Jag roade mig att googla på psykfilm och kom över en gammal artikel i Illustrerad Vetenskap nr 4/2002. Den handlar om filmterapi, eller cinematherapy som det kallas i den anglosaxiska världen. Klaus Wilhelms artikel är på många sätt härligt ovetenskapligt. Sista stycket är komik på högsta nivå:

Kanske kommer psykologer snart även att bli aktiva medspelare i filmerna genom att skapa en rad digitala filmfigurer, så kallade avatarer, som i framtoning och psyke- är skräddarsydda för bestämda terapeutiska ändamål. Tekniken finns sedan länge och används, så kanske är det bara en tidsfråga, innan psykologerna på allvar går in vid filmen.

Men artikeln tar upp en intressant amerikansk psykolog som heter Gary Solomon. Solomon var själv på glid i tillvaron som barn och tonåring. Han växte upp med tv och film som ett sätt att förstå människor, samhället och existensen. Sen kammade Solomon till sig, och har som praktiserande terapeut använd sig av film i sitt klientarbete. Han har skrivit tre böcker på temat film och terapi: ”Reel Therapy -How movies inspire you to overcome life´s problems”och ”The motion picture prescription” samt ”Cinema Parenting”. Den sistnämda är en guide till filmer och tv-serier som är lämpliga för barn ooch ungdomar i olika åldrar att se och diskutera med föräldern. På amazon kan man läsa ett utdrag ur en boken ”Reel Therapy”. Det är en fingerad intervju med Solomon där han beskriver bakgrunden till sina böcker och filmterapi.

I grunden verkar Solomons filmterapi rätt enkel. Han väljer ut filmer som är relevant för klienten. Denne får sedan i hemläxa att titta på filmen tills nästa terapisession. Då talar man om filmen och de känslor den växt. Det gäller att aktivera känslor hos klienten som man sedan kan börja bearbeta i terapin. Läs mer →