för närhet driver henne till att börja supa med hotellpersonalen. Viktor tröttnar på mammans självupptagna distans och upptäcker istället motvilligt staden på egen hand. Han blir bekant med unge Didi. Tillsammans på vespa utforskar det staden, kastar macka, äter nudelsoppa och jämför sina dysfunktionella familjesituationer.

Efter några dagar och ännu fler rödvinsglas hamnar Kicki med Viktor och Didi i farstun till Mr Changs lyxiga villa. Mötet blir inte som någon tänkt sig. Changs drillade barn spelar klassisk musik och en artig hustru konverserar de udda och objudna gästerna till allas lättnad. Mötet gör det uppenbart för Viktor varför mamman valt att besöka Taiwan och det minskar inte precis avståndet mellan dem. Didi och Viktors relation blir allt intimare på knagglig engelska samtidigt som Didis liv som smågangster får konsekvenser för dem alla.

Vi får veta väldigt lite om bakgrunden till Kickis och sonens relation. Det framkommer att Kicki lämnat Viktor för en jobbkarriär i USA när sonen bara var 4 år. Tolv års frånvaro förklarar varför Kickis gör aviga närmandeförsök till Viktor. Kicki är en sargad själ som inte klarar av närhet och beroende, med- och motgångar. Pernilla Augusts bräckliga kvinnoporträtt av Kicki är tragiskt och träffsäkert. Jag lider med sonen som ständigt upplevt förhoppningar på att mamman ska finnas där och så är hon bara luft. Det är plågsamt men väldigt bra.

Den finns en dyster melankoli över karaktärerna och landskapet i Miss Kicki. De vackra bilderna och stämningen i filmen från miljonstaden Taipeis gytter, blir en fond där den moderna storstadsmänniskans ensamhet utspelar sig. Viktor och Didi lever utsatta liv på varsin kontinent. Föräldrars bristande omsorg har lämnat ut dem bägge till samhället och andra människors intressen när de som tonåringar försöker hitta sig själva i världen.

Filmen gestaltar avstånd och tystnad mellan människor på ett ypperligt sätt. Som betraktare skruvar jag på mig för att försöka uthärda en jobbig men trovärdig relation mellan en mor och en son. Lite terapi skulle kanske kunna vara en bra hjälp på vägen.

Psykologer tittar på film visar Syskonbädd 1782

Torsdag 25 mars, kl 18 gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Cinemateket och Filmhuset och visar Vilgot Sjömans klassiker, Syskonbädd 1782. Vilgot Sjöman var under hela sitt liv intresserad av tabun, och i Syskonbädd 1782 är motivet incest mellan syskon. Det gustavianska syskonparet spelas av Bibi Andersson och Per Oscarsson och Jarl Kulle spelar en avundsjuk baron som är tredjepart. Sjöman själv frågade sig om filmen handlade om drömmen om syskonsjälen. Och hur är det idag: har queera perspektiv och vår tids syn på sexualitet förändrat förhållandet till gamla tabun? Efter visningen analyserar och diskuterar Linn Heed, psykolog, psykoterapeut och sex- och relationsrådgivare i Aftonbladet.

Filmen är 93 minuter lång och samtalet äger rum direkt efter filmen i Bio Mauritz. Filmhusets café är öppet till 20.00. Biljetter kan bara köpa i kassan på Filmhuset, som är öppet dagligen mellan 13-18. För den som har Cinemateketkort kostar det 45 kr. Annars är biljettpriset 65 kr.

Varmt välkomna!

Följ Psykologer tittar på film på Bambuser ikväll

Diskussionen efter No country for old men går att följa live via Bambuser ikväll. Cirka 21 är filmvisningen slut och då börjar samtalet med Åsa Sandell och Tomas Böhm. Samtalet pågår cirka 45-50 minuter.

Psykologer tittar på film visar No country for old men

Tisdag 9 mars är det dags för Psykfilm att ta sig an våldet och aggressivitetens mekanismer. 2007 kom brödernas Cohens brutala film No country for old men, baserad på författaren Cormac McCarthys roman med samma namn.

I den skildras ett våldsamt Texas och ett Amerika i långsamt förfall. En man (Josh Brolin) hittar en väska med 2 miljoner dollar i öknen efter ett överfall. Frestelsen att ta pengarna blir för stor. Snart har han en pageprydd och hårdkokt typ (Javier Bardem) efter sig. Beväpnad med såväl basebollträ som automatvapen sker nu en jakt i gränstrakterna mot Mexico. Sheriffen (Tommy Lee Jones) försöker hålla ordning men våldsspiralen visar sig omöjlig att stoppa. Vi möter en urspårad och brutal manlig aggressivitet i ett land där avståndet och förtroendet mellan medborgarna eroderat. Filmen vann 4 Oscar bland andra för bästa film och bästa regi.

Efter filmen blir det ett samtal med Åsa Sandell, kulturjournalist, författare och fd. proffsboxare. Till diskussionen kommer även Tomas Böhm, psykiater, psykoanalytiker och författare. Böhm har bland annat skrivit böcker om hämnd och folkmord.

Biljetter köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset vån 0, på telefon 508 315 08 eller på nätet: Entré 80 kr. Filmvisningen och samtalet äger rum i hörsalen på våning 3 i Kulturhuset.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykologer tittar på film på Facebook.

Psykologer tittar på film visar Marie-Jo och hennes två älskare

Torsdag 18 februari kl 19, är det ny filmvisning på Kulturhuset. Då visas Marie-Jo och hennes två älskare. Det är en klassisk fransk triangelhistoria av Marseilleskildraren Robert Guédiguian där Marie-Jo är passionerat förälskad i sin man Daniel och i sin älskare Marco. Hennes otrohet leder till mycket smärta och besvikelse. En ohållbar situation som kräver en lösning. Kvällens gäst är Lotta Landerholm, psykolog, psykoterapeut och författare.

Biljetterna kostar 60 kr och köper du som vanligt i infokassan på Kulturhuset, på telefon 508 315 08 eller på nätet:

PS: Redan nu kan du köpa biljetter till visningen av ”No country for old men” av bröderna Cohen, den 9 mars. Då gästas Psykologer tittar på film av journalisten och fd. proffsboxaren och Åsa Sandell samt psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm. Missa inte det!

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

Som en pascha

Jonas Holmberg skriver i Expressen om manlighet och sex med anledning av Svante Tidholms dokumentär om Tysklands största bordell i Som en Pascha som hade premiär nu på Göteborgs Filmfestival. Jag såg filmen strax innan jul på Rio i den första offentliga visningen. Holmberg jämför filmen med Pål Hollender som för tio år sedan gjorde konstfilmen Buy Bye Beauty när han åkte till Baltikum och köpte sex av prostituerade. Holmberg skriver:

Om Pål Hollenders antropologiska strategi kan kategoriseras som en sällsynt aggressiv variant av Malinowskis deltagande observation, kan Svante Tidholms ses som typisk för den samtida etnologin: fältstudier kombineras med djupintervuer och en självreflexiv ansats. Men frågan är om inte en rent iakttagande cinema verité-metod skulle passat bäst i det här fallet. Det räcker långt att bara titta på torskarna på taket.

Jag tycker det är lite orättvist att misstänkliggöra Tidholms motiv. Holmberg ifrågasätter tillvägagångssättet och att filmaren inte lyckas få något vettigt ur männen som köper sex. Men har man som Tidholm, besökt bordellen ett dussintals gånger under flera års tid och inte fått mer material misstänker jag att det beror på att männen inte ställer upp och att de faktiskt inte har så mycket vettigt att säga annat än att det är kåta och vill ha sex. Tragiskt måhända men förmodligen nära verkligheten. Kanske får vi acceptera att vi i dagens samhälle har en massa människor som köper sig närhet eftersom de inte fått lära sig eller klarar av att hantera nära relationer. På det sättet är det lika synd om männen som köper och kvinnorna som säljer sex. De flesta verkar sakna relationskompetens. Kanske är det föräldrarnas fel eller vårt kapitalistiska samhällssystem?

Själv tycker jag Tidholm var modig som vågade sätta luppen på männen och göra det med sig själv som verktyg. jag skulle aldrig palla att traska runt i bordellindustrin.

PS: Som en pascha lär visas i vår på SVT. Håll utkik.