Mitt psykiatriska liv av Johan Cullberg

02553-01.JPG

”Mitt psykiatriska liv” heter Johan Cullbergs memoarer, utgiven på Natur & Kultur. PC Jersild uppmärksammade boken igår och idag kan man läse en intervju med Cullberg själv i DN. Så vad passar bättre än min egen recension av samma bok. SvD recenserar här.

Att läsa om Cullbergs borgerliga uppväxt som biskopsson på 30 och 40-talet är att få Sveriges moderna historia återberättad. Cullbergs bok är en del barndom, en del studietid och en del psykiatri. Alla intressanta delar. Boken får ibland en lite gubbig ton av återblickande men det har kanske med formatet att göra. Men mestadels är det en fascinerande läsning.

Den avslutande delen av boken, berättar något viktigt om hur Sverige förändrats. På 1950-talet när Cullbergs bror Erland drabbas av psykos och schizofreni hamnar denne på Beckomberga. Dåtidens psykosbehandlingar handlade om insulin, elchocker och spännbälten. Cullberg redogör för de hundratals behandlingar som skulle göra Erland bättre. Behandlingen gjorde Erland sämre och idag skulle vi kalla det övergrepp.

Cullberg beskriver sitt möte med psykoanalysen. På den tiden var psykoanalysen det nya alternativa hoppet. Samtidigt fick Cullberg, Crafoord och andra tampas med den klassiskt konservativa analytikerkåren på 1960-talet.

I boken kan man läsa om hur han började jobba på Södersjukhusets psykiatriska klinik 1961. Senare hamnade han på St. Görans Sjukhus. Där kom han i kontakt med kvinnor som mist sina barn vid förlossningen. Cullberg inledde ett omfattande arbete att intervjua 59 mödrar som förlorat sina barn under förlossningen. Intervjuerna blev början till Cullbergs förståelse för krisförloppet som han utvecklade i sin lärobok ”Kris och utveckling” som kom ut första gången 1975. Där presenterar han de fyra stadierna; chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen. Idag är de naturliga delar av vårt sätt att se på krisens förlopp.

Cullberg beskriver inte utan självdistans de omvälvande tider som åren på 1970-talet var även inom psykiatrin. Nya projekt och idéer skulle testas och det gamla vädras ut. Motsättningarna blev stora mellan den medicinska psykiatrin och det psykodynamiska perspektivet. Men det fanns fler skiljelinjer än den. Till exempel synen på individens och samhällets del i individuella mänskliga lidanden. 1970-talet var socialpsykologins stora tidevarv vilket efter det har svängt tillbaka till en mer indivdualistisk syn på psykiskt lidande.

Cullberg är mitt i skeendet och drar igång Nackaprojektet 1974. Det var ett försök att komma närmare de psykiskt sjuka och man startade små kristeam som skulle vara flexibla och möta klienterna där de var. Man ville komma bort från den passiviserande inlåsningen på slutna avdelningar. Erfarenheterna i Nackaprojektet bidrog också senare till Fallskärmsprojektet som Cullberg var med och startade. Det drog igång 1992 på Södermalm men kom snart att utvidgas till 17 kliniker över hela Sverige. Det handlade om ett mer individanpassat bemötande för ungdomar med förstagångspsykoser. En del av erfarenheterna finns sammanfattade här.

Det är en mycket läsvärd bok, skriven med stor värme och uppriktighet. ”Mitt psykiatriska liv är spännade för såväl initierade som lekmän.

För den som vill läsa mer av Cullberg rekommenderar jag hans mer skönlitterära verk om kända författare som Strindberg, Dagerman och Fröding. Jag har skrivit en längre essä om Skaparkriser (1992) som är en bra sammanfattning. ”Gustav Fröding och kärleken” (2004) har jag inte hunnit skriva om, ännu.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!