Igår var jag på Berns i källaren där Svensk Form hade bjudit in till Pecha Kucha Night. Initiativtagare är vd:n för Svensk form, Eva Kumlin. Hon kallar sig Fru Form och bloggar om, ja inte vet jag…resor. Pecha Kucha är en föredragsformat som skapats av två arkitekterer Astrid Klein & Mark Dytham i Tokyo. 20 bilder visas under 20 sekunder, av talaren som är tvingad att hålla sig inom den ramen. Från starten 2003, har idag Pecha Kucha-konceptet spridit sig till 120 städer. En bra beskrivning av konceptet finns att läsa på Super Lounge.

Jag har kommit i kontakt med fenomenet i Berlin, via Erics vänner, Joachim & Iepe som arrangerar Pecha Kucha i Berlin. Joachim och Iepe är bägge konstnärer vilket präglat evenemanget i Berlin. Det är råare, galnare, och uppkäftigare. Punkigare helt enkelt.

I Stockholm arrangerades den första Pecha Kucha Night i januari 2006, och gårdagens arrangemang var vol 6. Från gårdagens program var tre presentationer intressanta. Lars Tunbjörk, dokumentärfotograf visade 90-tals bilder och läste en text av Göran Greider. Gunnar Kaj visade sina blomsterarrangemang från bland annat Nobelfesten. Lena Holger, pyrotekniker/konstnärlig ledare för Fyrverkerikonst pratade om fyrverkeriets historia.

Pecha Kucha Sthlm är så långt ifrån punk man kan komma. Formatet känns kidnappat av Svensk Form som förvandlat det till ett urvattnat institutionellt mainstreamevent om ”design”. Flera av presentationerna igår var visserligen intressanta, men konceptet är malplace på Berns. Som att ha sneaker’s på Nobelfesten.

Sådana här tillställningar är deprimerande. I Sverige är vi så uppstyrda att allt som kunde varit kul blir tråkigt. När institutionsmänniskor introducerar undergroundföreteelser uppifrån, blir det bara krystat. Det skulle kunna vara så mycket bättre.

PS: Här är förövrigt Fru Forms egen recension av gårdagen.