månadsarkiv: mars 2007

Vasaloppet 2007

Det blev mildväder och snöfall vid starten. Alla hade vi vallat fel och hade noll fäste. Underlaget var snömos och spåren obefintliga. Det var tur att man var lyckligt ovetande vid starten. Starten var överväldigande så till den grad att jag glömde att sätta på min egen klocka förrän i kön i första backen. Efter en timme var vi uppe på myren och hade saxat som ett lämmeltåg uppför en lång slingrande backe. Drygt 150 höjdmeter. Det snöade och folk ställde sig redan vid sidan av spåret för att valla om. Vi andra åkte och hoppades att spåren skulle dyka upp, att temperaturen skulle falla eller att det skulle sluta snöa. Vid första kontrollen i Smågan efter 11 km var jag törstig och hungrig och åt min ena energybar. Då var klckan nästan tio och det hade gott över fyra timmar sedan jag åt frukost på bussen upp till Sälen.

När inga egentliga spår dykt upp efter två mil började jag ställa in mig på att staka nio mil. Det kändes hyfsat bra. Jag åkte om ganska många och gladde mig åt att mina höfter inte skulle ta slut i alla fall som de gjort i Harsa-loppet. I Mångsbodarna efter 24 km fick man äntligen blåbärssoppa. Jag drack så mycket jag orkade och fick tillbaka lite krafter.

Efter 30 km kom en del backar och allt fler stannade och vallade. Jag kletade på 4+ klister som var det enda jag hade och fick låna sprayvalla. Det hjälpte aningen men frös fast och ibland så tog skidorna tvärstopp. Eftersom det inte fanns några spår uppför var det bara att saxa och försöka spara krafter till slätåkningen.

Halvvägs i loppet var jag i Evertsberg. Trött och slut i armarna, och utan fäste igen. Kön var lång till vallaboden. Jag hade åkt i fem timmar. Efter Evertsberg visste jag att det var 7 km mestadels nedför och jag hade fått rådet av Jannes släktingar att inte valla om förrän efter backarna så att inte glidet försämras. Jag chansade på att få hjälp av någon klubbstation eller åkare. Efter nedförsåkningen och med 35 km kvar till må började backarna igen. Älvdalen IK blev min räddning. Två gubbar vallade om mina skidor. Kallvalle på mitt eget pålagda klister för att försöka få till rätt temperatur allt enligt gubbarna. Det servade några italienare som verkade ha kontrakterat dem. Jag fick buljong och giffel. Det var dessutom nyspårat av en bandvagn som jag tyvärr hann upp efter ett par kilometer.

Oxberg

Oxberg

I Oxberg efter 62 km stod Elsa, Jannes och Pappa och hejade på. Det var en fantastiskt skönt att någon hejade på mig. det var en kick. Jag hade åkt upp 1000 placeringar till 7478 enligt sms:en fick jag höra. Jag kände mig hyfsat fräsch. Det är bara och dra på nu så jag blir färdig, tänkte jag. Nu åker jag sista tre milen på vilja.

Min hejarklack mötte upp i Hökberg en mil senare. Nu var jag bara 19 km från mål. Jag åkte om fler och fler personer och hade en positiv trend. Jag var trött, men de flesta var ännu tröttare än jag. Det sporrade mig att åka på. 15 km från mål kom min andra riktiga dipp. Det var uppför och jag hade svårt att staka. Jag tryckte i mig en geltub energi.

Strax därefter började Anders från Fjärrsätra IK i Göteborgstrakten snacka med mig. Han hade ångest över att han släpat med sina polare på Vasaloppet när förutsättningarna var så dåliga.

16.17 var vi i Eldris, 9 km från mål. Jag föreslog att vi skulle kämpa på och försöka hinna före klockan blev fem och klara 9 timmar. Anders drog upp ett bra tempo. Vi passerade åkare efter åkare. Men efter ett par kilometer drog jag och Anders orkade inte hänga på. Jag frågade åskådare om tiden och tog hela tiden in tid. Sista kilometrarna stakade jag om gubbe efter gubbe.

upploppet

En enda stor Jag gjorde det-känsla på upploppet. 9 mil på skidor. 9 h 1 min 26 sek, blev min tid. Jag missade nio timmar precis. Jag hade åkt upp mig till plats 7054. Vid första kontrollen i Smågan var jag på plats 8540.

Så skönt att vara framme!medalj

Med medalj om halsen efteråt. Oraklet Sven Plex Pettersson har kallat Vasaloppet för nationaldag, äventyr och kulturarv. Stora ord men ändå någon stans sanna.

Rödöluvan en rörande historia

rodoluva.jpg

I fredags skicakde jag ut ett mail med mitt startnummer och information inför loppet. Min mamma blir så rörd över att jag tävlar för min barndoms klubb Rödöns SK så hon ringer upp till Elisabet på byn och berättar att jag ska åka Vasaloppet på söndagen. Elisabet berättar då att hon ska flyga ner till Mora nästa dag med ett gäng finska skidåkare. Min mamma ringer sedan till mig och berättar det hela. Jag sitter i bilen på väg upp genom Bergslagen. Eftersom jag inte hunnit med att fixa någon rödötoppluva så ringer jag upp till Elisabet och ber henne ta med en till Mora nästa dag. ”Den där fula mössan ska du verkligen åka i den”, säger hon. ”Ja då måste jag gå upp på vinden och leta”.

Vid tolvtiden sker det högtidliga överlämnandet på Mora flygplats. ”Men nu ser jag ju så där officiell ut”, kommenterar Elisabet.

VL 16375

16375

16375 är mitt startnummer i Vasaloppet på söndag. Starten går klockan 8 på morgonen. Jag står i startled 9, det näst sista ledet. Detta tack vare att jag åkte upp till Hälsingland och åkte ett överjävligt Harsa Ski Maraton. Framför mig har jag 9 000 åkare och bakom mig 6 000. Jag tävlar för min barndomsklubb Rödöns SK.

Alla Vasaloppsåkare har ett chip som gör att man kan följa mina passertider vid alla kontroller. Man kan skicka ett sms och få alla mina tider löpande. SMS:a VL 16375 till 72700. Det kostar 25 kr för och det fungerar oavsett operatör. Var noga med mellanslag mellan kod och startnummer. Mer info om ytterligare mobila tjänster här.

Väderprognosen är cirka 6-8 minusgrader vid starten i Sälen. Därefter blir det varmare under dagen och mellan 0-1 plusgrader under eftermiddagen i Mora. Stor chans till sol under senare delen av loppet. Det är nästan perfekta förhållanden. Vore bra om det höll sig under 0 grader för då håller spåren. Blir det plusgrader får man kanske valla om i slutet av loppet. Men som motionär har man nog tid med det. Mitt mål är att komma under 9 timmar. En timme per mil. Om spåren är bra så kan det gå fortare.

 

Psykologer tittar på film

Stort tack till alla som kom igår. Särskilt tack till Teresa Lindberg som kunde svara på alla frågor efteråt. A beautiful mind är en film som väcker många frågor. Att kunskapen om orsakerna till schizofreni fortfarande är undermåliga kom fram under samtalet efteråt. 35000-40 000 svenskar lider av schizofreni vilket visar ett behov på mera kunskap.

Nästa Psykologer tittar på film, blir torsdagen den 22 mars.

Det är inte lätt att vara anhörig 2

Att anhöriga reagerar med ilska och upprördhet mot psykiatrin är tydligt. Läs Rakel Lundgrens berättelse i DN:s serie om anhöriga. Är det läkarnas, mentalskötarnas eller psykologernas fel att anhöriga känner sig bortglömda? Eller ligger det i själva rollen som anhörig natur att bli arg? Att vara anhörig är ju på sätt och vis att bära på en sorg som är svår att rikta mot någon. Man kan anklaga sig själv, den psykisk sjuke, samhället eller psykiatrin. Men ingenstans får man riktigt det svar eller det motstånd mot den egna ilskan som man kanske vill ha. Är det någon som har någon bra förklaring?