Etikettarkiv: personligt

I skuggan av ett terrorattentat – min berättelse från Stockholm 7 april

Har en eftermiddag med paus från föräldrarledigheten. Lämnar 1-åringen hos mormor och cyklar in mot Stockholm city.  Cyklar i lite vind mot kontoret. Rundar Sergels torg, låser cykeln på Sveavägen utanför sista Hötorgsskrapan innan Konserthuset. Hinner komma in några minuter på kontoret innan vi får nyhetflashar om ett terrordåd vid Åhléns på Drottninggatan. 150 meter bort. Sirener ljuder. Vi står och blickar ut över Sveavägen och Kungsgatan från vårt fönster. Trafiken tätnar. Det kleggar igen. Snart ser vi poliser spärra av, och försa bort folk från Hötorget. Vi fortsätter vårt interna möte en stund under förvirring. Fler sirener. Det kommer rapporter om kaos och brandrök. Det börjar myllra av människor på gatorna nedanför. Så dyker k-pist klädda poliser upp, vid konserthuset. Trafiken spärras av på Kungsgatan. Jag säger till de andra att nu är det nog läge att dra innan vid blir fastlåsta i skraporna. Vi samlar ihop våra saker. Yr runt ett tag. I entrén står massor av människor och trycker. Fan, tänker jag. Redan avspärrat. Men så ser jag att det går att gå ut. Förstår då att folk är rädda för att gå ut. Borde jag vara rädd? Går ut. Rykten om skottlossning vid Fridhemsplan. Märker att jag bara har en sak i huvudet. Sticka därifrån. Låser upp cykeln och tar mig över Sveavägen upp på Oxtorgsgatan och sedan Regeringsgatan. Cyklar ner not Kungsträdgården. Passerar Slottet och Riksdagen på Skeppsbron. Då och då poliser med sirener. Kör upp mot Slottet. Lyssnar på radion. Tänker bara på att cykla bort från city och ta mig i säkerhet. Hämta mina barn som är utspridda hos mormor, förskola och skolan.

Det är lämmeltåg av människor som går överallt. En underlig stämning. Det är inte panik men en märklig känsla. Som ett snökaos på vintern fast det är vår i luften. Folk flackar med blicken. Några gråter. Andra ser så där frånvarande ut. Cyklar längs med Söder Mälarstrand. Börjar känna mig säkrare. Så över Liljeholmsbron. Hämtar 1-åringen. Cyklar hem. Träffar min familj. Börjar känna mig skakig. Märker hur jag försöker tänka och känna klart. Men nockas då och då av en stor trötthet. Som om oron från i eftermiddags återkommer. Tar vägen upp i hjärnan och lägger sig som en våt filt av tröghet. Är glad för att jag lever. Att jag inte befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Det var så nära.  Läs mer

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag kommer ut som krönikör i senaste numret av Modern Psykologi (nr 2/2011). Där skriver jag om ”collapsing context” och svårigheterna av att kommunicera med mamma, chefen och barndomsvänner i samma kanal. Här kommer krönikan i sin helhet.

***

Vad ska man göra med mamma på Facebook?

Jag tror det var i höstas som jag fick en vänförfrågan från min mamma på Facebook. Tidigare hade jag diskret avfärdat gamla skolkamrater, men min egen mamma kunde jag inte tacka nej till, även om det inte kändes helt rätt. Året innan skrev en släkting på min sambos ”wall” och grattade när hon var gravid. Trots att inlägget snabbt raderades så var det flera vänner som fick reda på nyheten av den anledningen. När förlossningen närmade sig och våra profiler nedsolkades av alla kommentarer visste alla att vi skulle få barn. Det irriterade mig att inte själv kunna bestämma hur jag skulle berätta om det. Hur tänker folk egentligen? Tänk om förlossningen gått åt skogen?

Det senaste året har människor 50+ äntrat Facebook, men jag har inte förstått konsekvensen av förändringen förrän min mamma gick med. För när gamla lärare, ytliga kollegor, farbröder och mammor blivit en del av mina vänner på Facebook har dynamiken förändrats. Jag kan inte berätta om mitt liv med samma självklarhet eftersom olika generationer har skilda syn på världen. Sociala grupper som jag rör mig emellan har olika referensramar. Det blir allt svårare att ta ut svängarna, skämta eller bara tramsa när alla ens sociala kontakter ser detta. Någon kommer bli trampad på tårna. Och vad har egentligen affärsbekanta, barndomsvänner och studiekamrater egentligen gemensamt?

Fler jag träffar uttrycker att det är svårt att använda sociala medier som det var tänkt sig, nämligen att interagera och umgås med vänner och bekanta. Facebook har tvingat människor att föra ihop sina parallella identiteter i samma sfär. Systemet verkar förutsätta att det automatiskt är dåligt att särskilja olika delar av sig själv. I själva verket vet vi från psykologin att det är ändamålsenligt att dela upp information och att inte berätta allt för alla. Vi vill inte heller alltid veta allt om alla. Mammor ska inte alltid veta vilka udda intressen man har och chefer behöver inte veta vilka svartklubbar man går till på helgen.

Det här fenomenet att allt samlas i samma flöde kallas för ”context collapse” och har av vissa beskrivits som ett hot mot sociala plattformar som lite för aggressivt försöker tvinga in alla i samma form. För när våra sociala lager kollapsar och blandas samman blir de också på sikt mindre relevanta. Bruset och röran blir för stor och värdet för var och en minskar. Kanske skulle man kunna beskriva det som en intressant diskussion runt ett bord på en fest, som det ansluter sig fler och fler personer till. Snart har samtalet förändrats, förytligats och blivit mer generellt istället för specifikt och personligt som det var innan.

Många har i flera år sagt att filtrering är det nya på nätet. Nätverkssajternas sociala filtrering är omogen och invaderar privatlivets sfärer. Om det inte blir ändring kommer folk att överge plattformar som Facebook och flytta sitt sociala interagerande till platser på nätet som tillåter att man delar upp sina sociala relationer. Kanske kan man rent av förstå samtidsmänniskans fixering vid köket, hemmet och privatlivet som ett resultat av att vi så sällan får vara i fred från en invaderande omvärld på nätet.

Praktik i New York

2232171063_df9636e124

”Jonas, kan du åka till New York om en vecka? Vi skulle behöva hjälp att administrera allt runt i kring resan och alla tester och personbedömningar.”

”Ja, det kan jag göra. Det funkar för mig.”

Det gjorde att jag fick lite ändrade Valborgsmässoplaner och det gjorde plötsligt att jag fick väldigt lite tid att blogga. Så sedan i söndags är jag på Manhattan och gör praktik i tio dagar. Det är 25 grader varmt och jag är fortfarande jetlaggad. Två joggingturer i Central Park samt längs Hudsonfloden ner till Battery Park har jag hunnit med. Samt att jag fått känna på en fantastisk icke-service från hotellet på 39:e gatan. Amerikaner är verkligen värdelösa på service. När jag frågade om vi kunde få kaffe till vårt konferensrum blev svaret: ”We don’t do catering for less than ten people”. Vad svarar man på det?

PS: På bilden syns Empire State Building, som jag ser från mitt hotellfönster där jag bor på 27:e våningen.

Therapeutic Assessment

9780805857641.jpg

17-19 november pågår Sveriges Neuropsykologers Förenings Riksstämma i Sundsvall. Temat är neuropsykologi och terapi = sant? En av de som ska tala är Stephen E. Finn. Han är en förnyare inom klinisk neuropsykologi och testområdet. Nyligen var han även i Göteborg och föreläste om sin metod.

Finn är neuropsykolog och har utvecklat utvecklat therapeutic assesment som sin grej. I hans bok ”In our clients shoes” (2007) berättar han kunnigt och läsvärt om sitt sätt att arbeta. Kort handlar det om att se även utredningsprocessen och testförfarande som en intervention i sig. Det här sättet att tänka att test är en intervention i sig är egentligen något som har varit vanligt inom andra psykologiska fält. Kul att se att det även kommit till testpsykologin. Enligt Finn gäller det att använda sig av det här sättet att tänka och erfarenheten som en medveten del i behandlingen med klienten. En psykologisk utredning bör vara en positiv erfarenhet för klienten som kan skapa förändring och utveckling i dennes situation. Finn (och fler med honom) menar att klienten ska vara delaktig hela tiden. Det gäller när utredningsuppdraget formuleras liksom när tester och observationer genomförs. Så långt kan de flesta sträcka sig. Men Finn menar också att psykologen ska formulera rekommendationer för åtgärder i samarbete med klienten liksom i psykologutlåtandet. Han skriver också personligt utformade brev till klienten efter avslutat utredning.

Jag har hört att APA nyligen godkänt hans forskning (tvyärr ingen referens om det) och evidensklassat metoden therapeutic assessment vilket är spännande eftersom den är ganska djärv. Språket i ”In our clients shoes” är bitvis ganska tekniskt även om det är personligt hållet. Boken riktar sig främst till psykologer som arbetar med kliniska utredningar. Boken går att köpa här tex. Förhoppningsvis är hans nya bok som kommer under 2009 ännu mera tillgänglig för andra än psykologer som jobbar med testning.

Om mitt förhållande till drömmar

d_sleep.jpg

Jag har alltid varit fascinerad av drömmar. Det finns en lång tradition genom alla kulturer att fästa stor vikt vid våra drömmar. Drömvärlden har beskrivits som olycksbådande, voyeuristisk men också som en vägvisare för människor. Att lyssna på sin inre röst har ofta tolkats som att följa drömmens budskap. Att tyda och tolka drömmar har därför varit en viktig funktion i många civilisationer.

När jag var 17-18 år började jag aktivt försöka skriva ned mina drömrester direkt när jag vaknade på morgonen. Sömndrucken antecknade jag allt jag kom ihåg utan censur (nästan iallafall). Såväl min handstilen som innebörden var svårtydlig efteråt. Under ett halvår tränade jag upp min förmåga att komma ihåg drömmar. Snart mindes jag nästan alltid något. Ibland långa sekvenser och ibland flera drömmar från samma natt. Det blev en slags själslig dagbok parallellt med mitt vanliga tillrättalagda dagboksskrivande. Läs mer