månadsarkiv: november 2010

Psykologer tittar på film visar Det vita bandet

Så har det blivit dags för årets sista Psykologer tittar på film Torsdag 9 december visas Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Här får får vi följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. I centrum för handlingen står byns barn som verkar göra lite som de själva vill. Filmen hyllades unisont och vann Guldpalmen i Cannes förra året.

Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet.

Filmvisningen börjar kl. 19. Biljetterna kan köpas på nätet i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.


Artikelserie om sociala nätverk i DN

SvD hade en längre artikelserie om sociala medier tidigare i höstas som jag skrev om. DN:s Insidan följer nu upp med något liknande, även om det inte varit så mycket nytt under solen så här långt. Nätverksforskaren Fredrik Liljeros beskriver några grundprinciper för nätverk i den här intervjun. Socialpsykologen och professor Lars-Erik Berg beskriver hur han ser på sociala nätverk. Berg ger uttryck för en nätpositiv hållning som känns väldigt 90-tal i mina öron:

– Internet ger oss fantastiska tillfällen att bilda grupper med likasinnade. Eftersom nätet ger oss tillgång till mer än det som finns i vår omedelbara fysiska närhet har vi större möjligheter att leka med och omforma våra identiteter.

Njae. Ny forskning om hur vi beter oss på sociala nätverkssajter stödjer inte den omhuldade tanken från IT-evangelister på 90-talet att vi kan leka och experimentera med våra identiteter på det sätt Berg antyder. Snarare ser vi en motsatt utveckling att vi allt mer beskriver och blir dem vi redan är på sociala nätverk som t.ex. Facebook.

Uppdatering: Fler artiklar i ämnet. Om dagens isolerade familjer och om olika typer av slutna eller öppna nätverk som ordenssällskap t.ex.

Zadie Smith om generation Facebook

DN Kultur publicerar en längre essä av författaren Zadie Smith. Det är en förkortad version av hennes text i NY Review of Books. Smith har sina poänger även om hon på ett lite onödigt vis generaliserar mellan generation Facebook och henne själv som hör till en äldre generation. Hon drar också stora växlar på att beskriva Facebook genom att referera filmen The Social Network (se min recension här) samtidigt som hon säger att det är felaktigt. Några intressanta citat från artikeln tycker jag är värt att lyfta fram:

Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.

Argumentationen haltar tycker jag. Var generationen som vuxit upp med en kanal på radio inte mer än det? Och de som växte upp utan popmusik hur tråkiga och stela var inte de? Nä, summan av en generation kan knappast fångas av ett medium radio, tv, MTV, ZTV, popmusik eller Facebook.

Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”

Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer.

Smith tar upp en relevant aspekt. Facebook uppmuntrar en form av ytligt socialt småprat i stil med kafferasten, mingelfesten eller den typen av samtal man för vid en bardisk. Andra sociala former av samtal trängs undan eller passar sig inte. Djupare konversationer riskerar att bli opassande. För en psykolog som jag känns det som en problematisk utveckling.

När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.

Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.

Återigen får Smith problem med sin argumentation. Det är tveksamt om vi kommer att bli så heltäckande i vår personliga framställning på Facebook att all relevant information om oss kommer att finnas där. Vi blir inte en uppsättning data, om vi inte tillåter oss att bli det. Dock håller jag med Smith om att Facebook som socialt system har en återhållande effekt och gör att vi anpassar oss mer till andra eftersom vi ständigt får feedback från omgivningen på vilka vi är.

Med kameran som vapen

Osloprocessen är sedan längesedan söndervittrad och fredssamtalen mellan israeler och palestinier befinner sig på sparlåga. Men en sak fortskrider alltjämt. De israeliska bosättningarna på Västbanken växer och byggs fortfarande ut, trots allt prat om byggstopp. Idag bor en halv miljon israeler på ockuperad mark. Settlerwatch är en organisation som sprider information om problemet med bosättningarna och det allvarliga läget för mänskliga rättigheter på Västbanken. Settlerwatch drivs bl.a. av min bror Johannes Mosskin. Nästa vecka, 24-28 november, arrangerar de utställningen pågår Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen på Kulturhuset i Stockholm. Där kommer filmer från den israeliska fredsorganisationen B’Tselems projekt ”Shooting back” att visas. En stor majoritet av materialet har aldrig tidigare visats. Under ett antal år har palestinier filmat sin utsatta vardag där hot och trakasserier är vanligt förekommande. I samband med utställningen kommer flera seminarier med intressanta gäster att äga rum.

Bland gästerna kan nämnas B’Tselems Europarepresentant Carin Smaller och den palestinske kameravolontären Naser Nawaja Stockholm. De kommer att delta vid flera samtal och seminarier där de berättar om sitt arbete med kamerorna och om situationen på Västbanken. Vid dessa samtal medverkar även Jan Eliasson (tidigare svensk utrikesminister och ordförande i FN:s Generalförsamling) Ove Bring (professor i folkrätt knuten till Försvarshögskolan och Stockholms universitet), Uri Rothman (förste ambasssadsekreterare vid Israels ambassad), med flera.

Fyra dagars fokus: Med kameran som vapen är ett samarbete mellan Settler Watch och Kulturhuset. Med stöd från Diakonia, Kristna Fredsrörelsen, Olof Palmes Minnesfond och Folke Bernadotteakademin. Programmet är gratis och du hittar det här i sin helhet med gäster och tider. Här är trailern till evenemanget.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Dd8A0XFvBj4&fs=1&hl=sv_SE]

16 typer av chefer

”16 typer av chefer – och vad de säger till psykologen” (Liber) så heter en ny bok om ledarskap av Mattias Lundberg och Anders Wahlberg. Det är den tredje boken om chefer och chefande. Den första handlade om män och den andra om kvinnor. Författarna är båda psykologer med gedigen bakgrund inom ledarskap och organisation.

Den tredje boken i serien fokuserar på alla dessa chefer som de flesta av oss har eller har haft. Vi tittar på 16 av de mest typiska chefstyperna som ”den delegerande”, ”den enastående”, ”den konflikträdde” och många fler.

PS: Tidningen Chef hade för en tid sedan en intervju och genomgång av några av de chefiska arketyperna.

The Social Network, filmrecension för Psykologtidningen

Jag har skrivit en filmrecension av The Social Network för Psykologtidningens nätplats. Här är texten i sin helhet.

Våren 2004 satt jag framför datorn till en av mina bästa kompisar, en webbkille som pluggade på Handels i Stockholm. Plötsligt fick han ett mail en inbjudan till ett exklusivt nätverk, kallat A Small World. Han gick med som en av de första tusen medlemmarna. Sajten växte lavinartat och hade några dagar senare över 30 000 medlemmar. Det var en nätverksida för överklassare som annonserade efter reskompisar till lyxyachter vid Medelhavet och shoppingvänner när de skulle på weekendresa till Milano. Jag minns vår fascination över hur något så simpelt spred sig så snabbt. Idag har A Small World 770 000 medlemmar, i ett slutet nätverk som kräver inbjudan för att få vara med. Vad vi inte visste då var att ungefär samtidigt satt 21-årige Mark Zuckerberg (Jesse Eisenberg) på Harvard och hackade skolkataloger och konstruerade The Facebook. Hans sajt var från början en rejtingsajt där man poängsatte skolans tjejer. På två timmar hade han fått 22 000 sidvisningar och Harvards nät hade kraschat. Zuckerberg insåg potentialen i sociala nätverk och tillsammans med några andra hackers skapades Facebook som på bara några få månader spred sig över USA:s olika universitet. Innan 2004 var slut hade sajten över en miljon användare och riskkapitalisterna stod i kö för att få investera. Idag är Facebook en större sajt än Google i USA och är värderat till över 250 miljarder dollar. Nyss passerade man 500 miljoner användare i världen.

Sagan om Facebooks grundare och tiden på Harvard har nu blivit spelfilm i regi av David Fincher och manus av Aaron Sorkin. Det är en fascinerande film med träffsäkert manus och porträttlika skådespelare. Filmen är fylld av energi och rasande snabba dialoger mellan unga webbkillar och collegestudenter som knappt är torra bakom öronen. Det finns ett driv i filmen som är signifikativt med hela Facebooks resa, som känns äkta och som jag gillar. En av de första att förstå vidden av Zuckerbergs rörelse var Sean Parker (Justin Timberlake). En webbentreprenör som blivit världskändis för skapandet av Napster, en fildelningssajt som blev början på slutet för skivbolagen. Parker är coolare, äldre, flashigare och har fler snygga brudar än Zuckerberg. Med Parkers hjälp hamnar Facebook snart i Silicon Valley. Sommaren 2004 ägnas åt öldrickande och kodande i en villa med pool. Snart ansluter fler. Parker introducerar honom till de stora grabbarna, de dyra vanorna och skapar en dröm om världsherravälde.

Ramberättelsen i filmen är två stämningar mot Zuckerberg. Dels hans nära vän och medgrundare, som i filmen framställs som dels en ordinär handelsstudent som jagar annonser i New York istället för att fatta den ”coola grejen” men som också effektivt manövreras ut. Dels några riktiga slynglar från överklassen som haft en liknande idé som Zuckerberg snott. Åtalen och förhören ger en dramaturgisk nerv även om de blir aningen tröttsamma och gör filmen och historien om Zuckerbergs skapelse mindre engagerande. Tiden var mogen för sociala nätverk, och det lyckades Facebook slå mynt av. I filmen uttalar Parker att visionen är att snart ska alla leva sina liv och socialisera sig på nätet, alltså på Facebook.

Med facit i hand vet vi att så blev det. Idag missar kompisar kalas och festinbjudningar för att de inte är med på Facebook. Nyblivna föräldrar startar profiler för sina barn. Döda personer hedras. Kort sagt, det mesta vi gör idag sker på denna sajt. I filmen framställs drivkraften för bildandet av detta sociala nätverk, som lusten att få tjejer och att få vara med i de exklusiva Harvardklubbarna. Det är nog en väl enkel bild, även om det ger filmens historia både riktning och mening. Här och där skymtar vi dock hur Zuckerberg får idéer till strukturen på sajten. En f.d. date ironiserar över att det liknar ett dataspel och snart har onlinespelen spritt sig på sajten. Någon klagar på att det är svårt att veta vem som är singel, vips så infogas raden ”relationsstatus”. Ett annat problem är hur man ska hitta likasinnade, då lägger man till ”intressen”. Likt sociala ingenjörer skapar man nya beteenden och mönster på Facebook som många idag tar för givna. Det är fascinerande och det är kul att se på film.

Jag är en av årets 100 inspiratörer!

Jag fick ett mail för ett par dagar sedan som började:

”Du har blivit utsedd till en av årets 100 inspiratörer av tidningen Leva. Det hoppas vi att du vill vara med och fira på den stora LevaGalan som vi håller på Clarion Hotel Stockholm lördag den 13 november. Se bifogade inbjudan!”

Kul att bli uppmärksammad som inspiratör. Det hade jag inte förväntat mig. Jag misstänker att Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker ligger bakom detta. Eftersom analyserandet är beroende av er som kommer och deltar vill jag därför tacka alla er trogna besökare genom åren. Utan er hade det inte blivit mycket.

PS: Den som vill gå på LevaGalan och lyssna på diversé föreläsningar, anmäler sig här.

Psykologer tittar på film visar Dogtooth

Torsdag 11 november visas den uppmärksammade filmen Dogtooth (GRE, 2009) av den grekiske regissören Yorgos Lanthimos. Det här är historien om en man som isolerar sin familj fullständigt. Tre vuxna barn hålls inspärrade i hela sitt liv utan vetskap om omvärlden. De uppfostras av vara rädda för katter och lär sig allehanda märkliga beteenden. Familjens bisarra liv väcker frågor om det psykiska helvete människor kan utsatta varandra för. Filmen är omtalad på grund av kopplingen till historien med Josef Fritzl. Dogtooth blev uppmärksammad i Cannes 2009 och utsedd till bästa film på Stockholms Filmfestival samma år.

Till samtalet och diskussionen med publiken kommer Eli Högberg och Alexander Wilcek, båda psykiatriker och psykoanalytiker. Filmvisningen börjar kl. 19. Biljetterna kan köpas på nätet i infokassan på Kulturhuset eller via biljettbokningen på tel: 08-508 315 08.

Säsongens sista filmvisning är torsdag 9 december. Då visas Det vita bandet (TYSK/FRA, 2009) av Michael Haneke. Ännu ett mästerverk där vi får följa en liten tysk by i början av 1900-talet. Svart pedagogik, en feodal struktur samt en lurande ondska föder en grupprocess av det otäckare slaget. Filmen vann Guldpalmen i Cannes förra året. Gäst är Jonas Ramnerö, psykolog, psykoterapeut med KBT-inriktning och universitetslektor på Stockholm Universitet. Biljetterna släpps två veckor innan visningen.

Varmt välkomna!

PS: Gå med i Psykfilm på Facebook.

I huvudet på en radiopsykolog

Ikväll pratar Radiopsykologen Malin Edlund på ABF-huset i Stockholm. Föreläsningen sker i samarbete med Poul Bjerre Sällskapet Saxat från programmet:

Radiopsykologen

Ett aktuellt och alltmer uppmärksammat program i Sveriges Radio. Ett enda, djupt personligt samtal mellan en hjälpsökande människa och psykologen Malin Edlund, som dessutom medlyssnas av 1000-tals radiolyssnare. En större kontrast till t ex den psykoanalytiska situationen med dess ofta 100-tals kontinuerliga, ytterst personliga samtal mellan patienten och analytikern i en mycket strikt avskildhet kan knappast tänkas. Malin Edlund, 
”radiopsykologen”, ger erfarenheter och reflektioner utifrån olika programplanerings-, utvecklings- och etiska synvinklar. Gärna också i dialog med publiken.

Plats: Måndag 1 november kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41,  Entré 50 kr