Etikettarkiv: kollegor

Psykologisk analys av romanen Spådom

Förlaget Natur & Kultur har gjort om sin tidigare bokklubb för psykologiböcker (NOK direkt) och bytt namn till Bokfokus. En av nymodigheterna är att medlemmarna får en fräschare medlemstidning. I Bokfokus nr 3, 2011 skrev jag en kort psykologisk analys av Magnus Dahlströms hyllade roman Spådom (Bonniers). Psykologer läser böcker kommer vara på plats på Bokmässan i Göteborg och då kommer vi bland annat att analysera Spådom. Här är texten i sin helhet:

***

Magnus Dahlström var en ung och lovande författare i slutet på 1980-talet. Efter några hyllade romaner och pjäser blev det tyst. Efter 15 års tystnad är han tillbaka med romanen Spådom. Det är en märklig bok. Tre historier om tre olika tjänstemän i offentlig sektor som alla tampas med den egna byråkratiska organisationen. En läkare, en polis och en socialsekreterare. Det är en slags fenomenologisk studie i vardagen på ett kontor. Klienter, möten, bedömningar, fikaraster, rapportskrivande, utlåtanden, överklaganden, väntan. Korridorer, pärmar, scheman. Rutiner.

Dahlströms blick är fäst vid detaljerna. Dammet på golvet. Sorlet utanför fönstret. Solkatten på väggen. Han noterar pauser i knappa meningsutbyten. Förändrade tonlägen. Det händer inte så mycket. Det är en extremt återhållen prosa om arbetslivets tristess och vardagsbestyren för svenska byråkrater. Språket är torrt och kliniskt som en desinfektionsflaska på toaletten.
I dialoger mellan karaktärerna och deras fruar skymtar verklighetens folk. Känslan av otillräckligheten som föräldrar. Medelmåttornas mediokra varande i en moraliskt torftig miljö. Ensamheten. Enheter som ska verka för den lilla människans bästa, men som på något sätt blir cyniska. Obehaget.

Det råder en kuslig stämning. Vi får följa tankeströmmar och dagdrömmar hos tjänstemännen. Samtal som avbryts, distraheras av de anställdas osorterade tankar. Det är som att vara inne i en annan människas hjärna utan att få den filtrerad. Jag börjar tänka på hur personlighetsstörda personer ibland porträtteras på film. De där vrickade männen som känslokallt registrerar människor och sedan utnyttjar dem. Men i Spådom gör de inte mycket. De begår inget överlagt våldsbrott. De stryper ingen. Men kusligheten består. Incidenter inträffar som blottar tillkortakommanden. När som helst kan sammanbrottet komma.

Den obehagliga stämningen mellan kollegorna. Personkemi döljer otrygga vuxna medmänniskor. Avstånden mellan tjänsterummen. Förtäckta hot, insinuationer. Misstänkta hot och trakasserier. Någon förföljs, lite klaras upp.

Felbehandlingar, felbedömningar och försiktig kritik. Karaktärerna strävar alla efter att bli befordrade. Alla tittar misstänkt på kollegor som kanske kommer söka samma chefsposition. Polisen och socialsekreteraren kommer upp ett pinnhål i hierarkin. De får lite makt att styra kollegor att fatta obekväma beslut att bli mer effektiva. En kvinna blir omplacerad efter samarbetssvårigheter. De öppna dörrarna som är känslomässigt slutna. De tråkiga arbetsuppgifterna. Det är stort att beskriva något så torrt.

Dahlströms bok är en nykter manlig blick på kontorets förlamande värld, där människor krymper en smula, varje dag. Kvar blir jag med en klaustrofobisk känsla som får mig att inte vilja jobba på ett kontor eller bli en myndighetsperson. Vill du?