Du tittar nu på taggen bok. Tillbaka »
Psykologer läser böcker: Tärningsspelaren av Luke Rhineheart
Imorgon 1 december avslutar vi denna klassikersäsong av Psykologer läser böcker. Då diskuterar Jenny Jägerfeld tillsammans med psykiatern, psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm kultboken Tärningsspelaren av Luke Rhineheart (pseudonym för George Cockcroft). I boken får vi följa psykiatrikern Luke Rhinehart som av allt att döma lever ett gott liv med egen praktik, fru och två barn. Luke börjar… dock känna sig extremt uttråkad över sitt förutsägbara liv och bestämmer sig en kväll för att låta tärningen styra sitt liv. Det första beslutet som tärningen fattar åt honom är att han ska gå ner och våldta grannfrun, något han också gör.
Boken ansågs mycket kontroversiell när den kom, dels för sin kritiska hållning till psykiatrin och psykoanalysen och dels för att den avhandlar ämnen som mord, våldtäkt och utlevande sexualitet på ett mycket lättsamt och till synes icke-problematiserande vis. Den är baserad på Cockcrofts egna erfarenheter av att låta slumpen styra sitt liv genom att kasta en tärning.
Plats, Kulturhuset biblioteket Plattan. Tid: 19.00. Fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med Psykologförbundet och tidningen Modern Psykologi.
Varmt Välkomna!
Psykologer läser böcker analyserar Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall
Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Samtalen genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.
Varmt Välkomna!
***
Missa inte heller Psykologer tittar på film 22 november. Då visas Dolt Hot, av Michael Haneke. En obehaglig historia om en uppburen programledare förföljs och filmas av okända. Hotet kommer allt närmare och har kopplingar långt bakåt i tiden. Du kan redan nu köpa biljetter till filmvisingen då samt till den 22 november.
Psykologer läser böcker analyserar Just Kids av Patti Smith
På tisdag 19 april, kl 18. är det dags för Psykologer läser böcker igen. Den här gången tar vi oss an Patti Smith, hyllade självbiografiska bok Just Kids. Där berättar hon om sitt bohemliv på 60- och 70-talet i New York tillsammans med fotografen Robert Mapplethorpe. En berättelse om ungdomlig kärlek till konsten och kampen för tillvaron innan de bägge blev berömda.
Till vår hjälp att analysera boken kommer musikern Kajsa Grytt som även har en grundläggande terapiutbildning och som själv är aktuell med ”Boken om mig själv”. Till samtalet kommer även Daniel Frydman, psykiater och psykoanalytiker med stort musikintresse. Moderator: Jonas Mosskin.
Samtalen äger rum på Bibliotek Plattan, Kulturhuset. I samarbete med Modern Psykologi och Psykologförbundet. Fri entré.
Varmt Välkomna!
PS: Psykologer läser böcker har en ny sida på Facebook. Säsongen avslutas den 31 maj. Då lägger vi Karl-Ove Knausgårds Min Kamp under lupp. Manlighet, en död far och alkoholism är alla centrala teman i den uppmärksammade första delen av romanprojektet. Gäst är Björn Philips, psykolog och psykoterapeut som är verksam vid Beroendecentrum i Stockholm.
Connected- en bok om sociala nätverk
Förra året kom boken ”Connected- The surprising power of social networks and how they shape our lives” av Nicholas Christakis och James Fowler. Jag läste den på manusstadium på Natur & Kultur och blev imponerad. Jag har tidigare uppmärksammat. Det är ett gediget sociologiskt försök att förklara hur vi påverkas av våra vänner, bekanta och de system och strukturer som vi befinner oss i. Nu i dagarna kommer boken i svensk översättning. Här finns ett 20-minuters Ted Talk där författarna beskriver sin forskning och sina teorier.
SvD har med anledning av detta en intressant artikelserie om sociala nätverk och hur de påverkar oss såväl i vår fysiska vardag som i livet på nätet, om det nu är någon skillnad? Jag rekommenderar alla som är intresserade av sociala nätverk att läsa boken för att förstå de kraftfulla mekanismer som är i svang när vi människor interagerar med varandra.
Ska vi byta grejer med varann?
20 maj är det dagen för Stora Bokbytardagen. Det är en rolig visionär idé om att folk ska byta böcker med varandra på stan, i parken och lite varsomhelst. Förra året arrangerades detta event första gången på 18 platser i Sverige. I år hoppas initiativtagarna på ännu fler platser och byten. Så här skriver de själva om projektet:
Vår vision är helt enkelt att det vore fint om det fanns en dag då det är okej att gå fram till en främmande människa och fråga om man ska byta böcker. En dag då man tar med sig en bok när man går hemifrån… och kommer hem med en annan – och kanske en ny bekantskap på köpet!
När?
Den 20 maj, från tidig morgon till sen kväll!
Var?
Överallt! I våra vildaste drömmar ser vi framför oss hur hela Sverige går omkring med böcker under armen och byter hej vilt. Men eftersom vi inte är där riktigt än tycker vi det är smart att bestämma några mötesplatser också. Här i Stockholm har vi två event på gång (vi återkommer snart med mer info).
Men vi behöver människor som engagerar sig på andra ställen! Förra året blev det drygt 17 ställen runt om i landet. Så gillar du idén och vill driva på den lokalt… hör av dig!
Mail: storabokbytardagen(at)gmail.com
Kul. Det är ett självorganiserande koncept så det är bara för alla intresserade att vara med. Jag som alltid går runt med böcker kommer att bli ett lovligt byte.
PS: Här är Facebookgruppen.
Kärleksförsök och svek – en själsläkarens berättelser
Psykoanalytikern och författaren Clarence Crafoord kommer i dagarna ut med sina memoarer. Titeln är Kärleksförsök och svek – en själsläkares berättelser (Natur & Kultur, 2010). Memoarer är en märklig genré som kan vara både fågel eller fisk. I Crafoords fall är det fågel. Han sätter tonen i boken genom att beskriva sitt 60-års kalas där hans äldste som ger honom en vidräkning för alla sveken. En hjärtskärande skildring som på ett utlämnande sätt framställer honom själv från skuggsidan.
I boken får vi följa lille Clarence från födseln som den åldrade mannen fantiserar om det! De första stapplande stegen sker i en överklasstillvaro tillsammans med jungfrur på Östermalm. Mammans flyktiga närhet får mig att tänka på ”70-talets kyliga mödrar” som under en tid ansågs ge upphov till Borderline som vuxna. Borderlinepatienter kom Crafoord att arbeta och beskriva senare i sitt yrkesliv.
Den unge mannens förtjänstfulla väg mot vuxenheten och karriären som läkare är skildrat på ett gripande och engagerande sätt. På sina håll kan det bli en smula gubbigt men som läsare fascineras jag i den äldre mannens perspektiv på sitt liv och sin yrkeskarriär. Crafoord väljer att utbilda sig till psykoanalytiker vid sidan om sin psykiatrikerbana. Det är beklämmande att läsa om hur svårt hans analytiker har att möta och förstå Clarence. En terapeutrelation kan innehålla mycket distans samtidigt som den kan vara alldeles underbar.
Crafoord liv blir också till en illustration över hur Sveriges psykiatriska- och terapeutiska historia från en person som hela tiden befunnit sig mitt i skeendet. Där emellan skymtar fruar och barn förbi. Familjens nedtonade plats blir i sig till en skildring av hur vårt samhälles könsroller ofta skapat problematiska familjekonstellationer där fäderna blivit helgpappor. Crafoord språk är uppriktigt, varmt med en särskild känsla för det kvinnliga väsendet.
När jag slår igen boken efter påskens streckläsning, förundras jag över hur fascinerande en människas liv kan vara.
Uppdaterad: Recension i SvD, Corren, Tidningen Kulturen
Psykologisk analys av Cormac McCarthys bok Vägen
Nu tar jag julledigt här på bloggen och återkommer igen den 11 januari. Tills dess får du som läsare håll a till godo med en äldre artikel jag skrev för Vi Läser nr 2/2009. Det var ett försök att göra en psykologisk analys av Cormac McCarthys roman Vägen. Boken har filmatiserats och går upp på de svenska biograferna den 22 januari. Trevlig läsning!
***
I slutet av min rollspelsperiod köpte jag ett begagnat Mutantrollspel på en loppis. Det var den första upplagan, den som utspelade sig i ett radioaktivt klimat efter Ragnarök i ett glest befolkat Norden. Sverige hette Pyrisamfundet och huvudstaden Hindenburg hade några hundra invånare och låg i Strängnästrakten. Det rådde brist på allt och pengar användes sällan. Mycket av spelet tjusning handlade om att hitta artefakter från den gamla civilisationen som kunde vara värdefulla eller komma till stor praktiskt användning.
Cormac McCarthys senaste bok Vägen (The Road, 2006, på svenska 2008) påminner en del om Mutantvärlden. Hans förra bok No Country for old men kommer på svenska i vår och som filmatiserats av Coenbröderna i en Oscarbelönad film. De finns beröringspunkter mellan berättelserna. För om det finns en gnagande oro i No country for old men att samhället håller på att gå åt helvete, så råder det ingen tvekan om den saken i Vägen som för övrigt håller på att bli film också.
I centrum står en man och han 8-årige son. De vandrar i ett gråkallt oktoberregn på spruckna asfaltvägar i södra USA. Det Allt är dött. Inte en levande grässtrå syns. Ett gråsvart asklager dammar omkring. Författaren låter förstå att tiden är knapp om ekipaget ska hinna tillräckligt långt söderut för att undkomma vinterkylan. Med en revolver, en presenning och en kundvagn som sina mest värdefulla ägodelar traskar de tröstlöst söderut. Ena hjulet på kundvagnen är slitet. Då och då växlar far och son några ord med varandra men mestadels härskar en olycksbådande tystnad. Pappan är rädd på gränsen till paranoid för att stöta på andra människor. Därför är städer särskilt riskabla.
Jag sätter på Rachmaninov andra pianokonsert. Kanske är det en slump men jag tror det inte. Jag vill hitta ett soundtrack till Vägen. Rachmaninovs storslagna och dödsallvarliga stämning i stråkarna blir ett bra ackompanjemang till den tröstlösa asfaltvägen där de drar sin kundvagn med konservmat.
Jag blir inte klok på boken och McCarthy. Det är ett slags finkulturell efter-katastrofen-skildring där jag inte kan låta bli att hoppas att det ska bli bättre. Att solen ska börja skina igen. Att de ska hitta en fungerande spillra av mänsklig civilisation. Men ständigt blir jag besviken.
Språket är poetiskt, brutalt och skrivet på en avskalad prosa.
”Nerlortad av diarré, stödd på varuvagnens handtag. Han sneglade på pojken ur sina insjunkna härjade ögon. Ett nytt avstånd mellan dem. Han kände det.”
Inte mycket händer i boken. Några upptäckter och fynd som för tillfället lindrar nöden. Några människor som de stöter på under sin långa vandring. Ett hus med proviant, en stöld, en gammal gubbe och en begynnande och illavarslande hosta. Det är ungefär det.
Mamman är borta och McCarthy berättar i förbifarten att hon tagit livet av sig när pojken var liten. Hon var livrädd för att bli våldtagen och uppäten och orkade inte fortsätta leva efter den stora katastrofen. Jag övertygas inte av det som psykologisk förklaring. Vid extrem stress och stor fara brukar såväl djur som människor döda sina barn och sig själv. Om människor inte stod ut med lidande och umbäranden skulle vi se många mammor ta livet av sig världen över. Med något sådant existerar inte. McCarthy tilltag tycks mer vara styrt av att skala av handlingen och persongalleriet än psykologisk trovärdighet.
Pojken och pappan har ett slags tyst samförstånd om att inte prata för mycket med varandra. Allra minst om framtiden. Då och då kan inte pojken låta bli att fråga. Ofta på det där försäkra-sig-sättet som barn gör för att kontrollera sin vardag som de så sällan har överblick eller kontroll över. Men pojkens frågor piggar samtidigt upp i all aska. Han tvingar pappan att formulera sig och vara lite mänsklig i all misär.
Jag försöker läsa vägen som en civilisationskritik mot den amerikanska drömmen och hotet om kärnvapendöden. Men det känns inte rätt. Jag försöker läsa det boken som en poetisk sci-fi berättelse men inte heller det känns riktigt rättvist. Jag prövar att se det som en klassisk far-och-son-berättelse á la Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten. Det känns närmare, men varför då placera historien i en så karg och postapokalyptisk miljö. Nej, McCarthy vill något annat. Frågan är vad?
Jag googlar och finner att denne 75-åring nyligen blivit pappa igen i sitt tredje äktenskap. Det blir plötsligt en ingång för mig. Vägen skildrar ett ömt och distanserat förhållande mellan en pappa och en son. Kanske det som Cormac själv har upplevt. Den där äldre pappan som likt en morfar full av visdom kan lära sonen vissla och berätta historier från ett helt liv men där en bräcklig hälsa gör dem bägge påmind om vad som skall komma. Döden. För likt en Bergmansk schackspelare är döden emellan far och son. Osäkerheten. Kommer sonen hinna bli vuxen innan pappa blir dement, sjuklig och slutligen dör. Vintern, regnet och kylan ligger som en blöt filt över vandringen. I min värld är vintern döden. En sakta rullgardin som håller på att dras ned. McCarthy låter pappan säga:
När vi alla är borta till slut, finns det inte kvar något utom döden, och hans dagar är ändå räknade.
Jag kommer att dö. Tala om för mig hur jag ska klara det.
Det finns ett existentiellt lidande i den här gråa askan. Det handlar inte om att Amerika ska överleva klassmotsättningar och en alarmerande brottslighet. Nej, det handlar om att Cormac ska stå ut att dö ifrån sin son och den värld han älskat att hata:
Varje dag är en lögn, sa han. Men du är på väg att dö. Det är ingen lögn. och på ett annat ställe: Hur skulle man veta om man var den sista människan på jorden, sa han.
Nej, Cormac. Det skulle vi förmodligen inte veta. Och kanske är det lika bra.
Inom psykologin har man uppmärksammat det skede när barn börjar förstå livets ändlighet och att de själva en dag ska dö. I Sverige brukar det kallas för nioårskrisen. Även om det här begreppet blivit kritiserat har det satt fingret på något som lärare och föräldrar lagt märke till. Nämligen att barnen plötsligt börjar fundera på döden och vad som händer då. Det finns en sorg i dödsinsikten. En sorg som likt en dammlucka öppnas och in flödar existentiella grubblerier som för de flesta av oss blir något vi lever med och tränger undan under resten av vårt liv.
I dialogen mellan far och son skymtar sonens uppvaknande inför detta. Samtidigt som det också är en insikt av en författare på ålderns höst:
”Det finns andra goda människor. Det har du sagt.”
Pojken är till skillnad från pappan inte avtrubbad inför lidandet och nöden hos andra människor. När de träffar gubben Ely är det pojken som ser till att de delar med sig av sitt konservförråd:
”Nu borde du tacka pojken, sa mannen. Själv skulle jag inte gett dig någonting.”
McCarthy lyckas träffsäkert skildra hur pojkens naiva och uppriktiga människokärlek inte tagit ifrån honom all humanism trots de svåra tiderna. Det får mig att tänka på att många barn har en naturlig känsla för rätt och fel och att ta hand om svaga. En del psykologer och evolutionsbiologer menar att det här är nedärvt i vår natur. Andra hävdar att det bara är en social konstruktion som lärts in. Jag kommer att tänka på när jag fem år och lillgammal grät framför Rapport därför att Thatcher och Reagan inte stödde övriga världens fördömande av Apartheidregimen. Nåväl.
Vandringen fortsätter likt Frodos modlösa stapplande i Mordor. De ser rester av kannibalism. Det råder kamp om tillvaron att överleva. Misstänksamheten mellan de få människorna breder ut sig. Det får mig att tänka på mina fjällturer då multiverktyget och tändstickor är livsviktigt. De få gånger jag brukar stöta på andra vandrare råder en slags nyfiken försiktighet. När andra fjällvandrare förstår att jag inte bryr mig om att fiska lättar stämningen alltid upp då de inser att jag inte konkurrerar med dem.
Då och då i berättelsen skymtar en smula lekfullhet i relation mellan far och son. I ett vrak hittar de en signalpistol som de provskjuter och som lyser upp en kolsvart himmel. I takt med en tilltagande hosta berättar pappan förskönande historier för pojken. Men denne har redan blivit för stor och genomskådar det mesta. Pojken konstaterar att
”… i historierna hjälper vi jämt folk, men det gör inte vi.”
Den egna överlevnaden kräver att de försvarar sig mot rånare och angripare och då finns det lite plats för medlidande. När de blir bestulna på kundvagnen springer de ikapp rånaren som är långsammare. Tack vare revolvern får de tillbaka allt och pappan klär dessutom av rånaren alla hans kläder. Naken lämnas han kvar. Pojken gråter. Pappan undrar vad det skulle gjort
”Bara hjälpa honom, pappa. Han kommer att dö, svarade pojken.”
Pappans cynism och stoiskhet skymtar igenom när han svarar:
”Han kommer att dö i alla fall”.
Det postapokalyptiska landskapet i Vägen har av många tolkats som civilisationskritik, men för mig är landskapet i romanen McCarthys eget själsliv. Boken är för mig en berättelse om den åldrade mannens sorg inför den annalkande döden. Den gamle kommer aldrig vara lika naiv och vital som i sin ungdoms dagar. Pappans trötta förhållningssätt till livet möter sonens glädje, en livskraft McCarthy snart kommer dö ifrån. Det om något kan få en pappa att gråta en skvätt.
Bokkartan.se
Ted Valentins kartimperium växer och glädjande nog för en finkulturell typ som jag, är nästa sajt bokkartan.se. I dagsläget kategoriserar bokkartan.se två miljoner begagnade böcker från Bokbörsen.se och Antikvariat.net, Sveriges två största sajter för begagnade böcker. Ted funderar lite över huruvida det är nödvändigt med kartfunktionen för sajten. Eftersom böcker är mer hanterliga än många andra varor kan man ju lättare använda post. Spontant så känns kartfunktionen viktig. Det är lätta att få överblick och orientera sig i en stad som Stockholm. Istället för att få en adress till ett antikvariat får jag direkt information på Bokkartan om adress, öppettider m.m. Det hyperlokala håller på att komma närmare när de flesta har en iphone telefon i fickan. Ted köpte Bröderna Karamazov, själv slog jag till med Tony Samuelssons hyllade bok Arbetarklassens bästa partytricks. Jag har alltid tyckt att överklassen och konstnärerna är bäst på att festa. Får se om jag ändrar min bild efter den här boken. 
Hur läkare tänker
Bokförlaget Daidalos har översatt en bok som verkar finurlig, ”Hur läkare tänker” av Jerome Groopman. Boken recenserades utförligt NY Times 2007. Daidalos skriver att:
Denna eleganta och rättframma bok återberättar historier om hur läkare och patienter interagerar. … I händerna på Jerome Groopman blir dessa kliniska episoder en uppslukande och ofta djupt rörande läsning. Samtidigt belyser författaren några av de mest grundläggande problemen i modern medicin.
Författaren ger ett konkret och handfast råd till alla patienter:
Groopman focuses on one aspect of the doctor-patient interaction: how it influences a physician’s diagnosis, and even his ability to make a diagnosis at all. His stories show us instances where a doctor makes snap judgments that are wrong — and right; where past cases distort present perception; where rapport with, or dislike for, a patient alters diagnosis or care. (This leads Groopman to one of the few direct recommendations in this book: if you get the feeling your doctor doesn’t like you, find another one.)
Det här gäller i lika hög utsträckning för klienter som möter psykologer och psykiatrin. Nu väntar jag bara på uppföljaren ”Hur psykologer tänker”.
Gratis?, en antologi om skapandets villkor
Förra veckan var jag på releasen för ”Gratis? – om kvalité, pengar och skapandets villkor” (Volante). Redaktör är Per Strömbäck och mannen bakom är Tobias Nielsén som driver Kulturekonomi. Elva skribenter försöker diskutera Internet, upphovsrätt och om gratis är framtidens modell för allting.
Även om jag läst och hört det mesta förut så är boken läsvärd. Särskilt för alla som följer debatten om fildelning men som inte följer initierade bloggar och diskussioner på nätet. Samtidigt är boken främst en uppsamling av vad vi redan visste för g-12 månader sedan. Tempot i utvecklingen är enormt vilket gör att Twitterhypen, Spotify och Piratpartiets framgångar inte hunnit in i antologin. Men, men.
Om jag ska lyfta fram några bidrag blir det Sara Öhrvalls (från Bonniers) text om mediebolagens förändrade roll liksom journalisten Andreas Ekströms pessimistiska syn på framtiden där kulturen går tillbaka till en mecenatfinansiering.
Mest intresseväckande tycker jag Daniel Johanssons essä där han skriver om musiken och framtidens internet (utdrag här). Han redogör för snåriga begrepp som den semantiska webben och argumenterar övertygande om att en av de starkaste drivkrafterna på Internet har varit decentralisering. Detta borde också återspegla sig i framtidens affärsmodeller, men det har vi inte sett lika mycket ännu. Han skriver också att vi håller på att gå från ett exemplarparadigm till ett användningsparadigm.
Antologin har fått uppskattande anmälningar i SvD, Kulturnytt, Borås Tidning. Västerbottens Tidning. Kulturbloggen har gjort ett utförligt referat av de flesta texterna för den som inte orkar läsa. Kulturbloggen konstaterar:
Jag kan beklaga en förändring som försvagat upphovsmäns ställning och rättigheter, inte lika grundmurad i vårt samhälle som privat äganderätt vilket jag trodde tidigare. Men det var i ett annat årtusende och det känns avlägset även om det inte gått så många år. Boken ”Gratis?” pekar dock framåt och det känns faktiskt upplyftande att läsa så genuint bra texter, vettiga åsikter och argument.
...