Etikettarkiv: anknytning

Psykologer tittar på film visar Catfish

Så var det dags för säsongens sista Psykologer titar på film. Torsdag 6 december visar vi Catfish av Joost och Schulman (USA, 2010). I filmen får vi följa några unga hippa New York-killar träffar över Facebook en mystisk ung flicka som visar sig vara en fantastisk tecknare från en liten by i Michigan. En av dem inleder en intensiv relation över sociala medier och telefon med flickans äldre syster. Snart är hela familjen involverad, samtidigt som en obehaglig fråga kryper på. Finns den här familjen i Michigan överhuvudtaget? Och är hela filmen egentligen en låtsasdokumentär?

Filmen skildrar en generation uppvuxen med nätets sociala koder och avvägar. Den ställer viktiga frågor om vad är egentligen en relation?

Gäst är psykologen och psykoterapeuten Peter Lilliengren. Han har en inriktad mot anknytning, relationer och affektfokuserad psykodynamisk terapi och är doktorand på Stockholm Universitet. Moderator är Jonas Mosskin, psykolog.

Filmen visas på Cinemateket, Filmhuset, Borgvägen, kl 18.00.

Varmt Välkomna!

PS: Gå gärna med i Psykologer tittar på film på Facebook.

ET – en historia om anknytning och intervju i Kulturnyheterna

I dagarna är det 30 år sedan Steven Speilbergs klassiska film ET hade premiär. Med anledning av detta blev jag intervjuad tillsammans med filmvetaren Malena Janson av SVT:s Kulturnyheterna 1/11 (cirka 10.40 in i inslaget). ET är intressant då den har ett uttalat barnperspektiv såväl visuellt, berättarmässigt men också ur ett psykologiskt perspektiv.

Huvudpersonen, den 10-årige Elliott står i cenutrm tillsammans med sina syskon som är 5 respektive 16 år. Samspelet mellan dessa och hur de interagerar med mamman gör att det är lätt för alla att hitta någon av indentifiera sig, såväl för stora som för små.För vuxna väcker den barndomsminnen till liv och egna upplevelser av hur det kändes att leva sig in totalt i lekar och andra världar eller för den delen att inte få ta med sig alla ensamma hundvalpar hem till sig.

Elliotts vilja att ta hand om den lilla rymdvarelsen som kommit bort från sin flock är välbekant. Så länge människan har berättat historier har det funnits berättelser om barn och djur som kommit bort och är hjälplösa och som någon vurmar för och beskyddar. Moses i vassen, Romelus och Remus, Mowgli i Djungelboken mfl. De flesta som möter utstötta barn, bortsprungna katter och hundar eller andra som förtillfället hamnat utanför sin flock känner en vilja att ta om hand. Det handlar i grunden om vår medfödda vilja att ta hand om våra barn. Anknytningsteorin och psykologisk forskning har visat hur stark den här drivkraften är hos oss människot.

Elliott och hans syskon skyddar rymdvarelsen ET men de lär honom också att klara sig själv och att prata vilket vi också har flera exempel på från andra berättelser. Det är också vanligt att äldre barn vill lära yngre barn saker på ett liknande sätt. En annan fin detalj med filmen är att saker utspelar sig ovanför barnen huvud och de förstår inte riktigt vad som händer. Saker förklaras inte, de bara händer. Några elaka vuxna NASA-personer är på jakt efter alien ET, men vi får aldrig riktigt svaret på det eller många andra frågor som jag som vuxen tycker det vore rimligt att få svar på. Spielbergs sätt att berätta historien på skildrar väl hur barn kan reagerar på stora livsförändringar. De ser och hör, men förstår inte allt, eller förstår inte alltid konsekvenserna av vad som sker i vuxenvärlden.

Det är också välkänt att många barn har perioder av låtsaskompisar. Det är en utvecklingspsykologisk fas där barn övar på att ha en relationer med andra barn, men också ett sätt att hantera förändringar i sitt sociala liv. Alfons har Mållgan och med honom också ibland ett substitut för sin relationer till pappan. Psykoanalytiker som t.ex. Winnicott pratar om övergångsobjekt där snuttefilten eller nallen är ett övergångsobjekt istället för bröstet och mamman. Låtsaskompisar som Mållgan och ET är ytterligare en sofisikerad form av övergångsobjekt. (Se Winnicotts fina bok Lek och verklighet)

Bakom den rörande historien om Elliotts önskan att ta hand om ET finns också en mörkare familjehistoria. Pappan är försvunnen i Mexiko på obestämd tid. En skilsmässa lurar i bakgrunden. Istället för att familjen fokuserar på den frånvarande pappan (som kanske aldrig mer kommer återvända) tar man sig an uppgiften att skydda ET. När den magiska kopplingen mellan ET och Elliott upphör mot slutet av filmen är det också ett symboliskt slut för den här illusoriska fantasin och verkligheten knackar på. Speilberg har själv berättat att idén till historien om ET föddes i samband med föräldrarnas skilsmässa när han var liten. De självbiografiska elementen och det lilla barnets fascination för övernaturliga saker och för rymdens gåtor gör ET till en av Spielbergs mest originella filmer.

Vi måste prata om Kevin, några psykologiska tankar

250 personer kom och lyssnade på Psykologer tittar på film-seminariet om Vi måste prata om Kevin på Göteborgs Filmfestival. Det var knökfullt och folk trängdes i alla hörn på Lagerhuset intill biograf Draken. Vi måste prata om Kevin är en berättelse, en bok och en film som verkligen engagerar människor. I spåret av skolmassakrer och nu senast det ofattbara attentatet på Utöya, så finns det en slags omedelbar direkthet i historien om Kevin. Vi kanske måste prata om Kevin, vare sig vi vill det eller inte.

Filmatiseringen av Lionel Shrivers bok, en bästsäljare från 2006, är på många sätt bättre än själva boken. Där boken bitvis är pladdrig, självömkande och utgår enbart från mammans perspektiv, blir filmen mer neutral och objektivt betraktande av skeendet, även om filmen också utgår från mammans upplevelse. Boken lider av ett ensidigt perspektiv där mamman som berättar, försöker skriva sig fri från ansvar. Det är uppenbart en självupptagen kvinna som i sitt sökande efter att förstå, främst vill bortförklara det hemska massmordet som Kevin begått. För i Evas värld är det som om hennes egna tillkortakommanden och brister ändå inte kan förklara så mycket. För Kevin var ju psykopat, redan från början. Det var kört. Det var oundvikligt.

Utifrån psykologiska studier är det tveksamt om man kan dra den typen av slutsatser. Det finns inte en enkel orsakskedja som leder fram till associalt beteende och psykopati, menade psykologen Eva Löwstedt som diskuterade filmen med mig och publiken. Dock finns det en del riskfaktorer och Kevin har tyvärr inte en mamma som förmår att möta och se dennes behov på ett adekvat sätt. Det är uppenbart att mamman har svårt att knyta an till sitt barn. Hennes problem med anknytning gäller kanske inte bara sin son utan även i relation till andra också. Eva lämnar Kevin tidigt som liten och är borta i flera veckor, månader på långresor, något som kanske inte var helt lyckat med tanke på anknytningssvårigheterna. Så långa separationer från anknytningspersonen är svåra för barn att hantera.

Hennes man lyckas inte heller vara ett stöd eller en hjälpande partner. Istället blir pappan till en slags blåögd helgpappa som jobbar heltid och som introducerar sonen för manliga, våldsamma lekar. Pappan naivitet och oförmåga att förstå och möta hustruns desperation blir plågsam som man att se. Det är också en smula oklart varför en kvinna som Eva, som satsat allt på karriären, lägger ditt jobb åt sidan i och satsar allt på barnen, som hon inte får så mycket ut av att ta hand om.

Det finns en fråga om barn kan vara onda eller vilja ont som finns närvarande hela tiden i berättelsen om Kevin. Det får mig att tänka på novellen Sommarbarnet, av Tove Jansson i hennes novellsamling Resa med lätt bagage. I den får vi möta ett sommarbarn som kommer till en skärdgårdsfamilj och vänder upp och ned på allt och alla. En 11-årig pojke lyckas på några sommarmånader sprida sådan osämja och dålig stämning att han till slut blir hemskickat. Då har pojken dödat och plågat djur, och gjort allehand otyg. Det som är intressant med Janssons framställning är att den också har samma underliggande idé, nämligen att vissa barn bara är onda eller hopplösa för att de vill det. Janssons språk är stramt och med mycket mellan raderna vilket för mig blir mer levande än Shrivers pladdriga Sex and the City-prosa. Janssons omdöme och estetik tilltalar mig, men budskapet är egentligen detsamma. Det är barnet det är fel på.

Kevins associala drag blir alltmer uppenbara ju äldre han blir. Behandlingen av systern och diversé husdjur följer en en psykiatrisk standardbeskrivning av ett problembarn. Under seminariet framkom det att styrkan med filmen är att den förhåller sig mer öppen och lämnar uttrymme för betraktaren att förklara de biter som fattas i berättelsen. Är det verkligen Kevin som skadar lillasysterns öga eller är det en olyckshändelse t.ex? Det får vi aldrig veta med säkerhet. Själv är jag beredd att hålla med mamman i hennes misstankar.

En sak som stör mig är att Kevins beteende eller massmord aldrig riktigt blir förklarat. Om det var en vansinnesakt på skolan som saknade mening förutom att väcka uppmärksamhet, varför dödade han då systern och pappan? Det enda sättet för mig att förstå dödandet av familjemedlemmarna är att Kevin har någon form av grandios narcissistisk problematik där dödandet av de andra i familjen blir ett sätt att få ha kvar mamman ensam. Men viljan att ha kvar mamman är i Kevins förvrängda värld också ett sätt att rikta sitt uppdämda hat mot mamman genom att döda de två personer som hon verkligen älskar. Tilda Swinton gör en fin rollprestation och förmedlar verkligen en desperat ångest på ett övertygande sätt.

Filmen har en förmåga att stanna kvar och fastän jag inte riktigt vill, så pratar jag om Kevin.

PS: På fredag 17 februari har Vi måste prata om Kevin biopremiär i Sverige.

Journalisters okunnighet om psykologi och hatet mot psykoanalysen

Det finns en tendens hos svenska journalister att vara antingen ointresserad eller tillåta sig själv att vara okunnig om psykologiska frågor. När man sedan uttalar sig eller skriver om psykologi svänger man sig med felaktiga resonemang eller skildrar psykologin efter förlegade mönster. Så skulle man aldrig behandla ämnen som ekonomi, sport eller medicin. Det är tröttsamt för mig som valt detta som yrke.

Johan Wennström, driven journalist och liberal/konservativ debattör, ibland på SvD och numera på Expressen Kultur har varit en som engagerat sig i psykologiska frågor, Tyvärr har hans inhopp mest kännetecknats av ideologisk debattvilja än genuin lust att ta psyket på allvar. Jag är glad för Wennströms ämnesval men tycker resonemangen är onödigt tillspetsade.

I vintras skrev Wennström en mycket kritisk artikel om teaterpjäsen Bli en dåre på Teater Giljotin. Wennströms kritik mot kulturvärldens förhärligande av dårskapen och det onormala, verkade bitvis befogad då teatern tycktes romantisera galenskapen. Senare framkom det i en debatt i SR Nya Vågen att Wennström inte hade sett pjäsen förrän efter artikeln publicerats, men att han då ”stärktes i sin uppfattning”. Det kallas för kognitiv bias och är ett väldokumenterat psykologiskt fenomen. Människor bekräftar ofta det man redan vet istället för att leta efter information som motsäger detta. Att journalister inte ens bemödar sig med att se de pjäser som man sedan kritiserar, är osnyggt och förtar delar av de poänger Wennström faktiskt förde fram.

Wennström skriver idag ånyo med psykologiskt tema. Det är en svavelosande ”recension” på Expressen Kultur, av boken 10 skäl att älska Freud (Natur & Kultur, 2011) som utkommer i vår.Hoppeligen har Wennström läst boken. Själv har jag varken sett pjäsen eller läst den. Men jag studsar till på höga tonläget i artikeln. Det är inte mycket till recension utan mest ett angrepp på psykoanalysen som Wennström sågar med fotknölarna. Här ett citat:

”För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär. Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

Men i ett försök att rädda detta rivningsklara teoribygge har några ur kretsen kring den psykoanalytiska kulturtidskriften Divan kommit ut med antologin 10 skäl att älska Freud.

Läsaren ska få ”kika in på vad som händer i det psykoanalytiska rummet”. Men vad man får inblick i är i själva verket ett tankegetto.”

Wennström verkar fäktas mot väderkvarnar och dömer ut hela psykoanalysen. På twitter skriver han:

Ingenting om vad vi nu vet om beteende och psykiska besvär stöder psykoanalytiska perspektiv.

Det är ungefär som att döma ut hela socialismen för vad Marx tänkte, eller fysikern Marie Curie som inte fattade att radioaktivitet var farligt. Den typen av argumentation är inte övertygande. Det skulle vara kul om Wennström använde sin vassa penna till att sätta sig in i psykologin på riktigt. Det behövs verkligen fler debattörer med kunskap och engagemang i psykiska frågor. Om Wennström gjorde det och avstod från att föra ideologiskt drivna teser, skulle han märka att det t.ex. finns en röd tråd mellan psykoanalysens tankar om samspel mellan barn och föräldrar, objektrelationsteorin och den moderna anknytningsteorin.

Psykoanalysen och psykoanalytiker har gjort sig skyldiga till många felslut och teoretiska tokigheter genom åren. Ett ensidigt tolknings- och orsaksresonemang har haft många problematiska sidor. Vill man leta fel kommer man finna dem. Precis som den som vill hitta brister och etiska snedsteg hos andra psykoterapeutiska inriktningar. Men psykoanalysen har också stimulerat och gett upphov till mängder av moderna psyokoterapeutiska förhållningssätt och tekniker som dessutom har vetenskapligt stöd. T.ex. mentaliseringsbaserad terapi mot borderline/instabil personlighetstörning, depressionsbehandling och behandling av personlighetsstörningar. Dessa moderna former av psykodynamiska terapimetoder har sitt ursprung i psykoanalysen och har lånat delar av det teoretiska ramverk som Wennström menar är totalt felaktigt.

Låt oss föra en seriös diskussion bortom älskandet och hatandet av Freud. Det blir bara dumt. Jag håller med Wennström att psykoanalysens idépaket tagit i sin ortodoxa helhet är tveksamt, och jag älskar inte Freud, men den intresserade kommer hitta många viktiga teorier och förhållningssätt hos psykoanalysen som har givit mycket och fortsatt gör det till den moderna psykologin. Det glöms ofta bort.

PS: Försökte starta en tråd på twitter i frågan med #psykoanalys men man måste följa både mig och Johan för att hitta hela vår twitterdiskussion.

Ny forskning om barnpsykoanalys mot anknytingsproblem

3344351049

DN skrev i fredags om barnpsykoanalys och intervjuade forskaren och psykoanalytikern Björn Salomonsson. Han har i sin avhandling undersökt 40 nyblivna mammor som gått i psykoanalys för att komma till rätta med deras svårighet att hantera och knyta an till sina barn. Salomonssons forskning presenteras nu på fredag på KI. 40 mammor fick BVC:s vanliga stöd och 40 mamma-barn par gick i barnpsykoanalys där de fick hjälp och stöd att hantera sina egna svårigheter i mammarollen. Inte sällan handlar det om egna upplevelser i barndomen och i kontakten med föräldrar som har varit bristfällig. Några resultat var minskad stress, mindre depression och en förbättrad relation mellan mamma och barn. Behandlingen pågick under ett och ett halvt år och mammorna och bebisarna träffade åtta olika barnpsykoanalytiker. Till en början 4ggr/veckan för att efter hand vara 2/ggr i veckan. En intensiv kontakt som ju bara måste ge resultat, tänker jag. Annars är ju något fel.

I Socialstyrelsens nationella riktlinjer för ångest och depression som nyligen publicerades ägnas ett särskilt kapitel åt deprimerade mödrar och man betonar vikten av att tidigt uppmärksamma föräldrar som inte klarar av att hantera sina nyfödda bebisar.

PS: Läs även ”Victorias” berättelse och erfarenhet av depression som nybliven mamma. Avhandlingen kan laddas ner här.

Vi är våra relationer

9789127118171

För en månad sedan utkom Tor Wennerbergs bok ”Vi är våra relationer” (Natur & Kultur). Wennerberg är fortfarande psykologstudent två terminer över mig. Wennerberg är en begåvad skribent som förklarar svåra teorier på ett utmärkt sätt. De senaste åren har han skrivit artiklar och essäer i Psykologtidningen, DN och Aftonbladet där han introducerat anknytningsteorin för en bredare allmänhet. Josefson har gjort en bra sammanställning över några av artiklarna.

”Vi är våra relationer” är inte en enkel bok om anknytning för nybörjare. Det är en avancerad bok som presenterar den senaste forskningen från 2000-talet om anknytningsteori och relationer. Wennerbergs (och många andra psykologer) intresserar sig särskilt för så kallad desorganiserad anknytning. Barn som far illa och råkar ut för trauman och omsorgssvikt av sina föräldrar är särskilt problematiska. Wennerberg och andra menar att när föräldern skrämmer sitt barn uppstår en outhärdlig ”biologisk paradox” – den anknytningsperson som ska vara barnets yttersta trygghet mot världens faror är själv en källa till skräck. Barnet fångas mellan motstridiga impulser att både närma sig och dra sig undan föräldern. Följden blir att barnets anknytningsbeteende desorganiseras.

I boken presenteras även nya forskningsrön som visar hur trauman kan överföras mellan generationerna inte bara genom direkt traumatisering utan också till följd av subtila störningar i det känslomässiga samspelet mellan föräldrar och barn, det som också har beskrivits som ”dolda trauman”. Så här i individpsykologins tidevarv kan anknytningsteorin bli en brygga över till en mer social förklaringsmodell för människor vilket sannerligen är angeläget.

Jag har läst några av de inledande kapitlen och är mycket imponerad över Wennerbergs lediga stil. Även för den med vissa fackkunskaper innehåller boken nya saker som gör det till en spännande läsning. ”Vi är våra relationer” riktar sig till studerande och yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård såsom psykologer, psykoterapeuter, socionomer, sjuksköterskor och läkare samt till alla som är intresserade av psykologi. Jag kan bara rekommendera alla att läsa boken.

Hinner våra barn knyta an till moderna föräldrar?

1453740583_8ea04d16d6

Den frågan ställer sig psykologen Eva Rusz på SvD:s Brännpunkt idag. Hon menar att vi idag har starkare relationer till våra jobb än till våra barn. Rusz skriver:

För femtio år sedan lanserades en teori som i dag är hetare än någonsin inom psykologisk forskning, anknytningsteorin. Den visar hur viktigt det är i barn- och föräldrarelationen att vi ger känslomässig omvårdnad. I dag vet vi att människor som inte fått känslomässigt omvårdnad blir psykiskt sköra och sårbara. Barn som i tidig ålder inte ges möjlighet att i lugn och ro utveckla en fysisk- och känslomässig relation till närstående personer far illa.

I dag har nyblivna föräldrar så bråttom att komma ut och arbeta att de ställer sina barn i dagiskö redan på BB. Våra moderna föräldrar hinner knappt med att ge sina barn närhet och möten av barnens känslomässiga behov eftersom anknytningen till jobben är viktigare.

Och där får barnen knyta an till personal som byts ut och tillbringa längre tider på dagis än föräldrarnas arbetstider. Vi tillbringar för lite tid tillsammans och för mycket tid på arbetet. Vi stressar för mycket och vår arbetsbelastning är alldeles för hög.

Småbarnsföräldrar lever ofta parallella liv för att få vardagen att gå ihop. Oftast ska båda göra karriär samtidigt och utvecklar starkare relationer till arbetet än till varandra och resten av familjen.

När barns, normala känslor av rädsla, oro och ledsamhet blir nedtryckta och inte får visas för att mamma och pappa inte har tid, så kan detta få mycket problematiska konsekvenser i vuxen ålder. Känslor av rädsla kan bli till olika ångesttillstånd eller dissociativa drag/symptom. En anknytningsrelaterad ilska kan bli till ett aggressivt och/eller antisocialt beteende.

Det här är verkligen problematiskt i dagens Sverige och jag håller med Rusz.. Processen där barnet knyter an till föräldrarna sker framför allt från att barnet är 6-9 månader och brukar vara färdig vid 1-1,5 års ålder. Det flesta barn utvecklar en trygg anknytning till en, två eller kanske max tre personer som blir anknytningsobjekt. Det moderna livet går på vissa sätt tvärs med vår kunskap om betydelsen av anknytning. Idag lämnar många barn sina barn innan anknytningsprocessen är färdig och innan anknytningspersonerna blivit tydligt utkristalliserade. Det är tragiskt och samtidigt svårt att kommunicera till dagens politiskt korrekta diskussion. Det är lätt att uppfattas som reaktionär. Det har till exempel feministen och författaren Nina Björk erfarit när hon för några år sedan skrev att ”Vi är på helt fel spår” när jämställdhetsförespråkare hejat på utveckling där barnen är allt mer och allt tidigare på dagis. Vi glömmer gärna bort att det har ett pris. Det är dags att jämställdhetsdiskursen, samhället, politikerna och männen i dagens Sverige tänker om. Vågar ni?

Anknytningsproblematik och eftersnack till Psykologer läser böcker

img_00991

Det blev en fin kväll (om jag får säga det själv) i onsdags på Riddarholmen och världspremiären av Psykologer läser böcker. Ett 40-tal personer lyssnade på radiojournalisten och recitatören Sofie Ribbing som  läste högt ur Aidts novell Bröllopsresa som återfinns i novellsamlingen Babian. Därefter samtalade jag och Lotta Landerholm psykolog, psykoterapeut och författare om den här grymma historien.

Vi Läsers chefredaktör Ann Lagerström livbloggade och dokumenterade större delen av diskussionen. Landerholm sade fantastiskt mycket klokt om karaktärernas problematiska relation. Hela Aidts bok Babian kan man nästan se som en slags illustration av hur anknytningsproblematik kan gestalta sig i romanform. Novellerna handlar uteslutande om tillkortakommanden, misslyckanden, brister och oförmåga att relatera till andra. Bröllopsresa är en mörk berättelse utan mycket hopp. Vi kom att prata lite på slutet om det fanns något hopp för de här personerna. Och svaret var terapi. Att någon av karaktärerna kanske skulle börja ta tag i sina problem. Efteråt kom Landerholm emellertid på en annan sak. Att hoppet lever eftersom kvinnan som skrivit novellerna lever och har fått ner detta på papper. Då kan vi läsare ta oss an berättelsen och inte gör om samma misstag.

Flera positiva kommentarer har bloggat om Psykologer läser böcker. Anna Winberg puffade innan kvällen. Sara på Levas redaktionsblogg skriver positivt om kvällen och om vårt behov av att svinga sig över och förstå den andre. BookyDarling är ännu mer entusiastisk och skriver:

En riktigt dunderfin diskussionskväll, där samtalet hölls på en jämn och hög nivå. Underbart att höra andra reflektera över en text. Fler såna kvällar!

Kul att så många kom och att det funkade. Förhoppningsvis blir det fler evenenmang i höst. Vi ses då.

Mentalisera mera

 9789127026513.jpg

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

per.jpg

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

 

 

Tillsammans blir vi till

1593856148.jpg

Tillsammans blir vi till, så kan man sammanfatta Tor Wennerbergs tes i en läsvärd essä i DN. Han beskriver den förskjutning som skett inom psykoanalysen och den psykodynamiska inriktningen från en enpersons psykologi till ett relationellt perspektiv. Han har läst Paul L Wachtels bok ”Relational Theory and the Practice of Psychotherapy”, (Guilford Press, 2008). Jag har inte hunnit läsa boken ännu men den verkar högintressant. Vem vet, kanske kan den komma i en svensk översättning. Wennerberg skriver:

Wachtel betonar att det är en felsyn att tänka sig människan som dels en psykologisk enpersonsstruktur, möjlig att tänka på som en isolerad, avslutad enhet, dels inbegripen i olika slags relationer med andra. Våra individuella psykiska strukturer och de relationella fält vi befinner oss i är inte två olika saker, utan olika aspekter av en och samma sak.

Det här är verkligen sant. Det nya enligt Wachtel är att objektrelationsteorin inte nog gjort sig av med den klassiska psykoanalysens barlast av enpersonspsykologi. Vad som också är intressant med det relationella perspektivet inom den psykodynamiska inriktningen är att det är fullt komptabielt med ett inlärningspsykologi. Wennerberg fortsätter:

Är då tidiga relationer inte viktiga? Jo, de har stor betydelse, menar Wachtel, men inte i egenskap av en stelnad inompsykisk struktur, fastlagd en gång för alla, som styr individens sätt att vara och handla utan att i sin tur påverkas av senare livserfarenheter. Våra tidiga erfarenheter sätter i stället i gång processer som tenderar att bli självförstärkande. Vi utvecklar särskilda mönster för hur vi beter oss i nära relationer, karaktäristiska sätt att förhålla oss mot andra och att tolka andras sätt att vara mot oss. Men dessa mönster eller strukturer upprätthålls sedan genom att de hela tiden bekräftas och förstärks av nya erfarenheter, som de också framkallar. Poängen är att tidiga mönster består, inte trots nya livserfarenheter, utan på grund av dem.

Det är inte mycket som skiljer den här framställningen från ett inlärningsperspektiv, som KBT-traditionen betonar. Men hur mycket påverkas vi av de tidiga barndomsåren egentligen? Det förblir öppet. Wachtels hållning öppnar upp för större förändring senare i livet än vad Wennerberg vill gå med på:

Jag har svårt att inte tro att de första levnadsåren trots allt spelar en ännu mer betydelsefull roll – jämfört med vidmakthållande erfarenheter i nuet – än Wachtel tycks vilja tillskriva dem, inte minst eftersom det är då som hjärnan befinner sig i sin känsligaste utvecklingsfas och är som mest formbar.

Här håller jag inte med. Jag skulle vilja slå ett slag för möjligheten att förändras och påverkas efter de första barndomsåren. Anknytningsteorin har gett ny ammunition till de som förespråkar att barndomen spelar en avgörande roll. Determinismen blir ofta kvävande med det här perspektivet. Det blir en framtida utmaning att få ihop barndom, tonår och vuxenhet till en balanserad utvecklingsteori. Här finns det luckor.