Etikettarkiv: Göteborgsfilmfestival

Psykologer tittar på film gör gästspel på Gtöeborgs Filmfestival visar Twin Sisters

Bild

För femte gången gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Göteborgs Filmfestival. Den här gången visas norska dokumentären Twin Sisters. I filmen får vi följa den osannolika historien om två kinesiska enäggstvillingar som bortadopteras till en norsk respektive amerikansk familj. Barnen och familjerna försöker upprätthålla kontakten med kluvna känslor. En mycket starkt film som väcker frågor om anknytning, miljö och adoption. Gäst är Psykologen och skådespelaren Göran Parkrud. Moderator är Jonas Mosskin, psykolog.
Filmen visas i Göteborg 31 januari, kl. 10.00 och samtalet äger rum efteråt kl. 12.00.

Varmt välkomna!

Här är en trailer till filmen:
http://www.youtube.com/watch?v=Ol2et55jdxk

Vi måste prata om Kevin, några psykologiska tankar

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.

Psykologer tittar på film på Göteborgs Filmfestival

Årets första filmvisning av Psykologer tittar på film äger rum på Göteborgs Internationella Filmfesitval. Då visas Vi måste prata om Kevin.

Strax före sin sextonde födelsedag skjuter Kevin ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Hans mamma, Eva, är den enda som inte är förvånad över det som hänt. Ända sedan Kevin var nyfödd har hon anat att något inte står rätt till med sonen, men ingen har lyssnat på hennes varningar. Eva kämpar med sina egna känslor av sorg och ansvar. Har hon någonsin älskat sin son? Och i vilken utsträckning kan hon själv beskyllas för det som Kevin gjort? Handlar filmen om ett barn som är psykopat eller är det egentligen en bristande omsorg från föräldrarna som får ödesdigra konsekvenser. Filmen baseras på den uppmärksammade romanen med samma namn av Lionel Shriver. I rollerna: Tilda Swinton, John C. Reilly, Ezra Miller Regi: Lynne Ramsay

Efter filmen följer ett samtal i Lagerhuset, kl. 12.30. Då är psykologen och psykoanalytikern Eva Löwstedt gäst och analyserar filmen tillsammans med publiken. Moderator: Jonas Mosskin

Några intryck från Göteborgs Filmfestival

Filmkritikern Hynek Pallas är ilsken både på SFI som fegar om kvotering och på journalister som gnäller på att festivalen är för smal. Jag delar Pallas syn att styrkan med Göteborgs filmfestival är bredden, mångfalden och att man satsar på att lyfta fram filmen som kulturytrring. Det är befriande att se filmer från Nicaragua, Malaysia, Ungern, Israel, Estland och Tjeckien som jag gjorde vid sidan om de stora filmländerna USA och Frankrike. Kvalitén är förvånansvärt hög och göteborgarna får verkligen man ur huse och fyller nästan varje visning även av smalare filmer. Det är stort och viktigt i tider av SF:s monopol och fördumningsfilmer.

latvia

Hynek har också lobbat för Lukáš Přibyl fyra dokumentärfilmer Forgotten Transports på Weird Science. I tio år har historikern letat i arkiv efter bilder och sedan lärt sig göra film och intervjuat överlevare frånkoncentrationsläger som knappt någon vet något om. Jag såg filmen som handlade om några okända läger i Polen. Det var en märklig upplevelse att höra berättelserna från gamlingarna och se videoklipp och fotografier som ger en bild av hur jävligt livet under kriget var. Otroligt bra gjort. Filmerna fick mig att tänka på Primo Levis fantastiska berättelser om sin tid i lägren i ”Om detta är en människa” samt den långa vägen hem i ”Fristen”. Levi har också skrivit romanen ”Om inte nu så när” som bygger på verkliga händelser om judiska motståndsmän som höll ut i flera år i skogen och träsken i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland.

jude-law-rage

På festivalen såg jag även hyllade Rage av Sally Porter. En konsekvent gjord film där en praktikant intervjuar modefolk med sin mobiltelefon. Potter verkar vara en tänkande regissör med många idéer. Filmen är bra men den påstådda kritiken mot modevärldens cynism kommer lite av sig eftersom filmen är så snygg, så rätt och så trendig. Blue Screen-bakgrunden skiftar beroende på karaktärernas klädval, hår- och ögonfärg. Det blir för snyggt och en smula ytligt på ett sätt som inte känns autentiskt (för min känslan är att Potter vill vara just autentisk). Jag tycker ofta att samtida regissörer (särskilt amerikanska) blir för trendiga och hippa i sin stil på bekostnad av djup. I Rage störs jag av att skottlossning hörs från rummen intill men att intervjuandet pågår som om inget hänt. Att vara konsekvent i sin form och stil är bra men ofta lättar det upp om det kommer något som bryter av. Minns Spielbergs svartvita ”Schindler´s list” där det förekommer en scen i färg.

strea_l

Werner Herzog är en av mina favoritregissörer. På festivalen visades hans nya remakefilm ”Bad Lieutanant”. Den var överraskande pigg med en suverän Nicolas Cage i rollen som en knarkande polis i New Orleans efter Katrinas framfart. Bitvis surrealistisk men härlig Hollywoodskt tempo.

Jag såg även Nicaraguas första spelfilm på 20 år: La Yuma. Där får man följa Yuma i som är en lovande tjejboxare som tar hand om småsyskonen när föräldrarna abdikerar i sin roll.

Välgjord var även Army of Crime av franske socialrealisten Robert Guédiguian. Den handlar om några invandrade motståndsmän som under ledning av armeniern Missak Manouchian begår attentat mot nazisterna i Paris under Andra Världskriget.

14692

Dessutom såg jag en märklig israelisk dokumentär: As Lilith. Den handlar om Lilith vars dotter tar livet av sig. Hon vill kremera henne men då griper religiösa judiska grupper in med organisationen Zaka i spetsen. De försöker tvinga henne att begrava dottern enligt deras religiösa övertygelse. Den lilla staden Zikron Yaecov vänder sig mot den udda kvinnan Lilith på ett obehagligt sätt. Utfrysningen och den sociala isoleringen känner alla som bott i små samhällen igen.

Jag avslutade min vistelse med att se och analysera estniska film Temptation of St Tony. En konstnärlig och symbolisk film som jag och psykologen Ingela Thylefors försökte förstå tillsammans med publiken. Mer om det en annan gång.

På väg mot Göteborgs Filmfestival

n151005978758_3878

Sitter på tåget och går igenom katalogen till Göteborgs Filmfestival och försöker orientera mig. Jag verkar ha missat Afrikatemat som inledde festivalen, nu sista helgen är det andra filmer som gäller. Tänkte hinna med några kända filmare som Ozon och Herzog, varvat med för mig okända filmskapare från Korea, Malaysia, Italien och Ungern.

För en vecka sedan blev jag uppringd av GP som ville att jag skulle kommentera hela festivalprogrammet. Naturligtvis en omöjlig uppgift men det här blev mitt svar då:

Jonas Mosskin, psykologstudent och initiativtagare till Psykologer tittar på film, tycker till om seminarieprogrammet:

”Att det är film från så fantastiskt många länder tycker jag är kul och unikt på något sätt. Det är sällan man får ta del av kulturen i Kongo-Brazzaville och så vidare, det ska festivalen ha cred för. Det blir ett sätt att resa bort och möta något man inte får ta del av annars. Sedan har jag en känsla av att festivalarbetarna inte direkt lägger så mycket krut på katalogen och hemsidan. Det är väldigt många okända regissörer och filmer, om man inte är väldigt insatt. Jag skulle vilja bli mer introducerad på något sätt, annars känns det så svårt att välja. Det blir så brett att enskildheterna liksom nästan försvinner.”

Vad vill du dela med dig av? Och till vem?

Hm…Jag är fascinerad av gamla hårddiskar, VHS, kasettband, fotoalbum och annan utdöd teknik. Jag skulle vilja göra tekniken tillgänglig igen för intresserade på något sätt, för att återskapa minnen och kreativa ögonblick.

Den sista frågan var med anledning av festivalens andra tema ”Sharing”. Gamla disketter har dykt upp när jag rensat lådor inför en nära förestående flytt.

Idag kan man läsa en intervju med mig i Bohusläningen (ej på nätet) om Psykologer tittar på film. På söndag eftermiddag är det dags för mitt seminarium i festivaltältet. Tills dess massor av film och mingel. Vi ses!

Psykologer tittar på film på Göteborgs Filmfestival

sttonyheader

Psykologer tittar på film gör ett gästspelGöteborgs Filmfestival i helgen. Söndagen den 7 februari visas The Temptation of St Tony som är avslutningsfilm och med i huvudtävlingen på festivalen. Det är en finsk/estnisk/svensk produktion gjord av Veiko Ounpuu. Filmen visas på anrika biograf Draken kl. 12.30 på Järntorget och den efterföljande diskussionen är i festivaltältet alldeles intill och börjar kl. 15.00.

Filmen utspelar sig i ett ödsligt postkommunistiskt land där mellanchefen Tony driver runt. Pappans död tycks utlösa någon typ av kris. I en Tarkovskijliknande miljö besöker Tony chefer, präster, klubbar på jakt efter något. En inre frid eller kanske en relation. En symboliskt laddad film med många bottnar.

Till vår hjälpa att analysera filmen kommer Ingela Thylefors, psykolog, psykoterapeut och författare. Varmt välkomna!

Länk till filmens hemsida.

Psykologer tittar på film till Göteborgs Filmfestival

waltz-with-bashir-01.jpg

Psykologer tittar på film lämnar Stockholm och Kulturhuset och gör ett gästspel på Göteborg International Film Festival. Cinemix arrangerar en massa seminarier och debatter där Psykfilm är en av programpuntkerna. Filmen som analyseras på festivalen är Ari Folmans hyllade och prisade Waltz with Bashir. Filmen är animerad och i centrum är drömmar och minnen. Två män diskuterar en återkommande mardröm där den ene jagas av tjugosex onda hundar. Varje kväll, samma antal djur. De två männen drar slutsatsen att det finns ett samband till ett uppdrag i den Israeliska armén i första Libanonkriget i början av åttiotalet. Ari är förvånad över att han inte kan komma ihåg något längre från den perioden av sitt liv. Förbryllad av denna gåta bestämmer han sig för att träffa och intervjua gamla vänner och kamrater runt om i världen. Han måste upptäcka sanningen om den tiden och om sig själv. Ari gräver djupare och djupare i mysteriet, och hans minne börjar komma tillbaka i surrealistiska bilder.

Bollplank för diskussionen och publikens frågor är Per Magnus Johansson, psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Visningen äger rum måndag den 26 januari och startar kl. 12.30 i Biografen Draken. Samtalet sker i Festivaltältet alldeles intill, direkt efter filmen cirka 14.15.

Filmfestivaler x3

cinemafrica-festivallogga-1.jpg

Göteborgs Filmfestival pågår för fullt. Läs Hyneks direktrapport. Jag blir nyfiken på tyska Austistic disco av Hans Steinbichler. DN:s Nicholas Wennö ger några tips här. På onsdagkväll kör Pecha Kucha Gbg en filmspecial på festivalområdet som jag gärna gått på om jag varit på plats. För den som undrar vad Pecha Kucha är läs mitt tidigare inlägg.

Nu till helgen är det Pop Corn-festival. I år har man bytt fokus från musik till humor. Ett tema som sticker ut är Ungern som lyfts fram som komikerland. Jag blir sugen på The Witness från 1969 som verkar vara Ungerns nationalfilm. Här kan du läsa se programmet, spelplats är Södra Teatern. Ståupparen Pablo Francisco är festivalens stora dragplåster.

Afrika dyker ju sällan upp på film annat än när det vankas diamanter, läkemedel eller diktatorer. CinemAfrica gör en festival i Stockholm den 7-17 februari. Filmerna visas på Etnografiska Museet, Zita, Sture och Klarabiografen. Mest intressant är filmen Ezra (Nigeria) som handlar om barnsoldater i ett fiktivt afrikanskt land. Regissören heter Newton Aduaka som själv kommer besöker festivalen. Här finns en intervju med Aduaka. Hela programmet finns här.