månadsarkiv: maj 2009

Psychic Reader in New York

psychicreader

1:a New York-rapporten

Ett slående inslag i New Yorks gatubild är alla psychic readers. Den här andliga rådgivaren lovar till och med bredare än många psykoterapeuter.”Has succeeded where all others have failed”, står det på skylten. Jag antar att såväl psykodynamiker som KBT-are och livscoacher har gått bet. Som svensk är det lätt att slå bort företeelsen men faktum är att jag såg åtminstone ett dussintal psychic readers i New York och då var jag bara där en dryg vecka. Jag har en vän som provat och tyckte det var bra. Själv vågade jag inte. Tröskeln är ungefär likastor för mig som att på ett gympapass på Friskis & Svettis. Vore kul att höra om någon annan blivit analyserade av en ”gypsy woman”.

Jag har skymtat en artikel i DN om det här fenomenet men glömde i vilket sammanhang. Någon?

Jag har bestämt mig

webbomzaida1

Sedan en vecka tillbaka har jag börjat få frågor av kompisar om vad jag ska rösta på i EU-valet. Som socialliberal är det svårt att känna sig hemma i den cementerade svenska bloggpolitiken. I Danmark har de åtminstone ett parti som Radikale Venstre som trots namnet är ett socialliberalt mittenparti.

Att tiderna förändras blev jag varse idag. I förra EU-valet 2004, kryssade jag då den ende miljöpartisten som var EU-anhängare, Paulo Silva. Han petades ner till 25:e plats av partiet internt, men lyckades sedan få fler än 5 % kryss som är spärren. Det vara bara det att Carl Schlyter och Eva Goes fick fler kryss så Silva kom inte in. Idag är Silva pr-konsult och Miljöpartiet har äntligen bytt linje i EU-frågan. Konstigt nog är EU-kritiske Carl Schlyter toppkandidat fortfarande.

Så vem ska jag rösta på då? Jag mailade helt enkelt bloggaren och politikern Zaida Catalán (5:a på Mp:s lista) som bedriver en egen personvalskampanj och frågade henne om hon stödde EU-projektet. Efter två timmar fick jag svar att hon varit en av de drivande för en förändring av partiets EU-linje. Så Zaida får min röst (den här gången). Det känns kul att kryssa fram yngre kandidater. Jag tycker överlag att det finns en massa unga och duktiga politiker från många partier. De borde få ta mer plats.

En intressant sak som jag tänkte på, är hur naturligt det var för mig att maila en kandidat som jag funderar på att rösta på, och sedan få svar direkt. Jag reflekterade inte ens över mitt beteende. Men inför förra valet gjorde jag inte det. För mig är det en illustration av hur förändrad det politiska landskapet är. Kontakten mellan väljare och förtroendevalda sker på nya sätt. Ett exempel är Spotify där flera partier gör reklam. Jag tror  att det är helt rätt tänkt. Där når man en massa unga människor som kanske inte orkat bry sig men som nu blir påminda om att faktiskt ta ställning.

EU-valet och Europaparlamentet har fått allt mer makt och inflytande över våra dagliga liv. På Tidningen Chefs trendpanel för ett par veckor sedan pratade trendanalytikern Petra Wahlström från Företag & Framtid om hur EU-politiken påverkar vardagslivet och kommunalpolitiken i Sverige. En utveckling som de flesta tror kommer fortsätta.

PS: En annan bloggare som mailar kandidater och beger svar är Dennis Eriksson på Forskarbloggen. Hans fråga är en aning mer specifk än min. Han vill att Carl Schlyter ska ge besked om:

Kan du tänka dig att rösta för ett marknadsgodkännande för en genmodifierad fältkrassing som har dessa tydliga miljöfördelar? Om du kan svara ja på den frågan så får du min röst den 7:e juni.

Skurken David Eberhard

fp_erberhard

Jag har egentligen alltid tänkt att psykiatern David Eberhard skulle bli en måltavla för vänstermänniskor med sinne för konspirationer. Han är alldeles för frispråkig och säger sådant som många tänker men inte vågar säga högt. Efter Odellbråket verkar det här drevet gått igång ordentligt. Ulrika Milles recenserar på DN Kultur Eberhards nya bok Ingen tar skit i de lättkränktas land (Prisma). Rubriken på recensionen är ”Psykiaterns auktoritära recept på befrielse”, men inte är det mycket till recension egentligen. Johan Lundberg på Axess-bloggen försöker förstå hur man kan skriva en sådan recension. Han tror att det handlar om att göra och konstruera Eberhard till ärkeskurk. Det ligger nog en del i det. Själv tycker jag att är något auktoritärt med hela Milles text. För mig känns det som att Milles saknar argument och så pekar hon finger för hon är arg. Och kränkt. Nä den typen av argumentation är inte rättvis. Särskilt inte som Eberhard har många bra synpunkter på Sverige idag (om än en smula uppskruvade och överdrivna resonemang ibland). Eberhard är ingen skurk men han sticker ut hakan.

För övrigt pratar han om sin bok på Akademibokhandeln i Skrapan onsdag 27 maj, kl 18.

Här ett äldre inlägg som jag skrev med anledning av Eberhards förra bok I trygghetsnarkomanernas land (2006).

Smultronstället – den första roadmovien

image-1

DN tar upp Bergmanfestivalen idag i en artikel men tycks ha missat Psykologer tittar på: Bergman. För den som vill ha lite bakgrund till filmen, lär Ingmar Bergman ha kommenterat tillkomsten av Smultronstället (åtminstone enligt Bergmanstiftelsens nätplats) så här:

En känsla överföll honom: tänk om den gamla kokerskan Lalla skulle öppna dörren, som hon gjort så många gånger förut? ”Så slog det mig – tänk om man skulle göra en film om det här att man bara kommer alldeles realistiskt och plötsligt öppnar en dörr, och så går man in i sin barndom, och så öppnar man en annan dörr och kommer ut i verkligheten, och sen svänger man om ett gathörn och kommer in i någon annan period av sin tillvaro, och allting pågår, lever. Det var faktiskt uppslaget till Smultronstället.” Senare skulle han revidera tillkomsthistorien. I Bilder kommenterar han sitt tidigare påstående: ”Detta är en ganska beskedlig osanning. Det verkliga förhållandet är att jag ständigt lever i min barndom”.

En underbart dubbeltydig historieskrivning. ett annat spår kring Smultronstället gäller huruvida filmen är den första roadmovien. Märk att Dennis Hoppers Easy Rider kom tolv år efter. På Bergmanstiftelsens hemsida står det så här om Smultronställets inflytande för filmhistorien:

Philip och Kersti French har till och med framhållit den som ”the ur-road movie” och hävdar därmed att andra filmer i genren – som exempelvis Easy Rider (Dennis Hopper, 1969) – står i implicit skuld till Bergmans film. Det kanske är överdrivet, men oavsett i form av parodi eller som hommage finns en mängd referenser i Smultronstället i filmer av så skilda regissörer som Pedro Almodóvar (Höga klackar), André Téchiné (Ma saison préferée), Alexander Payne (About Schmidt) och Tim Burton (Big Fish). Den mest outtröttlige av Smultronsställets parafraserare är emellertid Woody Allen, som gjort åtminstone tre filmer som – helt eller delvis – kan betraktas som pendanger till Smultronstället: En annan kvinna (1988), Små och stora brott (1989) och Harry bit för bit (1997).

Jason Wood i filmtidningen Electric Sheep tar upp en annan vinkel i en intervju från 2007:

…Instead of the road offering this kind of escape and adventure it began to be seen as something that was fraught with danger. So in the 40s and 50s this whole idea of paranoia crept in and it was the European filmmakers, Bergman with Wild Strawberries and Fellini with La Strada, who developed this idea that the road wasn’t going to bring happiness but misery and introspection. Because of films like that you had the birthing of films such as Easy Rider.

Wood har förövrigt skrivit boken 100 Road Movie (2007) där Smultronstället figurerar. I intervjun på nätet lyfter Wood fram en annan intressant aspekt av roadmovien som fenomen:

Wild Strawberries did for Sweden what a lot of these road movies were doing for America. It was a way of showing to the Swedish people how their lives were changing and how their aspirations perhaps weren’t being met. But what’s interesting is that a lot of these filmmakers not only used the road movie template as a means to analyse their own social and political situations but they also began to use it as a dialogue with American culture and American imperialism.

Filmkritiker Maaret Koskinen lyfter fram drömsekvenserna i Smultronstället. Hon skriver så här på Sweden.se om berättarstil i Smultronstället:

The film is ultimately also a continuation of the Strindbergian dream and chamber play aesthetics that Bergman experimented with as early as Wild Strawberries; in that film it was governed by a modernistically paced narrative structure, filtered through the memory and dreams of the elderly man who is the main character (played by Swedish silent-film director Victor Sjöström in his last role). This, in turn, would be followed by the God trilogy, where Bergman’s purpose was to let the waking world assume the attributes of a dream — to let his filmic narrative achieve the unconstrained, dreamlike enlightenment that he believes is closest to the essence of cinema. In Bergman’s own opinion, he has achieved this only a few times in his career — for example, in Persona, “this composition of different voices in the concerto grosso of the same soul.”

Nåja. Vi får se om det diskussionen på Psykologer tittar på film på torsdag kommer att ta upp roadmovieperspektivet på Smultronstället. Välkomna!

PS: Andra ingångar till roadmovies är en artikel ”Bilen och vita duken är en essä” av Sebastian Joans i Uppsala Nya Tidning från 2006.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter?

Jävligt olika tror jag. Nåväl.

Hur tänker och gör psykodynamiska psykoterapeuter är rubriken på ett seminarium som anordnas av Svenska Psykoanalytiska Föreningen på ABF-huset på tisdag 26 maj. Med utgångspunkt i tv-serien In Treatment blir det föredrag och diskussion om hur psykoterapeuter gör. Jag ska försöka klyva mig själv och både spela fotboll och lyssna på det här intressanta samtalet.

Medverkande är Tomas Böhm, läkare & psykoanalytiker och Per Naroskin, psykolog & psykoterapeut. Moderator för samtalet är Sonja Härdelin, psykolog & psykoanaytiker.

Plats. Tisdag 26 maj, kl 19.00-21.00, ABF-Huset, Z-salen, Sveavägen 41, Entré 50 kr.

Psykologer läser böcker

omsla__nr2_09I senaste numret (2/2009) av tidningen Vi Läser är jag intervjuad om hur jag går tillväga när jag analyserar en bok eller en film. Intressant att behöva reflektera över den egna processen. Jag medverkar med en artikel där jag gjort en psykologisk analys av Cormac McCarthys senaste roman Vägen (The Road). McCarthy är en skygg, finlitterär författare som ofta befunnit sig i utkanten av den fina parnassen. Han blev rikitigt känd efter att hans bok No Country for Old men filmades på ett storartat sätt av bröderna Coen för några år sedan. Vägen utspelar sig i en tillvaro efter en stor katastrof som ödelagt större delen av vår civilisation. En man och hans 8-årige son traskar runt med en kundvagn på öde motorvägar i USA och försöker överleva. Boken är på ytan en klassisk postapokalyptisk berättelse men under denna fernissa skymtar något annat. McCarthys egen dödsångest. Hans rädsla för att dö ifrån en värld och sin son.

PS: Thomas Anderbergs skrev förra året en läsvärd DN-artikel om Vägen.

Bra och kort om psykologiforskning

logo

Var ska man läsa om man vill få bra sammanfattningar på svenska om den senaste forskningen i psykologi? Psykologtidningen, Dagens Medicin, DN, SvD…

Jag föreslår istället att du tar del av företaget WeMinds blogg. Där får du korta beskrivningar av psykologisk forskning. Framför allt bevakar Hillevi Brinkborg (som driver bloggen), KBT, psykisk hälsa, psykiatri och behandlingssforskning men man kan även läsa om dagsakutella artiklar och rapporter från myndigheter som är i ropet. Det är bra, koncist och en smula torrt presenterat vilket gör att jag som läsare får en känsla av att jag ”hänger med”. Något jag uppskattar allt mer eftersom jag insett min egen begränsning att hinna ta upp och rapportera om allt. Så läs WeMind och bilda dig en egen uppfattning. Enda önskan jag har är att bloggen skulle våga gå ifrån det neutrala rapporterandet och att jag som läsare fick ännu mer hjälp av Hillevi och de andra på WeMind att gallra i det enorma flöde av forskningsrapporter som kommer. Det om något behövs. För en del studier som görs är ärligt talat inte så meningsfulla.

Grupprelationskonferens om risk, tillit och förändring

img

13-18 juni arrangerar AGSLO ännu en grupprelationskonferens på en kursgård utanför Stockholm. Temat är ”Risk, tillit, förändring i arbetsliv och samhälle”. En av de märkligare psykoanalytiskt influerade rörelserna är det gruppsykoanalytiska perspektivet som följde i spåren efter Wilfred Bion och Tavistockinstitutet från 1950-talet och framåt. Sedan 1974 har AGSLO (Arbetgruppen för studium av ledarskap och organisation) anordnat svenska varianter av denna typ av konferens. Men vad är då en grupprelationskonferens? Ja det kan man sannerligen undra. Om man kort ska säga något är det ett fem dagars internat där konferensdeltagarna blir indelade i diversé grupper. Under mer eller mindre ordnade former finns det möjlighet att undersöka vad som sker mellan grupper, deltagare, ledare och system. Själva säger AGSLO att:

”Konferensens metod bygger på erfarenhetsbaserat lärande där det centrala är att utforska vad som kan utspela sig i grupper och organisationer och ger möjlighet till ett unikt personligt förankrat lärande.”

Det låter ju bra. En reservationen jag har är att grupprelationskonferensen i mycket stor utsträckning bygger på deltagarnas ansvar och förmåga eftersom ramarna är så fria. Det ställer stora krav på varje individ. Det liknar pedagogiken på Kaospiloterna som också ställde extremt höga krav på studenterna men utan att ge tillräckligt stöd för dem. Vilket gjorde att vissa inte klarade trycket.Anmälningstiden för konferensen går ut den 20 maj men det finns fortfarande möjlighet att anmäla sig. För studenter och mindre bemedlade finns det även möjlighet att söka reducerad avgift.

Jag kommer att vara en av deltagarna. Jag har förstås mitt vanliga kritiska sinne till den här typen av sammanhang. Gränsen mellan kvalité och flum är ofta hårfin. På ytan tycks AGSLO och grupprelationskonferenserna ha överlevt sig själv. Men i en samtid som tycks sträva efter konformism är en kurs som den här helt enkelt svårslaget som udda inslag. Jag tror det är svårt att hitta en mer lärande kurs för den som är intresserad av grupper, system, organisationer och ledarskap. Vågar du bli med?

Det finns en gammal antologi (red. Jern och Boëtius) från 1980-talet om Bion och grupprelationskonferenserna. Förutom en del teorier får man dessutom läsa om hur konferenserna utvecklats sedan 50-talet. En läsvärd och intressant bok på många sätt.

Psykologer tittar på: Bergman

image

Torsdagen den 28 maj är det dags för Psykologer tittar på: Bergman. Då visar jag Smultronstället (1957) en av Ingmar Bergmans stora klassiker. Filmen handlar om den åldrade professorn Isak Borg spelad av Viktor Sjöström. Filmen utspelas under en dag i bilen där Isak Borg minns och pratar om sitt liv tillsammans med sin sonhustru Marianne spelad av Ingrid Thulin. Det är både en sorgsen och romantisk färd i barndomens, åldrandets och drömmens värld där ungdomskärleken Sara (Bibi Andersson) dyker upp.

Inbjudna gäster som analyserar filmen tillsammans med publiken är Malin Edlund, organisationskonsult och är numera känd som Radiopsykologen i P1 samt Göran Rydén, psykiater, psykoterapeut och psykoanalytiker. Rydén har varit en drivande kraft att introducera Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) och är författare till boken Mentalisering (2008).

Filmvisningen börjar kl. 19.00 på Kulturhuset. Den här gången i den större lokalen, Hörsalen på vån 3, Biljetter kostar 120 kr och kan köpas på nätet eller i Kulturhusets infokassa på vån 0 eller på telefon 08-508 315 09. Visningen är en del av Dramatens Bergmanfestival som pågår mellan 27 maj-6 juni.

Varmt Välkomna!

PS: Se även Joel Stockmans trailer för Psykologer tittar på film. Gå med i Psykfilm på Facebook

Mera om In Treatment

Kjell skriver på Weird Science om den andra säsongen av In Treatment. Där citerar han en jungiansk psykoanalytiker i USA som direktkommenterar serien. Ett kul tilltag som jag också hade gjort om jag hade haft tid. Psykoanalytikern analyserar serien utifrån Jungs tankar och Kjell testar i ett inlägg att försöka göra detsamma. Det blir ganska långsökt men Kjell försvara sig med att det mest är ett tankeexperiment. Nåväl. Kul att han är så engagerad i serien iallafall. Och före oss andra. För det måste man ju vara. Johan Hilton skrev bra i måndags i Expressen om In Treatment. Hilton är inne på att serien har usla tittarsiffror i USA, vilket även Wahlöf tar upp vad det gäller de första dagarnas sändningar på SVT. Inte så konstigt om man lägger serien kl 19 på vardagar. Hilton avslutar sin betraktelse såhär:

När de offentliga samtalen avstannar och partisanerna gräver ned sig i sina skyttegravar får psykologdramat en tröstande funktion. Här ser vi en mikrosituation där dialog inte bara innebär ett slags möjlighet till emotionell rening utan faktiskt framstår som den nödvändiga strategin för att lösa även större problem.”

Inte vet jag riktigt om de offentliga samtalen avstannar, det tycks ju twittras värre än vanligt. Men att samtal är en emotionell rening eller åtminstone bearbetning är ju en av essenserna i psykoterapi. Wahlöf är inne på samma linje:

För ”In treatment” är det bästa jag har sett på länge. Jo, här finns det typiskt amerikanska inhamrandet av poängen – ett uttryck följs av en synonym direkt därpå. Men här finns också det goda skådespeleriet, tystnaden, pauserna. En liten lugn ficka i det allomfattande helvetiska gapandet i svensk teve just nu.

Ja så kanske man kan uttrycka det. En lugn ficka i etern, mellan ett blogginlägg och ett twitt.