Idag gör jag debut som gästbloggare på HRbloggen.se. Framöver kommer jag då och då att skriva om psykologi, organisation och ledarskapsfrågor för HR-bloggens läsare. Det ska bli kul att möta en ny läsekrets och vara en del av HR-bloggen skribenter. Det är ett intressant och viktigt professionellt sammanhang som är i gränslandet mellan psykologi, arbetsliv, hälsa och samhälle. Mitt första inlägg handlar om peer-to-peer coaching och konsten att lära av varandra i en arbetsgrupp.
Så heter ett frukostseminarium som Föreningen Psykisk Hälsa anordnar på ABF-huset på fredag 25 februari. Allt fler kommuner och organisationer erbjuder föräldrakurser. Men vilken effekt har programmen? Och vilken syn på föräldraskap präglar dem? Går det att överhuvudtaget förebygga psykisk ohälsa hos barn genom föräldrakurser?
Talare är Ann-Charlotte Smedler, professor och leg psykolog, har hållit i den översyn av föräldrastödsprogram som SBU nyligen gjorde. Johanna Ahnquist, utredare, barns och äldres hälsa, Folkhälsoinstitutet. Inga Gustafson, leg psykolog, medförfattare till Psykisk Hälsas monografi Ta föräldrar på allvar.
Moderator: Carl von Essen, generalsekreterare Föreningen Psykisk Hälsa.
Tid, 25/2 kl 8-10 på ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm. Kostnad: 100 kr (inkl kaffe och frukostfralla). 50 kr för medlemmar. Betalas kontant vid entrén. Anmäl dig här.
PS: Här en länk till tidigare diskussioner om föräldrarkurser som förekommit i media och på min blogg.
Idag medverkade jag i P1:s program På nätet som handlade om sociala medier och hälsa. Förutom programledaren Johan Torstensson diskuterade jag tillsammans med Kim Nordlander, enhetschef på Vårdguiden.se. Kim är ansvarig för vårdguidens satsningar i sociala medier. I studio var även Joanna Hagström, hälsoinspiratör, bloggar på Livsvinst.se. Hon har tack vare sitt bloggande lyckats gå ner över 80 kg och dessutom tagit steget och startat eget företag. Programmet sändes även i Bambuser som hade 600 livetittare. Där kan man även se och höra eftersnacket där vi hade tid att fördjupad diskussionen.
Intressant diskussion. Joannas perspektiv var den aktive som fått hjälp tack vare sociala medier och Kims var mer myndighetsperspektivet. Mitt bidrag är ju snarare psykologens som också är aktiv på sociala medier. Jag är helt övertygad om att vi inom en snar framtid kommer få se mängder av experiment och försök där internet och sociala medier kommer att användas. Det krävs nytänkande för att skapa ett professionellt psykologiskt bemötande för 2010-talet.
PS: Här länken till Vårdguidens nya Klamydiatest som Kim Nordlander pratade om.
Författaren, psykiatern och psykoanalytikern Johan Cullberg fortsätter DN:s serie arma själar. Cullbergs artikel (tisdag 20 okt) är den andra och tar upp en annan aspekt av psykiatrins kris, nämligen den avskalade psykiatriutbildningen. Han skriver om det paradoxala att kunskaperna inom psykiatrin har ökat men utbildningens innehåll har kortats.
Parallellt med den här utvecklingen av psykiatrins innehåll under 1900-talet har grundutbildningen i psykiatri paradoxalt förkortats. De fyra månader som kursen varade då jag läste psykiatri för femtio år sedan är i dag reducerade till en eller två månader! Bara detta faktum skulle kunna förklara varför studenterna drar sig för att ägna sig åt psykiatri. Tyvärr har nytillkomna synsätt medfört att mycket av den tidigare kunskapen fått försvinna som genom ett alexanderhugg. Under 1970-talet blev mediciner och biologiska modeller närmast töntförklarade av många psykoterapeutiska och sociologiska företrädare. I dag, en generation senare, råder en motsatt fundamentalism – men nu med förankring inom den akademiska psykiatrin. Eftersom det inte är möjligt att få plats med psykiatrins väldiga kunskapsfält på den avsatta tiden – ens om man bara vill ge en orientering – tenderar dagens läkarutbildning att mest handla om hjärnans biologiska funktioner vid psykisk sjukdom. Det centrala är att lära sig räkna upp diagnoskriterierna för de psykiska sjukdomarna liksom deras hypotetiska fysiologiska orsaker och medicinska behandling. Då dagens unga svenska psykiatrer kommer ut på fältet saknar de ofta förmågan och kunskapen att arbeta i grupp med psykologer och socionomer. Att förhålla sig till komplexiteten i den psykiska ohälsan har inte ingått i deras utbildning. De hamnar därför lätt i ledarskapskonflikter och tappar lusten.
Det är minst sagt frapperande. Bristen på psykiatriker och den låga statusen fick bland annat Läkarförbundet att göra föreläsningsturnén och Psykiatrins ansikte under förra året, där Cullberg och flera andra psykiatriker försökte ge en positivare bild av psykiatriyrket. Cullberg avslutar artikeln:
Boten för psykiatrin är en förnyad syn på utbildningens mål och innehåll. Vi måste ta steget från en antingen-eller-psykiatri till en akademisk psykiatri som bygger på helhetssynen. Hur den ska se ut är inte bara en medicinsk och facklig fråga utan också en politisk – det handlar ju om vilka psykiatrer vi vill ha. Grundutbildningen måste då få ta betydligt längre tid än i dag för att rymma vidgade teoretiska och praktiska modeller. Specialistutbildningen ska förstärkas med intensiv klinisk och psykoterapeutisk handledning för att ge en reell kompetens att samarbeta i grupp. Först då kommer våra framtida psykiatrer att kunna räkna med allmänhetens förtroende.
Kan så vara att det är boten. Eller så är det dags för andra yrkesgrupper att ta över psykiatrin och kalla in psykiatriker och läkare som specialister när detta behövs?
Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.
Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.
Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.
Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.
Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.
Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.
Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.
I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.
Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.
Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.
På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.
Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.
Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.
TED Blog rapporterar att APA tagit sig an ett ganska udda studieområde. Astronauterns psykiska hälsa efter att de varit uppe i rymden. APA och tidningen Astrobiology Magazine rapporterar att psykologer vill undersöka hur längre rymdfärder kommer påverka människan. Man menar till exempel att:
longer missions mean astronauts will be faced with immense psychological pressures as they adjust to being so far away from Earth, which could lead to depression and interpersonal conflicts. The presenters spoke at APA’s first symposium to address the psychological challenges of returning to the moon and going to Mars.
Framtida Marsexpeditioner kommer att vara unika på många sätt. För att hitta en vettig jämförelse har psykologer tittat på sjöexpeditioner från förr i tiden och bland annat studerat loggböcker. Då kunde man vara borta i åratal utan att höra av sin familj. Intresset för astronauternas psykiska hälsa är kanske inte den mest brännande frågan, men det engagerar säkert en del människor. Minns hysterin kring Christer Fuglesangs rymdfärd för två år sedan.
Måndag 28 januari är det ett seminarium i Aula Magna på Stockholms Universitet. Där kommer bland andra Stressforskningsinstitutet presentera kunskapsläget och aktuell forskning om stress utifrån olika aspekter. För detaljer och vägbeskrivning läs mer här. På hemsidan tipsar man också om ett antal konferenser där forskare från institutet deltar och där man i olika sammanhang diskuterar stress.
Här är hela måndagens program:
13.00 -13.10 Presentation av Stressforskningsinstitutets verksamhet (Professor Torbjörn Åkerstedt, föreståndare vid Stressforskningsinstitutet)
13.10 -13.45 Stressjukdomar och utmattningssyndrom – hur uppnår man ett liv i balans? (Docent Aleksander Perski och fil.dr. Giorgio Grossi)
13.45 -14.20 Sömn och återhämtning – varför behöver vi sova? (Professor Torbjörn Åkerstedt och fil.dr Göran Kecklund)
14.20 -14.50 Paus med kaffe och möjlighet att ställa frågor till föreläsarna. Ett bokbord som presenterar Stressforskningsinstitutets rapporter och skrifter finns.
14.50 – 15.25 Integration i ett mångkulturellt samhälle – kan migration orsaka stress? (Docent Solvig Ekblad och leg.psykolog Fredrik Lindencrona)
15.25 – 16.00 Arbetsstress och hälsa – blir man sjuk av att arbeta? (Professor emeritus Töres Theorell och fil. dr. Hugo Westerlund)