månadsarkiv: februari 2010

Psykologer tittar på film på Göteborgs Filmfestival

Psykologer tittar på film gör ett gästspel på Göteborgs Filmfestival i helgen. Söndagen den 7 februari visas The Temptation of St Tony som är avslutningsfilm och med i huvudtävlingen på festivalen. Det är en finsk/estnisk/svensk produktion gjord av Veiko Ounpuu. Filmen visas på anrika biograf Draken kl. 12.30 på Järntorget och den efterföljande diskussionen är i festivaltältet alldeles intill och börjar kl. 15.00.

Filmen utspelar sig i ett ödsligt postkommunistiskt land där mellanchefen Tony driver runt. Pappans död tycks utlösa någon typ av kris. I en Tarkovskijliknande miljö besöker Tony chefer, präster, klubbar på jakt efter något. En inre frid eller kanske en relation. En symboliskt laddad film med många bottnar.

Till vår hjälpa att analysera filmen kommer Ingela Thylefors, psykolog, psykoterapeut och författare. Varmt välkomna!

Länk till filmens hemsida.

Filter om hundträning, ”tagteach” och KBT

Magasinet Filter har i sitt senaste nummer 12 (feb/mars 2010) en lång artikel om hundträning. Där beskrivs det ökande intresset för klickerträning med hundar. Frilansjournalisten Karin Wallén har tittat närmare på klickerrörelsen och träffat några drivande personer. På senare tid har klickerinspirerad träning under namnet ”tagteach” spridits i USA, England och även i Sverige. Tagteach lånar klickerträningens instrumentella ansats att ”träna” barn och ungdomar. Det har väckt mycket reaktioner att samtiden alltmer fokuserar på att dressera barns beteenden till lydnad av föräldrar och auktoriteter i skolan.

Walléns artikel är bra men hon svävar ibland iväg och drar växlar på diskussionen om KBT och psykodynamisk terapi som mest känns krystat och okunnigt. Steget mellan KBT och ”tagteach” är ganska långt även om det finns det beröringspunkter.

Föräldrarträningsprogrammet Komet är kanske det som blivit mest känt i Sverige och är det som tydligast jobbar med belöningar för att få barn och elever att uppföra sig. Bakgrunden till de här belöningsprogrammen är att hyperaktiva barn, autism samt barn med olika typer av beteendestörningar har svårt att anpassa sig till vuxenvärldens krav. KBT har gett bra resultat för de här specifika målgrupperna av barn. Dock är stödet och metoderna inte alls lika utprövade för normala barn. Det finns en risk att betoningen på att ”göra rätt” på kort sikt hämmar barns egen unika utveckling på lång sikt.

Beröm för min artikel

För en tid sedan skrev Lars Linder en blänkare i DN Kultur (18/1 sid 4) om min artikel i Modern Psykologi. Alltid roligt när man får beröm för en text och särskilt den här som jag lade ned mycket tid och kraft på. kul att även ett så finkulturellt forum som DN:s Kultursida bläddrar i popuärvetenskapliga blaskor. Hela artikeln ”Därför bråkar alla om KBT” finns att läsa här på min blogg. Här följer DN Kulturs kommentar:

Soffterapin inte alls så försoffad

”Kanske är tiden inne för konstruktiv dialog om psykiatrins medel och mål” – så löd Johan Cullbergs försonliga slutrader i DN Kulturs serie ”Arma själar” om psykiatrins mål och medel i höstas. En smula otippat, eftersom företrädare för olika skolor inom psykologi och psykiatri dessförinnan efter bästa förmåga bankat heder och ära ur varandra. Men kanske var det mer än en from förhoppning, ändå. Den infekterade striden mellan psykodynamisk behandling å ena sidan, KBT och evidensbaserad psykiatri å den andra, har djupa rötter i psykologins historia, konstaterar Jonas Mosskin i nya numret av Modern psykologi (nr 1/10).

Den går tillbaka på urgamla motsättningar mellan humaniora och naturvetenskap, men också mellan terapeutiskt och experimentellt inriktad psykologi. Den mer medicinskt inriktade psykologin har har varit på offensiven på senare år och skaffat sig ett övertag eftersom den är lättare att sätta siffror på. Men psykodynamikerna är inte uträknade. Det amerikanska psykologförbundet har nyligen antagit mindre snäva definitioner för vad som räknas som vetenskaplig ”evidens”; dit ska också räknas långvariga – men mer svårmätbara – terapeutiska yrkeserfarenheter på soffan.

Mosskins artikel är det klart intressantaste bidraget i en ny tidskrift som ännu söker sin form. Den vill blanda högt och lågt men något i mixen skär sig. Veckotidningsfrågor som ”Vilken typ är du –
testosteronmänniskan eller serotoninindividen?” låter mer vulgärvetenskap än populärvetenskap.

LARS LINDER