Du tittar nu på taggen kris. Tillbaka »

Vad händer egentligen i Libanon?

Den frågar kan man verkligen ställa sig. Vilka källor ska man lita på? Vem har inte en dold agenda i händelserna? Här är ett försökt att sammanfatta situationen och alla motstridiga rapporter. DN rapporterar liksom SvD via Reuters om att omvärlden börjar reagera på händelserna i Beirut. Det är en summarisk rapport som inte svara på frågan varför det hettar till just nu.

Robert Fisk är på plats i Beirut och hans analys av läget är sansad och balanserad. I Fisks artikel idag i Independent är rubriken:

”Hizbollah rules west Beirut in Irans proxy war against US”.

Det är svårt att inte tro något annat. Maktdemonstrationen i Beirut måste varit välplanerad sedan länge. Hezbollah visar musklerna och ställer regeringen mot väggen. På sikt är ju en sådan situation ohållbar. Men bägge parters oförmåga att kompromissa är symtomatiskt. Varje provokativ handling leder till en mothandling i en spiral som ingen har kontroll över. Fisk fortsätter och drar paralleller med den palestinska situationen:

When Hamas became part of the Palestinian government, the West rejected it. So Hamas took over Gaza. When the Hizbollah became part of the Lebanese government, the Americans rejected it. Now Hizbollah has taken over west Beirut. The parallels are not exact, of course. Hamas won a convincing electoral victory. Hizbollah was a minority in the Lebanese government; its withdrawal from cabinet seats with other Shias was occasioned by Mr Siniora’s American-defined policies and by their own electoral inability to change these.

Fisk är inne på att Libanon är skådeplatsen för konflikten melan USA och Iran. Han fortsätter:

No, this is not a civil war. Nor is it a coup d’etat, though it meets some of the criteria. It is part of the war against America in the Middle East. The Hizbollah ”must stop sowing trouble,” the White House said rather meekly. Yes, like the Taliban. And al-Qa’ida. And the Iraqi insurgents. And Hamas. And who else?

Irans och USA:s inblandning är viktig men samtidigt har Hezbollah demonstrerat att man har en egen agenda som inte styrs helt från Teheran. Att alltför mycket betona Iran och USA gör att man underkänner libanesernas egen del i konflikten. Lite i den riktningen hamnar Guardians journalist Nicholas Noe när han analyserar situationen.

Hezbollahs aktion ser ut som en seger, men samtidigt förlorar de legitimitet i omvärlden och bland sunnimuslimer i Mellanöstern. För Hezbollah har tidigare haft ett visst stöd bland sunnimuslimer eftersom de krigar mot Israel. Så länge vapnen används mot Israel är de berättigade men i samma stund som vapnen används mot sunnimuslimer och kristna libaneser så förbrukas den gnutta legitimitet som man hade. Så här sade den libanesiska regeringen i ett uttalande som Daily Star citerar:

”Hizbullah’s claim that its arms were only targeted at Israel have proved false and invalid in the past two days, which witnessed the uses of such arms against the Lebanese people.”

Det ligger onekligen något i det. Liberale Fredrik Malm frågar sig om det är Syriens hemliga förhandlingar med Israel om Golanhöjderna som ligger bakom Hezbollahs agerande. Han skriver:

Samtidigt som Hizbollah har nära band till Iran har de också nära band till Syrien. Senaste tiden har uppgifter florerat om samtal mellan Israel och Syrien. Även Turkiet är involverat i detta. Det skulle kunna innebära en överenskommelse där Syrien får tillbaka Golanhöjderna mot att de i gengäld bryter med Hizbollah. Det vore ett stort genombrott och skulle underlätta ett israeliskt tillbakdragande från Västbanken, och öka stödet för Abbas. En sådan fred accepterar givetvis varken Hizbollah eller Iran. Det är ingen omöjlighet att händelserna i Libanon kan ha ett samband med just detta, men det skulle då också innebära att Syrien inte är regissören.

En intressant tanke. Om Hezbollah förlorade stöd av Syrien skulle man vara utlämad åt Iran. Stödet till Hezbollah har framför allt skett ekonomiskt och ideologiskt från Iran men logistiskt har det skett via Syrien.

Robert Fisk tycker sig höra ett obehagligt tonläge mellan ledarna och skriver:

Yet still the language of Nasrallah – like that of Kabbani – was frightening, even though he had behind him the national flag of Lebanon with its green cedar tree as well as Hizbollah’s own yellow banner. To call Jumblatt ”a liar, a thief, a killer…” – though this view might be heartily reciprocated by Jumblatt himself – is language that puts Lebanese in danger of their lives.

Det är oroande minst sagt.

Avslutningsvis klagar Jinge på att svensk media återrapporterar västliga (läs amerikanska) underrättelsekällor och deras pressmeddelanden. Det är förvisso sant att rapporteringen är bristfällig men samtidigt väljer Jinge att spekulera, välja ut och hänvisa till källor som inte är trovärdiga. Att framställa oppositionen mot Libanons regering som en allians av både kristna och muslimer är att negligera det faktum att Hezbollah och shiamuslimerna är den dominerande parten av oppositionen. Den enda kristna gruppen som stödjer oppositionen är exgeneralen Michel Aoun och dennes läger. En udda typ som var på dekis men som återvände 2005 efter en lång tids exil och splittrade det kristna lägret. Aouns personliga revansch har varit ett sätt att trycka dit sina kristna rivaler. Det handlar som sig bör sällan om demokratiskt sinnade politiker utan om personlig makt och prestige. Det gäller Aoun, Nasrallah liksom de libanesiska regeringen med Saad Hariri och Walid Jumblatt i spetsen. Det är tragiskt, men sant. Och det är inte USA:s eller Irans fel att det ser ut så. Det är libanesernas och deras poltiska företrädares fel, något som liberala Daliy Star ofta påpekar.

Skarpt läge i Beirut

Hezbollah och regeringstrogen milis skjuter på varandra i Beirut för tredje dagen i rad. Det är kusligt hur likt upptrappningen följer det möster som rådde inför inbördeskriget 1975. Det har varit en tidsfråga innan Libanons kris leder till väpnade strider. Det har gått ett halvår utan att landet har lyckats utse en ny president. Trots att man till slut enats om att utse armégeneralen Michel Suleiman till president har man istället börjat tvista om regeringsmakten.

Nu tycks ridån vara på väg ner för gott. Följderna kan bli katastrofala. Det är cyniskt av Hassan Nasrallah och av ledarna för de kristna lägret att hantera människor så lättvindigt. Daily Star rapporterar att Hezbollah övertagit flera kristna eller regeringstrogna distrikt i Beirut. Om så är fallet och militären och polisen inte kan förmå parterna att lägga ned vapnen fruktar jag att Hezbollah kommer ta kontrollen över hela staden. De är beväpnade till tänderna sedan kriget mot Israel för två år sedan. Michael Winiarski skriver i DN ”att det finns anledning att frukta det värsta”. Det gör det sannerligen. Läs även om raketattacken mot Saad Hariris hus.

Chefsutveckling på psykodynamisk grund

Jag kommer framöver att återge mina intryck från föredrag, debatter och diskussioner från Psykoterapimässan 2008. Det är inte någon heltäckande bild men tillsammans med Psykologstudentgänget kan det förhoppningsvis ge en bra bild av konferensen.

Under rubriken ”Ledarskap i nöd och lust” föreläste Mikael Westrell och Magnus Brolin på Psykoterapimässan om sitt arbete med ledarutveckling. De är båda två utbildade psykoterapeuter och driver sedan ett antal år företaget Brolinwestrell. I sitt arbete kombinerar de psykoterapi, krishantering, rekrytering och ledarskapsutveckling. Mest intressant var att höra hur de använder sig av psykodynamisk teori i sitt konsultarbete med chefer.

Läs mer »

Att möta barn och ungdomar i sorg, konferensrapport

I februari arrangerade Spädbarnsfonden två seminarium i Umeå och Örebro med psykologerna Magne Raundalen och Atle Dyregrov. Raundalen var Dyregrovs mentor och lärare men sedan länge är de kollegor. De är två vithåriga män som återförenades för en dag. I decennier har de forskat och arbetat kliniskt med kriser och trauma hos barn och ungdomar som utgångspunkt. Genom ett tiotal böcker har de skaffat sig positioner som giganter inom sitt ämnesområde. De har haft uppdrag åt FN, WHO, Rädda Barnen och norska regeringen.

Den 12 februari tillbringade jag hela dagen på konferensen i Örebro. Några hundra socialsekreterare, sjuksköterskor, lärare, kuratorer, präster, psykologer och andra själavårdare hade samlats för att lyssna på Raundalen och Dyregrov. Dagen hade löst strukturerade former där de båda vännerna turades om att hålla låda och skämta på den andres bekostnad.

Läs mer »

En svår situation, gästblogginlägg av Jonas Pils

Så var det premiär för ett gästblogginlägg. Det är en uppsats som Jonas Pils har skrivit. Han arbetar som mentalvårdare sedan ett par år inom Psykiatrin Södra i Stockholm. Arbetet är skrivet inom ramen för en internutbildning i socialpsykiatri (15hp) i samarbete med KI. Temat är vårdideologi och etik.

Uppsatsen handlar om hur man hanterar en svår situation som har relevans för såväl psykologer som lekmän. Vad ska man göra när ens klient börjar gråta? Hur ska man tänka? Jonas Pils personliga text belyser den här situationen.

En svår situation

Jag ska ha ett klassiskt 45-minuterssamtal med en patient, ”Lisa”, på SPE-mottagningen. Det är en kvinna vars äktenskap nyligen tagit slut. Lisa själv ville inte detta utan det är hennes man som inte vill vara tillsammans längre. Deras gemensamma son mår även han psykiskt dåligt, troligen mycket på grund av separationen. Han har försökt ta sitt liv en gång sedan Lisa och hennes man skilde sig.

Vad vi från psykiatrin säger att Lisa lider av är depression och/eller en krisreaktion. Behandlingen kan bestå i allt från ”lyckopiller” och starka lugnande tabletter till i princip ingenting, beroende på hur man ser på problematiken. Lisa har i samråd med sin läkare valt att endast använda sig av lugnande tabletter vid behov och skippa lyckopillren tillsvidare.

Läs mer »

Hynek Pallas analyserar Filminstitutet och svensk film

Det känns som att det råder hela havet stormar inom svensk film. Astoria- och Triangelfilmkonkursen har ritat om kartan och gjort allt fler medvetna om det flyktiga i all beständig ordning. Hynek Pallas skriver ett långt inlägg om tillståndet inom svensk film. Han funderar högt om SFI:s (Svenska Filmistitutet) strategier framöver. Några slutsatser är att Cissi Elwin satsar på ungefär samma gamla idéer. Marknadsföra fläskiga Nutley & Hobertverk i utlandet. Hynek beklagar att digitaliseringen av biograferna på landsbygden inte stöds av regeringen. Det låter som en kulturpolitisk satsning som inte den här regering mäktar med. Säga vad man vill om Alliansen men kultur är inte deras starka sida.

Hynek mumlar något om vad han kallar microcinema. Ett slags lågbudget-independent begrepp för att förstå hur den alternativa filmen frodas. Det vill jag gärna läsa mer om.

För övrigt har SFI startat Filmnyheterna. En sida med nyheter om film helt enkelt.

Är lägre självmord ett tecken på att psykiatrin inte är i kris?

Psykiatrikern David Eberhard tillbakavisar kritiken mot psykiatrin på DN Debatt. Eberhard har skrivit boken ”I trygghetsnarkomanernas land” som jag skrivit om tidigare. Han menar att krisen inom psykiatrin är överdriven och som bevis för det för han fram att självmorden i Sverige har halverats på 25 år. 2 237 personer tog livet av sig 1980. Motsvarande siffra var 1 387 personer för 2004. Självmorden bland unga har inte sjunkit lika mycket som för vuxna. I gruppen 15-19 år har den dock legat still de senaste 20 åren. Om det är någon som har kris är det Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP) menar Eberhard.

Eberhard tar de halverade självmorden som intäkt för att det inte råder någon kris inom psykiatrin. Men frågan är om det är så enkelt? Jag trodde att psykiatrin inte bara sysslade med att förebygga självmord. Det är mycket bra att färre begår självmord, särskilt med tanke på att de flesta tvärt emot vad folk tror inte begår nya självmordsförsök.

Men kritiken mot psykiatrin har handlat om annat än självmord. Jag tror att psykiatrin gör ett bra jobb att förebygga självmord men psykiatrin har också en uppgift att satsa på terapi, stödåtgärder, anhörigkontakter etc. Som jag har uppfattat kritiken under sommaren har den handlat om mer än självmord. Därför tycker jag inte Eberhards resonemang missar målet.

Läs mer »

Skaparkriser av Johan Cullberg

Författarna August Strindberg och Stig Dagerman man var båda två konstnärsgenier. Bägge gick de igenom en längre tids skaparkris. Dagerman tog livet av sig, Strindberg kom ur skrivkrampen och skrev 20 pjäser på fem år. Johan Cullberg har skrivit ”Skaparkriser”, en fascinerande bok om Strindberg och Dagermans Inferno. Finns det något allmängiltigt i skaparkrisen? Vad i så fall? Boken är intressant både ur ett litteratur- och psykologiperspektiv. Den här korta uppsatsen presenterade jag förra veckan i personlighetsteori. Trevlig läsning.

Läs mer »