Den sorgliga debatten om Mellanöstern

images.jpeg

Den senaste tiden har jag skrivit en del om Mellanöstern. Per Gudmundson formulerade en bra men begränsad analys som ledde till en hel del kommentarer. Vill man se en film om det hjältemodiga Israel kan man titta på den här propagandafilmen från Horowitz Freedom Center. Den blandar riktiga fakta med skeva påståenden i en salig röra med suggestiv Sagan-om-Ringen-liknande musik i bakgrunden. Där framställs alla Israels krigshandlingar som försvarskrig (18 år av ockupation av södra Libanon inkluderat) och araberna som blodtörstiga anfallare. Tänk om det vore så enkelt. DN tror att det nu finns ett nytt unikt tillfälle i Israel-Palestina-konflikten. Det tror inte jag.

Det slående intrycket av debatten här hemma är att många nöjer sig med ena sidans synpunkter. Så debatterar, kommenterar och förstå-sig-påar man om Mellanöstern. Hökmark citerar högertidningen Jerusalem Post, vänstern urskuldrar Hamas. Fisk skriver en väl tillspetsad analys av läget i The Independent. I debatten vill man banka huvudet i motståndaren med argument som trivialiserar, överdriver eller förenklar det som sker. Läs bara alla kommentarerna efter Gudmundsons inlägg så förstår du vad jag menar.

Jag är pessimistisk inför framtiden. Jag tror inte att det kommer bli bättre eller fredligare i regionen framöver. Viljan saknas hos alltför många. Två scenario jag är spänd på att se är när palestinierna går över till en fredlig ickevåldsstrategi. Den taktiken har ju varit lyckosam tidigare i historien. Det andra scenariot är att Israel som den starkare parten lämnar tillbaka det man ockuperade 1967. Någon av dessa alternativ borde kunna föra utvecklingen åt rätt håll.