Etikettarkiv: gråt

Gråten skapade språket

Det är inte ofta som psykologin letar sig fram till kulturdelen i dagstidningarna. Men igår hade både SvD och DN varsin artikel med skiftande tema. I DN (tisdag 16 mars) skrev Alf Nilsson, professor i klinisk psykologi en essä (ej på nätet) som handlar om språkets uppkomst. Ett evigt ämne som fått förnyat intresse från olika discipliner det senaste decenniet. Nilsson introducerar Dean Falk och boken ”Finding our tongues. mothers, infants & the origins of language” (Basic Books, 2009. Falk menar att när släktet Homo började gå upprätt och mödrarna bar sina barn i bärsele krävdes det tröst, sång och vaggande för att hålla spädbarnet på gott humör. Särskilt de gånger mamman lade ifrån sig barnet för att kunna sträcka sig till en extra fina frukter och växter. När barnet lämnades åt dig själv blev sången och rösten ett sätt att kommunicera. Spädbarnets gråt var på så sätt både signalen till föräldrarna att kommunicera men också början på det lilla barnet egen språkträning enligt Falk. En intressant teori där moderns sång och barnets gråt ges en framträdande plats i vår arts utveckling.

För den som vill ha läsa mer om människan utveckling kan jag rekommendera Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari” (2005).

Fenomenet Super-Nanny och förgrymmade ungar

516rza79xyl_sl500_aa240_.jpg

Förgrymmade ungar hette ett TV-program i serien ”Dokument Inifrån” som sändes i veckan (och går att se 3 veckor till på nätet). Reportern Erik Sanberg far till tre barn försöker förstå vår tids syn på barnuppfostran och granskar den våg som tv-programmet Super-Nanny skapat. Super-Nannyn själv, Jo Frost har även skrivit en bok om sina råd till föräldrar.  Minns att Göran Hägglund i valrörelsen ville anställa kommunala Super-Nannys som skulle rycka ut och lära föräldrar hur man uppfostrar sina barn. Som utgångspunkt för programmet visade Sandberg gång på gång ett 30 sekundersklipp där Super-Nanny lär en förälder att lyfta ett gråtande barn till skamvrån. Det är ett magstarkt klipp som signalerar att något är galet. Penelope Leach, en av Englands mest kända barnpsykologer säger i programmet att vuxna över hela västvälden förändrat sin syn på barn och uppfostran. Många har slutat bry sig om varför barn beter sig som de gör. Istället har lydnadsideal åter kommit i ropet. En sak som dök upp i programmet är att vi idag sällan har tid, inte minst för våra barn. Brist på tid menade hon kunde vara ett skäl till att det blivit så viktigt att barnen lyder oss vuxna och inte trilskas. En av föräldrarkursernas kritiserade inslag har varit att barnet får en ”time-out” att lugna ner sig och tänka efter. Barnläkaren Lar H Gustavsson menar att de flesta barn istället behöver” time-in” med sina föräldrar. De behöver bli sedda, bekräftade och lyssnade på, inte ignorerade. Att få ett straff eller en tillrättavisning bör ju ske på en nivå som ett barn kan förstå annars är det ingen mening menade Gustavsson.

att_satta_granser_v2ss.jpg

En som menar att föräldrar har problem att sätta gränser idag är psykologen Bengt Grandelius. Han skrev boken ”Att sätta gränser: ett villkor för växande” (Natur och Kultur, 1997, omarbetad upplaga 2006). Grandelius förekommer i programmet som en representant för den nya synen på barnuppfostran. Den hårda vinkeln i programmet ondgör sig Grandelius för på sin hemsida och bitvis är det påfrestande med Sandbergs ovilja att problematisera och ta in andra synpunkter. Trots bristerna väcker Nannyfieringen många tankar hos mig.

Det känns som att vår tids curlingföräldrar ibland har abdikerat från föräldrar- och vuxenrollen. Föräldrarkurser är kanske ett uttryck för det. Det finns något sunt med att vuxna är vuxna och står för fasta värden som barn har att förhålla sig till. Frågan är om Nannyfieringen och det lite stolpiga fokuseringen på belöningar i en del föräldrarkurser verkligen är rätt väg framåt. Jag tror inte det.

Läs även en tidigare artikelserie i DN om barnuppfostran och föräldrarkurser och mina kommentarer kring det.

En svår situation, gästblogginlägg av Jonas Pils

Så var det premiär för ett gästblogginlägg. Det är en uppsats som Jonas Pils har skrivit. Han arbetar som mentalvårdare sedan ett par år inom Psykiatrin Södra i Stockholm. Arbetet är skrivet inom ramen för en internutbildning i socialpsykiatri (15hp) i samarbete med KI. Temat är vårdideologi och etik.

Uppsatsen handlar om hur man hanterar en svår situation som har relevans för såväl psykologer som lekmän. Vad ska man göra när ens klient börjar gråta? Hur ska man tänka? Jonas Pils personliga text belyser den här situationen.

En svår situation

Jag ska ha ett klassiskt 45-minuterssamtal med en patient, ”Lisa”, på SPE-mottagningen. Det är en kvinna vars äktenskap nyligen tagit slut. Lisa själv ville inte detta utan det är hennes man som inte vill vara tillsammans längre. Deras gemensamma son mår även han psykiskt dåligt, troligen mycket på grund av separationen. Han har försökt ta sitt liv en gång sedan Lisa och hennes man skilde sig.

Vad vi från psykiatrin säger att Lisa lider av är depression och/eller en krisreaktion. Behandlingen kan bestå i allt från ”lyckopiller” och starka lugnande tabletter till i princip ingenting, beroende på hur man ser på problematiken. Lisa har i samråd med sin läkare valt att endast använda sig av lugnande tabletter vid behov och skippa lyckopillren tillsvidare. Läs mer