månadsarkiv: januari 2009

Vår rätt att leka psyksjuka, uppföljning

Konst och etik väcker verkligen känslor, det är väl en bra sammanfattning av den senaste veckan debatt om att leka psyksjuk. På ett sätt är det befriande att vi efter alla krigslöp om Gaza fått en inhemsk storm-i-ett-vattenglas-diskussion som samtidigt känns angelägen. DN:s konstkritiker Ingela Lind skriver en kommentar i torsdags. Som vanligt har DN Kultur-kommentarer en ton av att sammanfatta och avsluta en pågående diskussioner som naturligtvis är mycket större än en spalt i deras blaska. Alltid med en von oben-attityd, vilket retar mig. Lind kommer inte med något nytt som inte Kjöller, jag själv eller någon annan av alla bloggare redan sagt.

Vill man läsa något mer tempramentsfullt är Newsmill ett bra ställe. Psykiatern David Eberhard fortsätter att gå till attack med sin artikel Konstfackseleven borde klippa sig och skaffa sig ett jobb. Det passar väl in att synas i debatten nu, med tanke på att Eberhard kommer med sin nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land på Prisma i vår. Det låter som Eberhard är lättkränkt tycker jag? Pål Hollender, konstnären som gjort sig känd som en provokatör försvara inte oväntat Anna Odell. Hon borde hyllas tycker han. Det finns hundratals fler röster och kommentarer varav ett tiotal på min blogg. Vad tycker ni andra läsare om det här? Patetiskt, omoraliskt eller bara komiskt?

Vår rätt att leka psyksjuka

 1000px-liljeholmsbron_stockholm.jpg

Förra veckan lekte Konstfackeleven Anna Odell psyksjuk och fingerade ett självmordsförsök på Liljeholmsbron. Hom blev omhändertagen och inlagd på S:t Görans akutmottagning, men skrevs ut när hon förklarade att hon var frisk och det hela var en del i ett konstprojekt. Bloggmobben och ryggmärgsreflexmoralen hos folk går igång. En som rasar är överläkaren David Eberhard:

– Det är oförskämt mot medpatienter och personal och det är slöseri med samhällets resurser. Det här är en person som spottar, och försöker bita och slå personalen, bara som en del av något som hon kallar konstprojekt. Jag tycker att det är befängt, säger David Eberhard, chef för den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus, till SVT:s ABC.

Det kan låta självklart att fördömma Odells konstprojekt. Men låt oss stanna upp ett tag. Det förefaller frestande att tycka att konstprojekt som tar samhällets resurser i anspråk borde få betala för vad det kostar. I det här fallet 11 500 kr för hela ingripandet. Den åsikten framför landstingsborgarrådet Birgitta Rydberg (fp) samt en hel rad bloggare som t.ex. Ander B Westin. Problemet är att det här synsättet inte praktiseras p ånågot konsekvent sätt samhället. Du kan svina runt på stan eller segla i orkanstyrka i en finnjolle som Göran Kropps gjorde i Vättern och ändå bli räddad av räddningstjänsten eller få bistånd av samhället. Det är svårt att använda kostnaden som ett bra och vettigt argument.Vart ska vi dra gränsen? Snowboardåkning offpist, fortkörare eller de som skär sig själv i handlederna. Borde inte de betala sjukvården själv i så fall?

Något som verkar uppröra många är att Odell lurades. Att narras tycks vara ett beklagligt uppsåt. Men inte heller det är någon bra moraliskt kompass. För ponera att konstfackseleven Odell hade som uppsåt att spela psykpatient, filma med dold kamera för att påvisa missförhållanden på en psykmottagning t.ex. Då hade samma människor applåderat hennes mod och driftighet. Dold kamera har accepterats som ett journalistiskt knep för att berätta sanningen. För en konstnär borde det här också kunna användas som metod. Men då krävs det kanske att det finns ett uppsåt som är större än konsten?

Problemet som jag ser det med konstaktionen att det inte tycks finnas något syfte eller mening bakom som kan förklara och sätta in aktionen i ett kontext. Det är ingen bra kommunikationsstrategi att säga att man inte vill berätta om konstverket förrän i maj, när det är klart. Det låter som att Odell inte haft någon plan för att bemöta kritiker eller att hon egentligen haft någon idé förutom att göra en ”process” och att ”undersöka” något. Det här låter luktar som slapp postmodern konstnärshållning.

Till Odells försvar uttalar sig Olof Glemme, chef för institutionen för konst vid Konstfack. Han säger att man noggrant kollat upp de juridiska ramarna för projektet innan det genomfördes och att han därför försvarar hennes agerande. Vi backar henne, hon har inte gjort något fel.

Men det rimmar ihålligt tycker jag. Även om hon handlats juridiskt riktigt är det kanske inte etiskt försvarbart. Min poäng är att det som avgör inte är juridik eller ekonomi utan uppsåt och ett mått av konsekvenstänkande för att avgöra det rimliga i Anna Odells konstnärsprojekt.

Hanne Kjöller skriver en tänkvärd och viktig kommentar i DN där hon berättar om en händelse där hon nyligen förhindrade ett självmordshopp på Västerbron. Kjöller fördömer på ett förlåtande sätt.

PS: Psykbryt tipsade om en psykiater som saxat ett klipp ur Anna Odells skrift som hon gett till psykakuten när hon gav sig till känna. Där redogör hon för sitt syfte. Jag citerar:

Min avsikt med projektet är att öppna slutna rum och belysa hur olika och slumpmässigt bemötandet inom psykvården kan vara. Att belysa och testa iden om att psykosen är en sorts lögn, som polisen uttryckte det, genom att rekonstruera en psykos. Jag använder och ifrågasätter de reaktioner den planerade psykosrekonstruktionen väcker hos olika myndigheters yrkesutövare genom att sätta deras olika påståenden mot varandra. Jag driver olika frågeställningar framåt genom att att låta dem jag intervjuar ta ställning till varandras påståenden. Min metod är också att, beroende av vad dom jag intervjuar säger, låta det påverka vilka andra jag kommer välja att intervjua. I projektet vill jag belysa hur offerrollen påverkas av dom olika sammanhang som jag frammanar. Ju mer jag undersöker och tränger in i vad offerrollen innebär desto tydligare blir det hur komplex frågan är. Min slutsats blir att varje svar väcker nya frågor.”

Konstfack, Anna Odell, 2008

Mig övertygar det inte…

Tankar om bloggpriser

logo.gif

Så här års är det galatider och 2008 års prestationer ska summeras och belönas. Det sker såväl i idrotten värld som bland musiker, filmare och… bloggare. Den 2 januari avgörs Stora Bloggpriset på Nalen som Aftonbladet har dragit igång. Det är en av den uppsjö olika konkurrerande prisutdelningar som gör det lika förvirrande som att veta vem som är världsmästare i proffsboxning. Som brukligt är får ”allmänheten” vara med och tycka till. Det påstås vara mer folkligt och demokratiskt än jurysystemet som varit förhärskande under så lång tid.

Alla bloggare har under en tid startat olika rösta-på-mig-kampanjer, skickat brev, facebookat och använt alla de social medietjänster som står till förfogande. Samtidigt är budskapet påfallande enkelspårigt och traditionellt. Ingen motiverar eller presenterar sig på något innovativt sätt trots att det ofta kommunicerar med sina respektive associerade kompisar, bekanta och hangarounds. Det väcker en tanke hos mig att det krävs nya sätt att tilltala en upplyst massa som själva bloggar och använder sociala medier på ett naturligt sätt. Björn Mellstrand på pr-byrån JMW har sagt att många människor idag är reklamlitterata och kan genomskåda reklambudskap för vad de är. Dessutom håller vissa på att bli pr-litterata, särskilt bland dagens yngre generation finns det många som kan se igenom ”placerade” pr-kampanjer, menade Mellstrand. Det ställer högre krav på den som ägnar sig åt pr för att få genomslag. Jag tror att de flesta som röstar på bloggpriser hör till den här pr-kunniga kategorin individer. Frågan är om bloggeliten på Bokhora, Weird Science mfl. har insett det?

Internetpsykiatri

I lördagens DN slås internetpsykiatri upp stort. Det är alltid märkligt när man gör en nyhet av något pågående. Det finns inget nyhetsmässigt i artikeln och ämnet. Trots det framställer DN, internetpsykiatri som om det vore en nyhet. Internetpsykiatrin är dessutom en olycklig term som blir alldeles för bred. Internetterapi är ett  bättre och mer avgränsat ord och används oftare i svängen. Gerhard Andersson, psykolog, professor och pionjär inom internetbehandlingar menar att internetterapi är en form av psykologiska kokböcker. Det är en ganska bra liknelse. De flesta kan ju följa ett recept, men många slarvar, skarvar och lär sig inte att laga alla recept. Här är också internetterapins stora begränsningar och möjligheter. Att göra enkla och välavgränsade behandlingar. I artikeln ger man ett exempel på en patient som fått lättare symptom av panikångest. Hon är motiverad, högutbildad och har tillgång till resurser. För henne funkar internetbehandlingen perfekt. Men för många är inte förutsättningarna eller motivationen lika bra. Och då fungerar det följdriktigt inte lika väl. När nu landstingen satsar stort på internet gäller det att göra det på ett förnuftigt sätt. Jag tillåter mig att tvivla på att det kommer bli lyckat. Som så ofta i psykiatrin.

Draken om Psykologer tittar på film

tjockdraken01.jpg

Draken är en både en klassisk biograf på Järntorget och namnet på Göteborg filmfestivals tidning. På sid. 15 finns ett reportage om Psykologer tittar på film. Jag är intervjuad liksom psykologen Per Magnus Johansson. Idag måndag visas Waltz with Bashir på Draken 12.30. Efter filmen börjar analyserandet i festivaltälet kl. 14.15. Förhoppningsvis mår både deltagare och publik bättre än vid de seminiarier som anordnas i arla morgonstund.

Entreprenörkollo

Det var ett riktigt komiskt inslag imorse från Entreprenörkollo på TV4:s Nyhetsmorgon. Ett jäktad reporter som påminde mig om TV Jämtlands lokalredaktion sprang omkring bland unga IT-killar om stirrade in i sina skärmar iklädda japanska kimonos. Mitt i alla flåsningar, korkade frågor och skakiga kameraåkningar hörde man mig läsa tre sekunder från en bloggpost som en del i listentoblogs-projektet. Höjpunkten i inslaget blev när två unga killar pratade om sin tampong-prenumerationstjänst-på-nätet. Vet inte om det var någon merit direkt att bli nämnd vid namn i det här plojiga inslaget. Den som vill kan rösta på alla affärsidéerna från kollot.

Lyssna på inlästa bloggar

Soundcloud-Eric, Hinke och David från Physical Interaction Lab sitter på 24H Business Camp och kodar på ett projekt som de kallar Listen to your blog. Deras idé är att läsa in blogginlägg som mp3-filer som man sedan kan lyssna på sin ipod eller mobil. Jag har läste in tre av mina senaste inlägg på prov. Jag är inte någon ljudbokslyssnare och är tveksam till om jag kommer använda mig av ljudbloggar men osvuret är bäst. Det kanske blir en hit.

24H Business Camp

picture1.png

I oktober kastade IT-entreprenören Ted Valentin ut idén att göra ett 24 timmars Business Camp för entreprenörer. Gensvaret blev stort och snart hade sponsorer och anmälningar strömmat in. Själv var jag lite sen att anmäla mig och tänkte att det föll på mina obefintliga programmeringskunskaper men sedan förstod jag att folk gick ihop och bildade par, men då var det redan fullt.

Ted blev inspirerad till det här konceptet av min vän Eric Wahlforss. Han och en kompis skapade en affärsidé på 24h.dotcom på en konfenrens i Tyskland 2004, som de sedan sålde på eBay.

What´s next-poden och på bloggen berättar Ted om 24h Business Camp som äger rum på Hasseludden i Stockholm 21-23 januari. 90 entreprenörer i 52 team kommer samman. Följ eventet här. Bland annat utlovas det livesändning för den som är intresserad.

Det är extra kul att det blivit så mycket snack om det här eventet redan. Det är verkligen välförtjänt. En av de första att hoppa på det här var Joakim Jardenberg på Mindpark som tyckte att det var en kul idé. Han skriver här och förklarar varför han blev så tänd på idén. Här är hela listan på deltagare. Må bästa idé vinna!

PS: Själv hade jag en metaidé att göra en dokumentär eller kartlägga processen på 24H. Eller att kanske vara behjälplig psykolog och resurs som är bollplank för deltagarna.  Men det får bli en annan gång.

Konstiga Företag, av Emma Stenström

9789127118249.jpg

En av de första sakerna jag gjorde på Natur & Kultur var att i förbifarten tipsa om Emma Stenströms avhandling Konstiga Företag. Ett drygt halvår senare kommer nu en reviderad version av avhandlingen ut som pocketbok. Det var min vän Simon som pluggade på Södertörn som satte boken i händerna på mig och jag sträckläste den. Boken är i högsta grad relevant för psykologer som intresserar sig för ledarskap och organisationer. Stenströms bok är en briljant studie om företagens estetisering, ledarskapets romantisering och konstens ekonomisering. Under modern tid har konstnärligt utövande och företagande betraktats som två närmast motsatta företeelser. Den kreativa konstnären kontra den rationella kapitalisten. Men någonting har hänt. I managementlitteratur hyllas nu den visionära ledaren, styrd av känsla och intuition, samtidigt som ledare för konstnärliga organisationer försöker organisera sin verksamhet enligt företagsekonomiska teorier.

Trots att Stenströms Konstiga företag skrevs i slutet av 1990-talet får den med dessa tre parallella tendenser i samhället. När man läser hennes tankar tio år senare förstår man att det mesta som då var tecken i skyn nu redan har hänt. Jag anbefaller alla att läsa boken. Det avsnitt i boken som kanske saknar minst tydliga tecken är tanken om ledarskapets romantisering. Idag skulle man kanske fått in ordet psykologisering eller coachifiering också. I min värld är uppsvinget för coaching och värdebaserat ledarskap och CSR (Corporate Social Responsibility) alla tecken på det Stenström menar med ledarskapets romantisering. Eller i alla fall täcker den här utvecklingen in några aspekter av romantiseringen. För om vi inte ställde  förhoppningar på att ledarskapet ska visa oss vägen, vara mjuk och mänsklig så vore vi inte romantiker. Jämför tex. med de enorma förväntningarna på Barack Obama.

I väntan på nästa bok av Stenström rekommenderar jag att du läser när hon bloggar tillsammans med Tobias Nielsén på Kulturekonomi. Till vardags är hon verksam på Handels och Konstfack och forskar om kultur, företagande och entreprenörskap.

Här är för övrigt en intervju med Stenström är avhandlingen kom ut år 2000.

Och här ett längre referat av avhandlingen som publicerades i Entré nr 2 /2002.

För företagsekonomin och Business Rehnt ut sagt

 9789127118522.jpg

Så heter en ny bok av företagekonomen Alf Rehn. Det är den första bok som jag varit redaktör för på Natur & Kultur. Det är en tvådelad bok där den första delen tidigare hette Vad är företagsekonomi och den andra delen; Business Rehnt ut sagt är nyskriven och där Rehn skriver rakt på sak om hur man blir rik, får kontakter och blir ett strategiskt geni. Rasmus Fleischer skriver en utförligt inlägg om boken på Copyriot. Det är en fin betraktelse över några av Rehn tankegångar och kopplingen till George Bataille. Jag citerar Fleischer:

Alla de företagsekonomer som av intellektuell slöhet tenderat att behandla just marknadsekonomi som “mer ekonomisk” än annan ekonomi blir elegant avklädda i Alf Rehns bok. Gåvoekonomi presenteras här inte som ett apart alternativ till marknadsekonomi, utan som intimt sammanflätad med andra logiker, omöjlig att bortse ifrån: “fråga bara en blomsterförsäljare eller en leksaksproducent kring jultid om gåvor är viktiga”.

Kul att han också ser det i Rehns text. Han fortsätter:

Spänningen mellan gränser och gränslöshet definierar, på ett mycket batailleanskt sätt, Alf Rehns projekt. Företagsekonomin måste överträda sina gängse gränser, inte för att expansion eller överträdelse är bra i sig, utan för att göra gränserna synliga. Därmed omöjliggörs en viss form av teoretiserande, medan nya frågor ställs om hur vi egentligen tänker oss “det ekonomiska”.

Precis det här har jag också fastnat för i boken. Jag trodde företagsekonomi var tråkigt efter att ha läst ett år nationalekonomi. Ett slags mikroekonomi light. Men Rehns text får mig att nyfiket undra om det inte är dags att psykologi och företagsekonomi på allvar börjar närma sig varandra igen Det finns så många psykologiska mekansimer i ekonomi och inte minst i Rehns bok.

Fleischer tipsar även om Rehns personliga krönika Internet lärde mig vad ekonomi egentligen är. Där tar han upp det intima sambandet mellan ett fritt och öppet internet och hans intresse för ekonomi och populärkultur. Det finns mycket att säga om vad Internet har medfört för många av oss. För mig har det det varit en resa på tio år där jag allt mer kommit att intressera mig för utbytet, bloggarna och sociala medier som ett sätt att bli en aktör i samhället. Mer om det en annan gång. Läs även Alf Rehns sparsamt uppdaterade blogg.