Etikettarkiv: journalistik

Psykologer läser: Johan Persson och Martin Schibbye om 438 dagar

Bild

Psykologer läser böcker: Johan Persson och Martin Schibbye om 438 dagar

Onsdag 16 oktober bjuds journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye bjuds in till serien Psykologer läser böcker för att samtala om sin nyutkomna bok 438 dagar – vår berättelse om storpolitik, vänskap och tidens som diktaturens fångar ur ett psykologiskt perspektiv.

Boken handlar om uppdraget som gick åt helvete. De båda journalisterna ville undersöka konflikten i Ogaden i Etiopien, en region där jakten på olja drabbat befolkningen. De ville nå bortom flyktingberättelserna och larmrapporterna, och med egna ögon ta reda på sanningen. Men resan gick snett och fem dygn efter att de korsat gränsen, låg de skjutna och blodiga i ökensanden. Det var början på 438 dagars fångenskap.

Medverkande: Johan Persson, Martin Schibbye och Kerstin Bergh Johannesson, psykolog och verksam vid Kunskapcentrum för Katastrofpsykiatri i Uppsala.

Moderator: Jonas Mosskin, psykolog.

Samtalet äger rum 16 oktober och börjar kl. 19.00 i Studion på Kulturhuset. Entré 120 kr och säljs här.

Varmt Välkomna!

Jonas Mosskin & Jenny Jägerfeld, Psykologer läser böcker
 
PS: Psykologer läser böcker sker i samarbete med Kulturhuset. Gilla Psykologer läser böcker på Facebook.

Urspårad diskussion om Wikileaks

Vart tog den sansade debatten om Wikileaks vägen? Media verkar hamnat i masspsykos och öser invektiv och sprider myter om Wikileaks och deras avslöjanden. det märkliga är att så lite seriös diskussion har handlat om motiven till Wikileaks publiceringar. Är det verkligen så att sajten är ett säkerhetshot eller kan det möjligen vara så att deras önskan om fri informationsspridning hotar både första, andra, tredje och fjärde statsmakten?

IT-entreprenören och debattören Urban Lindstedt försöker sansa debatten genom att påpeka att Wikileaks faktiskt motverkar slutenheten i samhället. Han skriver:

Wikileaks har i grunden förändrat villkoren för makthavarna i världen. Det går inte längre att hålla hemligheter hemliga. Detta skrämmer naturligtvis makthavare som byggt sin makt på hemlighetsmakeri.

Det låter ju bra och de flesta brukar uppfatta den typen av initiativ som positiva.

Studio Ett på P1 hade även en bra diskussion idag om hotet mot friheten och öppenheten på Internet med Linus Larsson nyhetschef på Computer Sweden och Christoffer Kullenberg, forskare och internetaktivist. Lyssna även på en annan diskussion i samman program om vad detta innebär för journalistiken.

DeepEdition tar också upp de märkliga diskurserna kring Wikileaks. Oscar Swartz slutsats är att de som inte har något att dölja har inget att frukta av Wikileaks publiceringar.

Känslan man får är att Julian Assange är en terrorist som det vore skönt om någon knäppte. Assange må vara en smula anarkistisk och hela projektet Wikileaks ha sina märkliga sidor men det känns som att det är en absurd medial dramaturgi som  piskar upp en hetsig stämning. Vem vinner på det? Jo, de som vill övervaka och kontrollera Internet ännu mer än idag.

För den initierade, läs även detta långa inlägg med Assange egna ord och syn på syftet med Wikileaks, kommenterat och analyserat.

Jag avslutar med några ord av Assange själv:

“To radically shift regime behavior we must think clearly and boldly for if we have learned anything, it is that regimes do not want to be changed. We must think beyond those who have gone before us, and discover technological changes that embolden us with ways to act in which our forebears could not. Firstly we must understand what aspect of government or neocorporatist behavior we wish to change or remove. Secondly we must develop a way of thinking about this behavior that is strong enough carry us through the mire of politically distorted language, and into a position of clarity. Finally must use these insights to inspire within us and others a course of ennobling, and effective action.”

Julian Assange, “State and Terrorist Conspiracies”

Uppdatering: Läs Rasmus Fleischers pedagogiska text om vad som driver Wikileaks.

Jan Gradvall om diskofejk

200px-saturday_night_fever_movie_poster.jpg

I DN 27 april skriver Jan Gradvall en intressant artikel om den stora diskofejken. Där berättar han historien om musikjournalisten Nick Cohn och hur han fabulerade ihop ett reportage om den spirande diskoscenen. Artikeln publicerades i juni 1976 i New York Magazine och blev en succé som senare ledde fram till filmen ”Saturday night fever” från 1977. Men allt var bara fejk. ”Saturday night fever” hör inte till någon av mina favoriter i musikalgenrén, men Gradvalls text är verkligen läsvärd. Så här säger Nick Cohn om det hela:

Det var min idé att göra ett reportage om den verkliga discoscenen ute i New Yorks förorter, något jag tyckte Manhattan-journalisterna helt hade missat, säger Nik Cohn. En vän tipsade mig om diskoteket Disco 2000 i Bay Ridge. Jag åkte dit, såg alla som hängde utanför, men kände mig plötsligt väldigt utanför och osäker. Jag insåg att jag visste ingenting om de här människorna. Jag pallade därför inte ens gå in.

– När deadline närmade sig, och jag var tvungen att skriva klart, baserade jag i stället reportaget på mods jag träffat i London under tidigt sextiotal. Jag brukade hänga på en klubb på Goldhawk Road i Shepherds Bush där The Who gjorde tidiga spelningar. De ledande modsen, som verkligen levde för att visa upp sig, kallades ”faces”, en term jag i artikeln överförde till discoscenen.

– Huvudpersonen,Travolta i filmen, var en sammansättning av flera olika personer. Utanför discoteket i Brooklyn såg jag en kille som stod ute i kylan i bara skjortärmarna. Det var uppenbart att han hellre skulle frysa ihjäl än att göra avkall på sin stil. I honom kände jag igen den attityd jag observerat hos flera engelska mods.

Det är fantastiskt vad man kan svänga ihop som skribent om man har lite fantasi. Tydligen lyckades Nick Cohn fånga ett fenomen bara på känn.

Bloggreaktioner ett sätt att mäta uppmärksamhet

”Gaza skapar bloggdiskussion” är rubriken på en artikel i SvD förra veckan. Journalisten sammanställer hur bloggosfären har diskuterat Israels attack mot Gaza men gör ingen egen analys. Man för pratet vidare till nyhetsplats utan att göra en journalstisk vinkel som tex. en intervju.

”De senaste dagarnas våld engagerar svenska bloggare. Enbart till en artikel på SvD.se om att 120 palestinier i måndags hade dödats finns mer än 40 blogglänkar.”

Det känns slappt på något sätt. Det enda reportern gör är att återigen problematisera bloggen som journalistisk metod.

I efterdyningarna till Maciej Zarembas artikelserie ”Först kränkt vinner” räknar DN antalet blogglänkar för att på så sätt hävda att artiklarna skapat en livlig debatt. I en artikel sägs att 167 bloggar länkat till artiklarna. I dagsläget är den siffran 235.

Kulturnytt (11/3) citerade Karin Magnusson bloggen Weird Science när hon tar upp kritiken mot den stereotypa skildringen av ”invandraren” med anledning av tv-serien Kungamordet.

Jag tror att de här tre exemplen illustrerar hur bloggen håller på att bli rumsren. I själva verket tror jag att blogglänkar i framtiden kommer vara ett av de vanligaste sätten att mäta om en artikel eller debatt varit betydande.

”Politiska bloggar en flopp”

Richard Fosbury revolutionerade höjhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Den politiska bloggen blev en flopp menar journalistikforskaren Kent Asp i en artikel i DN. För en gammeldags medieforskare kanske det kan kännas som en adekvat bedömning. Men sannerligen har bloggen fått ett genomslag som är svårt att överblicka. I skrivande stund har 97 bloggar länkat till ursprungsartikeln. Än fler har kommenterat och irriterat sig över den onyanserade och svepande analysen. När jag skriver detta ett och ett halvt dygn efter publiceringen känns det nästan passé. Så fort och så mycket snackas det i bloggosfären.

Martin Jönsson på Svd, skriver som vanligt klokt och balanserat om bloggen som politisk kraft. En annan företrädare för traditionella medier; Bertil Torekul tycker däremot att det är dags att skrota tidningarnas anonyma ledarsidor. Det skriver han i en debattartikel på DN debatt. Det är en smula ironiskt att dessa texter publiceras samma dag i samma tidning.

Asp må ha rätt i att bloggen ännu inte har fått fullt genomslag i politiken. Men han glömmer att utvecklingen bara precis kommit igång. Om ett par år kommer politikens villkor på internet se annorlunda år. För fem år sedan var det fortfarande ovanligt att handla på internet. Idag är det hur naturligt som helst. Om ett par år kommer vi få se helt andra bloggar med en makt, dignitet och inflytande som inte finns idag. Var så säker.

Martin Jönsson skriver också om bloggföraktet bland journalister. Samt tipsar om Mikael Pawlo på Springtime som refererar diskussionen om floppande bloggar. Han jämför med Kreml som tydligen satsar på egna Putinvänliga bloggar. Frågan är vem som är mest stenålders?

Fotnot: Richard Fosbury revolutionerade höjdhoppet på 1960-talet när han introducerade floppstilen.

Vad en obskyr artikel kan leda till

temp3.gif

1964 skriver den 23-årige studenten Régis Debray en artikel om gerillor på landsbygden och i städer. Che Guevara är på besök i Alger och spelar schack i skuggan  på den kubanska ambassaden. Han bläddrar förstrött i Sartres skötebarn ”Les Temps Modernes” och får syn på Debrays essä. Han skickar en översättning till Fidel Castro som bjuder in honom till Havanna. Där blir han upptagen i Ches närmaste krets och följer med honom när han drar åstad till Bolivia för att starta nytt gerillakrig. Det går som bekant åt helvete och han hamnar i fängelse i 4 år. Efter en tur till Chile och tiden med Allende återvänder Debray till Frankrike och blir rådgivare till president Mitterands mellan 1981-1992. Läs om Régis Debrays osannolika öde i The Independent. Från utmärkta bloggen 3quarksdaily som alla borde läsa.