Du tittar nu på taggen diskussion. Tillbaka »

Psykologisk analys av No country for old men

Psykologer tittar på film analyserade brödernas Cohens fantastiska men våldsamma film No country for old Men igår på Kulturhuset. För första gången kan du nu ta del av det filmade samtalet. Diskussionen mellan mig och journalisten Åsa Sandell och psykoanalytikern Tomas Böhm börjar cirka 5 minuter in i sändningen. En sak vi kom in på och som gör filmen särskilt obehaglig är att den nästan saknar aggressivitet. Det finns lite känslor med som kan förklara karaktärernas beteende. Istället är det frånvaron av känslor, det beräknande våldet som genomsyrar filmen. Ett våld som vi vanliga dödliga, precis som sheriffen i filmen har svårt att förstå eller värja oss mot.

En personlig betraktelse av diskussionen efter Misshandlingen

300 personer hade samlats (fullsatt i hörsalen) på Kulturhuset för att titta på Misshandlingen av Lars-Lennart Forsberg. En antipsykiatrifilm från 1969 (nu även på dvd) som har mycket gemensamt med Anna Odells konstprojekt. Odell var en av de inbjudna gästerna som kommenterade filmen efteråt. Det blev ett ganska rörigt samtal med många trådar som löpte kors och tvärs. Diskussionen böljade såväl i rummet som i intensitet och ämnen.

Anna Odell tog fasta på sina erfarenheter och menade att huvudpersonen i filmen, Knut Nilsen skulle behövt en jämbördig samtalspartner som förstod honom. Odell tog upp sina egna erfarenheter av psykiatrins bristande förmåga att möta patienter som människor och annorlunda individer. Odell sade ungefär det som hon skrev i DN-artikeln några dagar senare:

Det blev också tydligt att man på S:t Görans sjukhus inte följt de strikta regler som finns vid bältesläggning. För mig framstår det som absurt att flera i personalen på akuten vittnade om att de trodde att jag var en kvinna som blivit utsatt för övergrepp. Man kan också läsa i journalen att de trodde att jag var ganska mycket yngre än jag faktiskt är. Personalen tar alltså emot en ung kvinna som de misstänker har varit med om ett övergrepp och spänner fast henne i en bältessäng med benen isär, bälte runt midjan och händerna över huvudet. Inom några minuter kommer flera personer och lägger sig över henne, drar ner hennes strumpbyxor och trosor och ger henne en spruta i baken. Är det så man ska ta hand om en kvinna som man tror varit med om ett övergrepp?

Nä, det verkar ju inte bra nickade publiken. Och Odell fortsatte:

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Det här är känsligare eftersom det riktade en känga mot den psykologkåren, även om de flesta i publiken tycktes uppfatta att kritiken var riktad mot de ”onda psykiatrikerna”.

Psykoterapeuten Monica Mörlid Mörlid tog upp att filmen lyckats att fånga den auktoritära ordningen inom vården som rådde 1969 och delvis råder idag. Hon flyttade själv som sjuksköterska från Göteborg till Stockholm och Långbro för att det var mer progressivt på den tiden. ”Jag blev nästan avstängd från min sjuksköterskepraktik för att jag tog mina patienter på promenad på sjukhusområdet”, förklarade hon.

Mörlid ville inte ställa en diagnos på Knut vilket även flera i publiken vände sig emot. Själv försökte jag påtala Knuts bristande förmåga att relatera och samspela socialt oavsett om det handlade om mötet med vänner, grannar, poliser, psykiatriker eller andra. Han blev väldigt lätt agiterad, impulsiv och konfrontatorisk. Min tanke är att Knut förr eller senare straffat ut sig i samhället och behövt psykologiskt stöd, kanske i form av hederlig färdighetsträning i KBT-form för att hantera sin aggressivitet och ilska. Det här mötte förvånande mycket motstånd från publiken tyckte jag. Intrycket jag fick var att många fortfarande ser diagnoser som stigmatiserande och fula vilket det inte behöver vara. Rätt använt är diagnoser bra vägbeskrivningar för hur en behandling och bemötande mot en klient bör ske.

Forsbergs själv hoppade in flera gånger i samtalet och tyckte att vi inte skulle psykologisera så mycket om filmen. Självklart är ju konst i första hand konst, men konst och kultur kan ju också analyseras vilket ju är själva poängen med Psykologer tittar på film som jag ser det. Forsberg tyckte att Misshandlingen borde tolkas som en metafor över svårigheterna att kommunicera människor emellan vilket den ju verkligen är.

Jag påtalade det underliggande politiska budskapet i filmen, att människor i första hand är offer för samhället och sin omgivning till skillnad från dagens samhälle som tenderar att individualisera mänskliga problem. Forsberg höll inte med om att hans hade en sådan syn på mänskliga problem även om jag och förmodligen många i min generation delvis ler en smula åt det naiva i 68-generationens sätt att göra alla problem till socioekonomiska makroproblem.

Clarene Crafoord, författare och psykoanalytiker reste sig upp och höll ett brandtal för att det var skolan som var nyckeln till att komma till rätta med många psykiska problem. ”Halvera klasserna” var hans budskap. Förvånande handfast för att komma från en psykoanalytikern. Flera andra var också inne på detta och påtalade de minskade resurserna och bristen på förståelse bland rektorer och skoltjänstemän för att psykologer och kuratorer kan göra stor nytta i skolan.

Flera i publiken var kritiska till psykiatrin och applåderade när Odell och andra i publiken ifrågasatte dagens medicinskt inriktade psykiatri. Det blev nästan lite väl halleluja-stämning där allt var fel med dagens psykiatri. Kanske var respekten och viljan att vara till lags mot Anna Odell så stark att få vågade opponera sig mot den proggiga känslan i lokalen.

En kursare till mig tog upp likheterna mellan Kriminalvården och psykiatrin. Okunnigheten, resursbristen och oförmågan att faktiskt ta hand om och vårda folk och skapa en meningsfull möjlighet till förändring saknas menade han.

När publikens kritik mot psykiatrin var som starkast tänkte jag själv också psykiatrins dubbelhet mellan vård och förvarning. Så fort de sker ett nytt vansinnighetsfall där störda människor begår grymheter kommer förmodligen större delen av publiken kritisera psykiatrin för att inte spärrat in dessa individer. Kanske skulle Knut Nilsen kunnat bli en sådant fall?

Slutligen vill jag säga ett stort tack till alla som kom och som gav sig in i diskussionen. Ett offentligt samtal där åsikter stöttes och blöttes. Allt och inget och lite däremellan. Liten som en diskussion på ett grekisk torg.

Branda redaktören/förlagen och outsourca marknadsföringen

Igår var jag på Natur & Kulturs mingeldebatt med rubriken Perspektiv på framtidens bokbransch. Många olika branschföreträdare var där och andra som missade kvällen deltog i twittrandet. Som vanligt blev eftersnacket och minglet givande och konstruktivt men panelsamtalet höll pinsamt låg intellektuell nivå. Det blev en polarisering där Linda Skugge, Per Helin och Otto Sjöberg provocerade förlagsfolket genom att berätta om saker som händer i andra sfärer. Alla saker som panelisterna framförde var kanske inte genomtänkta men det enda som bokfolket i publiken svarade var att ”det har vi redan prövat”, ”det har vi redan tänkt på” osv. Det märkliga med denna försvarsinställning är ju att det faktiskt händer så lite. För om det hände så mycket så hade vi ju alla känt till det vi det här laget. Panelisterna efterfrågade samarbeten mellan förlagen och nytänkande kring affärsmodeller tillsammans med andra aktörer, vilket verkar helt rimligt. Men det tycks finnas en föreställning i bokbranschen om att man är för fin för att nedlåta sig till samarbeten. Vi är ju faktiskt publicister, redaktörer och sysslar med fina saker som är något helt annat än andra.

I eftersnacket på balkongen pratade jag, Eva Swartz och Jon Goland på TU om att det är dags för förlagen att berätta vad man är bra på och varför man ska vända sig till förlag om man är författare. Att lyfta fram redaktören på samma sätt som tidningsvärlden har gjort med publicisten och att satsa mer på att lansera/marknadsföra/branda förlagen som kvalitétsförmedlare som gör ett bra urval för allmänheten, där finns det stor potential. För till skillnad mot t.ex. musikbranschen där de stora skivbolagen förvandlats till marknadsföringskonglomerat och inte musikproducenter finns det världen att ta vara.

En annan sak som jag tänkte på är att det är en allmän sanning att bokbranschen är dålig på marknadsföring och dålig på att utveckla nya affärsmodeller (enligt Otto Sjöberg). Kanske borde förlagen renodla sin verksamhet och bara bli innehållsleverantörer till olika publiceringskanaler och outsourca marknadsföringen till andra aktörer som t.ex. Otto Sjöberg. Folk som är experter på att kränga saker helt enkelt. Idag har vi motsatt utveckling där redaktionell kompetens skalas av och marknadsföringsavdelningar tar över. Till slut blir ju allt bara en metroisering och då är meningen med bokförlag bortblåst.

Jon Goland påpekar likheterna med krisen i tidningsbranschen och efterlyser samarbeten. Det skulle förlagen må bra av tror jag. Men för att de ska bli av krävs att man tonar ned snobbismen och självgodheten en smula.

Den som lever får se. Allt är möjligt, allt kan hända.

Uppdatering: Eftersnacket och kommentarerna kan du följa på N&K-blogg, SR Kulturnytt, Bokhora, Daniel Åberg, Atlasbloggen, Anna Serner (TU), Daidalos, Unni Drougge, Mattias Boström (Piratförlaget) och Anna Troberg.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter?

Jävligt olika tror jag. Nåväl.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.

Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.

Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.

Kitsch, hjortar och tolkningar

Lena Nordlunds radioprogram i Vetandets Värld (11/5) speglade på ett bra sätt stämningen och inramningen på Psykologer tittar på film. En reflektion jag fick är att en av poängerna med det levande samtalet är att det böljar fram och tillbaka. Scenen i filmen The Queen där Drottning Elizabeth möter en ståtlig kronhjort väckte mycket diskussion efter visningen. Jag tror vi kom upp i åtta olika tolkningar tillsammans med publiken. Och det finns många fler. Det är spännande att en scen som jag själv avfärdade som kitschig smörja väcker så många tankar. Det många tolkningarna visar på kraften och associationsrikedomen som finns om många människor kommer samman och delar en upplevelse. Trots att jag själv tror på värdet i mötet och samtalet glömmer jag själv bort det. Det säger något om kraften i det elitistiska kultursystem som de flesta av oss ingår i där vi orienterar oss mot monolitiska sanningar och personligheter.

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Psykologer tittar på film till Göteborgs Filmfestival

Psykologer tittar på film lämnar Stockholm och Kulturhuset och gör ett gästspel på Göteborg International Film Festival. Cinemix arrangerar en massa seminarier och debatter där Psykfilm är en av programpuntkerna. Filmen som analyseras på festivalen är Ari Folmans hyllade och prisade Waltz with Bashir. Filmen är animerad och i centrum är drömmar och minnen. Två män diskuterar en återkommande mardröm där den ene jagas av tjugosex onda hundar. Varje kväll, samma antal djur. De två männen drar slutsatsen att det finns ett samband till ett uppdrag i den Israeliska armén i första Libanonkriget i början av åttiotalet. Ari är förvånad över att han inte kan komma ihåg något längre från den perioden av sitt liv. Förbryllad av denna gåta bestämmer han sig för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater runt om i världen. Han måste upptäcka sanningen om den tiden och om sig själv. Ari gräver djupare och djupare i mysteriet, och hans minne börjar komma tillbaka i surrealistiska bilder.

Bollplank för diskussionen och publikens frågor är Per Magnus Johansson, psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Visningen äger rum måndag den 26 januari och startar kl. 12.30 i Biografen Draken. Samtalet sker i Festivaltältet alldeles intill, direkt efter filmen cirka 14.15.

Essä om KBT i Kulturen?

I dagarna kommer nr 4/2008 av tidskriften Psykisk Hälsa. Där medverkar jag med en essä om KBT i kulturen. Texten är en vidareutveckling av ett tidigare blogginlägg som väckte en del diskussioner. Svenska Föreningen för Psykisk Hälsa (SFPH) som ger ut tidningen har funnits sedan 1931. Tidskriften har funnits sedan 1960.

Här nedan följer essän i sin helhet. Trevlig läsning!

Var finns KBT i kulturen?

En gång är ingen gång. Men när två journalister inom loppet av ett par månader ringer och frågar mig om kopplingen mellan KBT (kognitiv beteendeterapi) och kultur kände jag att det var dags att gå till botten med det här. För hur kan det komma sig att vi har sett så få inslag av kognitiv beteendeterapi i konst, film och litteratur?

Få konstnärer verkar ha inspirerats av fobiträning, exponering och mindfulnessövningar. Överhuvudtaget är det ont om kopplingar mellan kultur och KBT. KBT är i sig inget nytt, de bygger på tankar från behaviorismen (som varit stark sedan 1920-talet) och den kognitiva tradition som växte fram på 1950- och 1960-talet. Men de här inriktningarna har inte heller intresserat sig för människan och kulturen.

Psykoanalysens däremot, har en hundraårig tradition av att prata kultur. Konstnärer, författare och sedermera filmare har inspirerats av psykoanalysens teorier om drömmar och omedvetna. På 1920-talet var surrealisterna med André Breton i spetsen tydligt influerade av perversa, sexuella och aggressiva inslag i psykoanalysens ideér. Konstnären Salvador Dali har målat berömda tavlor som i sig är ett slags refererande samtal med Sigmund Freud om sexualitet och drömmar. Marcel Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt där berättarjagets medvetandeström breder ut sig sida för sida bär tydliga spår av psykoanalysens fria associationer.

Läs mer »

Analys av filmen Sung Song Blue

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.

Några bra inlägg om webben och bokbranschen

Tomas Wennström samlade nyligen sin What’s next panel och pratade bland annat om webben och bokbranschen (cirka 14 minuter in i programmet). Det sades väl inget revolutionerande men det blev en del diskussion om e-papper är framtiden eller inte. Fredrik Wass (Bisonblogg) var övertygad teknikoptimist men de andra var mer osäkra och tveksamma.

En given slutsats är att böcker kommer att scannas in mycket mer än idag, särskilt kurslitteratur. Joakim Jardenberg från Mind Park påpekade att i samma stund som en bok digitialiseras så kan man börja använda innehållet på ett nytt sätt. Det öppnar för nya möjligheter för till exempel kollaborativa tjänster.

Panelen trodde inte att bokbranschen själv skulle initiera förändring utan den kommer komma utifrån och så kommer man bli lika passé som skivindustrin. De var överens om att aktiviteterna runt i kring böckerna borde kunna ske i större utsträckning på nätet, vilket det bara är att instämma i. Karin Adelsköld föreslog att man skulle kunna köpa ett roligare slut. Ett annat exempel var den mailkonversation där förlaget var inblandad och som föregick lanseringen av Stig Larssons postuma deckare.

Kul att det här diskuteras. Det är ju verkligen på gång. Själv gör jag mitt bästa för att föra in de här på perspektive på Natur & Kultur. Min upplevelse är att det finns stor förståelse för förändring men få vet hur det ska ske. Kanske kan panelen ge oss en hjälp på traven framöver.

Några äldre inlägg i samma ämne. Vassa Eggen tipsade för en tid sedan om Penguin Books projekt. Där man kan bläddra i en bok på nätet med fakta om dagens mediekonsumtionsvanor.

Ett exempel på alternativa sätt att lansera en bok är Thomas L Friedmans nya bok ”The world is flat”.

Författaren Helena Looft skriver om hur det funkar bakom kulisserna på Vulkan.