Du tittar nu på taggen intervju. Tillbaka »

På väg mot Göteborgs Filmfestival

Sitter på tåget och går igenom katalogen till Göteborgs Filmfestival och försöker orientera mig. Jag verkar ha missat Afrikatemat som inledde festivalen, nu sista helgen är det andra filmer som gäller. Tänkte hinna med några kända filmare som Ozon och Herzog, varvat med för mig okända filmskapare från Korea, Malaysia, Italien och Ungern.

För en vecka sedan blev jag uppringd av GP som ville att jag skulle kommentera hela festivalprogrammet. Naturligtvis en omöjlig uppgift men det här blev mitt svar då:

Jonas Mosskin, psykologstudent och initiativtagare till Psykologer tittar på film, tycker till om seminarieprogrammet:

”Att det är film från så fantastiskt många länder tycker jag är kul och unikt på något sätt. Det är sällan man får ta del av kulturen i Kongo-Brazzaville och så vidare, det ska festivalen ha cred för. Det blir ett sätt att resa bort och möta något man inte får ta del av annars. Sedan har jag en känsla av att festivalarbetarna inte direkt lägger så mycket krut på katalogen och hemsidan. Det är väldigt många okända regissörer och filmer, om man inte är väldigt insatt. Jag skulle vilja bli mer introducerad på något sätt, annars känns det så svårt att välja. Det blir så brett att enskildheterna liksom nästan försvinner.”

Vad vill du dela med dig av? Och till vem?

Hm…Jag är fascinerad av gamla hårddiskar, VHS, kasettband, fotoalbum och annan utdöd teknik. Jag skulle vilja göra tekniken tillgänglig igen för intresserade på något sätt, för att återskapa minnen och kreativa ögonblick.

Den sista frågan var med anledning av festivalens andra tema ”Sharing”. Gamla disketter har dykt upp när jag rensat lådor inför en nära förestående flytt.

Idag kan man läsa en intervju med mig i Bohusläningen (ej på nätet) om Psykologer tittar på film. På söndag eftermiddag är det dags för mitt seminarium i festivaltältet. Tills dess massor av film och mingel. Vi ses!

Vetandets Värld om psykologi och film

Idag sänder Vetandets värld ett program om psykologi och film. Reportern Lena Nordlund var på plats när vi analyserade The Queen på Psykologer tittar på film tidigare under våren. Jag är intervjuad om kopplingen mellan psykologi och film, liksom psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector. Programmet sänds måndag 11/5 12.10 i P1 med repris 23.07.

Coaching på ett annorlunda vis

Som en del av min utbildning till psykolog gör jag praktik på Organisationspsykologerna. Det är ett företag som jobbar med att hjälpa, utveckla och förnya individer, grupper och organisationer.

En av många tjänster som företaget gör är att vi erbjuder individuell coaching för chefer och ledare. Vi på Organisationspsykologerna använder ett systemperspektiv för att förstå, tolka och hjälpa individer och organisationer. Det gör att vi ser lite annorlunda på coaching än många andra. För oss är coaching i första hand ett sätt att hjälpa och intervenera i en organisation. I andra hand ett personligt stöd och för den som blir coachad.

I organisationsvärlden är det idag populärt med så kallade 360°-undersökningar. Det är oftast anonyma enkäter som ett antal personer runt omkring en ledare svarar på för att få grepp om hur ledaren uppfattas av chefer, medarbetare och underställda. På Organisationspsykologerna använder vi en variant av den här metoden fast vi går mer på djupet. Vi kallar det för personligt ledarporträtt. En coachingkontakt brukar starta med att vi som coach träffar och intervjuar 6-7 personer som ledaren själv valt ut. Därefter författar vi en personlig rapport av vad varje person sagt samt vår tolkning av vad som är väsentligt att jobba vidare med utifrån intervjun. Ett personligt ledarskapsporträtt är en omfattande och kraftfull metod och intervention som ger mycket material att jobba med i den fortsatta arbetet tillsammans.

Coaching med oss är en djupgående, spännande och ibland omvälvande process som ger bestående effekter. Målet är att ledaren utvecklar sin förmåga att ta ansvar för komplexa processer och utvecklar sin förmåga att förstå sin egen inverkan på andra människor och organisationen i stort. Organisationen drar nytta av den ökade klarhet och energi som den coachade ledaren återför.

Som en del i min praktik erbjuder jag nu möjligheten att starta en coachingkontakt. En kontakt brukar vanligen sträcka sig mellan ett halvår och ett års tid. Men upplägget och fokus för coachingen anpassas efter varje klients behov. Om du är intresserad eller om du känner någon som skulle vara intresserad får du gärna ta kontakt med mig på: jonas.mosskin(at)organisationspsykologerna.se.

Kulturella behaviorister

Via Billy Larsson tipsade Tore om den nystartade nättidskriften Charter. En behavioristisk kulturtidskrift som de kallar det själva. Ett gäng nyexade psykologer och studenter från Göteborg har i första numret tagit ett kulturellt perspektiv på ACT. De intervjuar Niklas Törneke, Harriet Häggblom och Billy Larsson om deras förhållningssätt till ACT. I Charter finns även en lång och intervju med Kelly Wilson en av de främsta företrädarna inom ACT. Wilson har t.ex. skrivit en grundbok om ACT tillsammans med Steven Hayes (som nyligen var i Stockholm och föreläste, här är Charlotte Lundéns referat därifrån). Wilson är  öppen och personlig i intervjun vilket känns befriande chosefritt. Wilson drar sig inte för att prata om religion, psykoanalys och vår kultur.

I Charter har också psykologstudenten Lasse Jansson skrivit en läsvärd essä om likheterna mellan Lacans psykoanalytiska perspektiv och ACT. För visst är det som rubriken antyder; att språket förenar Lacan och ACT och att det finns en möjlig ohelig allians. En av grundprinciperna i ACT är RFT (Relational Frame Theory) som inte ser språket som en konstant utom som en process. Lacan har också tydligt fört fram det dynamiska, relationella och diskursiva i språket. Vill man lyfta bliken ytterligare handlar det helt enkelt om att Lacan och RFT tagit intryck av postmodernistiska tankegångar som Derrida, Foucault med flera introducerat. Att språket inte är informationsförmedling och maskinellt som många andra teoretiska inriktningar inom psykologin uppfattat det är ett stort framsteg för behandlare och psykoterapeuter.

Jag är verkligen positivt överraskad av Charters #1 och hoppas att det kommer fler nummer. Jag skrev ju innan jul en essä i Psykisk Hälsa 4/2008 om KBT i kulturen, eller snarare bristen på kultur. Kul att jag fick svar på tal så fort. Jag ser fram mot nästa nummer. Lycka till redaktionen!

Artikelserie om Borderline personlighetsstörning

I veckan har frilansjournalisten Annika Olsson gjort en omfattande artikelserie i DN om borderline personlighetsstörning eller emotionellt instabil personlighetsstörning som det även kallas. Det är fyra artiklar som tar upp olika aspekter av hur det är att leva med borderline samt olika typer av behandling såsom DBT (Dialektisk Beteendeterapi, med rötter i KBT) och MBT (Mentaliseringsbaserad Terapi, med rötter i psykodynamisk teori).

Några intressanta fakta är att cirka 85 % av alla som får diagnosen borderline är kvinnor. I befolkningen i stort är det cirka 1-2 % drabbas av borderline. Det finns många viktiga fakta om den här diagnosen. Självmord är vanligt förekommande. DN pratar om 10 %, jag har hört siffror som är betydligt högre. Särskilt bland de patienter som haft problematiken under många år. En stor del av kvinnorna som fått diagnosen också varit sexuellt utnyttjade. Jag minns inte siffrorna i huvudet men jag tror det var mer än 50 %.  En annan intressant egenhet är att borderline är ett tillstånd som förändras över tid. När man gör uppföljningar av patienter över tid är det många som inte uppfyller diagnoskriterierna efter ett antal år. Den här tillfrisknanden om man kan tala om det, sker även om patienten ifråga inte behandlas. Diagnosen borderline är på så sätt mindre statisk än vad som hävdat tidigare.

Här är alla artiklarna. ”Det känns inte hopplöst längre”, del 1 (Intervju med psykiatern Åsa Magnusson). ”Det svåraste var att känna tillit”, del 2  (Intervju med Jessica som haft borderline). ”Vi lär patienten att reflektera”, del 3 (Intervju med Per Wallroth som är psykolog och som arbetar vid MBT-teamet i Huddinge som behandlar borderlinepatienter). ”Ökade krav gör fler sjuka”, del (Intervju med psykiatern Alexander Wilczek som forskat på KI om ärftliga aspekter av borderline).

En av psykolgerna som intervjuas är Per Wallroth. Han har tillsammans med läkaren och psykiatern Göran Rydén skrivit boken ”Mentalisering – att leka med världen” (Natur & Kultur, oktober 2008). Där beskrivs teorin och metoderna som ligger till grund för MBT-behandlingen. Jag har läst några kapitel och tycker det är bra. Mer om mentalisering och boken en annan gång.

Bloggar Psykiatern tipsar om en intervju som bloggen Psykbryt gjorde i somras med Göran Rydén som är behandlingsansvarig för MBT-teamet. Den ger många bra svar om vad MBT och MBT-teamet i Huddinge är och vad mentalisering handlar om.

Etgar Keret, Israels nya författarhopp

Den nya unga israeliska författargenerationen gästade Internationell Författarscen ikväll på Kulturhuset. Etgar Keret är novellist, romanförfattare som även skriver manus och regisserar film. I våras såg jag hans Jellyfish (2007) som fick Guldpalmen för bästa kamera i Cannes. En film som påminner om Miranda Julys ”Me and you and everyone we know” (2005). Filmen handlar om några personer i Tel Aviv som gifter sig och där livsöden korsar varandra, fast bara lite. En kolossalt vacker film som i färgerna påminde om Schnabels ”Fjärilen i Glaskupan”.

Ikväll samtalade Keret med Ingrid Elam. Hans historier är oftas skruvade historier från en israelisk vardag som illustrerar det absurda livet i Mellanöstern. Han berättade bland andra om tjockisen i rock som alla tror är självmordsbombare för han är så byllsig. Han tog också upp det lustiga i att offren för självmordsbombarnas dåd hamnar i offentlighetens ljus. Deras död är inte längre privat utan en del av en politisk kamp som ska manifesteras på så sätt att ministrar deltar vid begravningsceremonin till exempel.

Keret talade också om att hans berättelser handlar om människor som vill få ut maximalt av livet. En novell handlar om sonen som växer och där föräldrarna krymper i samma takt. Sonen försöker förgäves hejda sin växt genom att röka och leva osunt. Till slut går han runt med föräldrarna i fickan. För Keret är det ett sätt att illustrera känslan av att vara barn till överlevande från förintelsen.

När Elam sade att många av hans berättelser handlar om ”losers” vände sig Keret mot begreppet. Det är bara amerikaner som tänker att folk är vinnare och förlorare. Losers finns inte i andra kulturer på samma sätt, och inte i min värld, menade Keret. Han kallade Stockholm och Sverige för en stor kibbutz, där alla verkar hjälpa varandra överallt. För den som varit i Israel måste den svenska hjälpsamheten och gästfriheten vara överväldigande.

Keret tyckte också att skillnaden mellan vänster och höger i israelisk politik i första hand handlar om man tror att det kan bli bättre, då röstar man vänster. Tror man att situationen är så bra den kan bli nu då röstar man höger. Åsiktsskillnaderna kan tydligen gå rakt igenom familjer. Kerets syster är chassid och ortodox. För att kunna relatera till hennes värld började han läsa chassidernas religiösa texter som bitvis har en del inslag som är sagoliknande. Det har påverkat mitt sätt att skriva, menade Keret och Elam höll med.

Keret har bland andra skrivit en novellsamlingen ”Gaza Blues” tillsammans med den palestinske författaren Samir El-Youssef. Hans palestinske kollega har stött på helt andra problem i mottagandet bland palestinierna än vad Keret orsakat i Israel. Nu finns även Kerets nya bok ”Åtta procent av ingenting” översatt till svenska.

Här är en intervju från DN Kultur och här en från SvD. Avslutningsvis ett citat från SvD-intervjun, där det framgår att Kerets familj är speciell:

Vi är i Mellanöstern, där mycket kan hända, där man som Keret kan ha en yngre syster som har elva barn och vars rabbin förbjuder henne att läsa broderns berättelser. Och en äldre bror som är aktiv i Anarchists against war och grundare av ett politiskt parti som vill legalisera marijuana. Och en far som överlevde för­intelsen genom att gömma sig i en grop i två år.

Hur ser deras middagssammankomster ut undrar jag?

Poulärpsykologi i vår tid

Idag skriver Jörgen Löwenfeldt en artikel om populariserandet av psykologin i Norrköpings Tidningar. Under rubriken Analysera ännu mera har han intervjuat mig om Psykologer tittar på film och Oskar Henrikson om sitt Radio Rorschach-projekt. Löwenfeldt fångar ganska väl stämningen på Kulturhuset och mina tankar om att analysera Persona, vilket inte var det lättaste. En stor drivkraft med Psykfilm handlar om att prata psykologi så folk förstår, vilket på sätt och vis är ett evighetsprojekt.

Hur förhör man någon på bästa sätt?

Vad vet forskarna om vilka metoder som fungerar i förhörssammanhang? Den frågan ställde sig Kristoffer Gunnartz i Vetandets värld den 27 augusti. I programmet intervjuade han Pär Anders Granhag professor i psykologi vid Göteborgs universitet som forskat kring förhörsmetoder och rättspsykologi. Granhag sade att det generellt är svårt att avslöja en lögnare. Det har visat sig vanskligt att avslöja en lögnare genom att iakta kroppsspråk. Däremot är det lättare om man försöker genomskåda en lögn genom att studera bevisning och förhörsprotokoll. Genom att lägga upp en smart förhörsstrategi kan man lättare avslöja någon och komma fram till motsägelser i den misstänktes redogörelse.

En del personer är klart bättre på att detektera lögn än andra. Jag har läst någonstans att kriminella skulle vara särskilt bra på att svslöja lögner och bluffar. Att kunna göra det är ju livsviktigt i en sådan miljö. Men nu hittar jag ingen referens till det någonstans. Vissa Secret Service agenter och skiljedomare i USA visat sig ha rätt i 80 % av fallen i en del undersökningar. De flesta som arbetar med förhör som till exempel poliser och åklagare lyckas dock inte i mer än hälften av fallen. Vad som var extra intressant i programmet tycker jag var när Granhagen pratade om vilken förhörsstil som är optimal enligt forskningen.

1) Det har visat sig värdefullt om man som förhörare kan förhala sitt beslut och inte göra snabba bedömningar.

2) Det är också bra att inte ha en förhörsmall utan att använda sig av flexibla beslutsregler.

3) Ett öppet sinnelag under förhöret.

4) Det är också fördelaktigt om man kan sätta sig in i den misstänktes situation. Genom tankeläsning och en inkännande stil kan man nå längre.

Det har också visat sig att förhörsledare som har ett etisk och psykologiskt förhållningssätt får fram fler erkännande än den som har en konfrontatorisk och aggressiv stil. Granhag sade även att kvinnor ofta är skickliga på att förhöra. Hans förklaring var att kvinnor ofta har stor erfarenhet av att förhöra barn, vilket är extra svårt. Blir man skicklig på att förhöra barn som ofta kräver en mer psykologisk stil tar man lätt med sig de erfarenheterna när man frågar ut vuxna. Granhag pekade ut särskilt ut förhör med barn och psykisk sjuka som områden där det behöverske förbättringar.

Att ett psykologiskt förhållningssätt är viktigt vid förhör förvånar mig inte. Kanske kunde en lösning vara att låta psykologer och psykoterapeuter fråga ut misstänkta istället?

DN på Stan uppmärksammar Borat

Med anledning av morgondagens visning av ”Borat” på ”Psykologer tittar på film” har Calle Pauli gjort en intervju med Per Naroskin i DN På Stan. Eftersom rubriken på artikeln var ”Psykologer ska kolla om Borats humor är rumsren” så blir vi så illa tvungna att leverera en sådan analys. Pauli skriver:

Mötet sker i säsongens sista ”Psykologer tittar på film” på Klarabiografen i Kulturhuset och vad som kommer ut ur detta möte kan Per Naroskin inte sia om än.

– Själv har jag känt mig väldigt skeptisk mot den här filmen, det är ingen slump att jag inte sett den än, säger han.

Jag vet inte heller vad som kommer att komma ut av det här mötet och samtalet. Jag känner igen Naroskins reaktion inför många filmer. En psykfilm som jag undvek in i det längsta var Hanekes ”Pianisten”.

Hjärnan i fokus på Vetenskapsradion

Vetenskapsradion har en ambitiös temaserie om hjärnan. Under elva program tar man upp hjärnan utifrån olika aspekter. teman. Det har varit varierande tema. Det mesta är bekant för den initierade, men i stort är det en bra introduktion till all den kunskap som hjärnforskningen har producerat under de senaste decennierna. Det är sannerligen inte en lätt uppgift att på ett pedagogiskt sätt förklara hjärnan och modern neuropsykologi. Likväl är det en viktig uppgift för vetenskapsjournalister och psykologer.

Peter Gärdenfors, kognitionsprofessor och Hugo Lagercrantz, barnläkare filosoferade om medvetandet anatomi i det första programmet. Det blev en slags introduktion till svårigheterna att lokalisera alla processer i hjärnan. För även om vi vet en del idag så är hjärnan förvånansvärt okänd för oss.

I nästa program tog redaktionen upp den outvecklade tonårshjärnan. Jag har tidigare skrivit utförligt om ny forskning som indikerar att tonåringen har en utvecklad gas men att bromsen utvecklas senare. De här fynden kan förklara varför ungdomar har svårare än vuxna med tex. impulskontroll, empati och att förutse konsekvenser av sitt handlande. Hjärnan utvecklas sannolikt ända till 25-års ålder i frontalloben.

I ett program träffar Lena Nordlund nobelpristagaren Eric Kandel som berättade om alla de forskningsprojekt som han är inblandad i. Jag tipsade nyligen om en längre intervju med Kandel där han berättar om sin forskning om långtidsminnet som han gjort på havssnigeln Aplysia californica. Dessutom handlade ett program om hjärnskadornas betydelse för forskningen. Där intar fallet Phineas Gage en särställning. Ett fall som blev startpunkten för hjärnforskningen. Gage fick ju som bekant ett hjärnspett genom frontalloben och blev helt personlighetsförändrad. För en utförlig beskrivning av fallet Gage rekommenderar jag Antonio Damasios bok ”Descartes misstag”.

Elsa Helin försökte förstå spegelneuroner och den tänkande kroppen tillsammans med kognitionsforskaren Jessica Lindblom. Spegelneuronerna upptäcktes av italienaren Giacomo Ritzolatti och är på allas läppar sedan ett par år tillbaka. Det blev särskilt intressant när de pratade med dansterapeuten Birgitta Härkönen om känslor och rörelser och hur det hänger ihop. Härkönen förklarade hur koreografer ofta vill illustrera en känsla men en särskild rörelse. Ofta uppstår det diskussioner och missförstånd i skapandeprocessen eftersom dansaren inte alltid tycker att den rörelsen hänger ihop med den känslan. Dansaren och koreografen måste då försöka förstå vilken känsla som man vill uttrycka och gestalta. Det är ett intrikat samspel eftersom publiken sedan kanske uppfattar ytterligare en annan känsla. Dansterapi, kroppsterapi, psykodrama, rollspel etc. är alla oerhört kraftfulla uttryck när de används på rätt sätt. Damasios och många med honom har börjat länka ihop kropp och själ, känslor och hjärna. Det är en lovande utveckling att vetenskapen börjat intressera sig för det som många konstnärliga uttryck och terapiformer sysslat med under lång tid.