Anknytningsteorin goes popular och några invändningar

images.jpg

I mellandagarna publicerade DN två essäer av Tor Wennerberg där han beskriver anknytningsteorin. Med rubriken ”Den första kärleken” redogör Wennerberg för grunderna i anknytningsteorin för en lekmannaintresserad allmänhet. Han berättar om John Bowlbys banbrytande forskning under efterkrigstiden. Bowlby var verksam vid det berömda Tavistockkliniken i London. Bowlby och hans medarbetare James & Joyce Robertson gjorde bland annat filmen om lille John som blir lämnad på prov på barnhem när han var drygt ett år, dvs. under den viktiga anknytningsfasen. Johns separationsreaktioner var ett viktigt led för att förstå vikten av samspelet mellan barn och mor (eller som man upptäck senare även andra anknytningsobjekt).

Mary Ainsworth utvecklade en framgångsrik metod för att testa kvaliteten i anknytningen mellan barn och förälder i den så kallade ”främmandesituationen”. Vid 1,5 års ålder lämnas barnet under en kortare tid själv eller tillsammans med en främmande person i ett rum. Barnets reaktion när föräldern återkommer blir utgångspunkten för bedömningen av anknytningen. Ainsworth fann tre olika anknytningmönster hos barnen som hon kallade för A-, B- och C-anknytning. Mary Main vidareutvecklade Ainsworth arbete och identifierade en fjärde kategori barn, D-barnen.

Wennerbergs essä är en bra introduktion till anknytningsteorin. Men Wennerberg har i flera essäer i likhet med tex. journalisten Dan Josefson dragit väl stora växlar på anknytningen. I mitt inlägg ”Vad säger egentligen anknytningsteorin?” tog jag upp Hrdys forskning om att kvinnor har biologiska fördelar som anknytningsobjekt.

En annan kritik mot anknytningsteoretiker är att anknytningsteorin har en statisk och deterministisk syn på barnets anknytning och utveckling. Det har varit påfallande svårt för anknytningsteorin att visa starka samband mellan främmandesituationen då barnet är 1,5 år gammal och senare i skolåldern när barnet är 8 år. Om nu anknytningen är så otroligt viktig för barnets utveckling borde vi ju se de här tydliga sambanden även när barnen är större. Problemet är att de här tydliga sambanden inte syns i forskningen. Wennerberg refererar till ”Anknytningsteori” (av Broberg, Risholm-Mothander mfl. på Natur och Kultur, 2006) men där presenteras inte några övertygande bevis om att hur anknytningen påverkar äldre barn. En av huvudteserna som anknytningsteoretiker för fram är att när barn blir större (säg 3-6 år) så generaliseras vårt anknytningsbeteende till att gälla andra vuxna och jämnåriga kamrater. Men det här finns det faktiskt få belägg för. Tvärtom finns det mycket som tyder på att vi har olika relationssystem och anknytningsmönstern till mamma, pappa, syskon, lärare, kamrater, klassen etc. För både barn och vuxna vistas i olika sociala miljöer under en dag eller vecka som alla kräver olika saker.

Det finns också lite forskning som visar på samband senare i livet. Och de samband som man funnit vid vuxen ålder vid den så kallade Adult Attachment Interview har svårt att förklara annat än att anknytningsmönstret som liten korrelerar med anknytningsmönstret som vuxen. Det finns stora metodologiska problem när man inte skiljer på orsak och verkan, ett problem som blir problematiskt för anknytningsteorin. Både Judith Rich Harris och Steven Pinker har pekat på problemet att vi inte vet om det är föräldrarnas uppfostringsmetoder som påverkar barnen eller om det är barnen som formar föräldrarnas uppfostringsmetoder. Man kan hävda att bra föräldrar får bra barn. Men man kan också hävda att små barn som är trygga och mår bra, går det också bra för när de blir vuxna, (surprise!). I själva verket vet vi lite om orsak och verkan. Genetiken och biologin förklarar direkt eller indirekt i genomsnitt cirka 50 % av vår personlighet. De övriga procenten är fortfarande dunkla.

Jag menar inte att vi ska strunta i anknytningsteorin. Min och andras kritik riktar ljuset på metodologiska problem med anknytningsteorin och de osäkra slutsatser som förespråkare för anknytningsteorin tvärskert basunerar ut. Metodproblem är tyvärr vanliga inom den psykologiska forskningen. Mer om det en annan gång.

Läs även Wennerbergs tidigare essä ”I huvudet på ett litet barn”, (från 14 nov 2006) om kopplingarna mellan neuropsykologi och anknytning.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!