Etikettarkiv: rån

Play av Ruben Östlund filmrecension för Psykologtidningen

Här är min filmrecension av Ruben Östlunds nya film Play som premiär på svenska biografer idag. Recensionen ligger uppe på Psykologtidningens webbplats. En film som alla psykologiskt intresserade måste se. Marsch iväg till biograferna.

***

Jag blir ofta misstänksam när regissörer använder barn. Det kan kännas som ett sensationslystet sätt att höja affektnivån och nerven i en berättelse som inte håller. Urtypen är kanske den danske regissören Lars von Trier, som gärna låter ett barn dö i inledningen av en film.

Ruben Östlunds senaste film Play handlar om våldsamma barn och visas nu på svenska biografer, men har redan turnerats och hyllats i ett halvår. Han klarar den balansgången.

Östlunds förra film De ofrivilliga handlade om fem historier om grupptryck och gruppdynamik. I Play är historien mer renodlad och den här gången riktar han fokus på ett gäng svarta tonårskillar som rånar killar på mobiler. Filmen är inspirerad av verkliga händelser där en liga med killar specialiserat sig på att råna jämnåriga, aningen mer välbärgade pojkar. Förövarna var alla svarta killar som satt i system att spela på den ojämna maktbalansen mellan etniskt svenska medelklasskillar och sin egen underlägsenhet.

En socialpsykologisk forskare
Östlund arbetsmetod liknar en socialpsykologisk forskare. Men där forskarens resultat är en knastertorr papperslunta utan färgillustrationer är hans slutprodukt en obehaglig filmisk dokumentation av psykologiska fenomen. Trots att det är en spelfilm upplever tittaren filmen som en dokumentär i realtid från vittnets perspektiv.

Östlund har berättat att han intervjuat rånare, offer, läst rättegångshandlingar och minutiöst försökt sätta sig in i situationen. Inget lämnas åt slumpen, varenda filmisk fotnot är perfekt genomtänkt. Han skildrar gängets förmåga att iscensätta en historia och förleda sina offer att till slut ge sina mobiler till dem. Det handlar om maktspel, psykisk terror och kallt beräknande att vuxenvärlden inte kommer att ingripa mot några stackars invandrarkillar.

Ett oundvikligt slut
Gänget väljer ut sina offer i ett köpcentrum. Likt rovdjur identifierar de osäkra killar som ovant rör sig i storstadens djungel. De spelar ”good guy, bad guy”, använder en liten portion hot om våld, men mestadels utnyttjar de offrets vilja att vara till lags.

Gänget hamnar på omvägar, på spårvagnar och till slut ute i skogen. Allt mer tristess, trötthet, och desperation uppstår. Bråk mellan gängmedlemmar leder till våldsamma repressalier. Konflikter mellan offren leder till ett slags ”Stockholmssyndrom” där offren socialiserar sig med förövarna i hopp om att få komma undan. Upplösningen blir oväntad, även om filmens dramaturgi leder fram mot ett oundvikligt slut.

Hjältarna uteblir
Filmen skildrar flera psykologiska fenomen. Grupptryck, människors sätt att dela in människor i in-grupp och ut-grupp, liksom åskådareffekten, det vill säga att ju fler som ser ett brott begås desto mindre sannolikhet är det att någon ingriper. Hjältarna uteblir. I stället får man en besk smak i munnen av vuxenvärldens nonchalans och ointresse.

Östlund belyser svenskens upptagenhet för regler och rutiner som gör att såväl anställda som medmänniskor inte förmår att kliva ur sina roller och se en utsatt eller hjälpsökande människa där hon råkar befinna sig. Det står ju inte i arbetsbeskrivningen eller ingår i vår civilkuragenorm.

Ruben Östlund och producenten Erik Hemmendorff, samt hela gänget bakom filmen Play, briljerar. Deras undersökande experimentella metod och lysande casting av barnskådespelare leder till ett viktigt samtidsdokument. En obekväm spark i skrevet på alla oss som i välviljans apartheid blundar för strukturella problem i individualismens tidevarv, i vårt yrke eller i vårt stratifierade livsmönster.

Östlund visar att samhället och vuxenvärldens tafatta försök att ordna upp saker är förståeliga, men patetiska. Lösningen på stora samhällsproblem är inte individualpsykologiska, varken i behandlingsrummet eller i Göteborgs förorter.