månadsarkiv: februari 2009

Staten och SKL strösslar rehabpengar till ”KBT”

skl_logo_2009_new

Förra veckan träffade jag några av Psykologförbundets företrädare och blev då upplyst om innebörden av Rehabgarantin som staten via SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) pytsar ut under 2009-2010.  Innebörden av de här pengarna är att man strösslar 1,5 miljarder under 2009-2010 till KBT-metoder till sjukskrivna smärtpatienter och ångest- och depressionspatienter. Så här skriver SKL på sin hemsida:

Den 12 december 2008 fattar SKL styrelse beslut om en fortsättning som innebär att landstingen har möjlighet att ta del av 560 miljoner kronor 2009 och 960 miljoner kronor 2010. Överenskommelsen innebär att en rehabiliteringsgaranti successivt kan börja att träda i kraft under 2008 för medicinska behandlingsmetoder där vetenskapligt stöd för effekten återvunnen arbetsförmåga kunnat visas. De stora diagnosgrupperna icke specificerad smärta i rygg, axlar och nacke, samt lindrig eller medelsvår ångest och depression omfattas.

Det låter ju bra kan man tycka. Problemet är att man har låst fast insatserna vid vissa specifika metoder med evidens som argument. Om man läser det finstilta dokumentet om hur detta ska genomföras framkommer dessutom ett chockerande resonemang:

För att få ersättning inom ramen för rehabiliteringsgarantin krävs att utredning och behandling individuellt eller i grupp genomförs av:
1. leg. psykolog med KBT inriktning
2. leg. psykolog med annan inriktning men som använder KBT metoder eller IPT
3. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare, pedagog med påbyggnadsutbildning i KBT eller
IPT i omfattning som motsvarar en steg 1-utbildning
4. behandlare som har en adekvat grundutbildning som t.ex. sjuksköterska, socionom,
sjukgymnast, arbetsterapeut, läkare med påbyggnadsutbildning i KBT med en omfatt-
ning av minst 7.5 högskolepoäng eller psykolog under utbildning. Dessa behandlare
ska ha kontinuerlig handledning, minst 2 gånger/månad, av handledarkompetent psy-
kolog och eller utbildad handledare i KBT Behandlingsmetoder ska vara uppfölj-
ningsbara.

Mig veterligen finns det ingen evidens att personer med 7,5 högskolepoäng i KBT kommer hjälpa de här patienterna. Politikerna har nu öppnat dammluckorna för att vem som helst kan utöva så kallade evidensbaserade metoder utan adekvat utbildning. Ingen skulle drömma om att använda pengar till läkarinsatser på detta sätt. Varför inte låta läkarsekretare göra bedömningarna på vårdcentralerna istället för läkarna för vanliga penicillinärenden.

Det här visar att politikerna inte förstått vad evidens och KBT egentligen betyder. De har lärt sig några nya ord och hoppas att det kommer ge resultat. Dessutom är det märkligt eftersom det finns studier på att t.ex. psykodynamiskt terapi visst hjälper mot depression. Det är inte svårt att räkna ut att en massa ”behandlare” kommer bedriva påstådda KBT-metoder. De med minst utbildning kommer vara billigast för kommunerna att anlita vilket vi har sätt i många fall tidigare. Kuratorer istället för psykologer på vårdcentraler, skolor etc.. Tyvärr kommer en massa människor inte få adekvat hjälp av en tillräckligt kunnig person. Det kommer dels urholka förtroendet för KBT-metoder samtidigt som psykologerna håller på att tappa inflytandet att bestämma själv över metoder, behandling och upplägg. Rehabgarantin visar att KBT-begreppet förvanskats och nu används av människor som inte vet vad det innebär. Återigen visar det hur svagt Psykologförbundet och psykologkåren är i förhållande till politiker och andra yrkesgrupper. Den blinda fokuseringen på metod som varit en av konsekvenserna av 200o-talets evidensdiskussion har lett in i en återvändsgränd för psykologer och hela psykologin. Det gynnar ingen.

PS: Se även Tores senaste inlägg om rehabgarantin.

Förbryllande forskning om blodflöde och nervaktivitet

bloodvesselactivation

BPS rapporterar om ett märkligt fynd av två forskare. Jag citerar:

Yevgeniy Sirotin och Aniruddha Das have reported that blood flow changes in the brain – the signal measured by brain scanners – are not always linked to changes in neuronal activity. Experts have known for some time that the relationship between blood flow and neuronal activity might be rather complicated but this is the first time that such an extreme mismatch has been demonstrated.

Neuroforskningen har ofta antagit att ökat blodflöde hänger samman med ökad nervaktivitet. Men det här verkar vara en förhastad slutsats. Det här fyndet komplicerar ytterligare bilden av hjärnan och vår strävan att förstå hur det hänger ihop. BPS konstaterar:

The interpretation of human brain imaging experiments is founded on the idea that changes in blood flow reflect parallel changes in neuronal activity. This important new study shows that blood flow changes can be anticipatory and completely unconnected to any localised neuronal activity. It’s up to future research to find out which brain areas and cognitive mechanisms are controlling this anticipatory blood flow. As the researchers said, their finding points to a ”novel anticipatory brain mechanism”.

Det är svårt att veta vad de här kan få för konsekvenser. David Leopold verksam vid National Institute of Mental Health, Bethesda kommenterar forskningen ”the findings were sure to raise eyebrows among the human fMRI research community”.

Hela studien finns att läsa här:

Yevgeniy B. Sirotin, Aniruddha Das (2009). Anticipatory haemodynamic signals in sensory cortex not predicted by local neuronal activityNature, 457, 475-479.

Det våras för den bildade medelklassen!

Det utropar ekonomen Jonas Vlachos på Ekonomistas med anledning av rättegången mot Pirate Bay. Vlachos hoppas att Pirate Bay vinner så att den kommersialiserade kulturen blir mindre attraktiv att satsa på. Han skriver:

Marknadskrafterna kommer därför att driva kulturproduktionen till att i allt högre grad tillfredsställa den bildade medelklassens önskemål. Jim Carrey kommer inte att göra Dum & Dummare II, utan i stället satsa på något i The Eternal Sunshine of a Spotless Minds anda. Det är ju där pengarna finns att hämta.

Även om resurserna för kulturproduktion totalt sett kommer att minska som konsekvens av fildelningen är det alltså inte nödvändigtvis dåliga nyheter för den bildade medelklassen. Vi slipper helt enkelt slåss med andra kulturkonsumenter om produktionsresurserna. Så må Pirate Bay vinna i rätten, för min kulturkonsumtions skull!

Eftersom Vlachos, jag själv och andra finkulturella konsumenter gärna betalar lite extra för produkter med kvalité så hoppas han på en ny vår för kvalitétskulturen. Jag kan bara hoppas att han får rätt. I den störtflod eller moln av kommentarer om fildelning kan den intresserade följa Oscar Swartz blogga inifrån rättegångssalen för E24.

Det är inte bara stamceller som spelar roll

Marie Carlén, Jonas Frisén mfl. har på KI hittat ett spännande forskinngsfynd. Än så länge handlar det om försök på råttor, men ändå. Efter en stroke har hjärnans stamceller varit inblandad i återuppbyggnaden och repareringen av skadade hjärnceller. Men det är inte bara stamcellerna utan även andra nervceller som aktiverats. Forskarna kallar det för ett slags reservceller som aktiverats efter ett slaganfall. Av erfarenhet vet vi att många hjärnskadepatienter tillfrisknar mycket mer än vad många läkare och neuropsykologer tror. Vi är ofta för pessimistiska vittnar många patienter om. Kanske kan det här fyndet vara en liten del av förklaringen till återhämtningen?

DN rapporterar även om forskningen liksom Vetenskapsradion.

Källa: Carlén et al. (2009). Forebrain ependymal cells are Notch-dependent and generate neuroblasts and astrocytes after stroke. Nature Neuroscience AOP. DOI 10.1038/nn.2268

En sen kommentar till De ofrivilliga

de_ofrivilliga_poster

Två gånger har jag fått vända i dörren för att Ruben Östlunds hyllade De ofrivilliga var utsåld. Men igår kom jag äntligen iväg. Östlund lyckas med perfekta dialoger och ett slags perifert foto (där man ofta bara får se den som blir pratad till) berätta fem historier på samma gång. Den gemensamma nämnaren är grupptryck i olika situationer och sammanhang. Bland lärarkollegiet, grabbänget, fjortisar, på ett kalas och på en främmande buss.

Jag slås av att Östlund visar på undvikandet och den passivitetens förödande konsekvenser. Vi människor tror gärna att icke handlandet är neutralt. I själva verket är det en lika aktiv handling som vilken som helst. Jag tänker på kvinnan som har sönder en gardinstång på bussens toalett och inte säger ”ursäkta, jag råkade snubbla”. Istället sitter hela bussen och väntar på ett erkännande som aldrig kommer. Till slut ger sig ett litet barn tillkänna. Att det ska vara så svårt att bara prata med varandra? Jag blir verkligen irriterad och känner igen mig.

Att påpeka missförhållanden handlar om civilkurage men också om anständighet. Det talas sällan om lojalitet idag men jag tror att lojalitet är något som genomsyrar dagens samhälle på ett obehagligt sätt. Vi ska vara lojala mot den egna gruppen eller saken, utan hänsyn till vilka konsekvenser det får. Eller till en vidare krets av människor.

ofrivilliga_3

En annan scen som jag slås av är när tonårsmamman skäller ut sin dotter som supit sig redlös. Efter en lång harang om att mamman bryr sig om henne, säger dottern; ”men du skäller ju bara på mig”. Precis, tänkte jag. Det är så lätt att skälla på folk och så svårt att mötas och förstå varandra. Alltför ofta hör man folk säga att det vill föra ett samtal eller dialog, när de egentligen menar ”tyst nu, och lyssna på mig”.

Hynek Pallas har förstås skrivit ett långt och läsvärt inlägg om Östlunds film och vad som gör den så bra utifrån en massa perspektiv. En månad för sent vill jag bara säga att det är skandal att Guldbaggejury inte belönade förra årets bästa svenska film; De ofrivilliga.

Mosskin.se fyller två år!

jonas

Varför bloggar jag?, så hette mitt första inlägg daterat den 20 februari 2007. Sedan dess har det blivit 611 inlägg, 1746 kommentarer och 56 824 unika besökare. Det har på många sätt varit en märklig process som blivit en utforskande resa. Till en början trevande, men efterhand allt mer självsäkert. Bloggen är både mitt andningshål, mitt cv och mitt arkiv över tankar jag inte längre minns.

Det är en utmaning att försöka ge det dryga hundratalet läsare (+ ett 70-tal prenumeranter) som varje dag är inne på bloggen något nytt, intressant men som ändå följer någon slags linje. Jag hade aldrig fortsatt om inte så många läsare brytt sig om vad jag skrivit. De mest lästa inläggen har varit min essä om Johan Cullbergs bok Skaparkriser, den kritiska texten Vad säger egentligen anknytningsteorin? samt mitt utfall mot Jonas Gåde och sajten Terapisnack och min krönika om varför inte psykologer bloggar. De här fyra blogginläggen ger en bra bild av vad jag har tagit upp under dessa år. Den senaste tiden har det dessutom blivit alltmer prat om film.

Så varför bloggar jag då? Mitt svar är ungefär detsamma som det jag skrev för två år sedan:

I två år har jag funderat till och från att starta Mosskin.se. Flera saker har lett fram till det. En tilltagande rastlöshet över att vara passiv läsare. En djupare känsla att jag har något att säga. Kort och gott; Jag saknar ett forum som passar mig. Det här blir ingen blogg om lunchskildringar mellan föredrag. Det blir inte heller en blogg där jag tycker ditten och datten. Men likväl kommer jag skriva, tänka och fundera. Jag kommer berätta om psykologi, ekonomi, kultur och politik. Kort sagt allt det som jag är intresserad av. Som psykologistudent vill jag skapa diskussion kring frågor som det inte finns tid till att ta upp på seminarier och föreläsningar. Om jag har ett kall så är det att sprida psykologiska tankar och teorier till allmänheten. Mer prat leder förhoppningsvis till intressantare resultat och bättre teorier. Det är min vision. Nu börjar Mosskin.se.

Så med hopp om två nya år. Nu forsätter mosskin.se.

Några tankar om Waltz with Bashir

waltz-with-bashir-01.jpg

Så har äntligen Ari Folmans film Waltz with Bashir premiär på svenska biografer. Filmen hyllades i Cannes förra året och var en av de filmer som det snackades mest om i Göteborg på filmfestivalen där Psykologer tittar på film gjorde ett gästspel. Folmans prisade film är en animerad dokumentär där drömmar och minnen står i centrum. Det är en riktig psykfilm som alla som gillar film men särskilt de som är psykologiintresserade måste se.

Filmen börjar på en bar där två män pratar. Den ene berättar om sin återkommande mardröm. En ruggig scen där 26 hundar jagar som besatta på Tel Avivs gator. De blodtörstiga hundarna stannar nedanför hans fönster och skäller som besatta. Då vaknar han. Varje natt i två år har samma mardröm återkommit. Tillsammans med sin vän och filmens regissör Ari Folman förstår de att det handlar om minnen från Libanonkriget 1982. Det är samma antal hundar som han denne skjöt på ett av sina första uppdrag.Det finns en oerhörd symbolik i den här scenen. Hundarna är det dåliga samvetet som gör sig gällande. Det finns där men kan inte riktigt nå honom i den trygga miljön några våningar upp i hyreshuset. Men samvetet går inte att tränga bort. Historien med hundarna får Ari att inse att han själv inte kommer ihåg något av vad som hände under kriget. Bortträngning är en välkänd mekanism och i det här fallet har kraften varit väldigt stark. Inga minnen finns kvar. En smula underligt tycker de båda två. Men påföljande natt återkommer en diffus dröm från krigets Beirut Det blir upptakten till Folmans terapeutiska resa i sitt förflutna och i ett minne som både är pockande och undflyende på samma gång.

Morgonen efter uppsöker Folmans sin vän Ori Sivan som är psykolog. Folman är rädd att obehagliga saker ska komma upp om han börjar gräva i det förflutna. Men hans vän lugnar honom. ”Du kommer inte upptäcka något som du inte vill”, är hans kommentar. Kommentaren kan tyckas märklig särskilt som det är en vanlig föreställning hos folk att vad som helst kan dyka upp i minnet. Men Sivans kommentar pekar på en intressant sak nämligen kraften och möjligheten att styra vårt minne. Att minnas är en process som är i ständig rörelse, så också att återvända till bortträngda minnen.

Folman reser runt och intervjuar gamla vänner , journalister och militärer som var med vid tiden för kriget. Steg för steg kommer han närmare sitt eget samvete och den egna skulden. Men han tar omvägen via surrealistiska bilder som inte passar ihop i tid och rum.

Det är en poetisk och drabbande skildring av det meningslösa i att föra kriget. Det är verkligen oglamoröst skildrat. Rädslan och fruktan hos de unga soldaterna gestaltas på ett trovärdigt sätt. Den likgiltighet som finns i befälens och ledarnas inställning till kriget blir verkligen belyst. De israeliska soldaterna är alla väldigt unga vilket gör dem extra sårbara. Det finns mycket forskning som visat att det gramförallt är de äldre, erfarna soldaterna med mycket utbildning och förberedelser som klarar av att hantera krig och stress bäst. Trots det fortsätter de flesta regeringar att skickar ut 20-åringar i krig. Det finns en oerhörd cynism med det.

Filmens berättelse leder på ett obönhörligt sätt fram till den fruktansvärda massakern i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila. Då dödades cirka 900 personer av kristna falangister medan israeliska armén tittade på. Folman som själv var där når fram till sitt traumas kärna: hjälplösheten och den moraliska skulden att åse ett massmord.

Gå och se årets psykfilm!

Uppdatering: Fler kommentarer om Waltz with Bashir av Jacob Lundström i Flm, Hynek Pallas på Weird Science, Jenny Tunedal i Aftonbladet samt Jeanette Gentele i SvD.

Fenomenet ”Boreout”

boreout

DN Ekonomi hade nyligen en artikel om boreout, dvs. att de anställda är uttråkade och gör allt för att låtsas arbeta och maska. Två schweiziska forskare Philippe Rothlin och Peter R Werder har lanserat begreppet i sin bok Diagnos Boreout. I artikeln kommenterar sociologen Roland Paulsen på Uppsala Universitet fenomenet. Han säger:

Det finns en föreställning om att organisationer är rationella och att det är den som inte producerar tillräckligt som inte fungerar. Men det finns också irrationella organisationer. Och i många jobb är det närmast omöjligt för chefen att veta hur lång tid en arbetsuppgift tar.

Det här är ett verkligt problem tycker jag. jag skulle  vilja påstå att de flesta organisationer som jag har befunnit mig i har varit irrationella. Det har gjort mig frustrerad och irriterad efter som det ofta sätter käppar i hjulet på de processer som verkligen borde komma till stånd. På många jobb finns inte heller incitament att effektivisera arbetet för då får man bara nya arbetsuppgifter. Jag minns särskilt en kommentar jag fick när jag satt och läste min bok i ett vårdsammanhang. Det upplevdes som icke-arbete till skillnad från att lösa korsord eller läsa skvallerblaskor. Det var med andra ord bättre att läsa fördummande texter än att läsa något intressant när det ändå inte fanns något att göra på jobbet. Många arbeten bygger dessutom på mängden tid du lagt ned inte på vilket kvalité ditt arbete resulterat i. Eftersom arbetslivet stirrat sig blind på timmar är det ett uppenbart problem när vi tagit steget in i ett postmodernt kunskapssamhälle. Jante- och bruksmentaliteten finns kvar i samhället och på många arbetsplatser. Det gör att folk blir passiviserade, understimulerade och desillusionerade.