Du tittar nu på taggen depression. Tillbaka »
SSRI förändrar personligheten
DN och Dagens Medicin rapporterade igår om att SSRI kan förändra personligheten. Det är en studie som publiceras nu i dagarna i tidskriften Archives of General Psychiatry. Dagens Medicin sammanfattar studiens upplägg och resultat:
En neurotisk personlighet är, liksom låg grad av extrovert personlighet, en riskfaktor för depression, enligt amerikanska forskare bakom en ny studie. De har nu undersökt hur de två personlighetsdragen påverkas enligt skalan NEO-FFI vid behandling av depression.
I studien ingick 240 patienter med medelsvår till svår depression. 120 lottades till behandling med SSRI-läkemedlet paroxetin, medan 60 lottades till placebo och de övriga 60 fick kognitiv terapi.Efter åtta veckor hade deltagarna som behandlats med paroxetin fått större förändring – i riktning mot normalisering – av sina neurotiska och extroverta personlighetsdrag jämfört med deltagarna som fått placebo. Förändringen var oberoende av förbättring i depressionssymtom. Patienterna som fick placebo fick överlag stor förbättring av depressionssymtom men förändringen i de två personlighetsdragen var små. Den kognitiva terapin gav större förändringar på personligheten jämfört med placebo men inte i samma utsträckning som paroxetin. Effekten på det neurotiska personlighetsdraget var inte heller oberoende av den antidepressiva effekten.
Forskarna, som bland annat är verksamma vid University of Evanston i Illinois, drar slutsatsen att paroxetin tycks ha en särskild effekt på personligheten som går utanför dess effekt på depression. Om fynden kan bekräftas menar forskarna att de skulle kunna avskriva en rådande hypotes att förändring av personligheten under depressionsbehandling är en bieffekt av förändringen av depressionssymtom.
Jag blir lite förvånad över att det här fått sådan uppmärksamhet. Är inte en av poängerna med mediciner som SSRI att vi ska bli förändrade. De flesta som jag pratat med som ätit SSRI har vittnat om att de mer eller mindre blivit annorlunda i sin personlighet. För mig tycks det som att personlighetsbegreppet gjort lite väl konstlat och strikt. Förmodligen har man använt Big Five-begreppen neuroticism och extroversion i den här undersökningen. Min känsla (liksom mycket forskning) är att beteendemässiga förändringar leder till stora förändringar i våra liv. Det borde ju självklart leda till ”personlighetsförändringar” också. Den som motionerar varje dag kommer förmodligen bli annorlunda person tids nog, än soffpotatisen framför teven.
Att äta antidepressiva läkemedel som SSRI
Skribenten Elin Grelsson har skrivit ett blogginlägg om SSRI så funkar det. Där beskriver hon sina erfarenheter av att äta. Cipramil, en av de vanligaste SSRI-preparaten. Det gör att hjärnans förmåga att ta upp serotonin ökar vilket gör att känslan av nedstämdhet blir lägre. Grelsson tar upp att en del personer blir sämre de första veckorna av medicinen för att sedan få en rejäl skjuss uppåt som därefter stabiliserar sig. Hon tar också upp vanliga biverkningar som muntorrhet, trötthet och avsaknad av sexuell lust. Idag äter cirka 6 %, eller 600 000 svenskar någon form av SSRI-preparat. Trots att det blivit vanligt saknar många de mest elementära kunskaperna om medicinerna. På en föreläsning nyligen framhöll en psykiater att kanske så många som hälften av alla patienterna inte tar sina mediciner på rätt sätt och att det var ett allvarligt problem. Det diskuteras sällan kring biverkningar och hur man ska få patienterna att följa rekommendationerna. Det är lätt att få förhållningsregler av sjukgymnaster och behandlare men svårare att följa dem.
Vad är det med terapi som fungerar?
Thomas Drost (psykologstudent) skriver på WeMindbloggen om det komplexa med psykoterapiforskning. Det är svårt att veta vad som egentligen fungerar i terapi. SvD sammanfattade igår några synpunkter om evidens i artikeln ”Sätter kravet på pratet själen i kläm”. De flesta som uttalade sig där är på ett eller annat sätt kritisk till dagens evidensbegrepp. Men artikeln missar en del andra problem som framför allt är frågor som KBT-terapin börjat uppmärksamma på senare tid vilket är glädjande. Frågan om evidens beror till stor del på hur man definierar vad som är vetenskapligt bevisat. Jag tar mig friheten att citera Drosts hela inlägget där han sammanfattar professor Lars-Gunnar Lundh viktiga problematiseringar av evidensbaserad psykoterapi:
I det senaste numret av den vetenskapliga tidskriften Cognitive Behaviour Therapy deltar bland andra Lars-Gunnar Lundh, professor i klinisk psykologi vid Lunds Universitet, med en artikel som utvecklar frågan om vad det är som gör att terapi fungerar. Det finns många olika åsikter om hur man bör undersöka detta, vilket man bland annat kan läsa om i en artikel om evidensbegreppet i SvD idag. Lars-Gunnars artikel visar att frågan är mer komplex än vad som framkommer i SvD:s artikel och stakar ut riktningen för framtida psykoterapiforskning.
Lars-Gunnar anser att det finns fyra viktiga aspekter man måste undersöka för att ta reda på vad som gör att en viss terapimetod fungerar. Den första är frågan om huruvida det är metoden i sig som är avgörande för resultatet eller om det är de så kallade generella faktorerna. Till dessa faktorer räknas exempelvis samarbetsalliansen mellan terapeut och klient, och hur pass mycket de tror på metoden. Det räcker alltså inte med forskning som visar att en viss terapi är bättre än ingen behandling alls, då denna effekt helt skulle kunna bero på andra faktorer än metoden.
Den andra viktiga aspekten är vilka komponenter i en viss behandlingsmetod som står för den positiva effekten hos klienten. Bland utövare av kognitiv beteendeterapi (KBT) debatteras det till exempel om hur viktiga de kognitiva inslagen i terapin är jämfört med de beteendeterapeutiska. Å ena sidan finns det forskning på beteendeinriktad behandling av depression som ifrågasätter behovet av kognitiva interventioner, medan annan forskning tyder på att kognitiva tekniker kan ha större effekt vid behandling av ångest än man tidigare trott. För att undersöka detta är det viktigt med forskning där man försöker särskilja effekten av de olika komponenterna. Sådan forskning kan leda till att man kan optimera behandlingar genom att lägga större fokus på de viktigaste komponenterna.
Den tredje viktiga aspekt som Lars-Gunnar tar upp är genom vilka mekanismer förändringen hos patienten sker. Detta kan man undersöka bland annat genom att se om terapin leder till neurologiska förändringar i hjärnan eller förändringar på kognitiv nivå, till exempel genom förbättrad förmåga till metakognition, uppmärksamhet eller självreglering. Detta kan leda till förbättringar av terapimetoder genom att man kan skapa tekniker som riktar sig direkt mot dessa mekanismer och det kan också vara ett sätt att undersöka om teorierna bakom metoden stämmer.
Den fjärde och sista aspekten menar Lars-Gunnar är frågan om de begrepp vi använder oss av när vi talar om terapi. Vad är egentligen terapeutisk “teknik” och är tekniken helt skild från relationen? Lars-Gunnar föreslår att man delar in tekniker i två olika kategorier: relationella tekniker och självhjälpstekniker. De relationella teknikerna betecknar de som terapeuten använder i terapirummet med klienten, till exempel empatiskt lyssnande, validering och sokratisk frågeteknik. Självhjälpsteknikerna syftar till de som terapeuten lär ut till klienten, till exempel exponering, problemlösning och tillämpad avslappning. Denna uppdelning gör det förhoppningsvis lättare att undersöka vilka tekniker som är viktigast för olika patienter och diagnoser. De goda resultat med internetterapi som redovisats i flera studier tyder till exempel på att man i många fall kan komma långt med självhjälps-tekniker, medan dialektisk beteendeterapi för diagnosen borderline personlighetsstörning betonar vikten av relationella tekniker.
Lars-Gunnar avslutar med att konstatera att psykoterapiforskningen gjort stora framsteg de senaste årtiondena och att det nu finns mycket forskning som visar att psykoterapi hjälper för en mängd olika diagnoser. Detta är dock bara ett första steg enligt Lars-Gunnar som anser att det nu är viktigt att man i högre grad fokuserar på processer, principer och mekanismer, för att kunna förbättra och optimera behandlingsmetoderna.
Personligen tycker jag att det framför allt är hur den första punkten som är den viktigast. Hur ska vi nyansera evidensbegreppet till att även ta hänsyn till ”generella faktorer” samt s.k. effectiveness-studier. Vi får se om Socialstyrelsen förmår att inkludera dessa perspektiv när de tar hänsyn till alla remissvar om deras riktlinjer mot ångest och depression.
Patientföreningarna ger sig in i debatten om depression & ångest
SvD kör verkligen en psykologiskt drive just nu. Kul! I debatten om nya riktlinjer kring ångest och depression som Socialstyrelsen tagit fram känner sig anhörig- och patientföreningarna sig bortglömda. Men all rätt. Så här skriver de på SvD Brännpunkt idag:
I debatten ställs psykodynamiker, kbt:are och kliniker mot varandra medan patienter och anhöriga reduceras till bifigurer. Det är en roll vi inte accepterar, skriver representanter för sju patientorganisationer och ger sitt stöd till Socialstyrelsens förslag om nya riktlinjer för behandling av depression.
I förslaget till nationella riktlinjer för behandling av depression och ångesttillstånd som Socialstyrelsen publicerade i mars föreslås att lindrig och måttlig depression i första hand ska behandlas med kognitiv beteendeterapi, kbt, och i andra hand med läkemedel av SSRI-typ. Förslaget har väckt diskussion inom professionen. Nu är det dags för oss som är berörda att höja vår röst. Sedan Socialstyrelsen lade förslaget till nya riktlinjer har diskussionens vågor gått höga. Psykodynamiker har slagits mot kbt:are. De har i sin tur attackerats av kliniker som vill fortsätta ha läkemedelsbehandling som första alternativ. Patienterna och deras anhöriga har reducerats till bifigurer som bara har att vänta och se vad de stora elefanterna kommer fram till i sitt inbördeskrig. Detta är en roll som vi självfallet inte accepterar.
Verkligen sant. I slutet av debattartikeln konstateras:
Om Socialstyrelsens förslag genomförs, leder det till att ett ensidigt vårdutbud ersätts med ett mer varierat vårdutbud, anpassat efter den enskilde individens behov. För de patienter som inte kan erhålla eller tillgodo göra sig kbt bör riktlinjerna ge dessa personer möjlighet att välja annan terapiform, exempelvis psykodynamisk terapi.
Förvisso. Fast det blir väl ännu bättre variation på vårdutbudet om även andra terapiformer (som dessutom evidensmässigt visat sig fungera nog så bra som KBT) kan erbjudas direkt och inte bara som andrahandsval. Företrädarna för föreningarna tycks tro att det ena alltid måste stå före det andra. Så behöver det naturligtvis inte vara. För ökad valfrihet och pluralism.
Andra som bloggar om detta är t.ex. Kent Persson (M).
journalisten Anders Haag testar KBT-behandling på Internet
SvD:s artikelserie om ”piller eller prat” fortsätter och idag (del 3) beskriver journalisten Anders Haag när han genomgår internetbehandling mot depression. Det är ett tioveckors program som pågick under sommaren och hösten och som skedde på enheten för Internetpsykiatri på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Kul grepp som ger en bra bild av vad psykologiska behandlingar och terapi faktiskt innebär konkret (läs: mycket hårt arbete).
För transparensens skull kan jag meddela att Anders Haag gav ut en personligt hållen bok ”Att vinna en tro och förlora sig själv” (Natur & Kultur) om sina erfarenheter från sektvärlden tidigare i våras.
Läs även mitt tidigare inlägg om Del 2 i artikelserien som handlar om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen.
Artikelserie om Socialstyrelsens riktlinjer och KBT-hypen
SvD Idagsidan inleder en artikelserie om de nya riktlinjerna för behandling av ångest och depression som Socialstyrelsen utarbetat och som är så omdiskuterade. I den andra artikeln intervjuas Anna Maria Carlsson, enhetschef på psykiatrimottagningen Kronan i Sundbyberg samt psykologerna Bo Digné och Örjan Nilsson på mottagningen. Kronan verkar vara en nyanserad mottagning med ett brett perspektiv. Örjan Nilsson kommenterar synen på KBT-terapi som en del har:
Ibland talas det om kbt som att man ska få redskap, ungefär som när man snickrar hemma och får en ny hammare, säger Örjan Nilsson som själv har sin grundläggande psykoterapiutbildning i kbt.
– Vissa behandlingar mytologiseras. ”Bara jag får kbt blir allting bra”, verkar en del tänka. Då förväntar man sig inte att arbeta i kbt utan att man ska få kbt, säger Anna Maria Carlsson. Terapi handlar om blod, svett och tårar – man måste utmana sig själv på det ena eller andra sättet, understryker Örjan Nilsson. Det handlar om att våga berätta saker man aldrig berättat tidigare, att våga känna saker, att våga vara i situationer där man aldrig varit tidigare.
Det här är en viktig fråga. På samma sätt som folk pratar om att ”få kbt-terapi” är det många som pratar om att ”få personlig utveckling”, särskilt i måbra-sammanhang. Psykologerna på Kronan ger också uttryck för en befogad oro om likriktningen inom psykiatrin:
Alla tre psykologerna är oroliga för den likriktning som kommit med nya riktlinjer och vårdprogram.
– Förr valde man psykodynamisk terapi för alla, i dag ska vi välja kbt för alla. Strängt taget kan man inte säga att diagnosen är en så bra utgångspunkt för val av terapi. Patientens personlighet och relaterande förmåga är en bättre utgångspunkt för val av terapi. Vad förväntar sig personen av terapin? Vad söker man? Är man en person som gärna tar råd och vägledning, då söker man sig kanske gärna till kbt, säger Anna Maria Carlsson.
Örjan Nilsson ser en annan fara:
– I psykiatrin är utvecklingen nu den att det finns mottagningar som bara har kbt-inriktning, ibland bara ett perspektiv inom kbt dessutom.
Jag kunde inte uttryckt det bättre själv.
Del 1 i artikelserien handlar om Annelis psykiska problem.
Själens mörker, från olika perspektiv
Måndag 14 september, Kl 18 hålls ett intressant samtal om ”Själens mörker” på ABF-huset i Stockholm. Det handlar om depression, nedstämdhet, melankoli och psykiskt mående eller vad man nu vill kalla det. Det är ett samtal mellan författarna Karin Johannisson, Ann Heberlein och Ingrid Carlberg. Samtalet leds av förläggaren Svante Weyler. Johannisson skrev i våras boken Melankoliska rum om synen på depression i historien. Heberlein skrev om sin bipolära tillvaro i en mycket bra och uppmärksammad bok, samt journalisten Carlberg skildrade spelet bakom läkemedelsbolagen satsning på antidepressiva preparat i boken Pillret. Heberleins bok har jag läst och blev mycket tagen av. I januari skrev jag ett kritiskt inlägg om publiceringen av boken. Eller snarare att utgivningen kom så tätt inpå de händelser Heberlein beskrev. En kritik som visade sig hålla väldigt väl för de som hörde hennes sommarprogram.
Skör gör dig skörare
En studie på KI rapporterar att risken för att ta livet av sig ökar om personen tidigare gjort ett självmordsförsök. Så här skriver KI i sitt pressmeddelande:
En person av tio som gör ett självmordsförsök tar senare sitt liv. Men kunskapen om vilka faktorer som påverkar risken för ett fullbordat självmord är begränsad, något som gör det svårt att identifiera och ge särskild hjälp till personer med den högsta självmordsrisken.
Det här är ju i och för sig inget konstigt. Vi vet att sårbarhet leder till förhöjd risk för mängder av psykiska problem. Det finns även forskning som tycks visa att om vi är med om något obehagligt så trampar vi upp en väg i hjärnan. Det gör att vi får en ökad känslighet inför framtida liknande uppelvelser. KI fortsätter:
En forskargrupp vid Karolinska Institutet presenterar nu långtidsuppföljning av nästan 40 000 personer som har vårdats på sjukhus efter ett självmordsförsök. Resultaten visar att risken för senare fullbordat självmord skiljer sig tydligt mellan olika diagnosgrupper. Risken var särskilt hög för personer som vid det första självmordsförsöket hade diagnostiserad schizofreni, bipolär sjukdom eller svår depressionssjukdom.
Studien, som följde personerna under 21 år eller längre, visar också att en stor del av de fullbordade självmorden skedde inom de första åren efter det första självmordsförsöket. Också korttidsprognosen var särskilt dålig för personer med schizofreni, bipolär sjukdom och allvarlig depression.
Just psykiska sjukdomar leder i sig till svårt lidande för människor. Den ångest och själsliga smärta det innebär att ha schizofreni, bipolär sjukdom eller att vara djupt deprimerad är svårt för en normalfrisk person att förstå. Bra att studien har ett så stort urval som 40 000 personer som gjort ett självmordsförsök. Det ger extra tyngd tycker jag. Studien visar också vikten av att psykiatrin är snabb, flexibel och omhändertagande på ett tidigt stadium. Där finns det väl en del att önska sig. Tidigare fanns det många försök med små mobila psykiatriteam men i rationaliseringarnas tidevarv har de flesta försvunnit. De hade vi behövt idag.
Referens: Dag Tidemalm, Niklas Långström, Paul Lichtenstein, Bo Runeson ”Suicide risk after a suicide attempt by psychiatric disorder: Long-term total population follow-up of 39,685 suicide attempters”, British Medical Journal, online 19 november 2008
Äldre är realister men mindre optimistiska
På en middag för några dagar sedan kom vi att diskutera humörsvängningar under dagen. Själv beklagade jag mig över att banala saker som att kaffet blev för svagt eller att jag blev prejad av en bil på väg till skolan kan få mig att bli på dåligt humör under flera timmar. ”Du ska se att det går över Jonas, när du blir lite äldre”, sade mina vänner som hade 5-10 år mer på nacken. Vi flinade tillsammans, men faktum är att det finns mycket forskning som styrker den tesen. BPS Research Digest skriver om en studie som handlar om äldre är mindre optimistiska men mer realsistiska när de uppskattar sin dåtida och sin framtida livsnöjdhet. Margie Lachman och hennes kollegor lät 3 000 personer i USA svara på samma enkät med nio års mellanrum.Då visade det sig att yngre och medelålders personer underskattade hur lyckliga de hade varit, men överskattade sin framtida lycka.
”The young have an illusion of continued improvement, seeing the past as worse than it really was and the future as better than it turns out to be,” the researchers said. ”This illusion is consistent with their motivational orientation toward continued growth and gains.”
Det låter rimligt. Intressant är också att äldre som var 65+ var mer realistiska i sina skattningar. De var visserligen mindre optimistiska men deras realism inför dåtid och nutid gör dem sannolikt mindre besvikna. BPS fortsätter:
”Lachman’s team also looked out how adaptive it was for people to have either rose-tinted or darkly clouded views of their past and future. The results showed that at whatever age, it is beneficial to have a more realistic view of the past and future. Those participants who more accurately perceived their past and future happiness tended to suffer less depression and enjoy better health.
Det tycks alltså vara bättre att vara realistisk och mindre chans att man blir deprimerad. Även om kopplingen mellan humör och lycka inte är klockren så finns det studier som visar att vi med tilltagande ålder får ett stabilare humör. Kanske finns det en koppling mellan humör och livsglädje på kort och lång sikt.
Källa: Margie E. Lachman, Christina Röcke, Christopher Rosnick, Carol D. Ryff (2008). Realism and Illusion in Americans’ Temporal Views of Their Life Satisfaction: Age Differences in Reconstructing the Past and Anticipating the Future Psychological Science, 19 (9), 889-897 DOI: 10.1111/j.1467-9280.2008.02173.x
Är homosexuellas hjärnor annorlunda?
Det frågade sig ett forskarteam på KI:s Stockholm Brain Institute med Ivanka Savic i spetsen. Studien publicerades i PNAS (Amerikanska Vetenskapsakademiens tidskrift) och sammanlagt studerades 90 försökspersoner. I urvalet fanns såväl heterosexuella som homosexuella män och kvinnor. Resultaten från hjärnbilderna visade att homosexuella män hade liknande blodflöden i vissa områden i hjärnan som heterosexuella kvinnor. Särskilt studerades amygdala som är inblandade i emotioner och fara/flykt samt hypothalamus som bland annat reglerar sexuella driftsimpulser.Savic menar att undersökningen bilder är ett slags grundtillstånd. DN:s Anna Bratt skriver:
Men allra tydligast var amygdalas kopplingsmönster hos bögar och heterosexuella kvinnor. Där var kopplingen tydligare till de delar i hjärnan som tolkar känslor och kroppsliga reaktioner.
- Det kan ge en förklaring till varför män och kvinnor reagerar olika på känslomässiga stimuli, som till exempel stress. En tolkning är att vi helt enkelt har olika förutsättningar, säger Ivanka Savic.
Det låter ju troligt. Men sedan skriver Bratt:
Kvinnor löper till exempel två, tre gånger högre risk att drabbas av depression än män. Det kan ha att göra med funktionen hos amygdala.
Det stämmer inte riktigt. Man brukar räkna med att cirka 20 % av alla vuxna män någon gång i livet drabbas av depression, och cirka 30 % av kvinnorna.Vårdguiden uppger att så mycket som varannan kvinna och var fjärde män drabbas av depression men det låter som en väl tilltagen siffra. Wikipedia nämner en intressant omständighet i sammanhanget:
”About twice as many females as males report or receive treatment for clinical depression, though this imbalance is shrinking over the course of recent history; this difference seems to completely disappear after the age of 50–55…”
Hur som helst. Det är glädjande att det kommer politiskt inkorrekt forskning som skillnader mellan hmosexuella och heterosexuella. Det återstår mycket kvar i annan vi vet vilka biologiska förklaringar som kan tänkas spela in. Dagens studie är en pusselbit på vägen.
Uppdatering: ErikStattin skriver också om studien och har länkar till två andra intressant studier om tvillingar och ärftlighet.
