Etikettarkiv: flimmer

Psykologer tittar på film gästar Norrköpings Filmfestival

I helgen gör Psykologer tittar på film ett gästspel på Norrköpings filmfestival Flimmer. Psykologer tittar på film gör två visningar med Åsa Maj Jonzon, psykologstudent som moderator. Det är andra gången som psykfilm gör ett gästspel på den lilla men kvalitativa filmfestivalen Flimmer. Första gången var 2008. Här mer om filmerna som kommer att analyseras.

13 oktober visas Take This Waltz (USA, 2011) av Sarah Polley. Ett hipsterdrama om kluven kärlek och sökande. Margot (Michelle Williams) åker på en resa och träffar Daniel (Luke Kirby) men trycker ned de intensiva känslorna eftersom hon anser sig vara lyckligt gift på hemmaplan. När Daniel visar sig bo i samma stad, på samma gata, briserar hennes trygga tillvaro och bilden av det lyckliga äktenskapet börjar vittra sönder. Gäst: Karin Osvaldsson, psykolog och lektor vid Linköpings universitet med inriktning mot identitet och social interaktion.

14 oktober visas Avalon (Sverige, 2011) av Axel Petersén. Efter en tid med fotboja åker avdankade festfixaren Janne (Johannes Brost) till Båstad för att öppna en exklusiv nattklubb och få sitt liv på fötter. Dit kommer också nyskilda systern (Leonore Ekstrand) som Janne tänker pigga upp med rejält festande. Men en olycka slår ned som en blixt i tillvaron och Janne tvingas, allt mer desperat, att konfronteras med sig själv och sitt liv. Filmen har prisats internationellt, bland annat som bästa debutfilm på filmfestivalen i Toronto. Gäst är Anna Holmberg Ålund, psykolog och psykoterapeut som bland annat arbetar med känslofokuserad psykodynamisk terapi.

 

Corren eftersnackar om Psykfilm

sq964aeubp0jz5azw174-1.jpg

Susanne Sterner skrev för ett tag sedan i Östgöta Corren om när Psykologer tittar på film gästade Norrköpings Filmfestival. Hon var fascinerad av filmen Sung Song Blue och skriver:

Efter filmen handlar samtalet om sanningar och livslögner, om att inte vara någon om man inte är Någon, om att drömma om ett annat liv och att dra in andra i den drömmen. Vi pratar om barnens roll i familjen, vi pratar om det etiska elller oetiska i att låta kameran zooma in fettvalkar, pormaskar, benstumpen.

För mig som blivande psykolog var den anonyma och närgångna kameran oetisk. Men film är ju film.

För den som är baserad i Östergötland har Corren även en filmblogg.

Analys av filmen Sung Song Blue

elephantears.jpg

Ett tjugotal personer hade hittat till Psykologer tittar på film på Lilla Teatern och Norrköpings Filmfestival. En liten och mysig teater och en engagerad publik. I år var det tioårs jubileum för festivalen som generalen Johan Karlsson varit med och drivit under alla år.

Filmen som vi diskuterade var ”Song Sung Blue” som också är en låt av Neil Diamond och det är även titeln på Greg Kohs dokumentärfilm om makarna Lightning & Thunder alias Mike och Claire Sardina. I knappt 20 år var de Milwaukee och Wisconsins lokala coverbandkändisar. De turnérade på bowlinghallar, barer, shoppinghallar och uppträdde på USA:s största utomhusfestival Summerset.

Berättelsen har en tydlig kronologi. Man vet direkt att det kommer sluta illa. Det börjar med uppgång, sedan kommer motgången, revanschen och slutligen det bittra slutet. Makarna Sardina verkar aldrig lycklig förutom på scen där de får bekräftelse från publiken och av varandra. Deras relation verkar bygga på att ständigt få nytillskott av bekräftelse.

Men bakom den här fasasen av att de ”lever den amerikanska drömmen” som de själva och andra gärna framhäver lever det ett miserabelt whitetrashliv. Claires bägge barn tycks bli försummade, hunsade och kontrollerade. När dottern blir gravid, finns det inte plats för ”ett barn till i familjen”, som Claire Sardina uttrycker det. Men eftersom man lever i ett konservativt mellanvästernsamhälle gör man givetvis inte abort utan dottern lämnas bort till ett barnlöst par. Familen är dysfunktionell och barnen verkar inte ha fått ta plats. Barnen beskriver att de är glada och lyckliga när föräldrarna mår bra och står på scen.

shapeimage_3.jpg

Rörigheten i berättandet gör det svårt att få grepp om kronologin. Men Mike Sardina var svårt mentalt sargad efter Vietnamkriget och efter en längre period av alkoholism och knark, fick han tills rätsida på sitt liv. Då var det redan sent 80-tal. 1989, två år senare träffade han Claire.

Tillsammans blir det Lightning och Thunder. Vad som inte framkommer i filmen är att regissören Greg Kohs mötte dem 1993 när de uppträdde inför ett gäng Harley-Davidsonknuttar. Kohs var i färd med att göra en film åt Harley-Davidson men blev så tagen att han höll kontakten med dem. Några år senare började han filma dem. I filmen varvas material som familjen själv filmat, med tv-klipp och Kohs eget filmmaterial. Det irriterar mig att det aldrig blir explicit hur relationen ser ut mellan filmaren och de dokumenterade. Det finns än irriterande tilltro på att vara objektiv och låta bilderna tala för sig själv. Utan ett filmiskt subjekt blir den här inställning djupt problematiskt tycker jag. Nåväl.

Den stora motgången är när Claire blir påkörd av en bil på sin egen tomt, och tvingas amputera benet. Det leder till att artistkarriären får ett avbrott. Inkomsterna sinar. Paret börjar äta och röka allt mer. Överviktiga, fula och äckliga börjar de till slut att uppträda igen. Men det är en ohållbar situation ändå. Den osunda livsstilen tär på hälsan tär för både Mike och Claire. Det blir till slut Mike som dör först på grund av sin omfattande rökning. Då tycks Claire vara helt slut som människa och förmodligen kommer hon att dö långt före sin egen rynkiga mamma som levde ett ”ordinary life”. ”Too ordinary” kanske för dottern, men ändå. Ett liv i balans utan stora huslån, övervikt och personliga tragedier.

I diskussionen efter filmen pratade jag och Karin Osvaldsson , forskare och psykolog, en del om att makarna Sardina hade en tydlig brist på distans till sitt yrke och det de gjorde. Deras egen identitet och bild av sig själv byggde på att de upprätthöll sin artistkarriär. Jag var inne på att det finns en risk att man tappar bort sig själv när man imiterar någon annan. Osvaldsson tyckte inte att det framgick att Mike Sardina var så besatt av Neil Diamond. Vi var till slut ganska överens med publiken om att makarna Sardina främst använde Neil Diamond som en förevändning för att få uppträda och stå på scen. Det blev en födkrok för dem helt enkelt.

Det blev tydligt i slutet av filmen att de inte kunde leva upp till sin bild av sig själva. När Mike dör är det kört för Claire. Hon förmår inte längre leva upp till sin identitet. Det är en smärtsamt insikt för henne. Det påminner lite grann om äldre artister som blir förgamla men vägrar inse det.

Det är intressant att iakta att de paret byggt sin relation på att gå in i de här rollerna allt som oftast. Det är därför svårt att veta om de älskar varandra eller bara älskar den roll som den andre hjälper till och skapar.Bristen på gräns mellan yrkesliv och privatliv blev uppenbar för makarna Sardina. Någon i publiken menade att vi alltid problematiserar problemet med balans när det handlar om artister, men sällan gör det med andra yrkesgrupper. Det är förvisso sant, men i det här fallt kändes bristen på balans väldigt tydlig.

På ett sätt är den råhet och nakenhet som filmen gestaltar nästan oetiskt. Åtminstone för en psykolog känns det oetiskt att filma så närgånget. Samtidigt kanske filmandet i sig bidrog till att göra familjen Sardina viktigare och mer betydelsefulla än de faktiskt var. På så sätt fick de kanske ytterligare bekräftelse som de så gärna behövde.

Ett spår som jag också funderat över är om människor som lever för och med sina idoler även som vuxna  på något sätt har fastnat i utvecklingen. De har inte kommit vidare utan de fortsätter att upprepa och härma en upplevelse de hade men som stelnat för länge sedan. Det här är lite i linje med Erik Homburger Erikson och andras teorier om utvecklingsstadier. De flesta människor växer ifrån sina tonårskärlekar, och idoler. Vi slutar samla när vi blir äldre och skaffa familj. I Eriksons vokabulär hör det till tonåringens utvecklingsuppgift att skaffa sig ett idoler och specialintressen som sedan ska avlösas av andra livsuppgifter när man blir äldre. Det låter en smula fördomsfullt men mitt intryck är att både Thunder och Lightning levde kvar i en nostalgisk tid och bild av sig själva.

Det finns något sorgligt, deprimerande och ångestväckande i den amerikanska drömmen som gestaltas i den här filmen. Här får vi se en ocharmig whitetrash utan försköningar. Det är ett Amerika som sällan förmedlas i polisserier eller i Hollywoodrullar. Kanske ligger filmens största värde i att ta del av ett annat Amerika. Stort tack till alla i publiken som ställde frågor och bidrog med nya perspektiv. Vi ses nästa års upplaga av festivalen.