Etikettarkiv: läkare

Psykologisk analys av romanen Spådom

Förlaget Natur & Kultur har gjort om sin tidigare bokklubb för psykologiböcker (NOK direkt) och bytt namn till Bokfokus. En av nymodigheterna är att medlemmarna får en fräschare medlemstidning. I Bokfokus nr 3, 2011 skrev jag en kort psykologisk analys av Magnus Dahlströms hyllade roman Spådom (Bonniers). Psykologer läser böcker kommer vara på plats på Bokmässan i Göteborg och då kommer vi bland annat att analysera Spådom. Här är texten i sin helhet:

***

Magnus Dahlström var en ung och lovande författare i slutet på 1980-talet. Efter några hyllade romaner och pjäser blev det tyst. Efter 15 års tystnad är han tillbaka med romanen Spådom. Det är en märklig bok. Tre historier om tre olika tjänstemän i offentlig sektor som alla tampas med den egna byråkratiska organisationen. En läkare, en polis och en socialsekreterare. Det är en slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Klienter, möten, bedömningar, fikaraster, rapportskrivande, utlåtanden, överklaganden, väntan. Korridorer, pärmar, scheman. Rutiner.

Dahlströms blick är fäst vid detaljerna. Dammet på golvet. Sorlet utanför fönstret. Solkatten på väggen. Han noterar pauser i knappa meningsutbyten. Förändrade tonlägen. Det händer inte så mycket. Det är en extremt återhållen prosa om arbetslivets tristess och vardagsbestyren för svenska byråkrater. Språket är torrt och kliniskt som en desinfektionsflaska på toaletten.
I dialoger mellan karaktärerna och deras fruar skymtar verklighetens folk. Känslan av otillräckligheten som föräldrar. Medelmåttornas mediokra varande i en moraliskt torftig miljö. Ensamheten. Enheter som ska verka för den lilla människans bästa, men som på något sätt blir cyniska. Obehaget.

Det råder en kuslig stämning. Vi får följa tankeströmmar och dagdrömmar hos tjänstemännen. Samtal som avbryts, distraheras av de anställdas osorterade tankar. Det är som att vara inne i en annan människas hjärna utan att få den filtrerad. Jag börjar tänka på hur personlighetsstörda personer ibland porträtteras på film. De där vrickade männen som känslokallt registrerar människor och sedan utnyttjar dem. Men i Spådom gör de inte mycket. De begår inget överlagt våldsbrott. De stryper ingen. Men kusligheten består. Incidenter inträffar som blottar tillkortakommanden. När som helst kan sammanbrottet komma.

Den obehagliga stämningen mellan kollegorna. Personkemi döljer otrygga vuxna medmänniskor. Avstånden mellan tjänsterummen. Förtäckta hot, insinuationer. Misstänkta hot och trakasserier. Någon förföljs, lite klaras upp.

Felbehandlingar, felbedömningar och försiktig kritik. Karaktärerna strävar alla efter att bli befordrade. Alla tittar misstänkt på kollegor som kanske kommer söka samma chefsposition. Polisen och socialsekreteraren kommer upp ett pinnhål i hierarkin. De får lite makt att styra kollegor att fatta obekväma beslut att bli mer effektiva. En kvinna blir omplacerad efter samarbetssvårigheter. De öppna dörrarna som är känslomässigt slutna. De tråkiga arbetsuppgifterna. Det är stort att beskriva något så torrt.

Dahlströms bok är en nykter manlig blick på kontorets förlamande värld, där människor krymper en smula, varje dag. Kvar blir jag med en klaustrofobisk känsla som får mig att inte vilja jobba på ett kontor eller bli en myndighetsperson. Vill du?

Hur läkare tänker

groopman4

Bokförlaget Daidalos har översatt en bok som verkar finurlig, ”Hur läkare tänker” av Jerome Groopman. Boken recenserades utförligt NY Times 2007. Daidalos skriver att:

Denna eleganta och rättframma bok återberättar historier om hur läkare och patienter interagerar. … I händerna på Jerome Groopman blir dessa kliniska episoder en uppslukande och ofta djupt rörande läsning. Samtidigt belyser författaren några av de mest grundläggande problemen i modern medicin.

Författaren ger ett konkret och handfast råd till alla patienter:

Groopman focuses on one aspect of the doctor-patient interaction: how it influences a physician’s diagnosis, and even his ability to make a diagnosis at all. His stories show us instances where a doctor makes snap judgments that are wrong — and right; where past cases distort present perception; where rapport with, or dislike for, a patient alters diagnosis or care. (This leads Groopman to one of the few direct recommendations in this book: if you get the feeling your doctor doesn’t like you, find another one.)

Det här gäller i lika hög utsträckning för klienter som möter psykologer och psykiatrin. Nu väntar jag bara på uppföljaren ”Hur psykologer tänker”.


Konstverket Anna Odell

Efter tre månaders tystnad berättade konstfackseleven Anna Odell i DN om sitt projekt som väckte så mycket uppmärksamhet. Många har redan kommenterat och skrivit om uttalandet. På två dagar har 156 kommenterat artikeln och 51 bloggat om den, och fler lär det bli. Så här säger Odell till DN om sitt examensprojekt Unknown, woman 2009-349701:

I drygt tre månader har Anna Odell hållit för sig själv att händelsen på Liljeholmsbron dokumenterades. Trots intensiva påtryckningar från medierna har hon insisterat på att verket ska få tala för sig själv. Hennes styrka ligger inte i att förklara eller försvara sig, menar hon. Hon vill inte att personen ska överskugga diskussionen. Samtidigt är det till stor del personliga erfarenheter som fick henne att vilja genomföra projektet. För att förstå det måste vi backa bandet tretton år.

Då var Anna Odell 22 år och hade, berättar hon, mått dåligt sedan det tidiga tonåren, i omgångar varit allvarligt sjuk. En oktoberkväll balanserade hon på broräcket, livsfarligt högt ovanför vattnet. Lyckligtvis stoppades hon och blev förd till S:t Görans psykmottagning där hon spändes fast i en likadan bältessäng som nu i januari.

– Jag har blivit tagen till flera psykmottagningar. Men bara två gånger till S:t Göran. Och bara där har jag blivit lagd i bälte och bara i journalerna därifrån påstås jag ha slagits, säger hon. Varken då, 1995, eller nu, har polis eller vårdpersonal gjort någon ansats att släppa taget om mig. Hur kan de då veta om jag är våldsam?

Det behövdes inte så mycket för att föreställa sig varifrån kraften och motivet till Odells konstverk kom ifrån. Det är på många sätt förklarligt. DN fortsätter:

– Jag var beredd på att de skulle bli arga. Men när det väl hände kom det ändå som en chock. Jag kände mig urusel.

Hon har anklagats för att ha utnyttjat människor och samhällsresurser. Men hon har aldrig ångrat det hon gjort och påpekar att hon inte varit ute efter att sätta dit enskilda personer. Att hon skulle ha skadat personalen på S:t Göran går hon inte med på. Vården, menar hon, är en institution som måste tåla att bli ifrågasatt. Regler om sekretess gör att stora delar blir omöjliga att granska. Hon är övertygad om att en spelad psykos var det enda sättet att göra människor medvetna om hur det kan gå till på Sveriges största psykakutmottagning.

– Jag kan inte komma på något bättre sätt. Skulle jag ha försökt diskutera psykvårdens behandlingsmetoder i min roll som före detta patient i stället för som konstnär, skulle jag återigen befinna mig i situationen där jag inte anses trovärdig.

Odells naivitet inför massmedia och inför sitt eget konstprojekt bekräftas och är fortfarande förbluffande. Som konstnär och samhällsmedborgare har man ett ansvar att berätta vad och varför man gör något. Däremot har hon rätt tycker jag när hon säger att hon inte skulle ha haft samma trovärdighet som före detta patient. På ett sätt är det två elitistiska paradigm som möter varandra. Konsten (konstnären) och psykiatrin (läkaren). Det blir intressant när de stöts och blöts och på många sätt är det en kamp om problemformuleringsprivilegiet. Det om något är provocerande för läkarna och det psykaitriska etablissemanget.

Vad händer i Gaza?

370×80.jpg

På fredag den 16 januari, kl 19 arrangerar Zita en filmvisning av Unge Freud i Gaza med efterföljande samtal om situationen i Gaza. Vad har hänt med psykologen Ayed och hans familj och alla hans patienter i krigets Gaza? Filmaren PeÅ Holmquist ger de senaste nyheterna. Han har hållit kontakt via mail, sms och telefonsamtal. Deltar gör även läkaren David Henley som har många års erfarenhet därifrån. Tanken är att ge en personlig och fördjupad information om situationen i Gaza och hur människor klarar av ett sådant här krig. Mer om filmen och om samtalet efter psykfilmsvisningen i november finns att läsa här.

Psykiatrins ansikten

powerpoint_und3thumbnail.jpg

Så heter en kampanj som ska locka fler läkare att vilja bli psykiatriker. Nilsonne och WeMind har skrivit om initiativet liksom Dagens Medicin. ”Psykiatrins ansikten” är en turné runt i Sverige som Läkarförbundet stöder. Det är ett faktum att få läkarstudenter väljer ett lågstatus område som psykiatrin som dessutom har dåligt rykte. Till skillnad från vissa som hävdar att det är flummets fel så tror jag att problemet är större än så. Jag tror också att det är den nya tidens stränga fokus på medicinering och knappa resurser som stöter bort folk. En förvirrad evidensdiskussion som försöker stöta bort alternativ och som håller sig på en låg intellektuell nivå gör ju inte heller det lockande bör unga, entusiastiska läkare (och psykologer för den delen också) att söka sig till psykiatrin. Högt i tak och ett öppet förhållningssätt, mer resurser och en större humanism det tror jag skulle vara recept för att vända den negativa bild som allmänheten har av svensk psykiatri.

”De sjukaste överlever”, bokrecension

08891-7.JPG

”De sjukaste överlever” heter en ny fascinerande bok av läkaren Sharon Moalem och journalisten Jonathan Prince. Moalem är läkare specialiserad på humanfysiologi, neurogenetik och evolutionär medicin. När genetiken kom på bred front under 1980- och 1990-talet trodde forskarna att vi skulle kunna förklara det mesta utifrån specifika gener. det visade sig mycket svårare än man trott. Under de senaste 10-15 åren har istället en ny gren av genetiken vuxit fram. Epigenetik, dvs. den evolutionära aspekten av genetiken har blivit allt viktigare för att förstå och förklara mängder av fenomen. Boken tar också upp nya fynd som visar att miljöförhållanden kan påverka oss att utveckla nya beteenden och egenskaper som går i arv. Lamarck som häcklats i över hundra år börjar få viss upprättelse. Minns forskningen om hur stressade hönor förde vidare förvärvade egenskaper till nästa generation.

I boken ”De sjukaste överlever” (som också har en blogg) frågar sig Moalem hur det kan komma sig att vi drabbas av mängder av virus, bakterier och sjukdomar som funnits i tiotusentals år. Om det naturliga urvalet fått styra skulle väl diabetes, blödarsjuka, högt blodtryck och pest ha försvunnit eftersom friska människor skulle fört släktet vidare? Men den frågan börjar Moalem undersöka allehanda fenomen för att kartlägga de historiska omständigheterna. Moalem hämtar stöd från epigenetiken för att driva en tes. Han menar att många sjukdomar har överlevt på grund av att de har haft någon evolutionär fördel för oss som släkte någon gång under historien. Tidigare trodde man att det naturliga urvalet utvecklades oändligt sakta, en tanke som också funnits när det gäller klimatförändringar. Små förändringar, under tusentals är leder till slut till att nya arter och naturmiljöer uppstår. Nyare forskning tyder på utvecklingen istället går snabbt och språngvis. En hastig förändring i klimatet tvingar arter att anpassa sig på några generationer annars går släktet under.

Moalem och andra med honom menar att det viktigaste ur överlevnadssynpunkt är att vi människor är livskraftiga när vi är unga fram tills att vi når vuxen ålder och kan fortplanta oss. Vissa sjukdomar och åkommor har gett oss evolutionära fördelar som unga men när vi sedan når medelåldern dör vi av samma sjukdom. Boken ställer frågor och berättar om grodor som klarar att bli nedfrusna, om varför frusna vindruvor blir söta, varför hemokromatos (en sjukdom som gör att järnöverskottet lagras i kroppen istället för att stötas bort) skyddade mot pestepidemier. Moalem tar också upp hur mammans matvanor under de första veckorna av graviditeten kan leda till att barnet senare får viktproblem. Han förklarar även varför en del människor är immuna mot hiv, hur gener slås av och på och varför virus manipulerar sina värddjur till att nysa eller gå och bada. Kort sagt, boken handlar om allt och lite till. Teorierna är djärva, ibland våghalsiga men ofta tankeväckande på ett sätt få böcker är. Den vidgar perspektiv och frigör tankens fantasi.

Ett intressant fall som Moalem försöker förstå är varför typ 1 diabetes är så vanligt i Nordeuropa. För 13 000 år sedan inträffade den senaste istiden. Förändringen kom kort. På ett par generationer sjönk medeltemperaturen med 10-15 grader. Moalem tror att en del individer reagerade på klimatförändringen genom att minska eller sluta producera insulin och på så sätt öka sin blodsockernivå. Det gjorde att blodets fryspunkt sänktes. Kroppen svarade med att kissa ofta för att hålla vattennivån i blodet så låg som möjlig. Människorna förlitade sig på att omvandla blodsocker till så kallat brunt fett. Brunt fett är en annan typ av fett som inte lagras i kroppen för framtida behov utan istället omvandlas det direkt till värme för kroppen. Moalem menar att de individer som inte producerade insulin överlevde lättare under istiden. Spädbarn och vissa vuxna har förmågan att ta till vara brunt fett. De flesta människor som vistas i arktiskt klimat kommer efter ett antal veckor att börja tillverka brunt fett. Moalem menar att de människor som utsattes för den här extrema miljöpåverkan är anfädernas till dagens nordeuropéer. Den fördel som diabetes innebar under istiden har förvandlats till en nackdel när klimatet blivit behagligare igen. Det kan förklara varför diabetes är så vanligt i nordliga trakter. Och sjukdomen kanske också fortsätter att leva vidare eftersom den ger ett evolutionärt skydd mot en framtida istid.

”De sjukaste överlever” kommer bli en kultbok tror jag. En snackis som kommer leda till ny spännande forskning och kreativa idéer från vetenskapen. Det är befriande att läsa någon som går på djupet samtidigt som Moalem lyckas med konstycket att ge läsaren en överblick över alla möjliga fenomen. Moalem väjer inte för kontroversiella frågor och kopplingar. Läs boken. Ni kommer inte att ångra er.

Något om ”Motståndaren”

getfile.jpeg

Jag gjorde ett program till gårdagens ”Psykologer tittar på film” som ger en kortare bakgrund till filmen.

”Motståndaren” från 2002 bygger på den sanna historien om Jean-Claude Romand. 1993 mördade Jean-Claude Romand sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. Den tragiska berättelsen om denne mytoman kom först ut som bok med titeln ”Dr Romand” (2000) skriven av Emmanuel Carrère. Författaren följde rättegången och brevväxlade med Romand under en längre tid. Carrère förfasades över historien och ville bland annat förstå vad som försiggick i dennes huvud under de långa dagar han låtsades vara på sitt kontor men i själva verket satt i bilen på en rastplats vid en motorväg. Carrère skrev ett brev till Dr Romand och ville brevväxla. Det skulle dröja två år innan det kom ett svar som var jakande. Carrère har själv sagt att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.

91005776261.jpg

Boken växte mycket uppmärksamhet när den publicerades år 2000. Den osannolika historien inspirerade till två filmer som kom tätt efter varandra. Dels L´Adversaire (Motståndaren) och dels ”Lémploi de temps” (Time Out). Den senare förhöll sig mindre trogen till den verkliga historien.

Dr Romands livslögn inträffade under studietiden och var märkvärdigt banal. Det hela började med att han missade en skrivning och inte klarade av motgången. Istället hittade han på att han klarade tentan. Därefter stängde han in sig i sin lägenhet under hela hösten och var deprimerad och apatisk. Till slut väckte hans bäste vän Luc honom ur dvalan och livet rullade på som vanligt. Jean-Claude pluggade vidare som om inget hade hänt men tog inga tentor. Till Luc sade han att han hade cancer och skyllde depressionen på det.

19243.jpg

Motståndaren är regisserad av Nicole Garcia, född 1946. Hon har en bakgrund som skådespelerska och har medverkat i en mängd filmer. Under senare tid har hon även börjat regissera. Förutom Motståndaren blev hennes film ”Place Vendôme” (1998) uppmärksammad. Huvudrollen i Motståndaren spelas av en av Frankrikes mest kända skådespelare, Daniel Auteuil.

Så här kommenterade regissören Nicole Garcia varför hon blev inspirerad att filmatisera Carrères roman:

”I våra försök att anpassa oss till en ibland hård verklighet, skyddar vi konstant såväl oss själva som vår omgivning med en uppsjö av små lögner. När vi avslöjas börjar vi åter bygga upp vår skyddsmur. Vad skulle hända om ingen avslöjade oss? Om vi skulle tillåtas flyta iväg i det falska livets viktlöshet, till vilken vi ständigt skulle behöva komma upp med nya lögner för att inte såra någon eller göra någon besviken? En mening i Carrères bok slog mig med en enorm kraft: Det finns en sak som är värre än att avslöjas, och det är att inte avslöjas.”

Psykfilm visar ”Motståndaren”

psykfilm_kulturhusweb.jpg

24 april ”Motståndaren”, Nicole Garcia (FRA, 2002)

1993 mördade Jean-Claude Romand (spelad av Daniel Auteuil) sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. ”Motståndaren” bygger en sann händelse som först kom ut som bok, Dr Romand skriven av Emmanuel Carrère. Filmen väcker många frågor och tankar om sanning och lögn. Ångest och död.

Gäst är Cecilia Hector, leg. psykolog, psykoterapeut och psykoanalytiker. Hector har under många år skrivit om film för Psykologtidningen. Hon är verksam vid St Lukas mottagning i Örebro.

Baren och restaurangen är som vanligt öppen innan och efter filmen. Biljetter finns att köpa i infokassan på Kulturhuset vån 0 eller på internet. Begränsat antal platser. Biljetterna till Borat, vårens sista film kan du köpa redan nu.

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Klarabiografen, vån. 2 på Kulturhuset.

Varmt välkomna!

Om Clarence Crafoord

cc-hatt.jpg

Clarence Crafoord, född 1936 har arbetat 40 år som läkare, psykiater, psykoanalytiker. Sedan 20 år tillbaka har han skrivit böcker om psykologia, terapi och litteratur. Crafoords böcker innehåller alla egna upplevelser som läsande och iakttagande betraktare av människor och skeenden. Han har deltagit i den stora översättningen av Freuds samlade skrifter och är redaktör för den psykoanalytiska tidskriften Divan.
För ett knappt år sedan skrev jag på bloggen om Crafoords bok ”Barndomens återkomst”. Det är ett försök till en psykoanalytisk tolkning av Strindberg, Lagerlöf och Proust.

För den som vill finns det en läsvärd intervju med Crafoord som DN gjorde 2005. Den tar bland annat upp Crafoords hjärtinfarkt som han skildrat i boken ”Hjärtats oro”. Nedan följer en lista på Crafoords samtliga böcker. Läs mer

Psykologidagarna 2007 om evidensbegreppet

pdaffisch1.jpg

Jag kommer framöver berätta om vad jag sett, hört och tänkt under Psykologidagarna 2007. Alla seminarierna har sammanfattningar som går att läsa här. Min första rapport handlar om den inledande paneldiskussion om evidenskrav. Rubriken var ”Evidenskrav – en möjlighet att lyfta fram psykologin på många områden?” I panelen fanns några med professorstitel som Marie Åsberg, Rolf Sandell och Jan Forslin samt förbundsordförande i Sveriges Psykologförbund Lars Ahlin och moderatorn Mattias Lundberg, leg. psykolog och verksamhetsvarig på STP (Stiftelsen för tillämpad psykologi). Läs även Jessica Larssons rapporter från Psykologidagarna. Vi gick på olika seminarier så det blir olika perspektiv. Läs mer