Etikettarkiv: Psykologtidningen

Essä i Psykologtidningen Om att känna sorg och vara psykolog

12593753_578986565587770_7641961814662733243_o För en tid sedan publicerade Psykologtidningen (nr 1/2016) min essä om sorgens väsen. I artikeln förklarar jag varför även vi psykologer har svårt att tala om sorg. Utgångspunkten är några personliga erfarenheter i mitt liv och i min professionella roll som psykolog som gjorde att jag fick upp ögonen för detta ämne. Min största tröst fann jag i litteraturen, den hjälpte mig mest på traven när jag sörjde: ”Litteraturen min dagliga tröst, terapeuten mitt veckovisa stöd”. Hela essän finns att läsa här: PT 1 2016 Essä Jonas Mosskin.

Läs mer

Varför väljer psykologer bort politiken? – krönika i Psykologtidningen

jonaspsykologtidningen

jonaspsykologtidningen

I nya numret  (nr 7/2014) av Psykologtidningen kommer jag ut som Miljöpartist och skriver en krönika om psykologernas oförmåga att förstå sig på politik. Ett kort svar på varför är att vi ser för individualistiskt på människor och samhälle. För att kunna göra skillnad och påverka samhället i en mer psykologisk och human riktning måste vi känna till politikens spelregler. Om massor av psykologer gick med i politiska partier skulle avståndet till politiken bli kort. Vi måste sluta be snällt om inflytande och i stället våga ta ansvar.

Läs mer

Krönika i Psykologtidningen om tv-programmet Nyfiken på partiledaren

PT 3-2014 omslag

I senaste Psykologtidningen nr 3/2014 skriver jag en krönika om tv-programmet Nyfiken på partiledaren. I den försöker jag så uppriktigt som möjligt ge ris och ros till psykoterapeuten Poul Perris och till partiledarna. Bäst betyg enligt mig, får statsvetarna som reflekterade efter intervjuerna. De var skarpsynta och vaskade fram ideologi från den matta av floskler som bitvis var rätt tröttsamt att ta del av under samtalen.  Läs mer

Psykologtidningen uppmärksammar Psykologer läser böckers samtal om Mannen som slutade ljuga

Kristina-Taylor

Psykologtidningen nr 3 /2014 uppmärksammar Psykologer läser böckers samtal 10 mars om Dan Josefssons bok Mannen som slutade ljuga. Psykologtidningen intervjuar Kristina Taylor, ordförande i Psykologförbundets etikråd, om vad hon tycker är viktigt med boken och debatten om etik i fallet Thomas Quick/Sture Bergwall. I samtalet på Teater Brunnsgatan Fyra deltog även Gunnar Berggren, psykolog och ordförande för Psykoanalytiska Föreningen. Psykologtidningen har även gjort en intervju med psykologen Sven Å Christiansson. Han säger ”att med facit i hand skulle han ha agerat på samma sätt”. Min gissning är att bristen på självrannsakan, lär få debatten att fortsätta. Läs mer

Psykiatriska diagnoser blir sprängstoff i tv-serier – essä i Psykologtidningen

BildBild

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 10/2013) finns en essä, där jag analyserar hur psykiatriska diagnoser skildras i tv-serierna Bron och Homeland. I fokus står Saga Norén, på Länskriminalen i Malmö som antyds ha asberger syndrom. I Homeland är huvudpersonen CIA-agenten Carrie Mathison, hon har diagnosen bipolär sjukdom. Det går att läsa hela artikeln på Psykologtidningens hemsida.

Psykologins brist på förståelse för kreativitet

I dagarna kommer Psykologtidningen 3/3012 där jag har skrivit en krönika om psykologins brist på förståelse för kreativitet. Vore kul att höra era synpunkter. Här är krönikan i sin helhet.

***

PSYKOLOGIN GER INGA SVAR PÅ HUR VI SKA LEVA

En vän frågade mig nyligen:

– Jag funderar på att gå i terapi. Min första terapi tog bort mina blockeringar från barndomen. Det var bra. Men nu undrar jag, Hur ska jag leva mitt liv? Var ska jag bo? Och hur vill jag egentligen jobba? Vad tror du om att börja en ny terapi?

Jag kände tvivlet inom mig.

– Jag tror inte att en ny terapi kan hjälpa dig med vad du ska göra med ditt liv. Du måste sätta igång att leva istället, svarade jag.

Den här konversationen fick mig att inse vad jag länge saknat med psykologin. Vi saknar en teori och metod för att få människor att få tillgång till sin egen kreativitet och att hitta sin väg fram i livet. Det är otillfredställande att psykologin och psykologer har så svårt att ta sig an människors existentiella dilemman. I mitt samtal med min vän famlade jag efter en psykologisk metod eller psykoterapeutiskt ansats att tillvarata människors drömmar om framtiden. Men jag fann ingen. Den som vill ha hjälp och perspektiv på stora livsval gör nog klokast att hålla sig borta från psykologer. Coacher, präster och konstnärer verkar vara mer intresserade och nyfikna på människors val och liv. Hur blev det så här?

Jag upplever att psykologin varit upptagen med att utveckla teoretiska modeller för att förklara psykiatriska tillstånd. Likt upptäcktsresande i människans inre livsvärld har vi jagat sanningen om psykiska syndrom. Det liknar en färd mot psykets nollpunkt. Oavsett terapeutisk skola har man hellre passat in människor i modeller än att låta modellerna följa människorna. Ett överdrivet fokus på lidande, problem och strategier för att hantera dessa har gjort psykologin blind inför normalpopulationens belägenhet. Verkligehetens folk har visserligen ibland psykiska symptom men allt som oftast lever vi bara på. Ett strävsamt liv där livspusselfunderingar innehåller brännande frågor om vem jag ska älska och hur ska jag förverkliga mig själv på arbetet.

Jag möter många klienter som är stressade över att livet passerar revy. De letar vägar framåt, undanöjer mentala blockeringar. Men frågar de mig om hur man bör leva sitt liv, har jag inget bättre svar än ”det beror på”. I varje möte med en klient finns en möjlighet att väcka lusten och nyfikenheten hos den andre. Den egna kreativiteten behövs för att få klienter att få tillgång till sin fulla potential. Att arbeta och älska är vår uppgift. Psykologer behöver se den lilla människans möjlighet att begå stordåd. Winnicott menade att det är kreativiteten som får oss att känna att livet är värt att leva.

Att förverkliga sig själv går bortom tester, diagnoser och kategorier. Det är mer radikalt än friskvård och salutogena perspektiv på människan. Det handlar om livet, döden och dödläget däremellan, som Dan Stiwne brukar säga. För mig är det alldeles för pessimistiskt sagt. Det handlar om att inte låta livet vara ett dödläge eller att ens drömmar står på vänteläge. Lev fullt ut och låt det brista, annars kanske du ångrar dig.

Rollo May beskriver i sin bok Modet att skapa vad han kallar för modets skenbara paradox: ”Vi måste vara totalt engagerade men samtidigt medvetna om att vi mycket väl kan ha fel”. Trots vårt tvivel är det vår uppgift att leva, här och nu. I tvivlet och otillräckligheten finns en möjlighet och ett hopp om att åstadkomma en förändring som verkligen betyder något. Jag ska försöka säga det nästa gång jag träffar min vän.

 

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.

Apflickorna – filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Apflickorna i Psykologtidningen som nu går på biograferna i Sverige. Jag såg filmen redan i Göteborg på Filmfestivalen i vintras och har sett den nu igen. Är inte lika översvallande som många andra kritiker men det är helt klart en film som är svår att glömma. Här på bloggen är recensionen i sin helhet.

***

Sedan urpremiären på Göteborgs Filmfestival i vintras har Apflickorna av långfilmsdebutanten Lisa Aschan, hyllats och turnerat på festivaler världen över. Nu går den äntligen upp på svenska biografer. Apflickorna är en suggestiv film som sprider en obehaglig stämning i kroppen. Vi möter Emma, en tonåring som tränar voltige – gymnastik till häst. Hon är ny i laget och blir snabbt beundrad och beundrare av Cassandra. Lagets stjärna och blonda snygging, som vet om sin utstrålning. Snart inleds en lek och ett maktspel som bitvis är på skoj men som visar sig vara på fullt allvar. Rivaliteten och påhittigheten mellan de bägge flickorna är tvetydig. Ofta skymtar en eggande, sensualism mellan dem. Jag som tittare försöker pejla av vem som är kär i vem eller om de kära i varandra bägge två. Samtidigt finns ett drag av sadism och penalism mellan tjejerna som alla högstadieelever upplevt någon gång, åtminstone om man är kille.

Filmen suger tag i mig men tolkningarna förleder mig och gång på gång luras jag som betraktare in i en stereotyp kliché för att hastigt lösas upp i en oväntat tvist.

Aplickorna handlar om att bli kvinna och flicka. Emmas lillasyster Sara går på simskola och vill ha bikini som alla de andra tjejerna i gruppen. När hon ber sin pappa och kusin som är barnvakt att klia henne på magen griper filmens mörker tag i mig och jag hoppas innerligt att inget incestuöst ska inträffa.

Filmen har en märklig förmåga att zooma in på en relation i taget. Den mellan Sara och hennes pappa och barnvakt, liksom den mellan hästtjejerna Emma och Cassandra och mellan Emma och hennes hund. Varje episod blir alltet så att jag som tittare nästan glömmer bort själva storyn. Det finns en kroppslig fixering i filmen som är genomgående. Eller snarare kroppskontroll. Gymnastik, ridning, träning, simning och flirtande poser mot såväl killar som tjejer. Kroppen ska tämjas, kontrolleras, plågas. Det gäller såväl när Emma klickertränar sin hund som när hon skojdränker sin lillasyster i besvikelse över att inte bli uttagen i laget.

Det finns en befriande stil i Apflickorna. Ofta luras jag som betraktare att tro att nu går minsann regissörerna i upptrampade spår och klichéer. Men så bryts och förändras allt och tar en annorlunda vändning. En gång, två gånger, många gånger. Det är kreativt men känns ibland krystat och orealistiskt. Det här är en film som jag verkligen skulle vilja höja till skyarna, men samtidigt förrirrar den sig i sig själv. Handlingen bryts av experiment, tempot sjunker, kommer tillbaka men flytet försvinner.

Men, de psykologiska porträtten av karaktärerna känns inte färdiga. Det finns få vuxna i filmen och tonåringarnas mammor är försvunna? Emma och särskilt Cassandras drivkrafter förefaller gåtfulla trots att vissa ledtrådar skymtar på vägen. Som psykolog saknar jag bakgrund till flickornas maktlekar. Kanske är det mödrarnas frånvaro som är problemet, eller flickornas egen rädsla för en eventuell homosexuell identitet som är hotet som måste trängas undan. Eller så är de bara uttråkade tonårstjejer som har sommarlov och som håller på bli vuxna. Men bakom dessa spekulativa tolkningar är testandet av gränser filmens grundtema. Tonåringar testar gränser och upptäcker till skillnad från mindre barn att de har makt och en förmåga att påverka vuxna och sin omgivningen på ett genomgripande sätt. En makt som skrämmer och kittlar på samma gång. En makt som man som ung oftast inte är mogen att hantera konsekvenserna av.

 

 

Socialpsykologin nyckeln till sociala medier

För en tid sedan skrev jag en krönika för Psykologtidningen nr 3/2011. Rubriken ”Socialpsykologin nyckeln till sociala medier” var ett försök att sätta fingret på vad psykologin behöver för att förstå nätet och kommunikationen på sociala nätverk. Här är krönikan i sin helhet.

***

Sedan 1980-talet har det blåst individualistiska vindar såväl i politiken som inom psykologin. Utvecklingen av internet och sociala medier kräver dock att vi vänder oss till socialpsykologin för att förstå det digitala landskapet.

I och med att sociala medier kommit in i människor liv är det uppenbart att vi tränas och socialiseras i en ständig interaktiv process, där vi skapar oss själva i relation till andra. Det egna självets introspektion möter en ständig feedback från vår kontaktsfär. I det sociala rummet Facebook, deltar 4,4 miljoner svenskar och 600 miljoner i världen. I skrivande stund är t.ex. drygt 1800 psykologer och psykologstudenter medlemmar i en livaktiggrupp, som diskuterar alla möjliga professionella frågor.

Sociologen Anthony Giddens beskrev på 1990-talet i sin bok Modernitet och självidentitet den senmoderna människan som självreflexiv. Han menar att dagens människor befinner sig i en terapeutisk kultur av ständig introspektion. Att vara modern idag innebär att frågan: Hur ska jag leva? måste besvaras genom dagliga beslut om hur jag ska uppträda, vad jag ska ha på mig, äta och vilket som är mitt nästa karriärsteg.

Det gör att samtidens människor ständigt måste reflektera över sin existens för att kunna fungera i en skenande värld. Giddens finner stöd för att vi i vår strävan att förverkliga oss själva, försöker kontrollera tiden, rummet, bostaden och kroppen. Självförverkligandets moraliska ledord är att vara autentisk. Giddens tankar stämmer väl in på dagens samtidsmänniska som utvecklas på sociala nätverk.

Men vilket slags socialt rum är Facebook? Det är lätt att glömma att det avskalade gränssnittet på Facebooks system, inte är neutralt utan att det stimulerar en viss typ av social interaktion. Ju mer vi berättar om våra beteendemönster, desto lättare är det för systemet att marknadsföra ett erbjudande till just dig.

En teoretiker som åter blivit aktuell i internetforskning är socialpsykologen Erving Goffman. Han beskrev hur vi i ett analogt samhälle försöker styra människors uppfattning om oss själva till exempel genom att på Facebook genom medvetna val ge ett visst intryck. Goffman talar om Impression Management.

Några intressanta studier har visat att de flesta tycker att de själva inte är för självutlämnande på Facebook, men att 72 procent tycker att deras vänner är det. Extroverta individer var föga förvånande mer självutlämnande än introverta på sociala medier. Den som har för få vänner är mindre populär, men för många vänner gör att man inte uppfattas som autentisk. I en intressant studie angav många att de gärna delade med sig av personlig information samtidigt som de var oroliga för den egna integriteten. Få vidtog dock några åtgärder mot detta. Att vara självutlämnande verkar vara det säkraste sättet att bli populär, dock till priset att man avslöjar privata detaljer.

Människor på sociala medier tycks generellt ha en föreställd publik som består av de personer man har mest kontakt med. Samtidigt läser hundratals andra så det är troligt att vi då och då glömmer bort den vida sociala arena vi rör oss i. Facebook som system utövar ett socialt tryck. Jag har flera bekanta som gått med, gått ur, men sedan krupit till korset för att de inte vill missa fester, evenemang och att delta i ett socialt sammanhang. Ett socialt samtal som flera studier visat präglas av en lättsam, glättig och peppande ton.

Det återstår mycket forskning och diskussion inom psykologin för att vi ska få grepp om samtidsmänniskan. Man behöver inte vara socialkonstruktivist för att se hur människor på 2010-talet utvecklas på och via sociala medier. Det är dags att ”gilla” socialpsykologin då den är nödvändig för att förstå den här processen, i dessa föränderliga tider har den kanske snart hög status igen.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent