Etikettarkiv: zita

Vad händer i Gaza?

370×80.jpg

På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.

Reflektioner efter samtalet om Unge Freud i Gaza

370×150-2.jpg

En fullsatt salong (140 personer) hade kommit till Zita för att se filmen och lyssna på samtalet efteråt. PeÅ Holmquist berättade innan filmen att han följt Ayed familj sedan denne var 3 år gammal. PeÅ och Ayeds far Mustafa är vänner sedan länge. När han fick reda på Ayed utbildat sig till psykolog kände han att det var en vinkel och en möjlighet att komma det palestinska samhället inpå livet på ett nytt sätt. Filmen innehåller lite politik utan de politiska händelserna är en fond som filmen har att förhålla sig emot.

Efter filmen talade vi en del om de utmaningar som det innebär att bedriva terapi i hemmet. De flesta av Ayeds patienter träffar han på hembesök. Ibland kommer de till kliniken där Ayed jobbar men det tycker han oftast är sämre för det är stoj och stim och mycket folk som rör sig där. Med svenska psykologögon är det ovant med hembesök där ofta hela familjen ingår. Särskilt lugnt verkar det sällan vara. Men Ayed menade att det var bra att träffa familjen och bygga upp ett förtroende hos dem för det terapeutiska arbetet. På så sätt blir hans arbete miljöterapeutiskt. Psykoterapeuten Anna Gerge, som var gäst talade om att vi i Sverige ofta har avskärmat terapiarbetet och flyttat det till sjukhus och mottagningar. På så sätt skapas ibland ett onödigt avstånd.

En annan sak som jag var nyfiken på var religionen plats i det terapeutiska arbetet. Ayed såg det som ett naturligt sätt att möta människor där de befinner sig. Jag skulle inte prata så mycket om Gud och tro om jag arbetade i Sverige, sade Ayed. Men eftersom det är en stor del av människor vardag och kultur måste jag prata på en nivå som gör att det terapin fortskrider på ett bra sätt. Anna Gerge talade om sina erfarenheter av att möta flyktingar och traumatiserade personer på Kris och Traumacentrum. Hennes erfarenhet är att en starkt gudstro ofta är en resurs och en tillgång för att nå bra resultat i terapin. de människor som även tappat sin tro, har i allmänhet tappat hoppet, vilket försvårar möjligheterna att bli bättre genom terapi.

Gerge påminde också om att trauman och svåra kriser kan utlösas långt senare när man kommit till Sverige, tex. för alla de tusentals irakiska flyktingar som kommit under senare tid. Personer som tycks kalrat krisen och omställningen till Sverige kanske drabbas av en liten motgång och så kan hela livet falla samman när obearbetade trauman dyker upp igen med full kraft.

Vi pratade om att Ayed i filmen använder sig av avslappningsövningar med alla sina patienter. För mig som svensk psykologstudent kändes det speciellt. Ayed menade att det var ett bra sätt att skapa lugn och ro i det terapeutiska mötet. Avslappningsövningarna kan även patienter lära sig att använda på egen hand vilket är en fördel. Det är få människor i Gaza som känner sig trygg och säker vilket gör det extra viktigt för Ayed som psykolog att bistå med en trygghet i kontakten och där blir avslappning ett viktigt verktyg. Det funkade även på några traumatiserade Hamasledare fast de ville inte göra övningarna till musik.

Det kom flera frågor om Inas som lider av ätstörningar i filmen. Situationen för kvinnorna i Gaza är utsatt och svår vilket framkommer tydligt i filmen. Flera undrade om hur det gått för Inas, flickan med ätstörningar. Ayed berättade att flickans blivit bättre men att han nu jobbade med hela familjen i terapi för att försöka komma tillrätta med moderns nedlåtande stil mot Inas. Två års terapi hade inte kunnat bota Inas dåliga självkänsla och tråkningar från familjen.

Nadia Jebril frågade om den stigmatisering som finns i det palestinska samhället att antingen är man frisk eller så är man galen. Ayed bekräftade den bilden och sade att det är viktigt att etablera en dialog och en förtroendefull stämning med de anhöriga och deras familjer, vilket framkommer tydligt i filmen.

De flesta kritiker har irriterat sig över filmens titel; Unge Freud i Gaza. Clarence Crafoord tyckte att det var en passande titel efter som Freud var ungefär lika gammal som Ayed när han öppnade sin första egna praktik i Wien 1885. Där var han tvungen att skapa nya terapimetoder och teorier utifrån den verklighet han mötte. Crafoord tyckte att det var precis vad Ayed gjorde i Gaza 2008.

Det finns mycket mer att säga och allt blev inte sagt. Men fyll gärna på med egna kommentarer och reflektioner ni som var där och ni andra som undrar något. Stort tack till alla som kom, ställde frågor och till alla som gjort det möjligt att få hit Ayed och göra den här visningen.

Psykologer tittar på film visar Unge Freud i Gaza

 370×150-2.jpg370×150.jpg

Söndagen den 9 november kl. 15 visar Psykologer tittar på film i samarbete med Folkets Bio, dokumentärfilmen Unge Freud i Gaza. Filmarna PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian har följt Ayed al Hamdany, en 28-årig palestinsk psykolog i flyktinglägret Jabaliya i Gaza. Med kameran får vi följa Ayed under två års tid när han gör hembesök i flyktinglägret med portföljen svängande i handen. Ayed ger terapi till unga Inas med självmordstankar, till Maysa med traumatiska upplevelser, till Hanan som lever i yttersta fattigdom, till Abed som varit självmordschaufför och till några stympade företrädare för Hamas. Ayed är en djupt engagerad psykolog som varvar avslappningsövningar med familjesamtal. Han försöker skapa ett liv bättre liv under svåra omständigheter för sina patienter samtidigt som hans familj tycker att han borde gifta sig. Det är en komisk och tragisk film från ett Gaza långt bortom den vanliga medierapporteringen.

PeÅ Holmquist och Suzanne Khardalian är oberoende svenska filmare med långt förflutet i Mellanöstern. Tillsammans har de gjort mer än femtio dokumentärfilmer, många av dem prisbelönta och visade över hela världen såsom Gaza Ghetto och Tillbaka till Ararat. PeÅ Holmquist finns även på plats vid visningen.

Filmen börjar kl. 15.00. är 1h 30 min. Efteråt samtalar Anna Gerge, leg psykoterapeut och handledare med publiken. Hon jobbar på Kris och Traumacentrum vid Danderyd Sjukhus och har bland annat specialiserat sig på trauma, hypnos och EMDR.

Biljetterna släpps imorgon den 29 oktober och kostar 100 kr och bokas via Zita, Birger Jarlsgatan 37, 08-23 20 20, eller på nätet.

Varmt välkomna!

PS: Filmen har premiär på Zita den 7 november.


Förändringar i film- och bokbranschen

film-puff_375619e.jpg

”Specialiserade filmfestivaler blir allt vanligare” skriver Hynek Pallas i en artikel idag i SvD. Som exempel på den här trenden tar han Zitas koreanska filmfestival nu i veckan, liksom Psykologer tittar på film och tidningen FLM som ordnar filmfestival lördag 4 oktober på Kulturhuset. Ur artikeln:

”Jonas Mosskin, som driver Psykologer tittar på film tror att folk i en fragmentariserad värld, ”där film finns överallt”, har ett större behov av sammanhang och att få saker förklarade för sig. – För mig handlar det om att göra det jag alltid har gjort när jag gått på bio med en kompis: sitta ner och prata om filmen efteråt. Nu gör jag det inför en publik.

Båda han och Jonas Holmberg tror att filmfestivaler och serier kommer att bli vanligare.

– Jag är förvånad att det inte finns fler, säger Jonas Mosskin. De senaste åren har ju allt fler institut, som det rumänska, börjat visa film, även om det fortfarande känns lite vilset. Men snart tror jag vi kommer att ha en kommersiell bionäring för Hollywoodfilmer, och mängder av små specialiserade filmvisningar drivna av olika intressen. Det kommer att bli mer uppdelat, men väldigt roligt.

För att lägga ut texten en smula så menar jag att när SF förvandlats till att enbart vara ett kommersiellt mähä utan ambition att vara just något annat, så öppnas gigantiska möjligheter för andra aktörer att sätta agendan för en viktig diskussion om film. Det har aldrig varit så lätt som idag att organisera alternativa koncept, festivaler, mötesplatser om film som idag. Biografernas och filmdistributionens kris kan leda till en allmän höjning av både kunnande och kvalité i samtalet om film. Det kan gå fortare än någon tror, när en bransch blir en koloss på lerfötter. Likheterna med den förestående kris och de utmaningar som den konservativa bokbranschen står inför är stora. Mer om ovisshet för bokbranschen i DN och ”Nedladdning hot mot kurslitteratur”. Läs också mina, Anna Winberg och Linda Skugges synpunkter från vårt seminarium på Bokmässan.

Fransk och Judisk Filmfestival

img-chansons.jpg

Det är Fransk filmfestival både i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund. I Stockholm pågår festivalen till den 5 juni på biograf Sture. Producenten Olivier Guerpillon sade en träffande sak i DN På Stan idag:

”Våra besökare är nyfikna och kulturella. De kan tänka sig att se en fransk film även om de inte vet vad den handlar om. Många av dem tycker att fransk film representerar något speciellt, ungefär som franskt vin”.

Det stämmer in på mig. Även om det också innebär att jag väljer bort ”fransk film” när jag inte är på humör. I artikeln framgår också att bara dussinet filmer kommer till Sverige från Frankrike av de cirka 200 som produceras varje år. Kanske är det just därför som den svenska biopubliken kan räkna med att en fransk film=kvalité.

En snabbtitt i programmet gör att jag vaskar fram två psykfilmer för den intresserade. ”Tous et pardone” om skilsmässa och försoning och ”Les chansons d’amour” av Christophe Honoré som handlar om ung kärlek och tresamhet.

rjellyfish.jpg

Isrel firar 60 år och lagom till det drar också Stockholms Judiska filmfestival igång. Den pågår mellan den 10-13 maj på Zita. Jag är mest sugen på israeliska ”Jellyfish” (2007) som belönades i Cannes och som visas på Cinemateket. Filmen är gjord av Shira Geffen och Etgar Keret och skildrar det moderna Tel Aviv. Så här påar Cinemateket filmen:

”Filippinsk husa mobbas på hebreiska och brud inlåst på toalett klättrar ut och bryter benet i succédebut av författarduo.”

Det blir iallafall jag nyfiken på.

Uppdaterad: Hynek Pallas tipsar om ”Un Secret” av Claude Miller som också visas på festivalen. Så här skriver Hynek om filmen:

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i Andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad.

Det låter lovande tycker jag.