Etikettarkiv: DN

Vindsvåningen som blev en viral snackis

Vid de här laget har de flesta uttalat en åsikt om den legendariska artikeln: ”Vindsvåning har blivit ett sätt att leva” i DN Bostad. Diskussionen har för länge sedan ironiserats och svällt över alla breddar. Att det dessutom dyker upp en Hitler-i-bunkern-remix från ett DN-redaktionsmöte som anspelar på artikeln och som setts av 19 000 på Youtube, är en logisk konsekvens av webbsnacket. Kanske kan man se den typen av Hitlerremix som det ultimata beviset på att något blivit ett webbsnackisfenomen.

Rasmus Fleischer på Copyriot går noga igenom förloppet kring artikeln och den våg av reaktioner som följde i sociala medier och analyserar varför en vindsvåning kunde orsaka så mycket rabalder. Förutom de teser Fleischer tar upp är min egen teori att många människor läst lite för klämkäcka reportage i många år och störts sig på vindsvåningsfenomenet. När en extra magstark artikel dyker upp med en avsändare som har mer upplevd trovärdighet än de flesta andra inredningsmagasinen, var måttet rågat. Det startade en flod av reaktioner som jag tror i grunden handlar om inkomstskillnader, segregation, livstil, miljöpolitik och en massa viktiga politiska frågor. Vindsvåningen blir en symbol på samma sätt som Mona Sahlins märkesväska eller för den delen hennes Tobleroneaffär. Så innan ni lägger den här historien bakom er, titta på det här klippet:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=dgMawFD-ilE&fs=1&hl=sv_SE]

Mentalisera mera

 9789127026513.jpg

Det har varit en del uppmärksamhet kring mentalisering under hösten. Till stor del beror det på Göran Rydén och Per Wallroths bok Mentalisering: att leka med verkligheten, som utkom i oktober på Natur & Kultur. Förra veckan hade SvD en artikelserie om mentalisering och borderline som finns att läsa här: Del 1, Del 2, Del 3, Del 4. Tidigare har DN haft en liknande serie om borderline  (eller emotionell instabil personlighetsstörning som det heter numera) som jag kommenterade här.

Just nu läser jag en psykoterapikurs och i fredags föreläste Per Wallroth hela dagen om mentalisering för min klass. Han är verksam vid MBT-teamet i Huddinge. Vad är det då som är nytt med begreppet? Mentalisering bygger på den massiva forskning om anknytning som vuxit fram på allvar de senaste decennierna men som bygger på John Bowlbys banbrytande arbete på 1950-talet. Peter Fonagy är idag den ledande mentaliseringsforskaren. Han brukar förklara mentalisering som ”holding mind in mind”. När Wallroth ska förklara det på svenska blir det något mer stolpigt: ”Att tänka på sina egna och andras känslor och förstå att människors handlingar bestäms av vad de känner tänker och tror.” En viktig skillnad mellan theory of mind och mentalisering är att theory of mind handlar om att förstå andra personen, medan mentalisering ser det som en liknande process oavsett om man förstår sig själv eller andra. Det här är en viktig distinktion eftersom vi många gånger ”främst tränar vår mentalisering” genom att förstå och pröva tankar inom oss. De flesta barn, tonåringar och vuxna blir med tiden allt bättre på att mentalisera och förstå våre egna inre processer.

I intervjun i SvD:s förklarar Göran Rydén vidare:

På ett sätt är mentalisering inget nytt, människor har alltid mentaliserat. Att utveckla den förmågan ingår indirekt i alla former av psykoterapi. Det nya är att man utvecklat en terapi som uttalat syftar till att förbättra mentaliseringsförmågan och att man byggt upp en teori kring hur mentalisering går till och hur människor lär sig att mentalisera under uppväxten.

Det här har retat många traditionella psykodynamiker (och då menar jag verkligen traditionella!) som menar att begreppet inte är något nytt. I senaste numret av Psykologtidningen (nr 15/2008) skriver t.ex. psykologen Tomas Wånge ett debattinlägg där konklusionen är ungefär ”Det här har vi alltid gjort”. Vad Wånge och andra inte förstår är att det här är en medveten strategi från terapeuten och att den nu även strukturerats och fått stöd i forskning. En väsentlig skillnad som jag ser det.

per.jpg

Wallroth gjorde det tydligt under dagen att basen för mentalisering är anknytningsteori. Vi resonerade oss fram till att mentaliseringsbaserad terapi kan sägas vara en form av anknytningsteori applicerad i klinisk verksamhet. Anknytningsteori har annars varit svårt och komplicerats att operationaliseras. Enligt Wallroth, Fonagy och andra är en viktig poäng att mentaliseringen brister eller är outvecklad vid många psykiska sjukdomstillstånd. Genom att träna mentalisering kan tillståndet förbättras avsevärt.

För den hårt trängda psykodynamiska skolan är det tillfredställande att mentalisering dels bygger på forskning men också att terapiformen har manualiserats i olika former. Wallroth berättade att det idag finns forskning om flera olika typer av mentaliseringsbehandlingar och flera stora projekt kommer att publiceras de närmaste åren. Några exempel är MBT (mentaliseringsbaserad terapi) som idag spridits från Huddinge till St Göran och några ytterligare platser i Sverige. Peaceful Schools är ett annat projekt där man jobbat med grupper av skolbarn som fått öva sig i mentalisering. Båda behandlingarna har god evidens. Dessutom finns det ett program på MBFT Anna Freud Centre i London som inriktar sig på hela familjen. Det har visst stöd än så länge. Det finns även ett behandlingsprogram MTB (minding the baby) som jobbar med spädbarnsföräldrar som har svårt att klara av sin föräldrarroll.

Om man ska säga något kritiskt om begreppet mentalisering så tycker jag att det fortfarande är en aning outvecklat som teoretiskt begrepp. Det finns inte en tillräckligt tydlig avgränsning mot andra begrepp som intersubjektivitet, självinsikt, empati, mindfulness, theory of mind, metakognition etc. Det här problemet delar man med anknytningsbegreppet liksom KBT-traditionens sätt att benämna allt som människor gör som beteenden (tankar, känslor, beteenden klumpas ihop till en härlig mix). Wallroth och Rydén menar att många andra begrepp har en tendens att antingen fokusera på antingen tankar eller känslor men med mentalisering ser man det som en helhet. Dock saknar jag ett utvecklingpsykologiskt perspektiv. Det sker kvalitativa utvecklingssprång under vår uppväxt, sena tonår och även som vuxna. När Wallroth pratade lät det ungefär som att mentaliseringen var på plats redan vid 5-6 års ålder hos de flesta barn. Här krävs det att man integrerar kognitionsforskningen och modern forskning om vår dynamiska och plastiska hjärna som bevisligen utvecklas även efter 20 års ålder.

 

 

”Politiska bloggar en flopp”

Richard Fosbury revolutionerade höjhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Den politiska bloggen blev en flopp menar journalistikforskaren Kent Asp i en artikel i DN. För en gammeldags medieforskare kanske det kan kännas som en adekvat bedömning. Men sannerligen har bloggen fått ett genomslag som är svårt att överblicka. I skrivande stund har 97 bloggar länkat till ursprungsartikeln. Än fler har kommenterat och irriterat sig över den onyanserade och svepande analysen. När jag skriver detta ett och ett halvt dygn efter publiceringen känns det nästan passé. Så fort och så mycket snackas det i bloggosfären.

Martin Jönsson på Svd, skriver som vanligt klokt och balanserat om bloggen som politisk kraft. En annan företrädare för traditionella medier; Bertil Torekul tycker däremot att det är dags att skrota tidningarnas anonyma ledarsidor. Det skriver han i en debattartikel på DN debatt. Det är en smula ironiskt att dessa texter publiceras samma dag i samma tidning.

Asp må ha rätt i att bloggen ännu inte har fått fullt genomslag i politiken. Men han glömmer att utvecklingen bara precis kommit igång. Om ett par år kommer politikens villkor på internet se annorlunda år. För fem år sedan var det fortfarande ovanligt att handla på internet. Idag är det hur naturligt som helst. Om ett par år kommer vi få se helt andra bloggar med en makt, dignitet och inflytande som inte finns idag. Var så säker.

Martin Jönsson skriver också om bloggföraktet bland journalister. Samt tipsar om Mikael Pawlo på Springtime som refererar diskussionen om floppande bloggar. Han jämför med Kreml som tydligen satsar på egna Putinvänliga bloggar. Frågan är vem som är mest stenålders?

Fotnot: Richard Fosbury revolutionerade höjdhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Det är inte lätt att vara anhörig 3

DN fortsätter berätta den ena dystra historien efter den andra om hur anhöriga behandlas inom psykvården. Eva smugglade ut dottern varje vecka från tvångsintagningen för att hon skulle komma till en privat terapeut. Elin berättar om skuldkänslor och om dottern som tog livet av sig efter många år av misslyckad behandling.

På min fråga om hur illa ställt det är inom psykvården, fick jag ett långt svar av Susanne Flyborg som jobbat inom psykiatrisk verksamhet i tjugo år. Läs hennes svar.