I skuggan av ett terrorattentat – min berättelse från Stockholm 7 april

Har en eftermiddag med paus från föräldrarledigheten. Lämnar 1-åringen hos mormor och cyklar in mot Stockholm city.  Cyklar i lite vind mot kontoret. Rundar Sergels torg, låser cykeln på Sveavägen utanför sista Hötorgsskrapan innan Konserthuset. Hinner komma in några minuter på kontoret innan vi får nyhetflashar om ett terrordåd vid Åhléns på Drottninggatan. 150 meter bort. Sirener ljuder. Vi står och blickar ut över Sveavägen och Kungsgatan från vårt fönster. Trafiken tätnar. Det kleggar igen. Snart ser vi poliser spärra av, och försa bort folk från Hötorget. Vi fortsätter vårt interna möte en stund under förvirring. Fler sirener. Det kommer rapporter om kaos och brandrök. Det börjar myllra av människor på gatorna nedanför. Så dyker k-pist klädda poliser upp, vid konserthuset. Trafiken spärras av på Kungsgatan. Jag säger till de andra att nu är det nog läge att dra innan vid blir fastlåsta i skraporna. Vi samlar ihop våra saker. Yr runt ett tag. I entrén står massor av människor och trycker. Fan, tänker jag. Redan avspärrat. Men så ser jag att det går att gå ut. Förstår då att folk är rädda för att gå ut. Borde jag vara rädd? Går ut. Rykten om skottlossning vid Fridhemsplan. Märker att jag bara har en sak i huvudet. Sticka därifrån. Låser upp cykeln och tar mig över Sveavägen upp på Oxtorgsgatan och sedan Regeringsgatan. Cyklar ner not Kungsträdgården. Passerar Slottet och Riksdagen på Skeppsbron. Då och då poliser med sirener. Kör upp mot Slottet. Lyssnar på radion. Tänker bara på att cykla bort från city och ta mig i säkerhet. Hämta mina barn som är utspridda hos mormor, förskola och skolan.

Det är lämmeltåg av människor som går överallt. En underlig stämning. Det är inte panik men en märklig känsla. Som ett snökaos på vintern fast det är vår i luften. Folk flackar med blicken. Några gråter. Andra ser så där frånvarande ut. Cyklar längs med Söder Mälarstrand. Börjar känna mig säkrare. Så över Liljeholmsbron. Hämtar 1-åringen. Cyklar hem. Träffar min familj. Börjar känna mig skakig. Märker hur jag försöker tänka och känna klart. Men nockas då och då av en stor trötthet. Som om oron från i eftermiddags återkommer. Tar vägen upp i hjärnan och lägger sig som en våt filt av tröghet. Är glad för att jag lever. Att jag inte befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Det var så nära. 

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!