Etikettarkiv: postmodernism

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Vad är Förändring?

9780393011043.jpg

Den enkla frågan ställde sig författarna Paul Watzlawick, John Weakland och Richard Fisch till boken ”Change – principles of problem formation and problem resolution”. Den kom ut första gången 1974 och blev en klassiker, så till den grad att vi på psykologlinjen fortfarande har den som kurslitteratur. Boken innehåller en mängd exempel från alla möjliga sammanhang som illustrerar hur man kan tänka kring problem. Det är mycket underhållande läsning samtidigt som boken sätter fingret på logiska inkonsekvenser i många resonemang. Tankevurpor och mentala låsningar som hindrar oss att komma vidare. Det är en inspirerande bok för alla som är intresserade av förändringsprocesser i stort och smått. Här är ett försök att sammanfatta bokens viktigaste idéer.

Boken inleder med en spionhistoria från Andra Världskriget. I maj 1940 befann sig två brittiska dubbelagenter på en brittisk trålare på väg till Tyskland för ett hemligt möte med Ritterm en tysk major också i underärttelsetjänste. Biscuit och Snow hette männen som av någon outgrundlig anledning inte får information av brittiska underrättelsetjänsten om varandra. Biscuit och Snow blir naturligtvis misstänksamma och börjar fråga ut varandra. Biscuit får för sig att Snow verkligen är tysk agent på grund av hans beteende och samtal. Snow tror också att Biscuit är tysk agent och gör allt för att övertyga denne om att han själv ockå är tyska agent. Det hela slutar med att Biscuit stänger in Snow i en hytt och vänder tillbaka trålaren mot Storbritannien. Uppdraget misslyckas med andra ord. Den här paradoxala historien sätter fingret på det som Watzlawick och kompani utvecklar i sin bok. Läs mer

Vetandets värld om depressioner

Vetandets Värld i P1 från 11 juli tar upp frågan om varför så många unga kvinnor drabbas av depressioner. I Sverige drabbas cirka 40 % av kvinnorna någon gång av depression under sitt liv. Motsvarande siffror för män är 25 %. De flesta människor mår bättre idag än i början av 1990-talet. Undantaget är unga kvinnor mellan 18-29 år. Det finns olika orsaker till det. Biologiska faktorer som skillnader i könshormoner är en förklaring. Psykologen Christer Röst och psykiatrikern Gunnar Ahnlund tar även upp sociala och kulturella orsaker. Kraven i samhället är högre idag, särskilt kraven på kvinnor är höga. Men kraven kommer också innifrån oss själva. Det är en viktig insikt i den här diskussionen. Jag har tidigare tagit upp hur sjukdomsbegreppet är i förändring. Vi tillåter oss att betrakta oss som sjuka för saker som inte hade kvalat in för 30 år sedan. Vi kräver mer idag av oss själva både på jobbet och privat. Vi vill ha stimulerande jobb, en spännande fritid, ett lyckat kärleksliv och många vänner. Det här är i grunden positivt. Vi äter bättre mat, har en mer sofistikerad smak och vet mer om fler saker än tidigare. Det är konsekvenser av vårt postmoderna samhälle på 200o-talet. Röst och Ahnlund tar också upp att kvinnor uppmärksammar sitt psykiska mående i större utsträckning än män. Det gör att kvinnor oftare söker vård och hjälp medan män lättare hamnar i missbruk till exempel. Jag har också skrivit om skillnader i synen på att vara deprimerad mellan olika kulturer. Det kan faktiskt vara okej att vara deprimerad. Som jag ser det letar människor idag efter en balans mellan stimulans och rekreation. Det ligger i sakens natur att det är svårare att nå en balanserad tillvaro i dagens samhälle. Det är vår stora utmaning.

– Existerar begreppet fake i Bulgarien?

bulgarienfake.jpg

Det är vår andra dag i Bulgarien och vi sitter på ett café. Ivailo är och postar ett brev. Nä, sannerligen, det verkar inte finnas någon diskussion om vad som är äkta eller inte i Bulgarien. Man bygger om, renoverar, lappar och lagar. Så billigt som möjligt och gärna grällt och gällt. Färg är bra. Smaklösheten breder ut sig. Det sticker i ögonen för en nordbo itutad minimalistiska dogmer sedan barnsben. Men vad beror det på att fake inte anses fult i Bulgarien? Läs mer

Kritik av den negativa uppbyggligheten

9789185191192.gif

Så heter en bok av de två danska författarna Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen. Boken ges ut på det lilla förlaget Ruin och kan köpas på deras kontor på Heleborgsgatan 14, för bara 120 kr. Johan Svedejedal introducerar danskarna i en essä i DN. Kort kan man säga att essän och boken som jag gärna vill läsa handlar om hur den intellektuella parnassen har omfamnat ett postmodernt synsätt utan självdistans. Den distanserade och negativa intellektuella attityden har blivit den nya sanningen. Stjernefelt & Thomsen pekar på faror och brister med en slappt negativ inställning till allt och alla.

Feminismer, queerteori och integral feminism

images.jpeg

Vi läser en kurs i genusteori och jämställdhet. Feminismen är idag en fragmentarisk och förvirrande ideologi. Modernistiska idéer möter nya postmoderna queerteoretiska perspektiv. Det är inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till den rådande diskussionen. I den här uppsatsen försöker jag bena ut den idéhistoriska bakgrunden till dagens förvirring. Bedöm själva om jag lyckades. På slutet introducerar jag Ken Wilbers tankar om Integral feminism. Det behöver knappast nämnas att hans synsätt inte har vunnit laga kraft. Än så länge bör kanske tilläggas. Läs mer

Karin Mamma Andersson på Moderna Museet

 9341eng.jpg

Precis som många andra var jag en regnig söndag på Moderna Museet. Och ja, Karin Mamma Anderssons utställning är sevärd. Hennes landskapsmåleri är fantastiskt. Hon ritar norrländska skogar, björkar och tjärnar som fångar den storslagna melankolin som den norrländska naturen står för. Hennes färger känns Norrland.

Karin Mamma Andersson är sinnebilden av en postmodern konstnär. Hon blandar upp landskapen med perspektivförskjutningar, lager-på-lager. Man är både inomhus och i fjällen på samma gång. Jag skulle önska att hon lät landskapsmåleriet stå för sig själv. Det är bara ibland hon lyckas tillföra något nytt genom komplicera motivet. Oftast förstör det. Läs mer