Etikettarkiv: psykoterapi

Är du fattig kulturarbetare som mår dåligt? – terapi för halva priset

Bild

Foto: Joel Stockman

Är du fattig kulturarbetare, som mår dåligt? Just nu har jag möjlighet att ta emot två nya klienter för terapi till halva priset. Hösten 2014 var gensvaret stort och många hörde av sig. Jobbar man med kultur är det lätt att må dåligt. Kanske ännu lättare än om man tillhör verklighetens folk. Kulturarbetare har dessutom ofta sämre och mer osäkra inkomster. Det i sig leder ofta till ekonomisk och psykisk stress över hur man ska klara tillvaron. Eftersom jag brinner för kultur kommer jag att erbjuda halva priset för samtal och terapi till några fattiga kulturarbetare. Tipsa gärna konstnärer, författare, skådespelare, filmare eller någon annan om detta. Min mottagning finns i Hornstull i Stockholm. Ring eller maila mig. jonas(at)mosskin.se eller 073-6505103. Läs mer

Fattig kulturarbetare som mår dåligt? – terapi till halva priset

Bild

Foto: Joel Stockman

Jag vill påminna om mitt erbjudande från i våras om terapi till halva priset för några kulturarbetare med taskig ekonomi. Jobbar man med kultur är det lätt att må dåligt. Kanske ännu lättare än om man tillhör verklighetens folk. Kulturarbetare har dessutom ofta sämre och mer osäkra inkomster. Eftersom jag brinner för kultur kommer jag att erbjuda halva priset för samtal och terapi till några fattiga kulturarbetare. Tipsa gärna konstnärer, författare, skådespelare eller någon annan om detta. Min mottagning finns i Hornstull i Stockholm. Ring eller maila mig. jonas(at)mosskin.se eller 073-6505103. Läs mer

Terapi för kulturarbetare – erbjudande om halva priset

Bild

 

Foto: Joel Stockman

Jobbar man med kultur är det lätt att må dåligt. Kanske ännu lättare än om man tillhör verklighetens folk. Kulturarbetare har dessutom ofta sämre och mer osäkra inkomster. Eftersom jag brinner för kultur kommer jag att erbjuda halva priset för samtal/terapi till några fattiga kulturarbetare. Tipsa gärna konstnärer, författare, skådespelare eller någon annan om detta. Jag finns i Hornstull i Stockholm. Ring eller maila mig. jonas(at)mosskin.se eller 073-6505103

Söker du terapi i Hornstull?

Från och med 1 februari kommer jag att ta emot klienter för samtal och terapi på en privat praktik i Hornstull i Stockholm. Vill du komma i kontakt med mig eller är nyfiken på detta ber jag dig att maila jonas(at)mosskin.se eller ringa mig på 073-6505103. Jag kommer även att ha coachning med klienter om detta skulle vara intressant. Coachning kan ske i Hornstull men kan också vara på annan plats som vi kommer överens om. Mer info om detta inom kort.

PS: Jag kommer ge möjlighet till några kraftigt rabatterade terapier för klienter som jobbar med kultur och har dålig ekonomi.

Psykologisk salong om unga vuxna 28 november

SvD:s Idagsidan har just nu en viktig artikelserie om unga vuxna. Där är en av St Lukas Stockholms psykoterapeuter Ulrika Melander intervjuade bland andra om vårt arbete och satsning med unga vuxna. Några av oss har skrivit gästblogginlägg om olika aspekter av att vara ung på väg in i vuxenvärlden. Jag bidrar med en blogginlägg om ”att alla andra säger för mycket om sig själva på sociala medier”. Nästa vecka på onsdag 28 november anordnar Idagredaktionen ett samtal om unga vuxna. Jag kommer att delta tillsammans med två andra psykoterapeuter som också är intervjuad i artikelserien. Det är fritt inträde, men föranmälan krävs. Välkommen!

Psykologisk salong om vilsna unga vuxna

Idagredaktionen bjuder in till Psykologisk salong om unga vuxna – om svårigheter i relationer, rädsla, ångest och varför vissa fastnar på tröskeln till vuxenlivet.

Gäster: Psykoterapeuterna Karin Enqvist och Jan Löwdin samt psykologen Jonas Mosskin. Onsdagen den 28 november kl 18 i Rotundan på Stadsbiblioteket vid Odenplan.

Samtalsledare: Maria Carling, reporter på Idagsidan, SvD.

Fritt inträde men begränsat antal platser. Hämta biljetter i informationen på entréplanet eller boka via kundtjänst på telefon 08-508 30 900. Eller via e-post kundtjanst.ssb@stockholm.se

Konsultationen – en pjäs om handledning i psykoterapi

2010 spelade Unga Klara en pjäs av psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány i regi av Suzanne Osten som hette Konsultationen. Det är en 30 minuters kortpjäs som handlar om en ung psykoanalytikerkollega som söker upp en äldre och mycket erfaren kollega för att få handledning och konsultation med ett knepigt ärende. Det är en 6-årig flicka som psykoanalytikern träffat och som får okontrollerbara vredesutbrott i terapin.

Pjäsen filmades förra året vid två tillfällen på Van der Nootska palatset och visade förra helgen på SVT och kan ses på SVT Play. Efer pjäsen var vi ett antal psykologer, psykoterapueter, lärare och ”vanliga personer” som bjudits in att kommentera pjäsen. Detta samtal har korsklippts mellan de två olika paneler som reflekterade efter pjäsen. Jag var inbjuden och deltog. Den ummärksamme noterar att jag hinner säga tre repliker innan jag sedan försvinner och min stol är tom. Det beror på att jag vid inspelningen (som var försenad) var jag tvungen att rusa till en taxi för att hinna med ett flyg till Berlin.

Hur som helst. Pjäsen stora poäng är att den ger en god illustration av hur en ung och bitvis väldigt omogen psykoterapeut kommer över sin förtvivlan och hjälplöshet av ett kortare handledningstillfälle. Han går från att skuldbelägga flickan och slå i från sig henne, till att faktiskt förstå hur han ska gå vidare för att möta flickan på riktigt. Jag stör mig lite på att terapeuten är så väldigt oreflekterad initialt men det får man kanske köpa. TV-versionen förmår inte att gripa tag i mig lika mycket som den gången jag såg pjäsen live. Men dialogen och temat är ändå hjärtskärande och borde engagera tv-tittaren.

Samtalet mellan oss inbjudna gäster är bitvis ganska oförklarligt i tv-versionen och blir mer en illustration över hur svårt det är att prata om konstnärliga upplevelser och tro att man ska komma fram till något gemensamt. Konsultationen spelade i skolor och i olika sammanhang inför en mindre publik som fick diskutera pjäsen efteråt. På så sätt är förfaringssättet vid tv-versionen i linje med hur pjäsen spelades.

För alla som är intresserade av psykoterapi, handledningssituationen och relationen mellan handledare och terapeut rekommenderar jag verkligen att se pjäsen.

PS: Här är en gammal recension i SvD av teaterkritikern Lars Ring.

Nytt jobb som psykolog på Sankt Lukas

Jag har ett nytt jobb. Sedan januari har jag börjat arbeta som psykolog på St Lukas i Stockholm. Här gör jag även min PTP som psykolog under ett års tid. Det är ett spännande arbete som spänner mellan olika områden. På Sankt Lukas tar vi emot både privatpersoner och företagskunder.

Sankt Lukas är en gammal och traditionsrik organisation som funnits sedan 1939. Det är en folkrörelse med fristående mottagningar som finns på 32 orter i Sverige, men 48 mottagningar totalt. Varje mottagning, styr sig själv och är en stiftelse med en styrelse och ett antal anställda som jobbar på mottagningen. Tillsammans finns även förbundet Sankt Lukas i Sverige som är en paraplyorgansation som håller samman de olika fristående mottagningarna.

Sankt Lukas är en ideell stiftelse som vill möta varje människa utifrån dennes unika situation. Förbundet vilar på kristna och humanistiska värderingar om varje människas unika behov och berättelse.

Som en del av mitt jobb på Sankt Lukas kommer jag även vara med och utveckla vår utåtriktade verksamhet och kommunikation på sociala medier. Det handlar dels om att sprida kunskaperna om Sankt Lukas i samhället så att fler ska känna till oss. Men det handlar också om att nå ut till tonåringar och unga vuxna som är en målgrupp som vi prioriterar och som inte alltid vet om att Sankt Lukas finns och kan erbjöda ett stöd. Unga vuxna rör sig idag på nätet i stor utsträckning och vår ambition är att vi ska synas, delta och vara en dialogpartner för unga vuxna i Sverige idag. Vi vet att unga människor under 30 år har högre arbetslöshet, sämre psykisk hälsa och en tuffare ekonomisk situation än 10-20 år sedan. Vi hoppas kunna fånga upp den gruppen och bli en självklar partner när man behöver hjälp på traven med val i livet.

Du kan redan nu följa mitt och mottagningens arbete på Sankt Lukas i Stockholm på Twitter: @StLukasSthlm eller gå in och gilla oss på Facebook.

 

 

Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen

Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.

Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.

I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.

Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:

”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.

Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”

Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:

Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.

Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.

Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.

Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.

PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.

Lek och verklighet om genuina möten och kreativitet á la Winnicott

Sedan en tid tillbaka har en scen återkommit gång på gång. Min dotter sätter plötsligt av i hög fort krypande över golvet. Hon signalerar tydligt att jag ska komma efter, så jag jagar henne över golvet runt i hallen och in i nästa rum och i nästa. Flera gånger går jag från ett rum och våra blickar möts, och då sätter hon fart och jag förstår att nu börjar jaga-leken.

Den här korta episoden av lek fick mig att dra mig till minnes en av de psykoanalytiska klassikerna, DW Winnicotts Lek och verklighet (Natur & Kultur 1981) som jag började läsa. I den berättar barnterapeuten Winnicott om sina erfarenheter och jämför barnets lek med den vuxnes kreativitet. Han liknar även det rum som uppstår i leken med den psykoterapeutiska processen. Här ett litet citat:

Psykoterapi äger rum i två lekområden som delvis sammanfaller, patientens och terapeutens. Psykoterapi handlar om två människor som leker tillsammans. Följden av detta är att när det inte går att leka måste terapeutens arbete inrikta sig på att få patienten att övergå från ett tillstånd där han inte kan leka till ett tillstånd där han kan leka.

Det Winnicott beskriver är en grundläggande förutsättning för att ett genuint möte mellan människor ska uppstå. Att man befinner sig i ett gemensamt mellanrum där man, möts, leker, pratar och har ett verkliget utbyte. Det här mänskliga samspelet grundläggs redan det första året i leken mellan barnet och den vuxne. Men det är på många sätt samma möte senare i livet i det Winnicott kallar för mellanområde eller övergångsområde. Winnicott drar många paralleller mellan leken och terapiprocessen. För mig är det uppenbart att detta gäller möten med klienter som konsult, pedagogens roll eller för den delen att leda offentliga samtal på en scen. Det måste uppstå någon form av samgående för att ett kvalitativt och meningsfullt samtal ska komma till stånd. Om inte det sker finns ingen magi och då är det en seg eller död process. Jag har flera gånger känt att jag måste försöka öppna upp en dialog som gått i stå eller som är trevande. Psykologens roll blir i många professionella samtal att skapa ett rum eller en stämning för att leken ska uppstå. Det här mötet som Winnicott beskriver liknar vad senare teoretiker som t.ex. Daniel Stern kallat för intersubjektivitet och som jag tidigare bloggat om. Winnicott menar att en terapeutisk process liksom vårt kreativa skapande arbete bär spår av det lilla barnets lek. Leken är förutsättningen för vår mer sofistikerade utveckling och inte något som växer bort.

Mest fascinerande är kanske att ett litet barn tar ett sådant initiativ till samspel. På något sätt är det beviset på att barnet tar klivet in i en intersubjektiv värld och att hon upplever sig själv vara agent i detta rum.

Essä om In Treatment

I senaste numret av Psykologtidningen (nr 7/ 2010) publicerades min essä om ”In Treatment – ett vattenhål för reflekterande svenskar”. Här följer artikeln i sin helhet.

***

I det tysta har tv-serien In Treatment gjort hundratusentals människor beroende av samtal på tv. I serien får vi följa den inkännande men ensamme terapeuten Paul Weston med sitt miserabla privatliv. Jonas Mosskin har träffat svenskarna som fastnat för terapi-tv.

Under sommaren hälsade jag på flera personer i vårt avlånga land som alla blivit besatta av tv-serien In Treatment. På skärgårdsön tittade min pappa över axeln på sin fru och fastnade. En grannfru följde reprisen mitt på dagen. Kom det folk på besök öppnade hon inte utan skrek i stället: ”Kom in!” En psykolog jag känner pratar med sin kollega efter varje avsnitt och diskuterar Pauls bemötande och agerande, ungefär som jag pratar med mina sportintresserade bröder om den senaste fotbollsmatchen. Enda problemet för henne var att tv-serien fick henne att börja tänka på jobbet mitt i semestern. Ett annat psykologpar i en annan del av Sverige, avbryter middagar och telefonsamtal för att bänka sig framför tv:n och det obligatoriska eftersnacket.

En augustikväll sitter jag på en bar i Gamla Stan. Intill mig diskuterar tre personer initierat terapeutens olika ställningstaganden och råd till sina patienter i samma serie. Terapi, behandling och psykologi tycks ha blivit en del av vår samtid. Hur gick det till?

LÅNGT BORTOM kvällstidningsrubriker och krysslek med allsång, har serien blivit ett vattenhål för reflekterande svenskar. Här och var ute i stugorna följer människor terapi på tv. Det är inte mer spektakulärt än ett viktigt samtal, men ack så spännande. I den allmänna psykologiska debatten handlar det mesta om evidens och terapeutiska fraktionsstrider påeldade av närsynta beslutsfattare inom landsting och psykiatri.

När den vanliga psykologin går bet på att prata med människor, har terapi blivit hett genom populärkulturen via tv-serier, filmer, romaner, självhjälpsböcker och nya psykologiska magasin. Lägg därtill alla livsstilscoacher som basunerar ut fluffiga råd åt höger och vänster. Det är som att vi lever i en parallell värld där människor trånar efter samtal och sedan knaprar piller som husläkaren ordinerat.

PÅ MÅNGA SÄTT är det en anmärkningsvärld utveckling. Första gången jag hörde talas om In Treatment var för två och ett halvt år sedan på en utbildningskonferens anordnad av psykoanalytiker. Där fördes en myndig diskussion huruvida det var positivt att skildra terapi på film och tv. Risken fanns, menade några psykoanalytiker, att terapirummet inte längre skulle bli en fredad zon utan intas av allehanda makter.

Efter två säsonger av serien är det uppenbart att terapi fått ett folkligt uppsving. Det är som om vi skulle gläntat på dörren till sakristian i kyrkan och upptäckt allt spännande som försiggår där bakom. Få i psykbranschen som jag träffar i dag är kritiska till terapi-tv. Det skulle vara en och annan kbt-are då som tycker att Paul Weston saknar en stringent metod. Weston svajar förvisso betänkligt när det gäller metod och ramar, men just detta gör på många sätt serien mer trovärdig och mänsklig, enligt mig. För nog är det fler än Paul som i sin yrkesroll skulle bli oroad över den cancersjuke arkitektstudenten Aprils sätt att negligera sin cellgiftsbehandling och till slut i desperation följa med henne till sjukhuset. Eller som skulle ta 11-årige pojken Olivers parti när föräldrarna beter sig barnsligt under skilsmässan.

DEN ANDRA SÄSONGEN av serien är rörigare och blandar in mer av terapeuten Westons liv. Han lever ensam efter en skilsmässa, har flyttat till en lägenhet i Brooklyn och träffar sina barn sporadiskt. Patienten Alex, som i första säsongen tog sitt liv, spökar då hans far bussar advokater på Paul och stämmer honom på miljonbelopp. I takt med att patienternas problem fördjupas och rättegången rycker närmare blir Paul alltmer bitter och tvivlar på allvar över sitt yrkesval. Ånyo söker han upp sin handledare Gina, och likt ett bångstyrigt barn spjärnar han emot när hon föreslår att han ska börja i terapi och inte handledning. Snart sitter han där och vräker sin frustration över henne. Mia, en gammal patient som Paul övergav under sin utbildningstid, dyker oväntat upp och motvilligt tar de upp den terapeutiska kontakten. Att Mia ständigt korsar gränsen och utmanar ramarna för terapin gör att de ofta hamnar i köket eller någon annanstans.

STÖRST TERAPEUTISK UTMANING möter Paul när den seniore Walter hamnar hos honom. En framgångsrik man, vd för ett storföretag och på många sätt en okonventionell klient. Walter har en uppblåst självbild, tvångsmässiga drag och stora svårigheter att tillåta sig att känna känslor. Han plågas av elakartade rykten om företaget som gör honom pressad. När Walter får en panikattack under en session blir det startskottet till en märklig terapeutisk resa. Hans fasad spricker efterhand som hans situation blir mer prekär och Paul lyckas med sin auktoritativa stil förmå Walter att minnas de barndomstrauman som triggar hans panikattacker.

Programinköparen Göran Danasten på Svt säger att In Treatment haft en särskilt engagerad publik, trots att varje avsnitt ”bara” setts av cirka 200 000 tittare.

– Så mycket uppskattande reaktioner som vi fått kunde man nästan tro att serien haft en miljonpublik. Seriens hängivna publik påminner lite om Star Trek-fansen, när vi sände den serien. Jag tror att en anledning är formatet. Man får lätt en relation till serien och fastnar.

SERIENS DRAGNINGSKRAFT hänger ihop med dess enkelt. Ett samtal, en dialog mellan två människor, det är allt. Det speciella i den terapeutiska relationen blir tydlig för allmänheten. Samtalets kraft är likväl fascinerande för yrkesverksamma behandlare. Personporträtten gestaltas av bra skådespeleri och mästerliga dialoger. Det gör klienterna till levande människor av kött och blod som hade kunnat vandra in på vilken mottagning som helst.

Ska man vara kritisk är kanske serien för snygg och för rätt för att verkligen illustrera den gråa vardagen på en vanlig psykologmottagning. Westons ensamhet gör honom utsatt i sin psykoterapeutiska roll och borde tjäna som ett exempel på hur viktigt det är att ha kolleger, familj, vänner och ett privatliv vid sidan av arbetet.

PSYKOLOGIN HAR på några år flyttat fram sina positioner i samhällsdebatten och det offentliga livet. Kändisar står på kö för att berätta om hur de tog itu med sina problem när de gick i terapi. Kanske kommer vi att minnas In Treatment som den slutgiltiga murbräckan mot vår affektfobiska nordiska kultur.

Intressant är att en viktig inspirationskälla för Hagai Levi, upphovsmannen till serien och till den israeliska förlagan Be Tipul, var Bergmans Scener ur ett äktenskap. I den skildrades förfallet hos den borgerliga 1970-tals familjen, eller åtminstone Bergmans eget äktenskapliga problem. Det lär på sin tid ha påskyndat en och annan skilsmässa. Låt oss hoppas att något mer konstruktivt kommer fram ur In Treatments terapisessioner än Marianne och Johans äktenskapliga ältande i Scener ur ett äktenskap.

En säsong till och snart har vi en hel folkrörelse av nya terapipatienter som inspirerats av tv-serien. Det vore en glädjande utveckling, om du frågar mig.

PS: Alla fans kan vara lugna. Det pågår inspelningar i USA för en tredje säsong av serien, som förhoppningsvis sänds nästa sommar på svt.

JONAS MOSSKIN

Psykologstudent