Anna Odell berättar själv om varför hon iscensatte en psykos

2318798708

I söndagens DN Kultur skriver Anna Odell med egna ord om bakgrunden till sitt konstverk. Hur hon tänkte och varför hon gick tillväga som hon gjorde. I slutet av artikeln skriver hon om det massmediala stormen mot henne och om psykiatrins och psykologernas tvivelaktiga sätt att bemöta och förstå hennes avsikter:

Den upprörda debatten kring mitt verk kretsade länge kring vad som är konst och vad konst får vara, vilket jag tycker är en viktig och intressant diskussion. När den diskussionen sedan en tid tillbaka har börjat nyanseras känns det därför angeläget att vi får en debatt om vad psykiatri är och vad psykiatrin får göra.

Jag har också med det här projektet ännu tydligare insett hur stigmatiserande psykisk sjukdom är i vårt samhälle. Under förra hösten ringde jag till flera psykiatriska akutmottagningar och berättade om konstprojekt. Jag talade om att det bland annat gick ut på att under ett dygn iscensätta en psykos för att försöka öppna upp den slutna värld som psykvården är. De flesta som jag talade med trodde inte att jag skulle kunna spela sjuk på ett trovärdigt sätt. De varnade mig också för att jag skulle kunna bli sjuk om jag spelade sjuk. Längre fram i samtalen menade de att man inte skulle tro på mig när jag avslöjade att jag inte var sjuk. Dessutom menade flera att det jag planerade att göra kunde tyda på att jag fortfarande hade ohälsa kvar.

Är man sjuk om man väljer att spela sjuk? Den offerroll man lätt får sig tilldelad som psykiskt sjuk fortsätter ofta att hänga kvar även efter att man tillfrisknat. Psykologer och andra har i den mediala debatten påstått att det jag gjort skulle vara bra för mig, som ett sätt att bearbeta ”mina traumatiska upplevelser”. Men för mig är konst inte terapi. Som konstnär intresserar jag mig för mellanmänskliga relationer, för dolda samhällsstrukturer, för mitt eget och andras beteende i förhållande till olika former av makt. När personer i vården bestämmer att det jag gjort är en bearbetning av ett trauma tycker jag på sätt och vis att de missbrukar sin makt – de påstår att jag inte är ”klar” nog att veta vad jag håller på med.

Ju mer jag har arbetat med projektet desto tydligare har det för mig blivit hur omedveten personalen inom psykiatrin är om att de alltid befinner sig i ett överläge – och att det jag gjort skapat en explosiv förskjutning i den maktbalansen.

Det som slår mig är psykologernas von oben-attityd. Att psykologer skulle veta varför någon är klar med sin bearbetning eller inte blir i bästa fall en välvillig paternalism, i sämsta fall en konserverande och fördomsfull på vad som är normalt och riktigt. Det går inte en vecka utan att jag hör psykologer och psykologstudenter föra fram de här bror-duktiga attityderna om hur folk ska vara. Det liknar ibland politiker som vet bättre än vanligt folk (och då menar jag inte Göran Hägglunds ”verklighetens folk”). Det här  sättet att resonera retar mig verkligen.

written by

The author didn‘t add any Information to his profile yet.
Related Posts

Comments are closed.

Leave a Reply

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!