Etikettarkiv: lögn

Hur förhör man någon på bästa sätt?

2620111662_e052639a5b.jpg

Vad vet forskarna om vilka metoder som fungerar i förhörssammanhang? Den frågan ställde sig Kristoffer Gunnartz i Vetandets värld den 27 augusti. I programmet intervjuade han Pär Anders Granhag professor i psykologi vid Göteborgs universitet som forskat kring förhörsmetoder och rättspsykologi. Granhag sade att det generellt är svårt att avslöja en lögnare. Det har visat sig vanskligt att avslöja en lögnare genom att iakta kroppsspråk. Däremot är det lättare om man försöker genomskåda en lögn genom att studera bevisning och förhörsprotokoll. Genom att lägga upp en smart förhörsstrategi kan man lättare avslöja någon och komma fram till motsägelser i den misstänktes redogörelse.

En del personer är klart bättre på att detektera lögn än andra. Jag har läst någonstans att kriminella skulle vara särskilt bra på att svslöja lögner och bluffar. Att kunna göra det är ju livsviktigt i en sådan miljö. Men nu hittar jag ingen referens till det någonstans. Vissa Secret Service agenter och skiljedomare i USA visat sig ha rätt i 80 % av fallen i en del undersökningar. De flesta som arbetar med förhör som till exempel poliser och åklagare lyckas dock inte i mer än hälften av fallen. Vad som var extra intressant i programmet tycker jag var när Granhagen pratade om vilken förhörsstil som är optimal enligt forskningen.

1) Det har visat sig värdefullt om man som förhörare kan förhala sitt beslut och inte göra snabba bedömningar.

2) Det är också bra att inte ha en förhörsmall utan att använda sig av flexibla beslutsregler.

3) Ett öppet sinnelag under förhöret.

4) Det är också fördelaktigt om man kan sätta sig in i den misstänktes situation. Genom tankeläsning och en inkännande stil kan man nå längre.

Det har också visat sig att förhörsledare som har ett etisk och psykologiskt förhållningssätt får fram fler erkännande än den som har en konfrontatorisk och aggressiv stil. Granhag sade även att kvinnor ofta är skickliga på att förhöra. Hans förklaring var att kvinnor ofta har stor erfarenhet av att förhöra barn, vilket är extra svårt. Blir man skicklig på att förhöra barn som ofta kräver en mer psykologisk stil tar man lätt med sig de erfarenheterna när man frågar ut vuxna. Granhag pekade ut särskilt ut förhör med barn och psykisk sjuka som områden där det behöverske förbättringar.

Att ett psykologiskt förhållningssätt är viktigt vid förhör förvånar mig inte. Kanske kunde en lösning vara att låta psykologer och psykoterapeuter fråga ut misstänkta istället?

Psykologiskt eftersnack om ”Motståndaren”

getfile-1.jpeg

Det blev en livlig och engagerad diskussion på Kulturhuset i torsdags. Extra kul att så många hade egna tankar och frågor. Här är ett försök att återge några saker som vi kom att diskutera. Efter filmen talade vi en del om varför filmen väcker så mycket ångest hos betraktaren. Vi diskuterade också Dr Romands mytomana inslag. Några menade att hans blygsamma lögner som höll sig inom rimliga proportioner inte gjorde att någon i hans närhet hade anledning att tvivla på honom. Åtminstone så länge de anhöriga ”ville” tro på hans uppdiktade liv för det är en viktig del i att lögner upprätthålls, menade Hector och flera i publiken.

Vi kom att diskutera Dr Romands narcissistiska personlighetsdrag. Meningarna gick isär hur pass allvarlig eller störd hans självupptagenhet var. Främst handlade hans narcissism om att han själv inte kunde tolerera att misslyckas. rädslan för att misslyckas gjorde att han inte kunde skriva tentan, söka ett jobb eller erkänna sina lögner och brister.

Mycket av samtalet ägnades åt att försöka förstå Dr Romands depressiva tendenser. De flesta var överens med Hector om att han inte led av någon depression. Men han hade depressiva perioder som han ansträngde sig aktivt för att mota bort. Filmen ger tyvärr få ledtrådar till bakgrunden till Jean-Claudes (eller Jean-Marc som han heter i filmen) historia. Men Carrères bok har ett antal intressanta partier.

Hectors tolkning var av Jean-Claudes problematik hade sitt ursprung i mammans depression som präglade barndomshemmet. Det tillsammans med pappans oförmåga och ovilja att tala om känslor och den isolerade uppväxten i Jurabergen gjorde att Jean-Claude lärde sig att tolka sin mammas alla känslostämningar. Det gör honom till en fullfjädrad mytoman som vuxen eftersom han har lärt sig att tolka människor kroppspråk, hållning, tal etc. En dålig anknytning och bristande förmåga från mamman sida att uppfostra sin son gjorde att Jean-Claude inte fick hjälp att reglera sitt känsloliv. Det gör att han inte får kontakt med sitt känsloliv och får svårt att utveckla en fungerande empatisk förmåga. Det finns en passage i Carrères bok som stöder en sådan tolkning:

”Jag ljög inte för mina föräldrar, men jag berättade aldrig vad jag kände innerst inne, utom för min hund. Jag försökte alltid att se glad ut, och jag tror inte att mina föräldrar någonsin anade hur olycklig jag var. Jag hade ingen anledning att dölja något annat för dem, men just detta dolde jag: min ångest och min betryckthet.”

Carrère och andra med honom tar också upp att depression kan ses som ett uttryck för en person som upplever en känslomässig instabilitet. Att bli deprimerad kan i vissa fall tolkas som något sunt, ett slags själens sätt att hantera en svår kris. Men Jean-Claude förmådde inte ens att bli deprimerad. Det hotande hans person för mycket att bli deprimerad. För hade han blivit deprimerad vilket han hade alla skäl i världen att bli så skulle han ha kommit i kontakt med sina känslor.

Filmens regissör Nicole Garcia fascinerades över att han inte blev avslöjad. Kanske var det Jean-Claudes stora olycka. Så här skriver Carrère:

”Hur skulle han ha kunnat ana att det fanns något som var värre än att snabbt bli avslöjad, nämligen att inte bli det, och att hans barnsliga lögn arton år senare skulle få honom att döda sina föräldrar, Florence och barnen?

Något som jag tycker känns tragisk med hans falska liv var att han inte utnyttjade det för att ha kul eller leva livet. Det hade varit lättare att förstå och fördöma. Carrère fortsätter:

”Under de femton år som hans dubbelliv varade gjorde han inte en enda ny bekantskap, talade aldrig med någon han inte kände och sökte sig aldrig till spelets, drogernas eller nattlivets parallellvärldar där han hade kunnat känna sig mindre ensam. Han försökte heller aldrig ljuga för någon utomstående.”

Det känns som höjden av meningslöshet tycker jag.

Filmen slutar med morden, men boken tar upp rättegången, och tiden i fängelset efter domen. De första psykiaterna som uträdde Jean-Claude ger också stöd för tolkningen att han var en mästare att tolka stimuli från omgivningen. Carrère igen:

”Psykiaterna hade en besynnerlig känsla av att stå inför en robot som var helt oförmögen till känslor, men programmerad för att analysera retningar som kom utifrån och anpassa sina reaktioner efter dem.”

Jean-Claudes lyckades inte överge sitt falska själv under fängelsetiden. Han fortsätter att göra sig till lags istället för att bryta ihop och komma igen. Ett psykiaterteam i fängelset konstaterar:

”Det narcissistiska teaterstycket fortsätter i fängelset, vilket tillåter huvudpersonen att ännu en gång undvika den djupa depression som han lekt kurragömma med i hela sitt liv.

Dr Romand är en historia om en mänsklig tragedi. Avslutningsvis vill jaj verkligen rekommendera den som är intresserad att läsa boken!

91005776262.jpg

Något om ”Motståndaren”

getfile.jpeg

Jag gjorde ett program till gårdagens ”Psykologer tittar på film” som ger en kortare bakgrund till filmen.

”Motståndaren” från 2002 bygger på den sanna historien om Jean-Claude Romand. 1993 mördade Jean-Claude Romand sin fru, sina barn och sina föräldrar innan han gjorde ett misslyckat försök att ta sitt eget liv. Undersökningar avslöjade att han inte var läkare, som han under de senaste 18 åren påstått sig vara. Inte heller var han någonting annat han gett sken av under hela sitt vuxna liv. Den tragiska berättelsen om denne mytoman kom först ut som bok med titeln ”Dr Romand” (2000) skriven av Emmanuel Carrère. Författaren följde rättegången och brevväxlade med Romand under en längre tid. Carrère förfasades över historien och ville bland annat förstå vad som försiggick i dennes huvud under de långa dagar han låtsades vara på sitt kontor men i själva verket satt i bilen på en rastplats vid en motorväg. Carrère skrev ett brev till Dr Romand och ville brevväxla. Det skulle dröja två år innan det kom ett svar som var jakande. Carrère har själv sagt att skriva ned den här historien måste nog ses som antingen ett brott eller en bön.

91005776261.jpg

Boken växte mycket uppmärksamhet när den publicerades år 2000. Den osannolika historien inspirerade till två filmer som kom tätt efter varandra. Dels L´Adversaire (Motståndaren) och dels ”Lémploi de temps” (Time Out). Den senare förhöll sig mindre trogen till den verkliga historien.

Dr Romands livslögn inträffade under studietiden och var märkvärdigt banal. Det hela började med att han missade en skrivning och inte klarade av motgången. Istället hittade han på att han klarade tentan. Därefter stängde han in sig i sin lägenhet under hela hösten och var deprimerad och apatisk. Till slut väckte hans bäste vän Luc honom ur dvalan och livet rullade på som vanligt. Jean-Claude pluggade vidare som om inget hade hänt men tog inga tentor. Till Luc sade han att han hade cancer och skyllde depressionen på det.

19243.jpg

Motståndaren är regisserad av Nicole Garcia, född 1946. Hon har en bakgrund som skådespelerska och har medverkat i en mängd filmer. Under senare tid har hon även börjat regissera. Förutom Motståndaren blev hennes film ”Place Vendôme” (1998) uppmärksammad. Huvudrollen i Motståndaren spelas av en av Frankrikes mest kända skådespelare, Daniel Auteuil.

Så här kommenterade regissören Nicole Garcia varför hon blev inspirerad att filmatisera Carrères roman:

”I våra försök att anpassa oss till en ibland hård verklighet, skyddar vi konstant såväl oss själva som vår omgivning med en uppsjö av små lögner. När vi avslöjas börjar vi åter bygga upp vår skyddsmur. Vad skulle hända om ingen avslöjade oss? Om vi skulle tillåtas flyta iväg i det falska livets viktlöshet, till vilken vi ständigt skulle behöva komma upp med nya lögner för att inte såra någon eller göra någon besviken? En mening i Carrères bok slog mig med en enorm kraft: Det finns en sak som är värre än att avslöjas, och det är att inte avslöjas.”

Quirkology om underliga psykologiska experiment

quirkology.jpg

Richard Wiseman har skrivit Quirkology, en bok som handlar om udda psykologiska experiment. SvD har en essä om Wisemans underliga bok. I Quirkology, kan man få lära sig om vilket skämt som är det roligaste, eller varför amerikanska presidenter gärna dör den 4 juli eller varför präster och biskopar ofta föds den 24 december. Döende som socialt beteende. Wiseman tar också upp kronopsykologi, huruvida vi psykologiskt påverkas av när på året vi föds. Boken handlar också om lögn och hur svårt vi har för att avslöja lögnare, ett ämne som Wiseman länge studerat och forskat kring. Essän utlovar underbar sommarläsning.

Läs även om Weird Psychology Studies som jag skrev om här. Det är en serie på PsyBlog som är inne på temat weirdology.