månadsarkiv: oktober 2011

Män som begår massmord

Jag befann mig i ett regnigt Skåne, när nyheten om Utöyamassakern slog ner. En veckas regn gjorde att jag följde nyhetssändningar i realtid. Det var en obegriplig chock. En overklig händelse. Anders Behring Breiviks utstuderade grymhet var så obehaglig. Han iscensatte en terrorexplosion för att kunna slå till i lugn och ro mot ungdomar som alla var politiskt engagerade. På något sätt kändes det extra elakt att slå till mot engagerade unga människor. Fick en förnimmelse om att det kunde varit jag.

Det är lätt att skylla alla fruktansvärda brott på att gärningsmännen är psykopater men så enkelt är det inte. Varje fall är unikt och det är inte alla som passar in på psykiatriska diagnoser och psykologiska förklaringsmodeller. Min vecka av nyheter blev ett sätt att försöka bearbeta det bestialiska våldet.

I samma veva skulle jag välja filmer för Psykologer tittar på film hösten 2011. Det kändes givet att inte ducka för Utöyahändelsen. Den film som jag kom att tänka på, som handlar om unga män som begår massmord, är Gus van Sants Elephant. En film som inte hänfaller till stereotypa svar på frågan om varför missa skjutar ner en massa människor. Kanske kan van Sants skildring av skolskjutningen vid Columbine High School säga oss något även om Utöyahändelsen. Många skildringar av våldsamma händelser romantiserar våldet och idealiserar gärningsmännen. Just det tycker jag att van Sant lyckas undvika och samtidigt göra en hemsk men bra film.

På tisdag 25 oktober, kl 19. visas Elephant och till vår hjälp att förstå detta kommer psykologen Jenny Klefbom och diskuterar med publiken. Missa inte det!

PS: Här kan du köpa biljetter!

 

Vill du vara med och utveckla Psykologer tittar på film?

Vill du vara med och utveckla Psykologer tittar på film?

Sedan våren 2007 har jag ensam drivit Psykologer tittar på film, en mötesplats för psykologiska samtal och analyser om film. Sedan 2008 har Psykologer tittar på film haft sin bas på Kulturhuset i Stockholm och visat film i Klarabiografen. Det har varit en publiksuccé med fulla hus nästan varje gång. Efter varje film analyseras den tillsammans med mig och några inbjudna gäster, oftast psykologer. I publiken finns en skön blandning av psykologer, studenter, filmintresserade och folk som gillar att prata om kultur.

Psykologer tittar på film har deltagit flera gånger på Göteborgs Filmfestival samt även gjort avstickare till andra mindre filmfestivaler i Sverige. Psykologer tittar på film har också genomfört enstaka samarbeten med bla. Cinemateket, Folkets Bio, Atlantic Film och olika filmare. Psykologer tittar på film har under årens lopp genomfört ett femtiotal arrangemang. Det är en fantastisk plattform att möta intressanta psykologer, psykoterapeuter, filmare och att föra ett samtal med en intresserad publik.

Nu söker jag dig som vill vara med och utveckla konceptet och ta det vidare till en ny nivå från 2012 och framåt. Du är kanske journalist, psykolog, psykologstudent, filmare, filmproducent eller filmvetare med psykologisk intresse. Du gillar film och duckar inte för att diskutera kultur från oväntade håll. Du gillar att prata inför folk och har kanske jobbat som producent, moderator eller är van att intervjua och möta människor inför en publik. Du brinner för att skapa sociala mötesplatser och för att skapa en dialog med allmänheten om film och psykologi.

Jag behöver en sidekick som både kan vara min partner, stand-in och som samtidigt har egna idéer om psykologi och film. Det här är inget heltidsjobb utan det handlar om strötimmar här och där och kan med fördel kombineras med andra jobb.

Om du är intresserad, skicka då in ditt programförslag för hur du skulle utforma en säsong med tre filmvisningar på Psykologer tittar på film. Berätta om vilka filmer, gäster och tankar du har kring programmet. Skriv även några rader om vem du är och vad du gjort tidigare.

Stor vikt läggs vid att vi ska fungera ihop och ha kul. Jag ser gärna kvinnliga sökande. Hör av dig så snart som möjligt till mig, eller senast den 30 november. Sprid gärna vidare detta till någon du tror skulle vara intresserad.

Med hopp om kontakt!

Jonas Mosskin

jonas(at)mosskin.se
www.mosskin.se
www.psykfilm.com
073-650 51 03
twitter: @jonasmosskin

Psykfilm på Facebook

 

Psykologer tittar på film visar Elephant

Den 25 oktober visar Psykologer tittar på film Gus van Sants obehagliga Elephant (USA, 2003). Den handlar om timmarna innan den hemska skolskjutningen vid Columbine High School, i USA där vi får följa några skolungdomar timmarna innan massakern. Filmen bygger på händelserna vid Columbine High School 1999 då två gymnasieelever dödade ett dussintal elever och skadade ett tjugotal innan de själva tog sitt liv. Filmen skildrar på ett respektfullt sätt en djupt tragisk händelse, utan att förfalla till varken moraliskt fördömanden eller romatisering av gärningsmännen. Den kan förhoppningsvis ge en bakgrund till en diskussion om arga unga män som begår fruktansvärda våldsdåd i vår tid och i vårt eget närområde. Elephant belönades med Guldpalmen i Venedig 2003.

Gäst är Jenny Klefbom, psykolog som jobbar mycket med barn och tonåringar. Hon är även skribent och medverkar som psykolog i TV4. Filmen börjar kl. 19, och biljetter köper du enklast på hemsidan här. Filmen är 1h 20 min och samtalet börjar direkt efter filmen.

Varmt välkomna!

PS: Senare i höst, 22 november visas Dolt hot (FRA, 2005) där regissören Michael Haneke berättar en gastkramande historia. En känd tv-profil får videofilmer där han och hans familj filmats i smyg. Efterhand blir filmerna allt mer intima och förebådar ett möte i verkliga livet. Dolt hot knyter samman borträngda sanningar om barndomens oförrätter med nutiden på ett lysande vis. Den vann mängder av priser. Gäst då är Malin Edlund, organisationspsykolog, mest känd som Radiopsykologen i P1.

Psykologer läser böcker analyserar Glaskupan av Sylvia Plath

Psykologer läser böcker fortsätter höstens program den 20 oktober. Då är det dags för den feministiska klassikern Glaskupan av Sylvia Plath. Glaskupan handlar om den begåvade collegestudenten Esther Greenberg. När vi kommer in i handlingen praktiserar Esther på en modetidning i New York, ett pris hon vunnit i en novelltävling. Esther och de andra praktikanterna lever ett glamouröst liv, ständigt utbjudna på middagar och partyn. Esther tänker att hon borde vara glad och tacksam, men känner sig bara likgiltig och tom. Vännerna omkring henne talar om att gifta sig och skaffa barn. Esther ser ingen lockelse i detta alls, allt hon vill är att skriva. När Esther inte kommer in på den skrivarkurs hon hängt upp sin sommarledighet på, brister det som redan innan varit skört, och Esther mår allt sämre. Glaskupan är en delvis självbiografisk roman som sägs ligga mycket nära författarens Sylvia Plaths eget liv. För den som inte hinner läsa hela boken kan man läsa en längre sammanfattning av Glaskupan här.

Gäst är psykologen och författaren Kristina Sandberg, moderator är psykologen och författaren Jenny Jägerfeld. Psykologer läser böcker äger rum på Kulturhusets Bibliotek Plattan, torsdagar kl. 19-20.30. Samtalen har fri entré. Psykologer läser böcker genomförs i samarbete med tidningen Modern Psykologi och Psykologförbundet.

Varmt välkomna!

***

Psykologer läser böcker under hösten:

3 november analyseras Kerstin Thorvalls skandalomsusade bok Det mest förbjudna. Gäster är Alexandra Billinghurst, psykolog och psykoanalytiker samt Ola Jameson psykolog med KBT-inriktning.

1 december avslutas säsongen med Luke Rhinehearts kultbok Tärningsspelaren. Gäst är psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm.

Konsumtionens psykologi – essä för tidskriften 10TAL

Senaste numret av tidskriften 10Tal som just kommit ut, har tema passion. Där medverkar jag med en essä om psykologiska aspekter av konsumtion eller om man så vill konsumtionens psykologi. Den handlar om svårigheten att motstå marshmallow, vådan av att spara pengar till rymdlego och om att ha eller att vara. Köp gärna #6/2011 av 10tal eller läs min essä här nedan i sin helhet.

***

Köpa Rymdlegot och hela världen

Leksaksaffären på Stortorget i 1980-talets Östersund hette Korg-Olles. Jag var sju år och kom med min spargris. Efter åtta månaders sparande innehöll den 320 kr. Det var en högtidsstund och jag kunde köpa det största och finaste rymdlegoskeppet. Ett blått rymdskepp med sex gubbar och en liten månbil som kunde rullas ut baktill. Något år senare kom min yngre bror in i samma ärende. Han hade sparat 253 kr för att ha råd att köpa den stora grå månbilen. Men i butiken drabbades han av kortslutning och köpte brandbåten i stället. En legobåt som inte ens flöt och som inte var rymdlego! Han kom att ångra det i många år. Min lillebror drabbades ibland av impulser som tillfälligt satte hans omdöme ur spel. Jag led med honom. Jag kände mig dessutom medskyldig då jag inte hade hindrat honom, jag som visste hur mycket han ville ha rymdbilen. Jag visste också hur svårt han hade att avvara lördagsgodiset, vilket för mig inte innebar någon uppoffring.

 

Stanfordprofessorn Walter Mischels berömda psykologexperiment från 1960-talet gick ut på att ställa fyraåriga skolbarn en enkel fråga och att ge en marshmallow till dem som svarade rätt. Försöksledaren meddelade sedan barnen att han måste gå iväg en stund, men om de kunde hålla sig i 15-20 minuter skulle de få ytterligare en marshmallow när han kom tillbaka. Bara en tredjedel av barnen klarade av att vänta. Långt senare upptäckte Mischel, av en slump, att det verkade gå bättre i skolan för de barn som kunde hålla sig. Vetenskapliga uppföljningar visar att barn som vid fyra års ålder kan skjuta upp den biologiska driften att omedelbart tillfredställa sina behov senare i livet får bättre jobb, högre resultat i skola och på universitet, de tjänar mer pengar, har bättre hälsa, får färre sociala problem och blir i mindre utsträckning kriminella. De får ett bättre liv. Det verkar alltså som om vår hjärnas programmering att omedelbart tillfredställa våra behov spelar oss ett spratt.

Självdisciplin och långsiktigt tänkande är nyckeln till framgång i livet. Hur hänger det ihop med konsumtion? Det fladdrar förbi oändliga lockelser framför våra ögon, likt exemplets marshmallow. Kommersiella aktörer basunerar ut att just idag finns ett unikt erbjudande, bara för dig. De vädjar till vår drift till omedelbar behovstillfredsställelse.

Kan man älska att shoppa? Kan man känna en kärlek till att konsumera och införskaffa nya ting? I en tunnelbanereklam för tio år sedan trumpetade Moderata Ungdomsförbundet ut: ”Jag älskar att äga”. Det var provocerande. Det är fortfarande provocerande. På reklambilden syntes en svartklädd, maskerad anarkist i färd med att ockupera ett hus och sikta på en polis med sin slangbella. Det kändes försåtligt att måla upp mig som inte älskar att äga som en husockupant. Så svartvitt. Så politiskt naivt.

Kravallerna i Englands förorter aktualiserar en diskussion om vårt samhälles fördelning av resurser. Den polsk-brittiske sociologen Zygmunt Bauman menar att protester och skadegörelse är baksidan av vår tids masskonsumtion. Människor plundrar, slår sönder skyltfönster till märkesbutiker och stjäl elektronikprylar som de i shoppingens ekorrhjul åtrår men inte har råd med. Plundring och shopping hänger ihop, det är bara den svagares sätt att uttrycka samma materialistiska begär. Kanske är den insikten det mest deprimerande med kravallerna. Vi är fast i väl inkörda föreställningar om vad vi ska åtrå, som stämmer perfekt med företagens reklambudskap.

I tonåren liftade jag mycket. Jag blev hög av friheten att resa med lätt bagage. Ett paket cigg, en bok och ett ombyte var allt som behövdes. Med Simon, bästisen i gymnasiet, liftade jag en månad i Europa. Vi gjorde av med 175 kronor per dag och person, inklusive resor, boende och mat. Frukost och lunch bestod av frukt, baguetter och cigg som dövade hungern. Simon hade det värst, han brukade äta var tredje timme. Jag minns hur jag blev bjuden på öl till lunch och kände mig full. Simons föräldrar var konstnärer och hade inga pengar. Han gick aldrig förbi en container utan att hitta något fint. Han älskade att fynda. Min familj hade pengar efter ett arv. Själv skämdes jag över att rota bland andras avlagda grejer. Prylar intresserade mig inte men jag gillade att ha pengar att resa för. Simon samlade på fina saker som överflödssamhället hade lämnat efter sig. För mig var han lika besatt av prylar som rikisarna på Östermalm, fast på ett annat sätt. För mig var frihet att inte vara beroende, att inte behöva något alls.

Psykologen, psykoanalytikern och författaren Erich Fromm beskrev år 1976 i sin bok Att ha eller att vara? två typer av människor. Den första kategorin präglas av en önskan att ha och äga allt och alla, inklusive sig själva. Den andra typen är dess antites. Dessa människor strävar efter en levande och äkta gemenskap med omvärlden och lever för att uppleva saker, inte äga dem.

Jag har svårt för att unna mig saker. Köper sällan på impuls utan mina inköp har föregåtts av mycket noggranna efterforskningar. Som vuxen har jag försökt att bli mer slösaktig och handla saker av glädje i stället för en känsla av skuld. Men mitt förhållningssätt sitter djupt och det enda som jag konsumerar passionerat är böcker. Jag minns en novemberdag hos min terapeut för några år sedan. Det var minusgrader, snö och jag hade som vanligt cyklat utan mössa och vantar. Terapeuten tittade på mina röda fingrar och undrade stillsamt: ”Men varför köper du inte vantar och mössa? Det är som om du inte kan unna dig ens de mest basala saker för att må bra.” Jag var stum. Jag som varit stolt över att klara mig utan kände plötsligt hur bisarrt det var att cykla på vintern med bara händer och bart huvud. Efter sessionen smet jag skamset in på HM och köpte ett par vantar för 39:90.

Psykoanalytiker har länge kopplat ihop ägande och konsumtion med det lilla barnets behov. Från första början stoppar spädbarnet allt i munnen. Det fysiska införlivandet är en stark biologisk drift som vi bär med oss genom hela livet – där är såväl freudianer som samtida neurobiologer eniga. Fromm påpekar att det finns många former av införlivande som inte är fysiologiska utan att vi på ett mer symboliskt plan införlivar dem med oss. Vi köper, nyttjar och slänger dem. Men eftersom det finns så oändligt mycket att köpa går det aldrig att stilla våra behov. Fromm skriver: ”Den för konsumentandan typiska attityden är att vilja svälja hela världen. Konsumenten är det eviga spädbarnet som skriker efter flaskan.”

En standardtolkning bland psykoanalytiker har varit att överdriven snålhet mot sig själv och andra handlar om en anal problematik. Vi har under potträningsstadiet inte fått leva ut vårt intresse för vårt bajs. Vi har blivit fixerade vid lusten att känna kontroll och på så sätt bevarat en lockelse för att ”hålla oss”. Om det vid psykoanalysens födelse vid förra sekelskiftet fanns en anda av att hålla igen och dra åt svångremmen, tycks det problemet som bortblåst idag. Jag känner få personer i min generation med anal problematik. Idag är människor istället fullt upptagna av att låna för att konsumera. Slösaktigt spenderar man det man har och lite till. Vi har ingått en slags social överenskommelse om att vi lever i en kultur av konsumtion. Att konsumera är att bli till. Att vägra konsumera är suspekt. Men samtidigt var Fromm skeptisk mot asketiskt beteende eftersom asketism ofta innebär ett förnekande av begär. Kanske är det så att våra önskningar som bortträngs, gör oss lika upptagna av begäret att äga. Hur vi än gör blir vi i en sådan ordning konsumtionsmissbrukare – nyktra eller aktiva.

Fromm slår huvudet på spiken och var på många sätt före sin tid. Idag är överkonsumtion legio, och sparsamma människor ett utrotningshotat släkte. Mindfulness eller medveten närvaro är terapiformen på alla trendkänsliga läppar, särskilt bland psykologer och andra i måbra-branschen. Medveten närvaro är en slags avskalad meditiation där de andliga elementen skalats bort. Kvar är bara meditationen som praktik. Medveten närvaro är metoden för dig som inte hinner med. Du tar en paus, kommer till ro och kör ännu hårdare på jobbet, tjänar ytterligare några kronor och shoppar ännu mera. Mindfulness har blivit en metod för att öka takten, inte varva ned. Jag tror det behövs en motrörelse. En variant av ”slow food”, en långsam konsumtion där vi hinner tänka och inte förbruka så mycket. Tänk dig att du tuggar varje tugga tjugo gånger och njuter under tiden. Jag tror det går, det är bara det att jag aldrig fått till det. Det är den långsamma tuggan som är målet.

Jonas Mosskin, psykolog, frilansskribent och bloggar om kultur och psykologi på www.mosskin.se. Han är initiativtagare till Psykologer tittar på film och Psykologer läser böcker på Kulturhuset i Stockholm