Etikettarkiv: ram

Slarvigt om terapeuter på film

image.jpg

Annars duktiga Karolina Ramqvist skrev en krönika 19/9 i DN Kultur. Med den klatschiga rubriken ”Å ena sidan älskar drömfabrikerna sina terapeuter, å andra sidan pissar man på dem” popkulturfilosoferar hon om terapeuter på film. Jag irriterade mig på det som jag uppfattar som löst tyckande och direkta felaktigheter i texten. Småaktigt kan tyckas men ändå.

Ramqvist har rätt i sin krönika att kvinnliga terapeuter på film sällan lyckas tack vare sin skicklighet utan snarare på grund av sina kunskaper som femme fatale. Men sedan skriver hon:

”Men på tv håller sig många terapeuter till reglerna. Den manlige terapeuten i ”In Treatment” och den kvinnliga i ”Tell me you love me” (aktuell på SVT just nu), eller dr Melfi i ”Sopranos”.

Det stämmer inte. Terapeuten Paul, i ”In Treatment” gör till exempel många klavertramp och misstag under sina sessioner. Han är en okonventionell terapeut som ofta bryter mot reglerna eller ramarna som vi i svängen säger. Sedan fortsätter Ramqvist:

”Att terapeuter är överrepresenterade på film och tv handlar inte så mycket om ett växande intresse för psykoterapi som att terapeuten är en mycket effektiv karaktär och en berättarteknisk genväg.”

Ramqvist har rätt i att psykoterapi och terapeuter är bra berättartekniska grepp. Däremot ställer jag mig frågande till att terapeuter skulle vara överrepresenterade på film. Vad får hon det ifrån.Dessutom tror jag faktiskt att det finns ett samband mellan ett ökat intresse för psykoterapi (liksom besläktande verksamheter som coaching, personlig utveckling, hälsa, wellness etc.) och att terapeuter dyker upp i populärkulturen. Det brukar ju hänga ihop annars. Folk börjar dansa när ”Let´s dance” går på tv, och tv i sin tur börjar sända program om sådant folk är intresserade av.

Jag stör mig på att journalister kan vara slarviga när det handlar om terapi, ett ämne som inte så många känner till. Ramqvist hade aldrig skrivit så här om det handlat om en hiphop-artist som 10 000 pers har bra koll på.

Reflektioner utifrån ”Ett rum i våra hjärtan”

Här kommer psykoanalytikern Christer Sjödins tankar kring filmen ”Ett rum i våra hjärtan”. En del kom fram i samtalet med publiken på Psykologer tittar på film, en del är nytt. Så alla ni som inte hade möjlighet att komma får här en chans att känna att de var där.

Nanni Moretti har gjort en film om en psykoanalytiker bland annat baserad på en uppsats av den italienske analytikern Paolo Migone. I filmen får vi möta psykoanalytikern Giovanni, hans hustru Paola och deras två barn Andreas och Irene. De lever ett gott och lyckligt familjeliv i en liten norditaliensk stad. Giovanni har sin mottagning hemma i våningen där de bor. I filmen varvas bilder från hans arbetsrum med bilder från familjens vardagsliv. Två telefonsamtal förändrar det lugna familjelivet. I det första kallas Giovanni till sonens skola. Andreas är anklagad för att ha stulit en fossil. Giovanni kan inte tänka sig att hans son är skyldig och sonen har svårt att tala med sin far om sin skuld. Det säger han till mamma Paola, när han bekänner att det är han som tagit fossilen.

I ett annat telefonsamtal ber Oscar – en av Giovannis patienter – att han skall komma hem till honom fast det är söndag. Oscar har ångest och behöver träffa Giovanni, som till min förvåning prioriterar sin patient framför sin familj. I min värld är det ett ”rambrott.” Medan Giovanni är borta fördriver resten av familjen sin söndag på olika sätt. Paola driver runt på en marknad. Irene åker vespa och det ser farligt ut. Andreas dyker med några vänner. Han fastnar i en grotta och drunknar. Familjen hamnar i en kris.

Giovannis familj slits sönder av sorg. I Morettis film skildras chocken vid beskedet om sonens död, det relativa lugn som präglar familjen medan den är sysselsatt med begravningen och alla de praktiska bekymren som hör till den. Därpå följer en plågsam period där familjemedlemmarna var för sig, och var och en på sitt sätt, plågas av och lever ut starka känslor. Giovanni tyngs av skuldkänslor som förstör hans förmåga att utöva sitt yrke. Paola drar sig undan maken och äktenskapet ser ut att spricka. Irene drabbas av vredesutbrott på basketplanen med följd att hon stängs av.

Med hjälp av ett brev från Arianne, en flicka som förälskat sig I Andrea, kan familjen arbeta sig igenom sin sorg när de kör Arienne och hennes pojkvän till gränsen mot Frankrike. Som åskådare anar vi en nyorientering , när vi ser Arienne och hennes pojkvän resa iväg från Italien. Det är soluppgång och en ny dag randas. En dag som kanske gör det möjligt för familjen att hålla samman och gå vidare. Läs mer