Du tittar nu på taggen intervju. Tillbaka »

Intervju om Psykologer ser på konst i Kristianstadsbladet

I slutet på mars besökte jag vi Wanås under en helg med strålande vårväder. Under besökte blev vi intervjuade av Kristianstadsbladets Sune Johanesson om vårt kommande samarbete med Wanås. Här är några utdrag från intervjun som publicerades 20 april.

Konstvandring med psykologens glasögon

– Jag var här förra sommaren med min familj och blev jättefascinerad. Det var mitt första besök på Wanås, och fann allt så inbjudande, lättillgängligt och generöst samtidigt som det visades bra konst. Det blev ett passionerat möte. När jag kom hem skrev jag ett brev till Wanås och berättade att jag ville göra psykologer ser på konst just här.

Inför det kommande mötet med konstpubliken är både han och Edlund mer undrande; konstverken är ju inte lika konkreta som en film eller roman.

– Konst är mer flytande, mer tillåtande. Det är till exempel inte så tydligt vad ett stort betongblock i skogen betyder, säger Malin Edlund.

– Vår tanke är att göra en gemensam tur ut i parken och stanna framför några utvalda konstverk för att diskutera vad vi får för associationer och vad dessa kan betyda. Antingen blir du berörd av ett konstverk eller inte, och det är intressant att fundera kring varför vi reagerar olika och vilka känslor som aktiveras. Just det att vi inte i grunden är konstmänniskor är intressant, det gör hela mötet mer öppet.

Under promenaderna i Wanås har Jonas Mosskin kommit att tänka mycket på speglar. Hur vi som betraktare kan projicera våra känslor och tankar på konstverken, och hur de speglar tillbaka på oss.

För honom och Malin Edlund ligger det också en utmaning i att mäta sitt yrke med konstnärens. Där deras mål är att vara korrekt, neutral och aldrig överglänsa klienten, är konstnärens roll den motsatta, att vara subjektiv fullt ut och ta så mycket plats som möjligt. En intressant clash, som Mosskin formulerar det.

– Men, säger Malin Edlund, även i en terapeutisk relation är det ofta ett rambrott som leder till ett genombrott.

Kombinationen av folkbildning och avantgarde är för mig kärnan i Wanås speciella dragningskraft. Svårigheterna att gemensamt närma sig konsten tror jag är en av nycklarna för att ta sig an konst ur ett psykologiskt perspektiv. Å ena sidan allas rätt att tolka som man vill, å andra sidan behovet av att bli känslomässigt berörd av bra konst. Och att bli berörd blir man oftast på ett psykologiskt plan.

Vådan av att göra dramatik av Utöyamassakern

Idag inleddes rättegången mot Anders Behring Breivik och Utöyamassakern. SVT Kulturnyheterna sände ett inslag där jag och Stina Oscarsson, chef för Radioteatern. Själv tycker jag det är märkligt att flera dramatiker är igång och skrivit pjäser om händelserna vid Utöya. Att göra detta innan rättegången är avklarad känns magstarkt och det riskerar att göra att man går Breiviks ärenden. Som jag ser det är det omöjligt att säga om en pjäs, film, bok eller ett konstverk passerar etiska gränser. Det kommer an på HUR man gör detta. Jag är glad över att jag inte är dramatikerchef och tvingas fatta beslut om man ska sätta upp pjäser eller inte. Från min psykologhorisont känns Breivikdramatik som en smula förhastat, ogenomtänkt och sensationslystet.

Mår vi dåligt av Facebook? – intervju med mig i Radio 1

I helgen blev jag intervjuad av Radio 1 i deras nyhetsmagasin. Jag försöker nyansera bilden av sociala medier och Facebook och avlivar myten om att vi blir olyckliga av Facebook. Du kan lyssna här, cirka 22 minuter i sändningen från vecka 10.

Är du psykolog och vill delta i min studie om sociala medier?

Jag håller just nu på med min psykologexamensuppsats vid Psykologiska Institutionen på Stockholms Universitet. Nu letar jag intervjupersoner. I min uppsats vill jag undersöka hur psykologer ser på sig själva och sin yrkesroll i relation till sitt användade av sociala medier. Jag skulle vilja komma i kontakt med dig som är praktiserande psykolog (gärna i ett kliniskt sammanhang) för att göra en intervju. Det är bra om du använder eller har erfarenhet av sociala medier på något sätt. Det kan handla om att du bloggar, är aktiv på Facebook, Twitter och LinkedIn eller kanske använder Flickr eller något annat socialt nätforum. Det behöver inte handla om att du använder sociala medier i ditt behandlingsarbete utan det räcker med att du använder det privat.

Jag beräknar att intervjun tar max 60 minuter och sker kanske enklast på din arbetsplats. Lättast är om du bor i Stockholmsområdet, men jag kan också träffa dig som bor och är verksam i någon annan del av landet. Intervjun kommer jag sedan att analysera. Du som respodent kommer självklart att behandlas konfidentiellt. Om du känner någon annan psykolog som du tycker att jag borde ta kontakt med, så får du mer än gärna tipsa mig.

Jag kan utlova en intressant pratstund, trevligt fika och förstahandsläsning av den färdiga examensuppsatsen. Har du några frågor, tveka inte att höra av dig till mig. Med hopp om kontakt!

Intervju med mig om terapiskildringar i film och litteratur

Idag är jag intervjuad i DN Kultur om terapiskildringar i film och litteratur. Detta med anledning av att Hagai Levy, skaparen av In Treatment varit på besök i Stockholm. Jag träffade själv Levy när han besökte Sverige 2009, då In Treatment och den israeliska förlagan Be Tipul, började sändas första gången. Intervjun i sin helhet hittar du här nedan eller på DN:s hemsida:

Terapi är ett smart berättartekniskt grepp. Men terapeuter skildras ofta schablonmässigt, säger Jonas Mosskin som ordnar samtalskvällar där psykologer analyserar film och litteratur.

Jonas Mosskin är psykologstudent, och har sedan några år drivit klubbarna Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm, där fiktion analyseras ur ett psykologiskt perspektiv. Han tror att terapi är ett bra dramaturgiskt grepp, inte minst för att det är tydligt och naturligt upprepande.

-Samtalsterapi  är ett tacksamt sätt att berätta en historia. I ”In treatment” kan man till exempel hoppa in i vilket avsnitt som helst och ändå hänga med, karaktärerna pratar om sig själva och det är fördjupningar och omtagningar av samma ämne.

Men terapeuter skildras ofta ganska schablonmässigt, säger Jonas Mosskin. Särskilt på film, där det ofta inte finns så mycket utrymme att utveckla karaktären.

- En stereotyp är att terapeuten är knäpp. En galen professor som man absolut inte vill ha något att göra med. Terapeuter skildras ofta som självupptagna, och egentligen innerst inne galna. En annan schablon är att terapeuterna själva har en väldigt stark idé om vad problemet är, om hur det egentligen ligger till, som de sedan håller fast vid oavsett vad.

Det bästa forumet för terapiskildringar är teatern, tycker Jonas Mosskin. Han ser bland annat fram emot att se Dramatens uppsättning av Tom Kempinskis ”Duett för en”, om en MS-sjuk kvinna som besöker en psykiatriker.

- Teatern är nog den optimala terapiscenen. Där utspelar sig allt i ett rum, och man kan höra terapeutens minsta suckar på scenen. Det är en avskalad stämning. I bland kan jag tycka att ”In treatment” är för snyggt, det är sällan så snyggt hos en terapeut, utan snarare lite murrigt med någon enstaka gammal lampa, ungefär som på teatern.

Artikel om filmen Mitt mörka hjärta

I Film & TV nr 4/2010 gjorde jag en intervju med filmarna Staffan Julén och Marius van Niekerk och pratade om deras film Mitt mörka hjärta. Den handlar om ett försök att komma tillrätta med det dåliga samvetet efter Angolas hemska inbördeskrig. Filmen går på svenska biografer nu så därför lägger jag upp min artikel i sin helhet.

***

Mitt mörka hjärta

Ett gnistrande kallt och vintrigt Stockholm upplever Halofenomen. Tre solar och regnbågens färger lyser upp himlen. Städdagarna avlöser varandra på Gröndals gator och jag försöker febrilt hitta parkeringsplats för min gamla Volvo. I en gammal kontorsbyggnad i ett nästan övergivet industriområde invid Cementas fabrik i Liljeholmen träffar jag filmarna Staffan Julén, regissör och producent samt Marius van Niekerk, manusförfattare, medregissör och huvudperson.

I vår kommer deras dokumentärfilm My Heart of Darkness. I den får vi följa Marius resa tillbaka till krigets Angola. Som 17-årig sydafrikan i slutet av 1970-talet hamnade han hos fallskärmsjägarna. Det vita Sydafrika var då involverat i ett blodigt inbördeskrig i Angola. Ett krig som involverade kalla krigets huvudaktörer och dess olika regionala företrädare. Marius förband skickades ömsom in i djungeln, ömsom till Rhodesia eller andra ställen där Sydafrikanska intressen stod på spel. När Marius sedan återvände och ånyo skulle skickas tillbaka till fronten för att tjänstgöra i tre månader, gick han under jorden och deserterade. Han började jobba med att ge information till unga blivande soldater om förhållanden i armén och i krigets Angola. Till slut tvingades Marius lämna Sydafrika och via Israel (det enda landet man kunde resa till utan visum i 80-talets Sydafrika) kom han så småningom till Sverige.

Filmens titel och foto anspelar på Joseph Conrads klassiska roman Mörkrets hjärta men kanske ännu mer på Coppolas Apocalypse Now som ju är inspirerad av samma bok. I filmen får vi följa Marius som återvänder till Angola för att möta människorna och säga förlåt. Återgälda den skuld som plågat honom i hela hans vuxna liv. Minnena från krigets fasor har för honom inneburit ett liv med PTSD (post traumatiskt stress syndrom). Ångestattacker, mardrömmar, depression, sömnsvårigheter, vredesutbrott är några vanliga symptom för människor med PTSD som inte sällan drabbar krigsveteraner.

Marius berättarröst ledsagar oss framåt i handlingen. Han får med sig tre angolanska krigsveteraner som en smula motvilligt följer honom på en försoningsresa i djungeln. Samuel, Patrick och Mario som alla representerade olika stridande falanger. Färden går mestadels med motorbåt inte helt olik den resa kapten Willard (Martin Sheen) gör i försöket att nå den galne Kurtz i Apocalypse Now. Drömska bilder i ett bedårande afrikanskt landskap där de vilda djuren hoppar åt höger och vänster. Det får mig att tänka på sceneriet i Mitt Afrika samt alla naturfilmer där en röst med brittisk accent ackompanjerat djurens magiska värld. Däremellan berättas ohyggliga historier av Marius och hans resenärer. Massgravar, avrättningar, tortyr, våldtäkter, barnsoldater, bomber och död. Fruktansvärda vittnesmål som gör mig illamående. Kriget i Angola beräknas ha krävt nära en miljon dödsoffer, samt fått ett av Afrikas naturresursrikaste länder att backa in i framtiden.

-       Vi har medvetet försökt kontrastera den tunga berättelsen med paradisiska andningspauser. Samtidigt är det lite av en känga till alla naturfilmare. Om de bara vände kameran åt ett annat håll skulle en del obehagliga sanningar uppdagas säger Staffan, regissör till filmen.

Marius nickar.

-       Det här är en sökande resa efter sanningen. Det är en psykologisk film där jag vill ställa frågor om ont och gott och konfrontera mig själv och människor med sanningen om kriget. Samtidigt är den undflyende. Svaret finns lika lite hos Kurtz som i djupet av Angolas djungel.

Grunden i berättelsen har Marius arbetat med till och från i många år. Under 90-talet var han involverad i att leda och utbilda grupper av krigsveteraner både i Sverige och i Sydafrika. För honom var det ett sätt att bearbeta sina egna traumatiska minnen. Han har skrivit om sina upplevelser, gjort några kortare dokumentärer. Planerna har ofta vuxit och involverat många aktörer, som att organisera försoningsresor med sydafrikaner och kanske bygga upp förstörda byar och samhällen i Angola. Men så träffade han Staffan för fem år sedan som hjälpte honom att renodla berättelsen. Att fokusera mer på sin egen upplevelse och den inre resa som han själv gjort och också gör i filmen. Då föll historien på plats.

-       Vi gjorde faktiskt manuset som ett tolvstegsprogram, fast vi komprimerade det till sju steg, säger Staffan.

-       Från början var jag skeptisk till att använda mig själv så mycket. Det handlade nog om att jag ville observera andra och slippa gräva ner mig i min smärta och skuld. Men det blev mycket bättre när jag lämnade ut mig själv. Jag behövde ge mer av mig själv för att få de andra att öppna sig, säger Marius.

Men tolvstegsplanen fallerar. Efter några veckor börjar Samuel, Patrick och Mario att ifrågasätta Marius och hela idén med projektet.

-       Vi hade kommit allt närmare känsliga och jobbiga minnen. Saker som de inte ville prata om. De ifrågasätta min historia och blev misstänksamma. Var jag verkligen en krigsveteran? Vad var syftet med filmen, ville jag inte bara bli kändis som gjorde en film. Samuel fick ångest av processen då smärtsamma minnen kom tillbaka. Jag blev överraskad av den reaktionen. Jag tvingades backa undan, lämna vår plan och låta dem styra mer vad vi skulle göra.

En gripande scen är när Patrick och Samuel inser att det stridit mot varandra i ett av krigets största slag. Likt småpojkar skrattar de, leker krig med varandra och delar sina minnen. Ett fantasifullt och allvarligt sätt att bearbeta sina krigsupplevelser.

I slutet av filmen tar Samuel initiativ till en traditionell försoningsrit i sin hemby. Det blir för byn ett konkret bevis för att personer från olika sidor kunde mötas i en rituell ceremoni. Förbrödringen och dansen visade lokalborna att forna fiender inte längre dödar varandra. Trots att Angolas inbördeskrig avslutades 2002 är det ett land som fortfarande är etniskt och politiskt uppdelat och med stark misstro mellan människor.

Hur ser ni på exotismen i filmen? Fotot och i viss mån filmens slut där byborna offrar en get blir för mig en bild av hur Afrika tar över?

-       Vi har medvetet försökt spela på exotiska bilder av Afrika. Och så ville vi även visa att filmen också är en process som förändras, säger Staffan.

-       Jag har ju egentligen en jävla uppförsbacke i filmen. Jag är vit, sydafrikan och krigsveteran. Det är inte direkt en person som betraktaren vill identifiera sig med samtidigt som man tvingas ta del av historien från mitt perspektiv, säger Marius.

Den afrikanska naturens fantastiska prakt bryter ibland bokstavligen av den tunga berättelsen. Elefanter, flodhästar och krokodiler dyker upp. Angolas djurliv har också återvänt.

-       Man kan idag se hur elefanterna tågar tillbaka i riktning mot Angola. Under kriget sköts de eller flydde. Jag minns en gång när jag låg i bushen under en eldstrid och en skalbagge kröp förbi. Det kändes som att den och naturen hade ett syfte, inte jag, fortsätter Marius.

Marius skuldkänslor har drivit honom mot ett försök att försonas både med sig själv men också att göra något konkret. I terapisammanhang är det många som brukar varna för att konfrontera världen utanför terapirummet. Det blir inte alltid så bra att ställa föräldrar, syskon och andra nyckelpersoner mot väggen. Jag frågar om det inte funnits en tvekan att så konkret försöka manifestera en vilja till försoning.

-       Visst har jag varit skraj ibland, säger Marius. Jag var rädd för vad angolaner skulle tycka om mig som en före detta fiende. Det fanns en risk att de skulle döda mig. Men jag har också varit rädd för vad vita krigsveteraner i Sydafrika ska säga och ta sig till. Många lever kvar i Apartheidtidens världsbild. Min erfarenhet är dock att det krävs att man försöker göra något konkret för att bearbeta sin skuld. Det har hjälpt mig och många andra som jag träffat. Gruppterapi är verkligen bra mot PTSD.

Filmen har biopremiär i vår på Folkets Bio och turnerar just nu runt på olika festivaler. Skuld, hämnd men också krigets meningslöshet är teman i My Heart of Darkness. Det är en lång resa för Angola och andra länder som slitits sönder av långa inbördeskrig. I filmen blir det tydligt att angolanerna Samuel, Patrick och Mario skyller kriget på sina ledare. De blev alla mer eller mindre tvångsrekryterade som tonåringar. Deras upplevelse är att ansvaret ligger hos någon annan. För Marius har det personliga ansvaret trängt djupare.

-       Jag vill kunna se mina barn i ögonen och förklara för dem att pappa har försökt reparera saker och ting, säger Marius.

Intervju med mig om Psykologer läser böcker

Måns Wallgren gjorde en intervju med mig i DN På Stan förra veckan med anledning av att Psykologer läser böcker börjar för säsongen. Saxat från intervjun:

På väg mot Göteborgs Filmfestival

Sitter på tåget och går igenom katalogen till Göteborgs Filmfestival och försöker orientera mig. Jag verkar ha missat Afrikatemat som inledde festivalen, nu sista helgen är det andra filmer som gäller. Tänkte hinna med några kända filmare som Ozon och Herzog, varvat med för mig okända filmskapare från Korea, Malaysia, Italien och Ungern.

För en vecka sedan blev jag uppringd av GP som ville att jag skulle kommentera hela festivalprogrammet. Naturligtvis en omöjlig uppgift men det här blev mitt svar då:

Jonas Mosskin, psykologstudent och initiativtagare till Psykologer tittar på film, tycker till om seminarieprogrammet:

”Att det är film från så fantastiskt många länder tycker jag är kul och unikt på något sätt. Det är sällan man får ta del av kulturen i Kongo-Brazzaville och så vidare, det ska festivalen ha cred för. Det blir ett sätt att resa bort och möta något man inte får ta del av annars. Sedan har jag en känsla av att festivalarbetarna inte direkt lägger så mycket krut på katalogen och hemsidan. Det är väldigt många okända regissörer och filmer, om man inte är väldigt insatt. Jag skulle vilja bli mer introducerad på något sätt, annars känns det så svårt att välja. Det blir så brett att enskildheterna liksom nästan försvinner.”

Vad vill du dela med dig av? Och till vem?

Hm…Jag är fascinerad av gamla hårddiskar, VHS, kasettband, fotoalbum och annan utdöd teknik. Jag skulle vilja göra tekniken tillgänglig igen för intresserade på något sätt, för att återskapa minnen och kreativa ögonblick.

Den sista frågan var med anledning av festivalens andra tema ”Sharing”. Gamla disketter har dykt upp när jag rensat lådor inför en nära förestående flytt.

Idag kan man läsa en intervju med mig i Bohusläningen (ej på nätet) om Psykologer tittar på film. På söndag eftermiddag är det dags för mitt seminarium i festivaltältet. Tills dess massor av film och mingel. Vi ses!

Vetandets Värld om psykologi och film

Idag sänder Vetandets värld ett program om psykologi och film. Reportern Lena Nordlund var på plats när vi analyserade The Queen på Psykologer tittar på film tidigare under våren. Jag är intervjuad om kopplingen mellan psykologi och film, liksom psykologen och psykoanalytikern Cecilia Hector. Programmet sänds måndag 11/5 12.10 i P1 med repris 23.07.

Coaching på ett annorlunda vis

Som en del av min utbildning till psykolog gör jag praktik på Organisationspsykologerna. Det är ett företag som jobbar med att hjälpa, utveckla och förnya individer, grupper och organisationer.

En av många tjänster som företaget gör är att vi erbjuder individuell coaching för chefer och ledare. Vi på Organisationspsykologerna använder ett systemperspektiv för att förstå, tolka och hjälpa individer och organisationer. Det gör att vi ser lite annorlunda på coaching än många andra. För oss är coaching i första hand ett sätt att hjälpa och intervenera i en organisation. I andra hand ett personligt stöd och för den som blir coachad.

I organisationsvärlden är det idag populärt med så kallade 360°-undersökningar. Det är oftast anonyma enkäter som ett antal personer runt omkring en ledare svarar på för att få grepp om hur ledaren uppfattas av chefer, medarbetare och underställda. På Organisationspsykologerna använder vi en variant av den här metoden fast vi går mer på djupet. Vi kallar det för personligt ledarporträtt. En coachingkontakt brukar starta med att vi som coach träffar och intervjuar 6-7 personer som ledaren själv valt ut. Därefter författar vi en personlig rapport av vad varje person sagt samt vår tolkning av vad som är väsentligt att jobba vidare med utifrån intervjun. Ett personligt ledarskapsporträtt är en omfattande och kraftfull metod och intervention som ger mycket material att jobba med i den fortsatta arbetet tillsammans.

Coaching med oss är en djupgående, spännande och ibland omvälvande process som ger bestående effekter. Målet är att ledaren utvecklar sin förmåga att ta ansvar för komplexa processer och utvecklar sin förmåga att förstå sin egen inverkan på andra människor och organisationen i stort. Organisationen drar nytta av den ökade klarhet och energi som den coachade ledaren återför.

Som en del i min praktik erbjuder jag nu möjligheten att starta en coachingkontakt. En kontakt brukar vanligen sträcka sig mellan ett halvår och ett års tid. Men upplägget och fokus för coachingen anpassas efter varje klients behov. Om du är intresserad eller om du känner någon som skulle vara intresserad får du gärna ta kontakt med mig på: jonas.mosskin(at)organisationspsykologerna.se.