Etikettarkiv: uppfostran

Psykologer tittar på film visar Sådan far sådan son på Bio Rio

06
23 februari visar Psykologer tittar på film Sådan far sådan son i samarbete med World Wide Cinema på Bio Rio

Söndag 23 februari, kl 16.30 på Bio Rio, visas den japanska filmen Sådan far sådan son. Den japanske regissören Hirokazu Kore-eda skildrar den framgångsrike arkitekten Ryota som bor i Tokyo tillsammans med sin fru Midori och deras sexårige son. En dag får de reda på att deras son förväxlats vid födseln och att deras biologiske son bor med en annan familj. Sjukhuset råder dem att byta tillbaka barnen och de bestämmer sig för att följa rådet. Frågan som uppstår är dock hur man byter bort en sexåring som man fostrat som sitt eget barn. Filmen berör frågor om familj arv och miljö. Men också stora frågor om hur man lever, uppfostrar barn och prioriterar i livet. I bakgrunden finns också frågor om anknytning, separationer och vad adoptioner egentligen handlar om.
Efter filmen blir det ett samtal med Allan Linnér, psykolog och psykoterapeut (känd som Radiopsykologen) och Lotta Landerholm, psykolog och psykoterapeut som också skrivit boken ”Adopterad”. Moderator för samtalet är Jonas Mosskin, psykolog.

Filmvisningen börjar kl. 16.30 23 februari och sker i samarbete med World Wide Cinema. Biljetter köper du via Bio Rio.

 

Varmt Välkomna!

Psykologer läser Mats Kamp

För första gången analysera Psykologer läser böcker en serieroman: Mats Kamp av Mats Jonsson. Mats Kamp är en fristående uppföljare till den hyllade serieromanen Hey Princess där Mats Jonsson skildrade sitt 90-tal i Stockholms indiekretsar. Nu får vi veta vad som hände efter att han träffat sitt livs kärlek Victoria. I denna nästan plågsamt självutlämnande roman får vi följa honom från det slentrianmässiga indiesupande på söder, genom diskussioner om för- och nackdelar med att bli förälder (som landar i ett ”ja”) fram till en fruktansvärt dramatisk förlossning. Men framför allt får vi följa honom under den omtumlande tiden efteråt, under dottern Ellens allra första år i livet.

Mats överväldigas av kärlek för sitt barn, men håller samtidigt på att gå under av sitt dubbelarbetande och dagiskooperativets krav på deltagande. Finns det någon tid kvar för tecknandet? För honom själv? Och för Victoria? Mats Jonson granskar samhället, parrelationen och föräldraskapet och boken är på samma gång ett socialrealistisk drama som en svart komedi och glöder av politiskt patos. Hur kan vi förstå karaktären Mats? Varför svimmar han på ultraljudet? Varför ställer han upp på dagiskooperativets orimliga krav? Vad tänker han? Vad känner han och framför allt; varför?

Gäst är serietecknaren Mats Jonsson och moderator är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld. Samtalet äger rum kl. 19.00 på Tellus Bio, Vattenledningsvägen 46, T-bana Midsommarkransen. Entré: 60 kr

PS: Psykologer läser böcker på Facebook.

Är föräldrarkurser effektiva?

Så heter ett frukostseminarium som Föreningen Psykisk Hälsa anordnar på ABF-huset på fredag 25 februari. Allt fler kommuner och organisationer erbjuder föräldrakurser. Men vilken effekt har programmen? Och vilken syn på föräldraskap präglar dem? Går det att överhuvudtaget förebygga psykisk ohälsa hos barn genom föräldrakurser?

Talare är Ann-Charlotte Smedler, professor och leg psykolog, har hållit i den översyn av föräldrastödsprogram som SBU nyligen gjorde. Johanna Ahnquist, utredare, barns och äldres hälsa, Folkhälsoinstitutet. Inga Gustafson, leg psykolog, medförfattare till Psykisk Hälsas monografi Ta föräldrar på allvar.

Moderator: Carl von Essen, generalsekreterare Föreningen Psykisk Hälsa.

Tid, 25/2 kl 8-10 på ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Kostnad: 100 kr (inkl kaffe och frukostfralla). 50 kr för medlemmar. Betalas kontant vid entrén. Anmäl dig här.

PS: Här en länk till tidigare diskussioner om föräldrarkurser som förekommit i media och på min blogg.

Hinner våra barn knyta an till moderna föräldrar?

1453740583_8ea04d16d6

Den frågan ställer sig psykologen Eva Rusz på SvD:s Brännpunkt idag. Hon menar att vi idag har starkare relationer till våra jobb än till våra barn. Rusz skriver:

För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.

Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.

Det här är verkligen problematiskt i dagens Sverige och jag håller med Rusz.. Processen där barnet knyter an till föräldrarna sker framför allt från att barnet är 6-9 månader och brukar vara färdig vid 1-1,5 års ålder. Det flesta barn utvecklar en trygg anknytning till en, två eller kanske max tre personer som blir anknytningsobjekt. Det moderna livet går på vissa sätt tvärs med vår kunskap om betydelsen av anknytning. Idag lämnar många barn sina barn innan anknytningsprocessen är färdig och innan anknytningspersonerna blivit tydligt utkristalliserade. Det är tragiskt och samtidigt svårt att kommunicera till dagens politiskt korrekta diskussion. Det är lätt att uppfattas som reaktionär. Det har till exempel feministen och författaren Nina Björk erfarit när hon för några år sedan skrev att ”Vi är på helt fel spår” när jämställdhetsförespråkare hejat på utveckling där barnen är allt mer och allt tidigare på dagis. Vi glömmer gärna bort att det har ett pris. Det är dags att jämställdhetsdiskursen, samhället, politikerna och männen i dagens Sverige tänker om. Vågar ni?

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

516rza79xyl_sl500_aa240_.jpg

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

att_satta_granser_v2ss.jpg

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

Spelar ordningen i syskonskaran någon roll?

mannerheim_siblings.jpg

Det finns en seglivad föreställning om att ordningen i syskonskaran påverkar vår personlighet. Jonah Lehrer (författare till boken ”Proust was a neuroscientist”) skriver på sin blogg The Frontal Cortex om varför syskonskaran inte spelar någon roll för personligheten. Så här skriver Lehrer:

What psychological phenomenon do you believe in but cannot prove? I’d have to go with birth order. Having grown up with three siblings, I can’t help but be convinced that my birth order (I’m the second oldest) has had a profoundly important influence on my personality.

That said, birth order is mostly bunk. Numerous scientific studies and meta-analyses have found that the phenomenon doesn’t seem to exist. There are few, if any, personality traits that consistently correlate with a child’s order within the family.

Jag har tidigare skrivit om Judith Rich Harris bok ”Myten om föräldrars makt”. I den ägnar hon ett helt kapitel åt att dissikera den här myten. Hon har gått i genom cirka 400 olika studier och funnit att de flesta är metodologiskt bristfälliga och att de flesta inte får fram något signifikans alls för att ordningen i syskonskaran spelar någon roll för vilken personlighet man utvecklar. Det här området är ett av de mest studerade inom psykologin och det borde därför ha genererats hållbara resultat om myten skulle vara sann, resonerar Harris.

Metro gjorde för en tid sedan en stor grej om att platsen i syskonskaran visst spelar roll för vilken typ av person man är. Metro använder en undersökning av SCB till stöd för sina tveksamma teser. I artikeln citeras beteendevetaren Elisabet Schönbeck. som okritiskt får lägga ut texten. Schönbeck tycks ha gjort karriär genom att tala om hur olika syskon blir på grund av ordningen i syskonskaran. Hon har tidigare medverkat i SvD och lagt ut texten i den här frågan. Så här pladdrar Schönbeck på i Metroartikeln:

Det äldsta barnet vill vinna tillbaka mammas och pappas kärlek från de yngre syskonen. Och det gör de ge­nom att vara duktiga och ta ansvar, något de ofta fortsätter med hela livet. Om de får erkännande för att de presterar fortsätter de att göra det. Det är deras sätt att bli älskade på, säger Elisabeth Schönbeck. De yngsta barnen får större möjlighet att utveckla kreativa sidor. Småsyskon siktar mer på det nya, det moderna, framtiden. De äldre syskonen bevarar. Det visar sig både politiskt och i andra sammanhang. Enligt Elisabeth Schönbeck blir mellanbarnen ofta diplomatiska och duktiga på att lyssna på andra. De lägger också stor vikt vid rättvisa. De har fått kämpa där i mitten utan några privilegier vare sig som äldst eller yngst. Det gör att de också kämpar för andra.

Vart hon får alla sina antaganden och långtgående slutsatser ifrån är oklart. Men det frågade aldrig Metrojournalisten om.

Kritik mot föräldrarkurserna ger förvirrat intryck

Jag skrev för ett tag sedan om föräldrarkurser och barnuppfostran med anledning av Insidans artiklar i DN. Gert Svensson följer upp med reaktioner från läsarna, varav några publiceras här. Dagen efter följde man upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Det känns som många kommentarerer är förvirrade överreaktioner. Jag fäste mig vid Sten Lundqvist försök till nyansering och som jag tror är en viktig aspekt. Han är verksamhetsansvarig på BUP Stockholm.

Vi skrämmer inte barn till lydnad

”Inom barn- och ungdomspsykiatrin (Bup) i Stockholm använder vi sen några år föräldrautbildningsprogram som bygger på kognitiv beteendeterapi, främst Komet och De otroliga åren. Programmen är väl utvärderade, såväl utomlands som i Sverige. Vår erfarenhet är att de fungerar – inte bara för att förändra barns beteende utan framför allt för att bryta mönster och skapa goda cirklar i samspelet mellan barn och föräldrar. Är då dessa program exempel på ett ’nyauktoritärt’ förhållningssätt som kränker barn och skrämmer till lydnad? Nej, faktiskt inte. Alla metoder kan missbrukas och bli destruktiva i fel händer. När vi använder dessa program inom Bup sker det under ledning av kompetenta och erfarna medarbetare. Innan föräldrarna erbjuds föräldragrupp har vi gjort en bedömning av barnet och familjen. Tillsammans med föräldrarna har vi kommit överens om att detta är en väg att skapa förändring. Erfarenheten visar att den ofta är framgångsrik.”

Som allmänna råd till föräldrar känns det dock tveksamt att endast rekommendera kurser baserade på inlärningssningsteori. Jag tror knappast kursledarna själva tillämpar idéerna fullt ut. Särskilt problematiskt känns det att konsekvent använda sig av positiv belöning. Det gör att barnet ständigt förväntar sig yttre bekräftelse vilket i längden är orealistiskt och gör barnet osjälvständigt. Forskning har visat att på lång sikt är det bäst att då och då belöna positiva beteenden.

Dagen efter läsarrekationerna följde DN upp med ytterligare en artikel där några kritiska psykologer menar att ”barnet har ett budskap med vreden”. Och det är ju förstås sant. Men en del av kritiken gick ut på att det var omänskligt att ignorera barn. När barn blir obstinata menade flera att man ska sätta sig på huk och tala med snäll röst och att omfamna barnet. För mig förefaller det naivt att tro att föräldrar ska bete sig på det sättet. Man har faktiskt rätt att bli arg även som vuxen, och jag tror att det är bra att barn märker att vuxna också blir arga. Ibland är det ju bra att var och en går till sitt och lugnar ser sig. Lars H Gustafsson föreslår att föräldern ska säga något i stil med: ”Nu är du en riktig trasselgubbe, men jag älskar dig lika mycket ändå!”. Jag tycker återigen att det låter naivt. En toffelförälders reaktion. Guhn Godani psykolog på Rädda Barnen, tycker att föräldrar inte ska agera pedagog utan medmänniska. Det känns som en märklig polarisering. Det finns många likheter mellan pedagogen och föräldrarrollen. Personligen tror jag att det finns för lite pedagogik i dagens barnuppfostran.

Föräldrarkurser och skamvråns återkomst

Gert Svensson skrev i veckan ett antal artiklar på Insidan i DN om föräldrarkurser och barnuppfostran. Den första artikeln beskriver föräldrarkursernas utformning. DN ger också en kort översikt av hur synen på barnuppfostran i Sverige har förändrats under de senaste hundra åren. En artikel handlar om en mamma som beskriver hur hon lärt sig handskas med Isak. DN besökte också psykologen och kursledaren Mattias Lilja som är psykolog och kursledare inom ramen för föräldrarkursen Komet.

”Cope” (som kommer från Kanada), ”Komet” (en svensk motsvarighet) och ”De otroliga åren” (som utvecklats av amerikanskan Carolyn Webster Stratton) är tre föräldrarkurser som alla bygger på social inlärningsteori och kognitiv psykologi. I grunden handlar det om att förstärka och uppmuntra önskvärda beteenden och att ignorera och försvaga icke önskvärda beteenden. I föräldrarprogrammen läggs stor vikt vid att berömma och uppmuntra barnen mer än att tillrättavisa dem. Fem gånger mer beröm rekommenderar man. Om barnet blir obstinat och bråkar bör man ta undan barnet i en time out eller nödbroms som det också kallas. Barnet får vara ensamt på en stol eller i ett rum tills dess att barnet lugnat ner sig. Läs mer

Anknytningsteorin goes popular och några invändningar

images.jpg

I mellandagarna publicerade DN två essäer av Tor Wennerberg där han beskriver anknytningsteorin. Med rubriken ”Den första kärleken” redogör Wennerberg för grunderna i anknytningsteorin för en lekmannaintresserad allmänhet. Han berättar om John Bowlbys banbrytande forskning under efterkrigstiden. Bowlby var verksam vid det berömda Tavistockkliniken i London. Bowlby och hans medarbetare James & Joyce Robertson gjorde bland annat filmen om lille John som blir lämnad på prov på barnhem när han var drygt ett år, dvs. under den viktiga anknytningsfasen. Johns separationsreaktioner var ett viktigt led för att förstå vikten av samspelet mellan barn och mor (eller som man upptäck senare även andra anknytningsobjekt). Läs mer